Kom och köp!
Lip Service
Ett av CZ´s många mindre genialiska upptåg under dagen var att sitta skrikandes från scen till mässans besökare“Kom och köp skivor för faaan!! Kom och köööp!!” Strax efter bilden togs somnade keyboardisten raklång på rygg i bandets loge.
*
Lip Service, Otto & Norrköping Del 2
Lip Service
Efter spelningen på Black Horn kunde vi nöjt krama om varandra och koncentrera oss på att dricka öl. Nån utlovad mat från stället gavs det aldrig riktigt tid till. Det hade tagit som fan på krafterna, allt det här med Otto, så vi började bli rätt sliriga.
Det löste vi med mera öl. Det enda rätta. Sålunda blev hela bandet plakat framåt småtimmarna.
Men innan dess hann vi avnjuta The Exploding Boy på scen. Bandet hade “löd i dojjan” och levererade det bästa gig jag sett med dem. Att banta truppen och köra med trummaskin var rentav en vinnare. Det small mer om kvartetten helt enkelt och vi njöt tillsammans med Pekings samlade Goth-armé.
Efter spelningen fick jag nyckeln till vårt hotellrum av de trevliga arrangörerna samt en karta och det ringdes efter en taxi till oss. Men när vi nådde Centric, som hotellet hette, och hade burit in all vår equipment i den tomma nedervåningen med endast en nyckelstyrd hiss att hjälpa oss till vårt rum, fann jag inte nyckeln någonstans. Jag rotade i fickorna om och om igen. Hittade inte en karta och en nyckel. Vi ringde arrangörerna. De bekräftade ungefär samtidigt som jag fann nyckeln i min högra ficka att jag de facto innehade den till 100%. En gemensam suck från bandet och en illblick mot klåparen tillika bandledaren senare var vi uppe på rummet.
Det var en dubbelsäng. Och två vånings-sängar. Till lika delar komedi som spartanskt.
Vi hade några burkar bärs kvar och började glupskt inta dessa. Jag brottade ner Tony och Louise slog CZ på ögat. Stämningen var med andra ord på topp. Sen ville inte min fru leka mer med fylletrattarna så vi åkte ut hela högen runt 03.30. Och medan hon började nanna fortsatte vi tre partyt i hotellets sällskapsrum till cirka 05.00. Natten avslutades på topp med att Carl-Johan sprang naken genom hela långa hotellkorridoren.
Klockan ringde 08.00 på rummet. Det var inte finemang. Vi låg och drog oss lite längre än så, Louise & jag i vår säng & CZ & Tony i varsin våningssäng. Soundcheck till kvällens begivenheter var satt till 10.00 så snart började det kännas som det var dags att gå upp. Tony & jag var först på plats i det ganska välbesatta frukostrummet. Vi upprätthöll nån sorts hövlighet och värdighet i bakfyllan/fyllan i några minuter tills CZ knallar in i rummet iklädd endast handduk frågandes om vi har någon tvål. Tre hjärtinfarkter och en peruk i golvet blev resultatet av den näst intill nakne unge mannens närvaro bland de i övrigt högre medelålders gästerna.
Efter att Louise & CZ höjt samtalsvolymen till galenskapsnivå i frukostsalen lämnade jag området med skam i kroppen. Jag har ofta svårt att inte skämmas när man syns och hörs för mycket i fel sammanhang, något CZ njuter till fullo av.
Jag gick in i sällskapsrummet och möttes av följande:
*Japansk komediTV i stillbild på hög på storbildskärm.
*Tre tomma starkölsburkar på golvet.
*Överfyllda askfat.
*Två till fullo öppnade fönster.
Ett och ett blir två och mina enkla slutsatser i det mer nyktra tillståndet var att det självfallet aldrig hade fåtts röka därinne.
Jag ringde arrangörs-Kent och ljudtekniker-Gustav och fick klart för mig att det inte var så viktigt med soundcheck så tidigt längre. Men vi skulle ändå komma ut och lämna prylarna och eventuellt göra en linecheck. Vi hasade oss in i en ny taxi, i entrén utskrattade i omgångar av de få gäster som roades av vår närvaro.
