Category archive: I en värld som kan gå åt helvete
“En knivmördad 23-åring, högt älskad av sitt folk, begravdes i går.”
Ahmed Ibrahim även lokalt känd som “Romario” är död. Han fick, vad jag vet enligt de i Husby florerande ryktena, en skruvmejsel i halsen efter att ha fått motorstopp på sin bil. Sedermera blev han dumpad utanför Karolinska av, antagligen panikslagna, förövare. Romario var en förebild för många ungar på båda de skolorna jag jobbar på. Han var superstjärnan i Husbys stolthet, fotbollslaget Atletico Husby. Nyligen var Romario den som sköt in det avgörande målet i en match som betydde att Atletico klättrade vidare i tabellerna. Nu blir det division fem. Utan den Djiboutiske stjärnspelaren.
Romario var inte kriminell som kanske många utgick från när de först hörde nyhetsrapporteringen om flera knivskurna vid E4:an i Kista. Tvärtom, han var nyutexaminerad idrottslärare. Han hade inte bråkat med de som tog hans liv, tvärtom, han, diplomaten, hade av vänner blivit kallad till plats för att avstyra ett tjafs. Han fick betala med sitt liv. Ytterligare en symbol för det meningslösa våldet.
Men vänta lite nu. Kände ni alla till det här? Ni kanske minns det här?
Ni som klickat på länken ser ju. För er som inte gjorde det -Ta och gör det. Nu. Det är spaltmeter upp och spaltmeter ner. “Så blev Riccardos sista timmar i livet”, “De sparkade honom som på en trasdocka”, “Blodet på misstänkta 16-åringarna kartlagt”. En minutiös rapportering om mordnatten, för att inte tala om efterspelet med rättegång och kartläggning av förövare och offer. Uppritade flyktvägar, Leif Silbersky, Britta Svensson krönikor i mängder, manifestationer, protester, artikelserier. Riccardo Campogianis död ska inte ha varit förgäves heter det. Politiker manar till kamp mot ungdomsvåldet. Media tar i från tårna i sin rapportering.
Ahmed “Romario” Ibrahim var-till skillnad från Riccardo- uppväxt i Husby. Han har gått på de skolor jag jobbar på. Utan spaltmeter i kvällspress. Detta trots att Romario, om vi nu ska filtrera “nyhetsvärdet” enligt ett redaktionsmöte på kvällstidningen, var vän med kända fotbollsspelare som Henok Goitom och Bojan Djordjic. Detta trots att Romario var en förebild för en stor skara människor, som person och som fotbollsspelare.
Caroline, Engla, Max och Saga. Vi vet alla upp och ner, ut och in, allt om offer, förövare, familjer, brottsplats, rättegång och tillvägagångssätt. Kvinnor och barn som slaktats av vidriga, perverterade och psykotiska mördare. Svenska kvinnor och barn. Det är fina fisken det i nyhetsvärde. Det är också ett allt mer ofta skådat media-frosseri. Igår satt Englas mamma och Max och Sagas mamma och debatterade detta på TV hos Lennart Ekdahl.
“Ingen landssorg när en förortskille slås ihjäl” skrev krönikören Belinda Olsson i gårdagens Aftonbladet. Samma tidning som på ett annat undanskymt ställe i nätupplagan rapporterade från begravningen att han var “högt älskad av sitt folk”.
***
På morgonen måndag den 27 Oktober, nio dagar efter Romario-mordet, slår jag i vanlig ordning på nyhetsmorgon. Första nyhet är “Kravaller i Husby”. Det visar sig när reportaget är över att någon kastat ett tillhygge, en sten eller en pinne, på en polisbil. Förövaren stod på en bro och sprang snabbt från platsen.
Dra era egna slutsatser om det kan vara så att vissa områden är ringmärkta för media att bara rapportera negativa nyheter ifrån.
Dra era egna slutsatser om det här ökar eller minskar klyftor och potentiell kriminalitet.
