Category archive: 100 av de 1000 bästa låtarna
47. The KLF – Justified and Ancient (1991)
I lördags stod Bill Drummond, en gång hjärnan bakom brittiska The KLF, i centrala Göteborg och bakade chokladtårtor. 10 stycken som han sedan skulle gå till olika människors hem och ge bort. Utan att säga ett ord till dem. Makes perfect sense, Bill Drummond har alltid arbetat i gränsen mellan genialitet och galenskap.
Extra roligt i det här sammanhanget var hans perfekta tajming då det är dags att avhandla The KLF och “Justified & Ancient” på listan. När Jens ringde mig och berättade ovanstående i fredags skrattade jag gott. Jag har vant mig vid konstiga sammanträffanden vid det här laget och ärligt talat är det få saker som chockar mig. Att Bill Drummond stod vid Kungsportsplatsen och bakade tårtor chockade mig inte.
För cirka 20 år sen skapade Bill Drummond (och KLF´s andra hälft Jimmy Cauty) ett verk de kallade “The Manual“. Det är inget mindre än oerhört underhållande läsning om hur man via musikaliska kollageklipp och viss brainwash/manipulation genom återanvändande av exempelvis barnvisor, välkända riff och tematiska jinglar skapar en Number 1 in the UK. The KLF byggde en karriär på att göra musik på det här sättet. De kunde inte spela, de kunde inte sjunga. Tvärtom fixade de in sångerskor, producenter, marknadsförare och allt du fan kan tänka dig -dessutom utan att spendera en enda krona.
“Firstly, you must be skint and on the dole. Anybody with a proper job or tied up with full time education will not have the time to devote to see it through… Being on the dole gives you a clearer perspective on how much of society is run… having no money sharpens the wits. Forces you never to make the wrong decision. There is no safety net to catch you when you fall.” and “If you are already a musician stop playing your instrument. Even better, sell the junk.”
The KLF siade även helt korrekt om framtiden: “It’s obvious that in a very short space of time the Japanese will have delivered the technology and then brought the price of it down so that you can do the whole thing at home. Then you will be able to sod off all that crap about going into studios.”
KLF tog “The Manual” teorierna till nivåer även de aldrig kunde räknat med. Efter “Doctorin the Tardis” gick de från klarhet till klarhet och när de skapat sina “Stadium House Triology Songs” “What Time Is Love“, “3AM Eternal” och “Last Train To Transcentral” kom deras sista unika kollageverk – “Justified & Ancient” -med sång av countrysångerskan Tammy Wynette. The KLF var nu så bra att de för många aspirerade till att kanske vara det bästa jävla bandet i hela världen. Det var inte deras slutliga mål. Så vad gjorde The KLF? Jo de återinspelade ett par gamla verk i mycket sämre versioner, uppträdde med ett thrash metal band på Brit Awards, sköt med k-pist på publiken (visserligen lösa skott men ändå -de skrämde skiten ur etablissemanget) och deklarerade:
The KLF has now left the music business
..på exakt samma maner som det en gång i tiden deklarerades att Elvis has now left the building. När röken lagt sig och folk som kastat sig till marken lätt generat satt sig upp till bords igen var Jimmy Cauty och Bill Drummond inte kvar på scenen.
*
Andra roliga fakta om The KLF:
-De gjorde visserligen “comeback” eller vad i helvete man ska kalla det. 23 minuter “What time is Love” (Fuck the Millenium) på Royal Albert Hall inför millenieskiftet. Cauty & Drummond åkte omkring i elrullstolar utklädda till mycket äldre män. På scen fanns också en sjömanskör på över hundra personer. Fan det kanske var över 250 per, jag vet inte.
– Innan de skrev “The Manual” gjorde de en låt där de översamplade ABBA. Björn & Benny blev skitsura och stämde. KLF åkte i sin egna polisbil till Sverige för att prata med firma B & B om saken. När de inte lyckades få till ett möte brände de upp sina egna exemplar av skivan “What the Fuck is Going On” med ABBA-samplingen utanför Södertälje.
-Som The K Foundation, ett konstprojekt (som bildades efter KLF) som sysslar med installationer b la, har de gjort än mer galna saker än de gjorde tidigare. De har bränt upp 1 miljon pund, de har utnämnt “The worst artist/painter in Great Britain” och tilldelat denna 50.000 pund (händelsevis samma konstnär som samma år blev utsedd av en mer nobel jury till bästa konstnär) och mycket mer än så.
-Själv har jag haft äran att delta i The Seventeen. En märklig form av föreläsning/seminarie skulle man kunna kalla det. Man fick ett glas rött, man var en av 17 personer, man gick in i ett mörkt rum. Efter ett tag öppnades en dörr. In kom Bill Drummond. Han satte sig och berättade häpnadsväckande intressanta saker för den som älskar att lyssna till en analyserande musikteoretiker som tappat tron på all musik och menar att allt som görs bara är en upprepning.