Väl på plats på Borgen, Norrköpings Folkets Park, började stora delar av bandet känna en enorm trötthet. Icke CZ dock som per omgående gick upp på den stora scenen och höll låda i mikrofonen för alla utställare. -Håll käften för helvete du skämmer ut oss, väste jag. Varpå Skarasonen upprepade mina exakta ord i mikrofonen.
Den förvirrade klungan Lip Service vallade runt i salongerna på måfå en stund innan vi bestämde oss för att ta en cig och diskutera planerna för dagen.
Eftersom vi själva hade inflytande över ett av våra gig, det på dagen, bestämde vi oss för att dra till vårt nya hotell för välbehövlig sömn innan vi besteg scen klockan 17.00 för show för besökare. På kvällen var det bestämt att vi skulle spela för endast utställarna efter deras middag 21.30. Innan nån form av sömn måste ju dock Otto-situationen få en överblick. Otto, nu ensam på assistanskårens inhängnade parkering skulle komma att besökas av Louise, den mest resonabla i sammanhanget, uppbackad av Louise syrras kille Rickard, kunnig i motorvärlden.
Vi tog ånyo en taxi. Den droppade oss killar vid hotellet vid 12.30. Louise fortsatte färden. Vad hände nu? Jo:
Ett: Vi fick inte inta våra nya rum förrän 14.00. Vi fick slå oss ner i foajén och vänta.
Två: En sliten, hungrig och trött Louise fick ensam vänta utanför en bemanningslös assistanskår i en timma. Med Otto bakom galler. Och nycklarna inlåsta hos de frånvarande bärgningsgubbarna. Rickard kunde alléna komma dit och konstatera att en gråtig, frostskadad och spyfärdig Louise per omgående skulle köras till hotellet. Otto blev följdaktligen lämnad kvar.
Louise anlände och de tre sömntutorna i hotellfoajén var måttlig roade av att vänta på sina rum. Till slut kom vi upp dit, strax innan två, Louise & jag somnade på stört. Cz & Tony gick ut och käkade. När de sedan somnat hade vi vaknat. Då gick jag och Louise ut och käkade. Och efter hotellreceptionens rekommendation gick vi till en pizzeria och åt den äckligaste jävla pizzan i mannaminne. Bedrövligt äcklig. Vi kunde inte äta den så vi gick därifrån. Och mycket riktigt skulle det visa sig att hela Norrköping visste att man inte gick dit och åt pizza. Receptionisten måste hatat oss av någon anledning får vi utgå från.
Hotellet hade nu för övrigt till fullo tagits över av en mycket brokig skara människor. Bajjarna från söder som skulle se sitt lag Hammarby spela årets sista match på Idrottsparken på söndagen. Gaddarna från hela Sverige som skulle ut till mässan. Och Lena Philipsson och Orup som skulle spela på annat ställe i Norrköping på kvällen.
Tony & CZ väcktes abrupt från sin förlängda skönhetssömn och efter ytterligare en taxiresa var vi framme vid Borgen igen. Soundcheck, kort gig, fotosession, hälsa på folk. Klockan blev sju och vi fick klart för oss att vi skulle äta mat tillsammans med övrig personal efter utställarmiddagen och kvällsspelningen klcokan tio. Vi gjorde det enda rätta och började dricka öl igen.
Bild från fotosession på Borgen av Roger Ljungsér
*
Klimaxet i historien, Del 3, publiceras imorgon.
Mera Otto
Lip Service
Spolarvätskan skickades i. Dödsstöten för Otto.
Men det visste vi inte då.
