Category archive: Hökaröva
Vissa människor har helt klart för mycket fritid. Men det tackar vi varmt för.
Kan nån vara så hemskt vänlig och förklara vad som har hänt här?
Veckan var avklarad och helgen på ingång. Helghälsningen på Kollaps! skriven. Veckans låt inlagd på kompis-siten (så gör vi varje fredag eftermiddag). Ölen öppnad. Spelningar precis inbokade i vår, i Schweiz och Tyskland, för Lip Service.
Då finner jag en recension som sågar vårt lilla band. Fair Enough! Sågningar och hyllningar på plattor jag varit delaktig i har jag läst sen 1990. The April Tears fick i sina dagar ta emot allt från helt sinnesjuka hyllningar till makalösa avgrunds-sågningar. Lip Service har än så länge hållt sig i skiktet 5-8 om ni förstår vad jag menar. Men just den här recensionen, från gratistidningen Groove, blir den första att bli behandlad på Kollaps. Något jag funderat på -alltså att recensera recensioner- sen vi fick läsa följande på synth.nu 2007 (en site som numer har hämtat sig rejält på alla sätt)
“Min första tanke: okey, detta gillar jag definitivt. Jag åkte direkt in på “Velvet Machine” som är spår ett där man kastas in i härliga body beats och små ljuddetaljer som faller öronen i smak. Jag valde mina stora hörlurar med flit idag för att just få den rätta känslan och inte missa dessa små, fantastiska ljud som band ofta lägger ner mycket energi och känsla på. Då jag har spelaren på random får man överraskning på överraskning… låt nummer 9 “Trace the fourteen lights” börjar med klassisk musik….”
En syn blev det istället den här gången, för att tala pokerspråk. Eller rent av en raise, en höjning? You decide, folks! Här följer det. : )
GROOVE MAGAZINE RECENSION
L-E MENTAL
Black Cat
(Devotchka/ Mile Music)
http://www.groove.se/site/recension.asp?recId=2963&mediumId=1
“Hård synt med technovibbar och kompromisslösa texter kan verka både spännande och lovande. Och visst är den djupa basen och de tunga syntarna sköna, men med de överdrivna texterna och öststatsinspirerade sången blir paketet Lip Service smått obegripligt. Konvolutet där sångerskan Louise Jismark och före detta The April Tears-medlemmen Andreas Jismark poserar i lack, läder, svans och solglasögon är så pass överdrivet att jag på allvar funderar på om skivan är en parodi.
Så är inte fallet vilket blir tydligt när musiken sätter igång. Musiken tittar bakåt, flörtar med 80-talet och ibland kan man skönja Depeche Mode mellan syntarna. Lip Service har vågat sig på att göra en cover på Never let me down again, men just där är det svårt att höra några rester från Depeches original. Covern är ändå skivans bästa spår, vilket kan bero på att sången fått stå tillbaka till fördel för bandets bättre sida, de mörka syntslingorna.”
MITT SVAR:
Ah..var detta alltså anledningen till att Groove inte damp ner i min brevlåda den här månaden, dit den kommit sen vi annonserade med eas/svart bröllop? En sågning av Lip Service senaste skiva, minsann!
Nu är jag ju alltför rutinerad för att bli monumentalt upprörd och ledsen över dylikt. Men samtidigt är jag för fåfäng och för besserwissrig för att inte låta bli att kommentera. Och jag vill, hemskt gärna, att detta framförs till recensenten Maria Petersson.
1. Vi har inte gjort en cover av “Never let me Down Again” med Depeche Mode utan på “Never let Me Down Again (Aggro Mix)” med Depeche Mode. Som det mycket tydligt står på skivan och den pressrelease jag förmodar ni har fått. En vital skillnad eftersom vår cover är närmast en modern kopia av sagda original. Något som är vida känt för Depeche Modes fans, men som även -med lite superenkel googleresearch- hade varit snabbt löst även för en oinsatt journalist.
2. Månne må vårt konvolut vara en parodi men jag har absolut inte på mig någon svans varför skribenten måste luppas igen för ett kraftigt syftningsfel.
