Category archive: Dråpligast Under Hultsfred 1991
Taste The Floor
What´s that whistling noice?
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Ja då var vi framme vid det oundvikliga då; “Psychocandy”.
Betraktat rent kredibelt musikhistoriskt och på en jävla massa andra sätt så är det här, om inte det främsta, så ett av de bästa debutalbum någonsin. The Jesus and Mary Chain skitade ner ljudbilden så till den vida grad att många människor som 1985 hörde skivan trodde att den hade gått sönder. Nånstans under all dist, allt sammelsurum fanns popmelodier lika vackra som hos The Supremes och Shangri-La. Det var, to say the least, banbrytande.
Som The Velvet Underground´s fjärran syskonbarn äntrade ett skotsk brödrapar, en basist som hette Douglas Hart samt en viss Bobby Gillespie rock-and-roll-världen. Det viskades om ett nytt Sex Pistols men Jesus hade varken nån anarki i agendan eller nån Sid Vicious i bandet. “Psychocandy” är utan ett uns tvivel en modern rock-klassiker.
Problemet är bara att jag inte till 100% kan skriva under på att skivan är så fantastisk som de engelska historieböckerna, NME och Andres Lokko säger. Nånstans vet jag att mina val kommer alltid vara “Darklands”, “Automatic” eller till och med “Honey´s Dead”. Säger jag nåt annat bör min tunga bli svart ty då ljuger jag.
“Taste the Floor” är en riktig rökare dväljd i ett moln av en miljon getingar. Stenhård. Absolut vansinnig. Kompromisslös. Jag tycker det är den tredje bästa låten på albumet.
Då kan ni vänner av “Psychocandy” snabbt räkna ut att låtar som “You Trip me Up”, “The Hardest Walk”, “Cut Dead” och “Taste Of Cindy” sannolikt inte är med på min topp 25. Jag kan då säga att ni har rätt.
*
(Ett tillägg: Skivan vinner en tävling. Omslaget till Psychocandy är nämligen det absolut snyggaste någonsin, alla kategorier.)
JENS:
Det är sjukt svårt det här. Hur förhåller man sig till den skiva med sitt absoluta favoritband som på nästan varenda musikkritikers topplista ligger i de översta skikten? Det är ju, precis som du säger Andreas, en makalös debutskiva. Briljant. Fantastisk. Unik. Och i mångt och mycket är det självklart den bästa JAMC-plattan. På vissa andra sätt inte. Problemet är att det är helt omöjligt att mäta Psychocandy mot någon annans Jesus-skiva. Eller mot någon annan skiva överhuvudtaget egentligen. Det kan knappst motsägas att den var banbrytande. (To say the least). Hur många av de band vi lyssnar på har inte sina rötter (eller rötters rötter) just här? My Bloody Valentine? Sure. Pixies? Visst. Black Rebel Motorcycle Club? Skojar du?
Och det svåra här blir att även om jag fullkomligt älskar Psychocandy, ja rentutav avgudar den, så är det nog när allt kommer till kritan inte den Jesus-skiva som snurrat mest genom åren. Däremot hade det inte funnits någon Darklands eller Automatic eller Honey’s Dead utan Psychocandy. Och fy fan för det. Dessutom är Psychocandy den skiva som åldrats med absolut störst värdighet. Fan, den skulle ju kunna varit inspelad i år och stått stolt som en hundraårig norrlandstall. Bara en sån sak.
MEN ÄR DET DIN FAVORIT-JESUS-SKIVA DÅ! hör jag hur det skriks från Kista nu. Men jag vet inte Andreas. Väck mig mitt i natten med en kniv mot min strupe så kommer jag antagligen säga Psychocandy.
Fyra eller fem gånger av nio.
*
“Taste The Floor” – En grym låt. En av mina topp sju från skivan. Eller nummer sju helt enkelt. Jag antar att det gör mig till en större Psychocandy-vän än dig Andreas. Nöjd nu?
(Och jag håller med dig om omslaget.)
1. Andreas träffar Bobby Gillespie
Ja det var tider, de första Hultsfredsåren. Den ungdomen, den ungdomen…
Vi var ett härligt gäng med ironin som vapen, det gick ju oftast att försvara det mesta med hjälp av denna. Även sånt som inte var menat att vara roligt. Jag tror aldrig “ironigenerationen” har hämtat sig egentligen. V har ju bevis om detta b la annat genom alla historier på Kollaps.
Hultsfred i början av nittitalet var ju samtida som man beställde en massa skivor från Hot Stuff och Ginza. Speciellt på Ginza kunde man ibland fynda roliga saker för fem,tio eller tjugo kronor. Ett år i Hultsfred laddade bland annat hela April Tears upp med varsin Bobby Brown keps. En snygg svart kepa som det stod Bobby på, kort och gott. Ironi personifierat när fyra-fem stycken kommer knallande i dessa huvudtyg.
Men allt var inte fylla och ironi för mig dessa år, tvärtom var jag en besökare som inte var på Hultsfred för att festa som en idiot -i allafall inte i början. Jag gick ofta ensam och kollade band. Jag var inne på området tidigt och älskade att ströva omkring och upptäcka nya akter medans alla andra söp sig redlösa på campingen.