Otto stilla på E4
Lip Service
Foto: Tony Ahola
Lip Service, Otto & Norrköping
Lip Service
Press Play & Read
Gato Blanco-Yet Untitled & Unmastered Remix By Ima Tree-mp3
Det började fredag eftermiddag. Avresa från Kista. Vår, av bandet Paris, inlånade turné-vehicle (Otto -en Cheva Van) signalerade en sur grej i rondellen vid Igelbäcksskolan, hundra meter väster om vårt hus: “Engine Needs Service“. Det kändes mest som en märklig slump att lampan tändes i en i övrigt död instrumentbräda men Otto var servad och klar för tripp hette det. Så jag startade upp honom igen och gasade felfritt iväg. Vi (jag & Louise) satte igång värmefläkt och cd-spelare och susade mot Fruängen för att plocka upp Tony och Carl-Johan.
Efter en stunds väntan på Tony som for tunnelbana från sitt jobb på Uutiset var vi iväg. Till vår lycka slapp vi köer och kunde snart konstatera att trots sen avfärd skulle vi komma fram i tid till nio. Det var ju nämligen så att kvällens andra band som skulle spela på klubben Lakritz på baren Black Horn i Peking, våra vänner i Exploding Boy, hade varit på plats ända sedan eftermiddag och soundcheckat innan 17.00 (ljudteknikern var därefter upptagen med teater mellan 18 och 21). Vi skulle vara på plats först kring nio pga några av vår av medlemmars sena fredag på jobbet.
Jag satt vi ratten och var kraftigt kritiserad av min kära fru då jag körde utan spolarvätska till vindrutetorkarna. Så när jag insåg att vi hade gott om tid svängde jag av vid Statoil i Nyköping för att inhandla detta. Vi tog en korv, en cigg och hällde vätskan i. Vi ringde Kent, arrangören av vårt andra gig i Norrköping -det på Lifestyle Merchandise Mässan på Borgen under Lördagen- och sa hej. Vi sa skämtsamt att nästa gång vi ringer har vi fått motorstopp.
Tio minuter senare ringer vi till Kent. Vi hade fått motorstopp.
Jag kände plötsligt en obehaglig känsla under högerfoten. Vi hade två mil mörker kvar på E4:an till destination Sveriges Manchester. Jag utropade –Bilen är död! Otto är död! och de andra kanon-svarade Skojar du? Nej det gjorde jag inte. Otto rullade ett par hundra meter fram och stannade i vägrenen.
Lite information om Otto: (och jag hoppas att Parisarna inte tycker vi känns som de otrogna satarna med tanke på att vi var första bandet som fick låna fartyget just på grund av hans egenheter) Hans instrumentbräda är svart. Delvis kan man inte se hur fort man kör eller hur mycket bensin han har kvar såvida man inte lyser med en ficklampa. Man kan inte köra honom över 100 kmh/h. Man kan inte öppna vissa dörrar. Man kan inte dra upp vindrutan vid förarsätet hela vägen upp. Man får ingen värme i bakre sätena utan förkovrar sig i stället med varma filtar. Spolarvätskan matas inte ut till vindrutetorkarna heller skulle det visa sig efter mitt inköp.
Detta var ett axplock av problemen med den till ytan så charmiga turnébussen. Mistförstå mig nu inte -vi var och är oerhört tacksamma för att Mattias & co lånade ut Otto till oss. Vi är hedrade. Och tack vare Otto är nu April Tears otursåren tillbaka. På vår bekostnad och er underhållning, goda vänner. Som ni kommer märka av denna lilla berättelse. För det blir ju från fasa och stress till underhållning ganska kvickt -även för oss.
Där stod vi alltså i becksvart mörker med Carl Johan Lann, AKA CZ, vevandes med sin mobil mot trafiken för att varna bilister som passerade i 130 knyck. Louise vid mobilen. Jag vid ciggen ringandes arrangören till kvällens gig. Tony desperat försökandes att kickstarta Otto från förarposition. Kent kom snart till platsen, lämnades sällskap ensamma i sitt hus beläget -otroligt nog- bara ett par kilomater från haveriplatsen. Jag ringde Mattias som sa åt mig att ta fram en gummihammare från trunken bak i bilen, lägga mig under Otto och slå mot bränsletanken för att lösgöra skit för att därefter starta igång igen. Kent ringde bärgare utan att lyssna till Mattias Otto-rutinerade råd. Vilket man på sätt och vis måste förstå.