“Andreas Jismark poserar i lack, läder, svans och solglasögon”
Varifrån lädret kom vet jag icke, men jag får väl vara glad över att det inte stod spandex.
3. Slutligen är det återigen fascinerande att se att det- mellan raderna- glasklara budskapet, det att kvinnor på sitt sätt, ska kunna kommentera samhällsklimat, sexualitet och könsdiskriminering utan att vara klädd och stöpt i en indirekt mansaccepterad kostym- återigen möter sin största fiende i sitt eget kön. Speciellt när man är klädd till fiktiv hjälte i svart lack och höga klackar.
Det är möjligen parodi, det vi sysslar med. Eller travesti. Kanske är det överdriven medvetenhet om genren vi verkar i. Men det är iallafall på våra villkor -rätten att få se ut och vara som man vill utan att klä i sig de samhällsaccepterade attributen.
So much for the alternative Groove, Maria!
Likt er publikation är tryckt som en recension av bandet L.E MENTAL, utgivet av Mile Music, (Ska ni såga oss kan ni väl iallafall skriva vårt namn och skivbolag rätt) tar jag mig friheten att publicera detta på min blogg kollaps.superautomatic.com.
Fridens Liljor/
Andreas Jismark
Recensioner kan vara ett sattyg likväl som en källa till eufori för ett band. Alla har rätt att tycka vad de vill om vad de vill. Ibland kan det bli väldiga skillnader om vad som hatas och gillas starkt av recensenter. Se bara här:
THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Nöjesguiden av Tom Pyl 2002)
Betyg: En Dödskalle
“Två svenska synthpopalbum anländer till kontoret i påkostade
digipackförpackningar. The April Tears Consume Desire och Mondials Always Dreaming of Something Else. De förstnämnda släpper nu sitt andra album och Mondial, med Janne Kasks syrra Lena Kask i spetsen, debuterar. Och det låter i det ena fallet riktigt, riktigt illa.
April Tears håller sig med en sångerska vid namn Sara Gunnarsson vars röst du inte glömmer i första taget. Jag är rädd för att jag kommer vakna kallsvettig med hennes ord ringande i öronen: “Sitting on a pedestal, smokin a pack of pall mall”. Och efter dessa inledande rader bär det sedan iväg på en resa där nödrimmen duggar tätt, banaliteterna avlöser varandra och Sara Gunnarssons korsning mellan en kvinnlig Jarvis Cocker och Jennifer Rush är det mest enerverande jag hört på flera år.
Och i kombination med musiken som pendlar mellan att vara schlagerpop, synthrock och allmänt oväsen, blir resultatet olidligt. Jag är ledsen, men det gör ont att lyssna på The April Tears.
I jämförelse med April Tears är Mondial värsta mjukisbyxorna. Harmlösa houserytmer, plockande gitarrer och lite filtereffekter. Allt är färgglatt, lite lagom poppig disco och oerhört tråkigt. Plus dock för att man inte mår speciellt dåligt av att höra Lena Kask sjunga.”
THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Zero Magazine av Frans Jahnstedt)
Betyg : 5 av 5
“Efter två så starka singlar som “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” så hade man väntat sig en del, men inte ett helt album av minst samma kaliber. Med en fot kvar i det elektroniska underlandet och den andra på väg långt ut i det stora folkvimlet av rockfanatiker följer AT i Yvonnes fotspår till de stora festivalscenerna.Bakom de fina storstadskvarterens fasad döljer sig en skitig bakgrund, det är där man hamnar med en gudabenådad ljudbild som ledsagare. Man har fått hjälp av Jimmy Monell, bl.a. Roxette, med syntprogrammeringen och albumet är producerat av Brainpoolsångaren Christoffer Lundquist, en perfekt kombination som även lyfter i vissa fall något gamla låtar till det perfekta soundet. I Sara Gunnarsson har man en karismatisk sångare utan dess like, hon pendlar från skönsjungande popprinsessa till tuff rocksångerska utan att ens behöva byta läppstift. The April Tears FC kommer toppa allsvenskan i vår! Champions Leauge nästa?”
