Category archive: 78 Svenska Låtar
Nu är det hög tid att börja tala om Sveriges genom tiderna bästa sångare: Freddie Wadling.
Denna mytomspunna, legendariska man från Göteborg. Stum under uppväxten, kattmat som enda försörjning i tidigt vuxenliv, notoriskt drogintag, tio färdigskrivna operor. Jag kan inte säga vilket som stämmer och som inte stämmer. Vad jag däremot vet är att jag haft den obegripligt stora äran att få honom att sjunga på en låt jag själv skrivit (“Hip Shooter” med The April Tears, baksida på “Seventeen” singel/ep:n från 2001.)
Vi var i Music-a-matic studion på tredje långgatan i Göteborg och spelade in när mannen äntrade lokalen. Jag har träffat honom flera gånger ända sedan jag var fjorton år och då Blue For Two spelade i Tranås, men då har det varit snabbt och luddigt och under flyktiga omständigheter. Nu kom han alltså, Freddie himself, in för att sjunga in en duett med Sara. Stort. Löjligt stort.
Jag och Jimmy satt i tv-rummet bredvid studion när han anlände, med sin fru/manager. –Tjena. raspade han fram och passerade direkt in i studion. Vår producent, Ilbert, hade jobbat med Freddie flera gånger innan. I synnerhet på den tiden då Ilbert kallades Wonderkid och producerade “Songs From A Pale And Bitter Moon” med Blue For Two. Ilbert hade gett oss strikta order att hålla oss borta från inspelningarna av Freddies sångtagningar. Vi smög ändå in när han lyssnade genom låten.
Mannen snurrade sina ben runt varandra där han satt på en pall med huvudet begravt i handen. Han lyssnade inte genom låten, han led sig genom låten. Sen skickade Ilbert ut oss, det var dags för tagning. Jimmy och jag tog smygande plats utanför med örat mot dörren. Därifrån hörde vi en Fredddie Wadling i högform angripa låten såsom jag antar han angriper varje låt. Han sjöng en tagning, sen sjöng han en andra, sen sjöng han en tredje. Ingen av tagningarna hade en enda ton som liknade den andra. Inte en frasering, ny rytmik varje vers. Han återuppfann “Hip Shooter” tre gånger. Sen sa han “That´s It” och lämnade inspelningsrummet.
På vägen ut gjorde han tummen upp, sa “Nice”, sen var det över.
*
Freddies gärning/livsuppdrag startade ju för längesen, i slutet av sjuttitalet med punkband som..vad fan hette de…Grisen Skriker? Liket Lever? Han var basist till och börja med eftersom han, enligt legenden, då var stum. (Jag gillar legender och myter om Freddie och skiter därmed att gräva fram en eventuell sanningsbild). Sen började han sjunga. I Cortex. The Mayhem Troopers.
Då bland många andra tunga spår spelades “The Freaks” in. En låt som odödliggjordes senare med Blue for Two. “The Freaks” var väl det första fröet till vad som skulle bli det som vissa kallar “Polsk cirkusmusik” men alla vi som kan vårt Blue For Two vet att det är ett band fyllt av nåt så in i helvete mycket mer. Det återkommer vi till. Freddie Wadling- Monstret – Il Maestro. Utan dig hade Svensk Musikhistoria varit bra jävla mycket fattigare.
“We are the freaks that lives among you
We are the freaks in your brain”
*
93. Freddie Wadling – Pain In My Heart
92. Freddie Wadling – Bad Storm Coming
Hur kan de här hamna utanför min lista? HUR KAN DE HÄR HAMNA UTANFÖR MIN LISTA?
Jo: Därför att om jag skulle ta med mer än fem per artist så skulle det bli ganska tråkig läsning i längden för er då omkring endast 10 artister skulle vara med. Och som jag redan poängterat får därför vissa låtar stå som en markering för en bunt andra av samma artist.
(sidostory på #68 Freaks)
…Och så ringde det i studion Music-a-matics telefon. Det var från U2:s huvudkontor i Dublin. Frågan var rak och enkel -Fanns det tid för U2 att hoppa in i helgen och lira in lite grejer? Svaret var snabbare än frågan hann ställas – Yes. Yes of course!!
Det var så att U2, under pågående PopMart turné, hoppade in i olika studios i världen och spelade in lite grejer som skulle bli nån ny ep, singelbaksida eller album. När U2 är på turné sköts alltihopa dygnet runt från en flerbemannat kontor i Dublin och nu hade den här studion bläddrats fram som tänkbar station i Göteborg. The April Tears dyrbara studiotid var på en millisekund sopad under mattan.
Det utbröt kalabalik i studion. Studiochef Henryk Lipp, en man som jag beundrar högt, förkunnade det självklara –Det är jag som är hustekniker här. Vår producent Ilbert, uppväxd och utvecklad i studion, höll inte med –Nej! Det är JAG som är hustekniker här.