Vi insåg att vi knappast skulle vara i närheten att komma fram till 21.00. Vi ringde Louise syster Frida och hennes kille Rickard och frågade om det var möjligt för dem att kunna plocka upp Tony och trummorna och backtracksen så iallafall han kunde soundchecka. Snälla som de är sa de att de kommer på stört.
Under tiden började CZ´s mobilviftande ge resultat. Bil efter bil stannade och var hjälpsamma. Hoppet för mänskligheten var återfunnit. Två vänliga själar plockade med sig Tony & apparaterna och blåste iväg mot Lakritz. Snart var Rickard & Frida på plats. Vi evakuerade vår sångerska och vår scenklädsel. Hon var på plats en kvart efter Tony cirka klockan 21.45. Kvar var då CZ & jag. Och Otto. I vad som tycktes en evighet inväntade vi bärgarkåren. Hoppet tändes varje gång det kom en lastbil borta i kröken. Till slut började saftblandarna på ett stort tillhygge i mörkret snurra. Vi sträckte händerna i luften och kramades. Då hade vi varit på platsen i en och en halv timme.
Otto lyftes upp på flaket med en imponerande styrka av bärgningsbilen. Vi hoppade in därfram och rullade i sakta mak mot Peking. Vid halv elva var vi vid assistansbrigaden varifrån vi omedelbart hoppade in i en taxi som körde oss och återstående instrument i ilfart mot spelstället. Nämnde jag förresten att det spöregnade hela tiden?
Snygga och coola -not- landade vi stressat i lokalen en stund innan elva och chocksoundcheckade Lip Service. Sen började vi dricka öl. Många öl. Som tur var kommer folk sent till haken i Norrköping så vi kunde med viss försening och intakt trovärdighet ta in scenen runt tolv och göra ett riktigt bra gig.
Efter Kollaps Japanhyllningar har Lip Service blivit
extremt populära i Nippon varifrån ett sjok supercoola
beundrare rest för att möta sina stora idoler.
*
Senare i veckan kommer den spännande fortsättningen som inkluderar
* Otillåten rökning på hotell under svår, svår fylla
* Nakenrush i hotellkorridor
* Lena PHs desperata försök att stjäla uppmärksamheten från Louise
* Pokerturnering med hjältar med tatuering i hela ansiktet
* Ottos ersättare taxibilarna
* En massa galna bajare
* En massa galna gaddare
* Piketsnutar som attackerar med hundar
* Finansminister Anders Borg
…och mycket, mycket mer…
************************************************
Trevlig Helg!
Helghälsningar, Lip Service
Norrköping Norrköping
Lip Service
One star on scene and it´s you Velvet Machine.
Idag far vi i Lip Service mot Peking för att göra avtryck på flera olika ställen. Lakritz på Black Horn ikväll (på scen c:a 23.00) och Borgen, Lifestyle Merchandise-mässan i morgon (På scen under eftermiddag samt 21.30 -då spelar vi dock exklusivt för utställare & branchfolk -är det nån som hör av sig till oss som inte tillhör dessa kan vi säkert ordna in er).
Inte nog med att vi spenderar hela helgen i Norrköping, vi ska dessutom tillbaka igen nästa helg för att avsluta inspelningarna av kommande videon till “Model Actress Whatever” som simultansläpps med kommande “Black Cat Remixed” 28 November.