I två timmar lyssnade vi 17 hur Bill Drummond bröt ner hela musikhistoriern och sitt förlorade intresse för denna. Han hade spenderat sina sista tio år med att bara lyssna på musik, gjord innan ett visst årtal -kanske 2000, på en och samma bokstav! Han hade nu kommit till L eller något tror jag. Han hävdade vidare att inspelningen av hans bilfärd från kust till kust i England var den bästa musik han hört på länge. Ljuden bestod av hans jeepmotor som brummade i över 5 timmar.
Denna resa finns även filmad och han turnerat med den också. The 17 avslutade med att skapa ögonblickkonst. Det finns 17 olika verk som det jobbas med. Vårt verk var fyren. Bill Drummond köpte vid ett tillfälle i sitt liv en gammal fyr utanför en by i Skottland. Han åkte sen, enligt egen utsago, och bjöd in hela ortsbefolkningen till fyren. De äldsta fick stå på markplanet, de mellan 40 och 60 på första planet, de mellan 20 och 40 en våning upp till och högst upp fick ynglingarna 0-20 hänga. Sedan spelade han in hela jävla fyren hur de lät. Både spontant och efter hans uppmaningar. Det var detta som vi i The 17 Stockholm fick reproducera.
Vi gick i bastant, kompakt mörker och uttryckte ångest, glädje och rädsla med ljud. Vi fick inte använda ord. Det var, som ni förstår, mycket gutturala läten som gjorde jävligt, jävligt ont i en sån som mig som har mycket, mycket svårt för liknande tjafs. I vilket fall fick efter detta lyssna till skiten och sen tryckte han på Delete på sin LapTop. En del deltagare var verkligen upprörda över detta och en tjej grät “It sounded fantastic” kved hon. Jag satt längre bak och skrockade till Louise “Det var den sämsta skiten jag hört i hela mitt liv, hur i helvete kan man vara så dum att säga att det var bra?” Efter ett tag, när jag tänkt efter, insåg jag att Bill Drummond nog hade uppnått vad han ville.
Efter sejouren fick jag se Bill stå och knyta sina kängor i tamburen utanför lokalen i Münchenbryggeriet. Jag kunde inte hålla mig utan frågade – “Bill! Did you invent Pete Doherty?” Han tittade på mig med en blandning av förtjusning och avsmak, sen sa han “No.”
46. The Ramones – I Wanna Be Sedated (1978)
45. T-Rex – Children Of The Revolution (1972)
Vissa inlägg, som det förra, blir bättre av många ord. I andra inlägg, som det här, behöver man fan inte säga så mycket.
The Ramones & T-Rex, med sina bästa låtar, tar inte för lång tid på sig de heller och klockar in klart under tre minuter båda två. Deras arv och inspiration till efterkommande artister är så stora att när jag tidigare pratade om att Pixies var det mest betydelsefulla rockbandet sedan 1980 så var det artister som dessa det höll till.
Children Of The Revolution: Vilket riff! Vilken refräng! Så enkelt, så hårt, så snyggt, så jävla fin melodi!
I Wanna Be Sedated: Hur självklar kan en låt vara? Så här självklar. Så lätt de gjorde det Ramones. (Notera gitarrsolot med endast en ton)
Vi som är här sista Maj 2010 bugar, bockar, tackar, diggar & njuter vidare av tidlös fantastisk rock and roll.
44. Poesie Noire – Love Is Colder Than Death (1989)
43. The Neon Judgement – The Fashion Party (1982)
Leuven, Belgien till Tranås, Småland, Sverige. Kom. “Chinese Black” till May Flower. Kom. “Radio Active Flood” till Royal Café, kom. “Hiroshima” till Sing Lee, kom. “Kid Shyleen” till Pizzeria Hawaii kom in.
The Neon Judgement och Poesie Noire och min, och mina vänner i Tranås, starka relation till dessa band har jag skrivit spaltmeter om. Dagen då cowboysarna från framtiden klev in och beställde en Mamma Mia på Pizzeria Hawaii är antagligen den största i det gudsförgätna Tranås historia.
Där Ramones och T-Rex har betydit startskott för attitude & songwriting för tusentals band världen över har väl de här båda banden inte betytt ett skit för rockhistorien. Tittar man på Poesie Noire´s gamla videos förstår man varför. (Se nu för fan inte det här som kontraproduktiv information. Titta INTE på till exempel “Tragedy” Gör inte det. Det finns en anledning till att jag valde en Mangavideo ovan, Jo Casters kallades inte La Bete Noir för intet)
The Neon Judgement däremot har alltid varit förbannat coola.