*
Nöjesguiden är en tidsskrift som jag, och många med mig, verkligen ogillar. Och det har, tro det eller ej, inte alls med usla recensioner att göra. Finns det månne något band med kompisar jag känner som blivit hyllade i nämnda tidning? Och finns det egentligen nån som inte skulle bli lätt oroad om man åkte på en hyllning i nämnda blaska?
STRIP MUSIC
(Recenserat av Quetzala Blanco)
Betyg : En riktigt sur gubbe
Nä det är väl inget större fel på Henrik De La Cours senaste band Strip Music. Förutom att de är omoderna, intetsägande och gör synt år 2004. Tio stycken låtar som liksom är på maskerad och har styrt ut sig i mycket sköra attribut bestående av lösnäsa (melodi), tokiga clownbrallor (refräng) och styltor (text).
Och förr eller senare måste man gå hem från maskeraden, det håller ju inte för evigt.
När jag började skriva det här trodde jag att jag bara var på dåligt humör och inte ville slösa bort en enda sekund till på ett band från Eskilstuna när Eddie Billup sitter och gråter i min stereo. Men det var inte så, tyvärr. Med nyktra ögon kan jag säga att Strip Music är något som Robert Smith kasserade i mitten av 80-talet.
Den här känner ni ju förstås till men nog är det svårt att få nog av det här lilla klippet?
Cellarbird släpptes 1994 och här är några röster om denna, April Tears första officiella release på CD:
“En märklig skiva. Ena stunden låter det som den värsta syntblippbloppmusik för att i nästa stund göra en helomvändning som gör att det låter som ett Machesterband”
“Tydliga influenser hörs från synthmusik, folkmusik och jazz.”
“Det låter mycket likt Björk.”
Överlag fick EP:n faktiskt riktigt bra recensioner och Saras stämma hyllades unisont. Noterbart är, bland mina klipp, att bandet “lurade” lokaltidningen att “Vivacity” hette “Vivacity Craze”. Jättekul verkligen av ironikerna tillika döskallarna Hellqvist/Jismark.
April Tears uppträdde vid releasen b la i TV Östergötland där “M-Garden” framfördes playback med livebasist Jakob Åberg samt en ung man i en grön jättetight liten t-shirt med ett antinazistbudskap i skrikande gult och rött på. Sommensonen Jimmy Monell. Han var uppställd som Mo Tucker/Bobby Gillespie och höll trumpinnarna mellan tumme och pekfinger när han mjukt försökte hålla tempot med en sammanbiten min. Efter liveframträdandet kom den legendariska frågan från TV-teamet “Är eran trummis en riktig trummis?”
Själv hade jag spänt gitarrsträngarna snett över varandra för att vara ball och understryka för tittarna att det var playback. Också jättehäftigt. Sara dansade svävande och gothdrömskt i en grönbrun jättekjol, Åberg svajade i kulisserna med ett stort léende och karaktäristiskt tyst frustande.
En av mycket få kopior av detta spektakel finns bevarad i min garderob nånstans.
Som trio framförde vi dessutom “Sing Lee” för första gången, akustiskt. Det lät och såg faktiskt riktigt bra ut.
Vi höll releasepartaj för “Cellarbird” i folkets hus och det var skitmycket folk och allt var kalas och lyckat tills en lokal speedad halvgangster, vi kan kalla honom Kuko, kom in i salongen runt halv ett med en laddad revolver och satte sig med bena i kors mitt på dansgolvet. Bryskt var feststämningen avbruten.
Denna person hade ett halvår innan under mycket diffusa omständighter -läs droger- skjutit ihjäl sin Compadre med ett avsågat hagelgevär då denne vägrade att sluta spela på sin gitarr. Denne compadre, ska väl tilläggas, var ökänd i stan och hade under åratal varit rejält läskig på mången party och gator. Jag minns en gång på en legendarisk illernstuganfest då denne var närvarande och var så otäck att jag höll på att skita ner mig.