****
Relaterade Länkar:
Satt och snackade med Eas och Jocke om platser man ogärna skulle befinna sig på. Kort sagt: Världens farligaste platser. Jag funderade på att göra en Kollaps-lista om detta. Men när jag påbörjade min research insåg jag snabbt att arbetet redan var gjort och exakt de platser vi listade, undantaget Downtown Sao Paolo där ett liv inte är värt en krona och Mexico Citys bakgator där fullt anarkiskt drogkrig råder, var topp fem på de flesta listor. Att driva i en liten skuta utan åror med fem miljoner pund i plastpåsar utanför Somalias kust är inte bra. Att full och sarkastisk befinna sig på de dåligt belysta gatorna i Compton efter midnatt är inte bättre. Att knalla omkring med I-Pod på full volym vid gränsen mellan Pakistan och Afghanistan är nog ännu farligare. Mycket farligt.
Här är en rolig lista.
Hur ser din ut?
Det känns lite som lugnet efter stormen som dragit förbi. Kollaps vaknar snart till liv igen med nya och gamla dråpligheter. Var så säker!
Upcoming: Den unge entrepenören från Kina som hoppas på rekommendationshjälp vid ansökandet till Harvard från en av Sveriges få bluespunkarbusar.
Jag ber om ursäkt till alla er som har Depeche Mode upp i halsen och utgenom öronen. Straffa mig vid tillfälle med ett näsnyp. Men nu måste jag bara säga en sak till:
Jag ska spy galla på Depeche. Ja ni läste rätt. Jag ska alltså snacka skit om bandet som jag älskar så högt. And here´s why:
DM´s nya singel är “Peace”, det visste vi. Vi visste att det är skit i sin skitigaste form. Vi visste att det är den sämsta Depeche Mode singeln genom alla tider. Jag menar -vilken sund människa vill lyssna på “Peace” hellre än “The Meaning Of love”?
Vad vi inte visste var att Depeche mode som matat oss med 634 remixer enbart denna vecka nu “släpper” råmaterialet till “Peace” för fans att remixa. Men hey! Stopp lille man. Det kosta PENGA!
DET KOSTA PENGA!
Du får m a o betala runt fyra dollares för att få tillgång till skiten. Snacka om att suga ut och profitera på sina fans. Det här är antagligen det vidrigaste mina idoler gjort och då inkluderar jag Andy Fletchers senaste look – Elton John look aliken – (Se Jools Holland framförandet från igår).
Nog för att jag aldrig i hela mitt liv skulle få för mig att förnedra mig med att betala för att göra en remix men gudarna ska veta att det finns det tiotusentals över världen som är beredda att göra. Och det är inget annat än imperialism i det tysta. Fy fan vad fult.
Ladda ner HELA vår nya singel gratis istället. Den är också säg fyra galaktiska rymdmil bättre än “Peace”.
Min vän Linus köpte ett par converse av en kines på ebay. Han fick dessa levererade hem till sig. Köparen nöjd. Säljaren betald. Normalt sett skulle historien om detta köp varit avslutat. Men så blev det inte den här gången.
Några månader, mer än sex, efter att Linus trajjat omkring i sina fina dojjor dimper det ned ett brev i brevlådan hans. Nu talar vi inte om ett mejl, utan om ett pappersbrev. I detta fanns ett vackert vykort, stämplat för sig av nån anledning. I brevet fanns också ett brev, utskrivet på dator och kopierat. På kuverets framsida fanns en bedjan från avsändaren om att använda detta igen om möjligt. Recycle. Vid underskriften av texten i brevet återupprepades denna önskan ytterligare en gång.
Men låt oss koncentrera oss på innehållet.
Säljaren, Jiawei, hade ju naturligtvis ett uppsåt med avsändandet. Varför han inte mejlade är oklart och kravet var dessutom att Linus skulle svara med ett handskrivet brev tillbaka till Kina. Så vad ville Jiawei då? Jo han ville att Linus, bluespunkaren från Skälby, den halvholländske fotbollsmarodören, skulle rekommendera honom till Harvard och Yale University.