De Saltaste Hantlangarna
007
James Bond har genom åren haft problem med mången kroppsligt eller socialt defekta motståndare med allehanda satanstyg för sig. Deras chefer har inte alltid behandlat dem alltför väl. Kanske har deras avsaknad av empati sprunget ur att de aldrig själva fått någon kärlek. Vi vet inte. Vi bondälskare kan bara frossa i de makalösa figurer som 007 tvingats göra upp med genom åren. Här är mina favoriter:
1. Mr Kidd & Mr Wint
Det är inte utan för utan att jag mer än en gång har antagit ett av dessa alias i olika sammanhang. Detta är kungarna bland hantlangare. “Diamantfeber” presenterade och avverkade ett sadistiskt, psykopatiskt och (förmodat) förälskat par med onda och flippade avsikter. De tvenne hejdukarna jobade för Ernst Stavro och avverkade potentiella hot och oskyldiga människor som hade olyckan att hamna i deras väg. Och de var äckliga, Wint & Kidd. Äckliga och svettiga. Och de pratade som ett Bill och Bull från onda sidan stan: “If at first you don´t succeed, Mr Kidd?” – “Try, try again, Mr Kidd“.
De bombade, släppte lös skorpioner och dränkte gamla tanten Mrs Whistler. Och de skickade in Bond i krematoriet i en legendarisk scen. De förklädde sig till servitörer och försökte skicka grillspett in i Bonds bröstkorg. Bond kunde dock sniffa sig till deras hemska eau-de-cologne, eftersom han hade blivit utsatt för galningarna innan och replikerade. Istället slutade Mr Wints dagar med en exploderande pung.
De var alltså vansinnigt mångsidiga i sitt hejdukande. Och bäst av allt -och det var väl bara till en liten del meningen och till största delen ofrivilligt: De var omåttligt komiska.
2. Baron Samedi
Voodoomannen i “Live and Let Die”, Baron Samedi, är även han i absolut hantlangarvärldsklass. En otäck och högst oberäknelig jävel -även för sin egen boss! Bond tar inte livet av honom en gång utan han tvingas göra det flera gånger om. 007 skjuter honom i pallet, men då var han inte riktigt människa skulle det visa sig. Bond puttar ned honom i en låda full med vidriga ormar men trots att Baron Samedi verkligen verkar vara död så kommer han ändå tillbaka i filmens slutscen som farlig fripassagerare längst bak på tåget.
Hans karaktäristiska elaka skratt och hans övernaturliga voodoo, tarot & flöjtkrafter gör honom till en fullständig legendar i hejdukskartoteket.
3. Sheriff JW Pepper
En annan karaktär i “Leva och Låta Dö” är denne makalöst underhållande man. Han är ju inte alls någon “villain” i ordets bemärkelse men det går ju inte stoppa in honom på nån annan lista så jag tar mig friheten att stoppa in honom här. Han är mästerligt framställd, av Clifton James, som fullständigt imbecill southern sheriff med sin livs mest hektiska dag. Det här avsnittet kan mycket väl vara det mest komiska i Bondhistorien.
4. Jaws
Det finns väl inte mycket att säga som inte redan är sagt om denne, kanske den bland alla bondfanatiker, störste favoriten bland bondskurkar.
5.
Femteplatsen delas av alla hjältar som spelat hejdukar och hantlangare. Den kanske allra största behållningen av alla i Bondfilmerna. De har varit vanställda, psykotiska, onda, oberäkneliga, underställda och i alla storlekar. De har fått plikta med sitt liv. De har ofta verkat vara helt ensamma i livet med bara ett enkelt mål: Att tjäna sin ännu ondare chef och röja alla som kan stoppa det ur vägen. I synnerhet då Bond. Ett särskilt omnämnande går till:
OddJob
NickNack
TeeHee
Dario (En excellent och ung Benicio Del Toro)
M4TM!
M4TM
Ikväll klubb, ikväll Quiz. Kollaps ska, i vanlig ordning, tillhöra toppskiktet. Ikväll är Quizmaster Racov. Start 20.00 KGB, Malmskillnadsgatan 45 i Stockholm. Cheerio.
Del 8
Japaner
You know the story by now… Nu får ni leta själva på YouTube för att hitta resten. Här är en av mina favitdelar: När sadisten och tillika “big boss” Hamada kommer till skolan. Reglerna upphör helt. Detta är del 8. Vill ni hitta resten (6,7+9-15) sök på Don´t Laugh High School så får ni mycket nöje….. Cheers!
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34