Det var för övrigt, som det brukade, en punkfest. Kängpunk. Disband. Märkligt nog spelade ett superglammigt Backyard Babies där, hånade och bespottade av de skitiga kängpunkarna. Sen dess har Nässjöbandet alltid haft min repekt. Snacka om att göra skitgigen och fixa attityden.
Jag köpte förresten nämnda mordgitarr senare hos min mentor Axfors i hans musikaffär då denne lämnats in till försäljning av den avlidnes släktingar.
*
Coming up:
Kitte, Käll & Strange Paradise
och
Tidernas mest osannolika lilla festival?
Låt mig kort tillägga att även The Ark tillkom och att
Monster är Anders Wendin (Moneybrother) samt att Electric
Eskimoes är föregångaren till Soundtrack Of Our Lives. Alla
Band bokades in för sammanlagda summan 50.000 kr.
The April Tears sena hösten 1995; Tuben kom med i bandet. Läs om det här. Tuben, Kitte & jag började repa tillsammans ute där guten bodde. Saltsjö-Boo. Jag minns inte exakt vilka låtar men jag tror det var “Moved Into Motion”, “Something She Said” (Eller nåt sånt) och “Boy In A Mess”. Samtidigt beslutades att vi skulle göra singel av “Sing Lee” så vi for till Varberg och spelade in med en annan Gute (Linus Larsson) och en annan gammal band-bekanting Keta som producenter. Singeln tog upp all tid så vi hann aldrig lira in b-sidan “Loaded Gun”. Många låtar är det som aldrig fick släppas ordetnligt. Jag skulle tippa att “skatten” berör över femtio låtar. Några av de som “misslyckades” under de här åren återfinns ju trots allt på “Halfclosed Eyes, Imperfect Kisses”.
Vi tog in våran nyvunna Stockholmspolare Annika Mellin som livegitarrist, i Tranås Tidning blev hon utmålad som vår nya medlem och varför inte? Hon klarade rutinerat av fotosessionen och räddade Tuben, bluesmannen, som, ny i genren, förtvivlat försökte se syntig, indie och allmänt besvärad ut med halvlyckat resultat.
Vi gjorde några gig ihop i denna uppställning sen minns jag inte riktigt vad som hände, men Annika var inte med oss live längre.
Jag hade varit sugen länge på att börja spela in uppföljaren till “Strange Paradise”. Jag var intresserad att fortsätta konceptet med en något uppdelad skiva, men ville fördjupa mig i programmeringen samt dra nytta av den oerhört kompetente trummisen som tuben var. Klarligen den första riktiga musikern värd sitt namn i bandet.
inspelningarna började i samma studio som alltid, nu dock i sin tredje version. Via Slakthus5 och Sobelhuset befann vi oss nu i Ljudhuset i centrala Tranås. Hos Mats Axfors, som alltid. Nu var vi dock utan Jens och arbetet gick inte lika enkelt alla gånger. Frida Sjöstam var visserligen där också och hjälpte med körer och Jimpan började göra sina första insatser som programmerare i låtar som “Feverish Area” -i vilken jag närmast tal-rappade i ett parti!
Till slut fattade jag ett hårt beslut för en så rastlös person som jag är. Skivan kunde inte släppas, den var inte tillräckligt bra. Vi lät mer kompetenta, men för slippriga och slarviga i partier. Tråkiga, nästan.