Jiawei menade att detta skulle påvissa dennes “social skills” och “Experiences in his young life as a salesman” och att Linus skulle sända ett vykort tillbaka till Kina som skulle bekräfta detta.
Världen är stor och kineser finns det många. Man kan knappast anklaga den unge entrepenören för att inte försöka och jag kan inte säga annat än jag tycker lite synd om honom i sitt desperata försök att få en knuff i rätt riktning mot Harvard. Men nog skulle han kunna hitta bättre vägar, och andra tillvägagångssätt, än att sända ett vykort till en converseköpande bartender i Solna?
*
Min första semesterveckas förmiddagar har ägnats åt Åshöjdens BK. Till frukost och stigande sol har jag gassat mig genom de tolv TV-avsnitten från åttitalet av serien om fotbollslaget som klättrar från gärdsgårn till toppen. Storyn om Bagarn, Edward, Jorma, Hitte-Joel och de andra är för mig, precis som för mången andra, inbarkat i själen efter en uppväxt med tidningen Buster.
Men fy för i helvete så dålig denna produktion är. Jag kan inte för mitt liv tro att det finns en sämre serie att köpa på DVD för 59 spänn på ICA. Jag har skrikit av ångest under avsnitten. De långsamma dialogerna, de genomusla skådespelarinsatserna, signaturmelodins (Dan Hylander) återanvändande, statister som är från åttitalet mitt i en handling som är i sextitalet, osannolikheten med att den sextonåriga Edward spelad av en vid tillfället trettioettårig Johan Hedenberg. Men mest av allt har jag stört mig på berättaren av Max Lundgrens klassiker: Jorma Engmark. Vilken imbecill mes! Tvi vale!
Jorma. Vilken klåpare. Iklädd en frisyr som får mig till tårar bara av blotta åsynen, tunnhårig på hjässan men Prins Valiant-page likväl, för han oss genom avsnitten genom en uppvisning i avundsjuka och missunsamhet, ett barnsligt löjligt rättskafferi och tycka-synd-om-sig-själv-men-aldrig-ta-tag-i-det dramaturgi. Jorma, bastarden från Finland, borde ha styckats av Lilian redan efter två avsnitt.
Bagarn! Björn Nordqvist är ju ihågkommen för sin skådespelarmässigt fullkomligt infantila insats och det tro fan det. “Rollgestaltningen” är om möjligt ännu värre än jag kom ihåg den. Karln kan inte ens prata. men när han gör det ser man hur hjärnan febrilt arbetar för att komma ihåg repliken. Och det går sakta, sakta. Han har ett ansiktsuttryck. Ett tonläge. Samma sävliga rörelser. Genom hela serien. Beyonce Knowles i Austin Powers förtjänar tio Oscars i jämförelse.
Annat då med Blåbärskungen, Jorma och Edwards styvfar. Där har man kastat in en riktig skolad skådespelare, fan vet vad han heter. Men gubbstrutten tar sig på ett så enormt allvar att han blir ett ännu större fiasko i sammanhanget än Bagarn Olsson. Han talar tydligt och artikulerat som i en gammal pilsner-rulle, han agerar så långsamt och pompöst att sniglar och sköldpaddor framstår som Usain Bolt. Jag vill döda stroppen.
Denne Blåbärskung överträffas endast i uselhet av husan Elin som ska fungera som bollplank och mentor åt ärketönten Jorma. Deras dialoger under kaffet i köket får mig att vilja strypa mig själv.
Någon måste ta på sig ansvaret och göra Åshöjdens BK, Max Lundgren, Edward (som enbart framstår som genuint elak och egoistisk) och de andra rättvisa. Någon måste nyproducera böckerna för television och göra om, göra rätt. För storyn om det lilla samhället med tattarna, högdjuret Blåbärskungen och drömmarna hos fotbollslaget är det inget fel på.
Jag har mer och mer börjat förundra mig över vad som händer med vår före detta överlägset bästa radiostation: Sveriges Radio Program 3.