Blue For Two´s skapare och drivande kraft, Lipp, kastade sig verbalt över wonderkid Ilbert och repeterade vad han sagt i ett barskare ordalag. Ilbert vek sig inte. Med karaktäristisk gäll pipa ylade han ut motsatsen.
Jimmy och jag smög in i TV-rummet och började planera hur vi skulle kunna gömma oss kvar i studion på något sätt.
Ungefär en timme senare ringde U2:s huvudkontor igen och ställde in det planerade besöket.
*
Under samma sejour i Göteborg 1997 togs bilderna till Blue For Two´s sista skiva “Moments”. Vår tekniker Charlie Storm var på denna skiva med som fullvärdig medlem i duon och lånade min svarta luvtröja till att ha på sig på skivans omslag. Det hade han. I min lilla värld är jag väldigt stolt över detta också.
Få svenska artister har väl tjänts så “not swedish” som när Neneh Cherry slog igenom med dunder och brak 1989. Inte så konstigt eftersom hon bodde och verkade i London vid tiden. Och innan genombrottet jobbade hon blandannat med Matt Johnson och hans The The. Inte illa pinkat. Geniet Matt Johnson har för övrigt, mig veterligen, bott i Göteborg i omkring tio år!
“Buffalo Stance” var jävligt charmig redan när den kom, men än idag håller jag den högt. Efterföljande “Manchild” är i princip lika bra och kunde lika gärna den varit på 78:an. “Seven Seconds”, duetten med Youssou N´Dour måste nog ändå diskas under omständigheterna som råder på min lista. En bra låt det också.
*
91. Manchild
90. Trance Dance-You´re Gonna Get It
Min gamle förlagsboss Ben Marlene snickrade ihop en bunt popsmällare. Men “You´re Gonna get It” är fan mer än så. Den är på sätt och vis är en föregångare till “Personal Jesus”. Tänk på det ni!
89. The Wannadies – You & Me Song
Ja apropå popsmällare. Hur många sådana skickade ett Wannadies i högform ut? 25? När jag lyssnade genom plattorna kändes dock ganska många låtar väldigt daterade. Synd! För här finns en låtskatt. “You & Me Song” glömmer man inte i första taget. Inte heller “Shorty”, “My Hometown” eller “Cherry Man”. Och Wannadies har en låt till. Den kan vi ju prata om senare.
Jakob Hellman…och Stora havet: Av många ansedd som inte bara den bästa debutskivan någonsin av en svenska artist, utan även som den bästa kivan av en svensk artist överhuvudtaget. Jag håller inte med. Den träffar inte precis i mitt hjärta. Men visst är det en makalöst begåvad skiva. Och efter denna försvann den Norrländska ynglingen spårlöst från den musikaliska kartan.
Efter sig lämnade han en uppsjö artister som omedelbart drog frukt från hans musik; Pontus & Amerikanerna, David Shutrick.. Och sedermera kunde man även konstatera att han var en avgörande faktor i utvecklingen av Kent. Jakob Hellmans arv är stort. Och ibland behövs bara en skiva för att få sagt det man vill.
*
88. Tommy Körberg – Anthem
Den här känns som den skulle befinna sig på en helt anan lista egentligen. Jag menar -hur jämför man Broder Daniel med det här? Som verk betraktat är det här absolut världsklass. Tommy Körberg kan sjunga så det knottrar sig på hela min kropp.
87. Olle Ljungström – Du Och Jag
Olle Ljungström och Tommy Körberg i en duett? Nej tack. Men båda funkar ypperligt på var och sina håll. Olle´s sköra och pipiga röst har gett mången fin låt genom åren och det här är en av dem.
86. Lili & Sussie/Sator – Oh Mama!
Då var det dags för slamkrypare igen då. Sator har ju aldrig spelat in en gemensam version av låten med Lili & Sussie även om det låter som en dröm på pappret. Däremot gjorde en av de mest modiga och snabbaste (efter släppt original) covers genom tiderna. Betänk att det var slutet av åttitalet och att ingen gjorde så på den tiden. Respekt!
Shoot the racist and the area turns red!
Infinite Mass har sedan debuten matat ur sig grymma singlar, däribland “Bullet” och “No.1 Swartskalle”. Ett riktigt bra, talangfullt och mångsidigt band som framförallt varit helt jävla grymma att se live. Jag såg dem senast på Pampas i Hultsfred och föll i backen när ridån föll och ett helt rockband uppenbarade sig bakom duon.
Gamla “Sökarna” soundtracket “Area Turns Red” håller sig dock i toppen av bandets låtar efter alla dessa år. En jävulskt skön leadmelodi med oldschool-vibbar all over.