Via vårt skivbolag tog vi kontakt med Engelska Mesh och frågade om de ville mixa skivan. (sådärja nu har vi fått in en fantastisk rad musiker:namedroppingdags m a o Paris, The Kid, EP:s Trailer Park, Kite, Strip Music -och ni visste väl att Mats Axfors är den som ligger bakom Lars Winnerbäcks karriär -iallfall enligt Winnerbäck själv)
Mesh ville mixa skivan och det kändes skitbra och spännande. Vi flög över till London och sedermera Bristol där vi spelade in vintern/våren 96/97 . Bland annat den här (Och nu blir det exklusivt för Kollaps! kära vänner)
The April Tears with Mark Hockings: Hardcoming (1996)
Vi var inte själva i studion så lång tid. Vi lade in sång och pillade lite innan vi återvände till Sverige. Och nu började det dra ut på tiden. Jag var skitlack i augusti/september 96 och April Tears hoppade av en planerad kort Sverigeturné tillsammans med Mesh och Malaise. Mesh i sin tur blev ju inte skitglada av att komma till Tranås och lira utan publikdragare. Och det får man ju förstå. Det fanns iof fler grejer inblandade, ett växande missnöje med skivbolaget bland annat. Nåväl, Mesh hängde med och bodde hos oss i Stockholm också (och då menar jag verkligen hos oss -Jimpan, jag & Sara bodde i ett kollektiv på Timmermansgatan) och allt var frid och fröjd.
Ett tag senare fick vi den klara produktionen och nu ska vi se om jag minns “Eyes Cold Kisses” första version som inte släpptes (Nja..andra egentligen om vi rälnar Tranåsspelningara)
Hardcoming/Heart Shut Down/Moved Into Motion/Boy In A Mess/Feverish Area/Some Delight In Store/One Of These Days/ NÄ! Ta mig fan. Det gick inget bra, Jimmy kanske kommer ihåg?
I vilket fall var allt klart för release i Okotober/November 96. Men då ringde telefonen igen. Och den här gången var det på riktigt. Ben Marlene från jimmy Fun Music satt i andra ändan och sa att han älskade “Heart Shut Down” som han hade hört nånstans, minns inte var. Ben Marlene, som vid den här tiden hade signat endast fyra artister: Brainpool, Broder Daniel, Vildsvin och Lisa Lindebergh. (Med tiden utvecklades b la följande relationer: Peter Månsson från Vildsvin blev (och är fortfarande) en mycket god vän som spelade in alla demos m TAT samt blev vår livetekniker, Christoffer från Brainpool blev producent för “Consume Desire” och Jimmy och Lisa blev tillsammans -sedan fanns det ännu mer relationer banden emellan men de som inte redan är berättade kan vi ju spara)
Ben Marlene övertygade oss på sitt typiska sätt mycket fort om att vi skulle skrota hela albumet och skriva på för Jimmy Fun och byta ut några låtar och spela in hela rubbet igen. Jag ringde Esbjörn på skivbolaget som “köptes ut” från vårt kontrakt. April Tears släppte inget Mesh-producerat album 1996. Det skulle till att, kraftigt omarbetat komma 2002, då endast två låtar återstod. Ovanstående “Hardcoming” och “Heart Shut Down” här i sin Meshproddade ursprungsversion från 1996, tänkt att bli första singel från “Eyes Cold Kisses. Undra vad som hade hänt om vi släppt den i november 1996?
En något motvillig ravesnubbe i silverfärgade lackbrallor och blont hår, Jimmy Monell AKA Shooting Star, tog efter Benny Marlenes samtal till mig sin plats i bandet som fullödig medlem i TAT efter viss övertalning av mig. Nu var vi fem igen, med en snorstark uppställning -en bästa vän tillika manisk programmerare hade anslutit i gruppen.
***
Tillägg:
Efter ett par bloss kom jag ihåg ett par saker. Efter vi fått Mesh´s mixning av plattan var vi missnöjda med halva plattan och mixade om/lade till grejer hos Mats igen. Det var nog då Frida var med. Och en låt till minns jag nu: “Soothe You”. Den skulle vara först på skivan tror jag. Fan har de här inspelningarna på kassettband nånstans (jodå så var det på den tiden) men det var länge längesen jag hörde på dom.
Av någon anledning jag verkligen inte förstår så går det inte att kommentera förra inlägget. Vi kollar närmare på det..