Jag skulle kunna dra igång en debatt om programledares pubertala tjafs, konstanta prat i munnen på varandra, fruktansvärda (påhittade?) dialekter, möjlig idiotkvotering och meningslösa programpunkter. Men det ska jag inte göra. Jag ska heller inte minnas Annika Lantz eller Tomas Tengby för mycket. Inte Amanda Rydman heller. Eller Frank.
Häromveckan sade en av programledarna “Nu ska vi lyssna på en låt av min polare!”. Sen kom den skitlåten på bästa sändningstid. Efter det sa han: “Vilken grym låt, alltså”. Sen sjöng han en egen låt själv. Efteråt jublade hans kvinnliga sidekick och verkligen mässade ut vilken talang han var och vilken grrrryym låt han just spelat.
Skitsamma med dem. Jag kanske är för gammal nu. Jag märker att P1 tilltalar mig mer och mer, i synnerhet i dessa sommarpratartider.
Nä fokus nu är kanalens spellistor. Hur tar man sig in där som ett litet independentskivbolag utan nån budget att tala om? Utan nån bra väg in i finrummet? Jag talar inte bara om Devotchka Records här.
Jag tänker lista några av radions medarbetare nu/de senaste åren och ställa frågan -är P3 en inavlad verkstad som inte längre förvaltar sitt statliga uppdrag?
Låt vara om ni tycker artisterna är bra, i de flesta fall tycker jag definitivt det själv.
Frågan är: Är det här den bästa genvägen till A-rotation ? Är det här etiskt? Är det här nån form av lobbyism? Är artisterna avlönade av P3-producenterna i stimpengar? Here goes:
TIMBUKTU – En av de mest spelade svenska artisterna i P3 de senaste åren.
ANNIKA NORLIN (Säkert! / Hello Saferide) -En av de mest spelade svenska artisterna i P3 de senaste åren.
MARKUS KRUNEGÅRD (Laakso/Solo) -En av de mest spelade svenska artisterna i P3 det senaste året.
LINDA SUNDBLAD (Solo/Lambretta) -Knappast en av de mest spelade svenska artisterna de senaste åren. Men har hon släppt musik sen hon började på P3?
LILLA AL FADJI (Ison & Fille) –Frekvent spelade på P3. Kommer det öka nu när Lilla Al är del av P3-familjen? Återstår att se.
KITTY JUTBRING – Julian Brandts eminenta första singel “Looks and Talent” syntes tyvärr inte på några listor. Men duetten med Kitty fick rotation per omgående på P3.
CHRISTER LUNDBERG (Universal Poplab) -En av de mest spelade låtarna i programmet Christer är väl Universal Poplabs Morrissey-cover “We hate it when our friends become successful”. Härligt.
*
Slumpmässigt vald Trackslista. Hur många har direkt anknytning till P3?
http://www.sr.se/p3/topplistor/tracks/?getListW=2&getListY=2009&showyear=2009&listID=1
**
Joy Serene säljer en dyrgrip. Checka annonsen nu!
Musik och sång kan låta på många olika sätt. Till exempel kan den låta så här. Favorit i repris: Den siberiska strupsången.
Och varför inte börja bemästra tekniken i tid? Det är så vackert, så vackert, så vackert.
Här ska ni få något att suga på: Thåström släpper ny box. Han har personligen varit med och valt ut sina egna favoriter under sina 20 år som soloartist. Hell, karln har t o m gått med på att låta DN:s Georg Cederskog intervjua honom. Texten är publicerad i boxen. I boxen finns även en skiva till med 13 outgivna låtar varav ett par överraskande covers. Det finns en DVD i boxen, “Be bop a lula Hela Jävla dan”, som innehåller liveinspelningar och annat.
Känns inte allt detta väldigt väldigt bekant för läsarna på Kollaps?
Parallellerna till “Sounds of the Universe”boxen är självklara: När man egentligen inte har någonting att sälja: låt kvantiteten dölja detta.