*
85. Lustans Lakejer – Diamanter
De ligger inte mig så varmt om hjärtat, faktiskt. Och “Diamanter”, en väldigt bra låt, är det som den här listan frambringar vad det gäller Johan Kinde & co. Var resonliga i reaktioner nu, hardcorefans! : )
I början av nittitalet gick ryktet som en löpeld över Hultsfreds camping. Bob Hund …Bob Bob… Hund… viskades det från skogarna och sjön. Tydligen var något sensationellt på gång. Och på stora dans samlades en skara människor lika månghövdad som den framför stora scen när Manic Street Preachers spelade alltför tidigt i sin karriär. Och det som såg jätteynkligt ut framför Hawaiiscenen var lika monumentalt galet många på stora dansbanan. Det enda som gick att skönja därifrån jag stod var en liten kille som skrek på skånska, som hade en orange kon på huvudet och som hoppade och studsade flera meter upp i luften. Fem som Tomas Öberg själv sjöng.
Efter detta följde vansinniga spelningar och ett jävla röj i Stockholm och över Sverige. Bob Hund startade vågen av svenska band som hade lyssnat extremt mycket på Pixies. Och det är viktigt att prata Pixies när vi pratar svensk musik i början av nittitalet. Vad hade hänt utan Pixies? Ja enligt mig -inget Broder Daniel, inget Kent, inget Bob Hund. Och inget Nirvana heller för den delen om vi tittar västerut. The Pixies “Alec Eiffel” sammanfattar väl på ett sätt hela Bob Hunds existens. Men så hård ska jag inte vara. Bob Hund är ju Kraftwerk också.
Och, självfallet, mer än så. Ett jättebra band. Ett nationellt banbrytande band. Ett av Sveriges genom tiderna mest spännande liveband. “Düsseldorf” tycker jag är deras starkaste låt. Rakt igenom skitbra. Rakt igenom Bob Hund.
84. Bob Hund – Allt På Ett Kort
Också skitbra.
Trevliger Söndag! Imorgon fortsätter listandet av 78 Svenska Låtar. Låt mig ge några vaga ledtrådar om de närmast kommande placeringarna: Ett band från Norrland, Ett band från Götlaborg, ett band från Stockholm -samtida med Götlaborgarna medans Norrlandsbus(s)arna var som mest heta några år innan dessa. Och de var först och störst med det de gjorde.
På bilden ser vi förresten Musse som jagar en fisk. Det var en jävla fin bild som jag nog tänker sno till bookleten för kommande Eas-platta -om jag finge bestämma dvs. Nu ska jag till studion och spela in!
(Ni har väl förresten hört att “Ung & Döende” snurrar som fan på diverse radiostationer i landet? Yay!)
Cheers!
Javisst är det så att Soundtrack är ett av de bästa rockbanden som funnits i Svensk historia. Fråga Noel Gallagher vad han lyssnade på innan Oasis fullständigt tappade greppet. Det var dock inte inspirationen det var fel på, tvärtom.
Ebbot var en smärtare rockkung i Union Carbide Productions som även de har inspirerat världsartister till stordåd. Nuförtiden ser man inte herr Lundberg klängandes i ljusriggar eller högtalarstaplar men kaftanmannen och company är fortfarande grymma. Och bäst var de på “Welcome To The Infant Freebase”, debuten från 1996. Tycker jag.
83. The Soundtrack Of Our Lives – Grand Canaria
Popsicle var väl mer eller mindre en bomb för indieSverige när de kom. Vi hade helt enkelt inte haft ett sånt band innan. Okej, Easy fanns där, men let´s face it -de var aldrig bra på riktigt. Det var Popsicle. De var fanimig lika bra som den just då härjande indieboomen från England. Debuten “Laquer” är ett landmark i svensk pophistoria och en av de femton bästa plattor som gjorts av en svenska artist.
Från den skulle jag praktiskt taget kunna plocka varenda låt och lägga på listan, men si det kommer jag inte göra. istället får den senare komna “Not Forever” representera bandets 62:a plats. Den är väl som mest och bäst Popsicle när allt kommer omkring. Även om “True” finns där bakom, “Hey Princess”, “Sandy”…ja jävlar. Det är tough times på min 78:a. Och jag inser, återigen, att vi är ett ganska bra musikland när jag tycker minst 61 låtar är bättre än “Not Forever”.
82. Popsicle – True
Weeping Willows började sin karriär med att få “vuxna karlar att börja gråta”. Det var väl Per Bjurman som skrev det, denna passionerade journalist. Weeping Willows smäktade i vilket fall fram både andras och egna låtar i början av karriären. Däribland “Broken Promise Land”, ett exempel på en bra nära fantastisk låt som inte ens får plats på min lista.
Det gör däremot “True To You”: tidlös fantastisk pop. Och även Weeping Willows är, likt tidigare nämnda Bob Hund, Soundtrack och Popsicle, ett av de absolut finaste band vi har haft.
De blev ju också “Depechiga” efter ett tag och det gjorde de riktigt bra. “Falling” var fin, “Touch Me” ännu bättre.
*
80. Touch Me
81. Broken Promise Land
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34