Nu ska ni få höra en liten historia som har plågat mig ett tag:
När jag var runt tio år så var jag och spenderade ett par dagar i Nässjö hos mina kusiner. Jag slaggade över och hade det gött. Det var sommar tror jag för gräset var grönt och jag sprang omring och kickade lite fotboll på den välklippta mattan på deras baksida. När jag gjorde detta kände jag mig iaktagen. Det visade sig att grannpojken var ute.
Det gick en liten stund sen hade vi “bondat”. Han visade sig vara hårdrockare och hette Andreas precis som jag. Han älskade Kiss och sprang och hämtade soloplattorna från Ace, Gene, Paul och vem fan nu den fjärde var. Peter Criss kanske? Möjligen en liveskiva som hette “Alive” också. Minnet sviktar något, det har ändå gått 25 år.
Sen hittade vi en igelkott och vi hämtade mjölk till denna och ställde i närheten av mina kusiners gröna sopptunna på baksidan. Min nyfunna vän kallades Dregen och han bodde granne med mina kusiner på Lingonvägen i Nässjö. Samme Dregen som senare skulle bilda Backyard Babies alltså.
Många år senare, förmodligen 2002, spelade jag med Sabrosa i Eskilstuna. På kvällen gick vi ut och festade tillsammans med b la Johan från Backyard Babies, som kommit att bli en polare genom att han var tillsammans med April Tears stylist Janina. Som DJ under kvällen återfanns Dregen. Jag tänkte att det var kul för honom att höra denna gamla historia om Kiss & Igelkotten så jag gick fram till honom och bad att få snacka med han en liten kortis.
Han var först trevlig men efter att han lyssnat till min story sa han bara kort -Jag har aldrig bott på Lingonstigen, det var Nicke (Backyard Babies sångare) som gjorde det. När jag då sa att han var löjlig som inte kunde dela minnet med mig, det var ju ändå något pinsamt för mig och han själv att han förnekade fakta, blev han grövre i tonen och nästan skrek ut -Men fattar du inte, jag har aldrig bott på Lingonstigen! Det var Nicke som gjorde det!! varpå han snabbt återvände till Martin Sköld i DJ-båset. Förstummad, förbluffad, fördummad och förbannad stod jag kvar.
Jag gick till Johan och sa vilken jävla idiot hans bandkollega var och han sa vänligt att jag inte skulle bry mig om honom. Men jag kunde inte släppa det. Jag blev så jävla upprörd över att Dregen inte kunde “erkänna” att detta ägt rum. Jag förstod inte varför och kände mig som en komplett idiot. Sen har jag väl inte brytt mig om det hela så där värst mycket. Förutom att jag muttrat ibland när folk, min fru inkluderad, berättat om hur trevlig Dregen är. Men den 2 Januari i år träffade jag på min farbror och kusin på en släktträff och plötsligt kom jag på detta och ställde då frågan om Lingonstigen.Min farbror svarade då:
-Dregen bodde aldrig på Lingonstigen, han bodde på andra sidan stan. Däremot bodde Nicke där, några hus från oss, i början på gatan.
*
Jag vill härmed be om ursäkt till Dregen för att han inte mindes vår dag tillsammans i Nässjö.
**
Jag vill också passa på att ställa frågan -om det inte var Dregen jag träffade där med igelkotten -vem var det då? Jag har känt till killen sen jag var tio år -som Dregen, en hårdrockare som gillar Kiss och är granne med mina kusiner. Hur kunde jag göra det?
***
Så därför ställde jag frågan till min kusin Patrik på släktträffen. –Var det inte Nicke ändå då? sa han. Nej det var det inte, sa jag. Killen hette Andreas och kallades Dregen. -Kanske var det vår granne Mattias Tyhr? sa han men svarade sig själv: -Fast han gillade ju inte hårdrock.
****
Kan det då ha varit en annan person som ljög om sitt namn och antog en annan 10årings från andra sidan stan? Eller kan den riktige Dregen åkt över hela Nässjö med en kasse Kiss-skivor bara för att visa den där syntsnubben från Tranås att han hade dem? Kanske får vi aldrig svaret, men det är högst intressant att spekulera, eller hur?
****
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34