Joakim Thåström är utan tvivel en av de största artisterna någonsin i svensk musik. Han är en levande ikon. Hans förrförra platta är helt otroligt bra. Den senaste har uppenbara brister -på nya idéer till exempel- men är ändå okej. Och titelspåret/singeln “Kärlek är för dem” är fantastisk.
Det intressanta med det här släppet är ändå att även Thåström tillslut måste kapitulera för trycket. Exklusivitet och mystik är bara att glömma för dagens artister. Det går inte göra sig svår över huvud taget längre. Thåström är sannerligen en svår snubbe. Han vägrar intervjuer. Men här i boxen har han låtit sig intervjuas. Det behövs väl pengar. Skivbolag och artister av idag har inget annat alternativ än att kränga precis allt man har? Kentbox? Neil Young? Tom Petty? Beatles? Det har bara börjat. Allt ska upp på bordet, paketeras och säljas. Till oss -den sista generationen skivköpare. Det är sorgligt och förnedrande för alla inblandade.
Joakim Thåström har ändå min största respekt. Han har blåvägrat att återförena Ebba Grön, trots -ryktesvägen- stora summor pengar. Han har inte mycket sällskap i det. Artister med den integriteten finns det inte många av.
Vilka andra artister har inte comebackat eller sagt att de aldrig splittrats eller bara fortsatt trots att det egentligen var över för längesen? Jag ställde frågan på Facebook och tog mina favoritband från 87-91 -banden och musiken under tonåren som format mig till den person jag är. Det gör allas favoritband från tonåren, inte sant?
I mitt fall:
Depeche Mode. Ni vet alla vilken tragedi som hänt i år.
Nitzer Ebb gjorde strålande livecomeback 2006, sen gjorde de livecomeback 2007 och 2008 också. Nu senast var de i Malmö och Göteborg och sjöng sina gamla låtar också. Deras nya album -försenat med typ tre år- har inget skivbolag i världen viljat befatta sig med. Det förstår man om man lyssnat på några av spåren.)
The Cure, need i say more? Robert Smith som var så snygg och cool och vital 87-91 är idag en patetisk och utdömd man sedan över 10 år tillbaka
The Neon Judgement kom tillbaka i år med en skiva så usel och oförklarlig att det inte behöver nämnas mer. De kan inte ens stämma gitarren längre. Men det spelar ingen större roll. Ingen bryr sig längre om TNJ.
The Sisters Of Mercy gjorde en ytterst bejublad konsert i år med Eldritch och en samling ynglingar. Not! Jag var inte där. Jag har lärt mig ett och annat. Det var många gamla gother som önskade livet av sig på plats.
The Pixies har ändå klarat sig hyfsat. De har visserligen vikt sig och gjort comeback, men än så länge är de inte förnedrade som ovanstående band.
The Jesus and Mary Chain är väl något mer tveksamma (från viss förnedring) men de har ändå klarat comebacken genom att ha ett riktigt bra band med sig.
Kraftwerk har väl aldrig lagt av. Men är det tufft med självlysande kroppstrumpa och blinkande slips när man är över 60 år?
Morrissey är tjock och bittrare än någonsin. My Bloody Valentine har slagit Manowars världsrekord i att spela högt. Front 242 är över 50 år och har reflexvästar.
Så jag ställde alltså frågan till mina vänner på facebook -vilka favoritartister har INTE gjort comeback eller bara fortsatt när de i själva verket skulle lagt av för längesen. Svaret blev att jag är bitter. Då jag påtalade att jag inte var ute efter att om jag var bitter eller inte (Jag är inte bitter, jag är arg) så kom det upp två band som faktiskt var okej.
Swans – de lade tydligen av i rätt tid.
Portion Control -de har visserligen inte lagt av men de har tydligen ändå värdigheten kvar.
Swans. Portion Control. Med all respekt till Thobias och Erik men hand upp alla ni som berörts djupt av dessa två bands musik sedan era tonår (du räknas inte Calle!)
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34