Poesie Noire och deras betydelse för mig kan ni läsa om här. Och när ni gjort det vet ni varför jag valde just den ljuva “Love Is Colder Than Death” och hur mycket den här musiken betyder för mig.
“Fashion Party” då. Varför inte “Chinese Black“? “Miss Brown“? “Awful Day“? “TV Treated“? Lyssna igen så förstår ni. “The Fashion Party” är The Neon Judgements största stund. Och satan i helvete vad det svänger!
42. Alphaville – A Victory Of Love (1984)
1984 slog blixten ner. “Big In Japan“. “Sounds Like a Melody“. “Forever Young“. Och sen den där helt fantastiska första låten på LP:n med det där magiska “taktbytet”. Alphaville hade anlänt. Jag hade cyklat till lokala skivhandlaren och handlat 7″ och 12″ (Men herregud minns ni så JÄVLA bra b-sidorna var?? Seeds och Elevator. Det är sjukt starka 5+ och inget annat!) Tracks var en lista fylld av fantastiska låtar: Howard Jones. Depeche såklart. Nasa. +1. Sedermera Pet Shop Boys. Erasure. Duran Duran. Indochine.
Ja, det var magiska tider. Jag var 11 år och gick på minidisco och dansade tryckare till “Forever Young” som alla andra. Jag hade redan börjat med min högtalardans också som mer eller mindre fortsatt sen dess. Den är sannerligen inte komplicerad. Man ställer sig framför den största högtalaren som låter mest och bara sugs in i musiken genom halvrytmiskt diggande med blundande ögon och hyttande nävar. “A Victory Of Love” var, och är, i sanning en sån låt. Stråkarna i låtens crescendoavsnitt är så förbannat jävla fina även 2010.
1984 var Alphavilles år. Sen hoppade Frank Mertens av. Vem var då denna blonda german? Han måste ha varit en begåvning utöver det vanliga. För precis som när Prince farsa övergav låtskriveriet till sin son så tappade Alphaville stinget efter hans depart. Visst, nån enstaka “Dance With Me” kunde dämpa fallet. Men i övrigt en lång plåga till karriär som för länge sen nådde Viking Line-stadiet.
I år är det visst nån nostalgiturné på gång men jag håller mig långt, långt borta. Jag behöver inga rosa benvärmare eller vida, gula byxor för att minnas 1984. Jag tar fram “A Victory Of Love” och minns när Alphaville var så bra att självaste Depeche Mode var avståndstagande till gruppen i pressuttalanden: –Vi tycker att de bara härmar oss vill jag minnas att de sa. Det måste ha varit Fletcher som fått micken framför käften.
41. Neil Young – Heart Of Gold (1970)
Munspel: Vilket underbart instrument. Neil Young: Vilken legend. “Heart Of Gold“: Vilket oemotståndligt litet stycke klassisk rockmusik. Utan något som helst tvivel världens 41:a bästa låt. Typ.
40. Fad Gadget – Collapsing New People (1984)
Ibland kan jag tycka det här är världens bästa låt. På den här listan räckte det till plats fötti. Säger en del om vad vi har framför oss. Men herregud vad det här är bra. Frank Tovey -en sann pionjär. Tack för allt du gjorde och all den inspirationen du sände vidare. Du är för alltid saknad.
39. Mew – Am I Wry? No. (2000/2003)
Shit. Jag kan inte höra tre sekunder på det här utan att ögonen vattnas och halsen blir tjock. Ni som var på mitt och Louise bröllop vet att det här var låten som smällde igång när hon anlände till stranden den där fullkomligt magiska dagen för snart tre år sen.
Det fanns flera anledningar till att vi valde Mew som intro (och outro) till vår vigsel. En av dem var att Louise & jag en höstkväll för fyra och ett halvt år sen bara fick för oss att vi var tvungna att gå o kolla det där bandet som vi gillade. Vi sket bildligen unisont på oss av intrycket bandet gav på Klubben, Fryshuset.
En annan av anledningarna var att Freddan var vännen som presenterade det danska bandet för mig sommaren jag var på botten 2005. Jag åkte till Gotland för att vända på skutan (ursäkta ordvitsarna). Jag jobbade på Jockes go-cartbana och hos Lasses farsa med att såga ved. Jag var en spillra till människa som söp upp de få kronorna jag tjänat under dagen samma kväll. Så höll jag på tills jag sakta började resa mig, komma till insikt, komma tillbaka.
En av de många helt ljuvliga dagar/kvällar jag haft i Freddans (egentligen Renja & Uffes) badhus på tomten i Gnisvärd spelade han upp Mew för första gången. Ty de hade helt passerat mig. Jag föll som en fura (men återupptog alltså inte tråden förrän jag träffat Louise).
Mews album “Frengers” (en hopsammansaättning och upp-proddad version av deras två första skivor) blev deras stora genombrott. Tro fan det när man såg vem som drog i spakarna bakom kulisserna: Alan McGee. Vet ni inte vem det är så kan ni ju slå upp det.
I vilket fall, senare den sommaren 2005 träffade jag mitt livs kärlek. Jag hade shejpat upp mig någorlunda efter Gotlandsvistelsen och hade en stor portion magisk tur. När vi senare bestämde att vi skulle gifta oss fanns det till slut bara ett självklart alternativ – Gotland. Gnisvärd. Ett par kilometer från där Freddan först spelade upp Mew.
Den 4:e Augusti 2007 pumpades således “Am I wry? No.” ut över det glittrande havet när världens vackraste brud anlände i en gul Impala till sin väntande man. I princip på pricken två år efter vi träffats.
Mew, när de är som bäst, presenterar en helt egen jävla värld. Det är inte många band som kan säga det. Mew har dessutom, med hjälp av sina omslag & liveprojektioner visualiserat denna (mar)drömslikna sagovärld på ett så övertagande sätt att man inte är snett ute när man påstår att de är ett av de bästa livebanden man någonsin sett.
“Am I Wry? No” är inledningsspåret på “Frengers” och bjuder på allt när Mew är som bäst: En avig, vacker, manglande liten drömsk popfabrik. Det finns anledning att få tårar i ögonen även för er som inte har såna minnen som jag till låten.
*
Fotnot: Ni som var på bröllopet kan ju nu, om ni inte tänkt tanken redan, börja rada upp låtar som potentiellt kan komma på den här listan. Snälla, gör inte det. : )
38. Elvis Presley – Always On My Mind (1972)
The King.
Den som inte känner någonting när de lyssnar på “Always On My Mind” och dessutom skrockar att “han har ju inte ens skrivit den själv“- Jag tycker synd om er. På riktigt. Ni är tvättäkta popcyniker. Det kan inte vara roligt.
“Always On My mind” plockade kungen och hans stab upp snabbt (endast ett halvår tidigare släpptes den av Brenda Lee) och mannen var väl minst sagt på väg utför när den spelades in. 68-Comebacken var en succé. Elvis var tillbaka snyggare och coolare än någonsin efter alla de där, vad var det, 38 skitfilmerna.
Hans timma på bästa sändningstid i etern uppvisade -i mitt tycke- den snyggast packeterade rockstjärnan genom alla tider. Den svarta läderoutfiten när han körde på Catwalken är ju en klassiker bland andra. Efter detta blev det turné och sedermera Vegas, uppbrottet från Priscilla och sen fritt-fall-förfall: Fylle-karaten i breda, glimrande bälten är väl den mest tragikomiska bilden av den feta Elvis. Innan patetiken tog över helt hade Presley en av sina största stunder – “Always On My Mind“. Det är i mycket, mycket få fall musik blir större än så här.
http://www.youtube.com/watch?v=MCUO7F2xjzw
37. Ronettes – Be My Baby (1963)
Sonny, Cher & Darlene Love på backing vocals. Bara en sån sak.
Denna Phil Spectors tidiga flaggskepp sett över hela Wall Of Sound-eran: The Ronettes “Be My Baby”. Nästan varenda skotskt band vi älskat har travesterat eller spelat den här låten. Ingen lista över världens bästa låtar kan nånsin bli komplett utan “Be My Baby“. Det är popmusik i sin själva essens. Jag behöver inte säga varför, eller hur?
36. Suede – Still Life (1994)
Det fanns en tid för inte allt för länge sen då ett band som hette Suede gjorde allt rätt. De var ett av de mest perfekta popbanden som någonsin visat sig. Året var 1994 och den formidabla andraskivan “Dog Man Star” avslutades av en fullständigt megaepisk sång som hette “Still Life“.
Problemen hade dock tornat upp sig redan innan skivan släpptes då bandets sanna geni Bernard Butler valde att lämna kvartetten. Otroligt nog överlevde de med en ny spoling till gitarrist och fortsatte att göra både habila och riktigt, riktigt bra låtar. Butler klarade sig, föga överraskande ännu bättre på egen hand. Men det var dömt att hamna i ett förfall till slut -och det gjorde det. Butler/Anderson (Enligt NME & många andra det tidiga nittitalets motsvarighet till 80:talets Marr/Morrissey och 60:talets Lennon/McCartney) återförenades – men ingen brydde sig.
Men 1994, åh! “Dog Man Star“! “Still Life“…det är absolut mästarklass. Episk popmusik när den är (nästan) som bäst.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34