Jag gillade också att träffa mina idoler och under dessa år utvecklade jag en sällsynt talang för att spåra ner de jag ville träffa. Denna vilja och begåvning har genom åren fått mig att träffa de flesta jag beundrar. Länge sen jag orkade med detta nu dock.
I vilket fall; ett år i Hultsfred när Primal Scream var som störst, bäst & hetast gav jag mig i väg på jakt efter Bobby Gillespie. En man som jag beundrar högt, jag höll honom då, precis som nu, som en av de allra största. Gillespie -Ett ständigt fan av musik, en låtskrivare av rang som tillsammans med Primal gett sig ut på svåra jaktmarker och (nästan) alltid kommit ur resan med ett fantastiskt album: en popstjärna, popstjärna, popstjärna.
Under denna tiden var Bobby lite gul. Han levde det hårda heroinlivet och jag trodde nog inte alls att jag skulle träffa på honom på området. Men si, det gjorde jag. Och han var jättetrevlig. Jag lämnade över en April Tears demo och vi hade en pratstund. Han log mot mig och var helschysst.
Jag tyckte jag hade lyckats bra som fan när jag gick därifrån, jag ville inte framstå som ett stalkerfan, utan som en medmusikant som av en slump hade med en demo. Och det hade jag banne mig fixat!
Efter ett tag när jag gått omkring inne på området mötte jag Bobby G igen. Han log och vinkade åt mig. Och då plötsligt fick jag en känsla av olust. Nåt var fel. Och då slog det mig. Jag kände efter på mitt huvud. Nej. Nej för faan. Jag hade på mig Bobby-kepsen.
*
Jahapp. Återigen har vi nått toppen på en lista. Och vi kan konstatera följande positioner så här långt:
2. Under ett annat tält
3. I ett annat tält
4. Sjögge leker hund
5. Kitte sätter fyr på sig själv
6. Daniel blir arg på sin tjej
7. Jesper är grinig och dissar punkförsäljare
8. Onkel är på första sidan i DN
9. Front 242 tappar greppet
10. Amatörerna anländer
Den obestridliga ettan kommer snart.
*
…och sex år senare hade vi inte bättrat oss nämnvärt, bara flyttat in i finare salonger. Henrik “Sjögge” Sjögren får berätta själv:
“Jag följde med dig backstage i Hultsfred iklädd Häbbes (Sjögges pappa -Kollaps anm) avlagda kritstrecksrandig kavaj, a la Tom Waits. Du tog mig till den loge som Jimmy Fun hade på området. Ingen av cheferna var på plats där då, utan du och jag satte oss där inne istället. Henrik Bergren i Broder Daniel anslöt efter en stund också.
Där satt vi tre alltså, du jag och sångaren i Broder Daniel. (Alla av samma självklara anledning -att dricka så mycket gratisöl som möjligt innan Ben kom tillbaka -Kollaps anm)
Folk kom och besökte oss hela tiden där inne, och det ville sig inte bättre än att jag togs för själva direktören för bolaget. (Ja, Sjögge utsrålade tydligen mycket mer pondus än oss andra av någon okänd anledning…Kollaps anm) Därför överöstes jag hela tiden med demokassetter och allehanda ting. Folk tog mig för en viktig person och jag var inte sen att axla den manteln. Jag sträckte på mig, lade an en barskt ansiktsuttryck och bemötte pöbeln med en lagom nedlåtande attityd. (Jag minns speciellt en manager till nåt litet demoband som var uppenbart nervös när han träffade den store Mr. Marlene (Sjögge då) och han var mycket pinsam i sitt upphöjande av sitt band. Efter detta har jag avrått alla småband i Sverige att låta en något äldre besserwisser-kompis vara deras manager -Kollaps anm)
Den plötsliga upphöjda positionen steg mig åt huvudet och jag blev allt djärvare i min maktutövning. Jag kommer ihåg att du hade jävligt svårt att hålla dig för skratt när jag höll min audience där inne.
Sedan kom Ben Marlene, varpå jag genast skamsen dröp iväg med svansen mellan benen, rädd för repressalier. (Med rätta. Hade Ben fått veta vad som försigick hade han kölhalat dig och bränt mig & Henrik på bål. -Kollaps anm)
*
Typ samma år gick jag och samme Sjögren ut från området och bort mot bilen. Utanför stod en mycket liten man med en mycket, mycket gäll röst och skrek oavbrutet “PIIIROOGER PIROGERPIROGERPIROOOGER……..PIIIIROOOGEEERR PIROGERPIROGERPIROGER”. Vi skrattade gott.
När vi passerade tystnade halvlängdsmannen, som hade en GIGANTISK tumvante på höger hand, och stirrade på oss. Han sa plötsligt följande till Sjögge:
-Vill du köpa en liten pirog till din flickvän?
Sjögge blev överraskad av tilltaget och svarade helt utan ironi:
-Jag har ingen flickvän.
Då sa den lille mannen med den stora vanten léende:
-Jaså du kanske har en pojkvän?
Och sen började han skratta. Ett hest, skrikande skratt. Och medans vi vandrade därifrån hörde vi pirogmannen skratta och skratta. Vi kom flera hundra meter bort, tusentals personer var i rörelse kring oss. Vi tänkte “det är väl inte möjligt att…?” Jo. Det var det. Vi hörde fortfarande hans skratt eka långt där borta.
2. Under ett annat tält
Att somna i nån annans tält är en sak, det här är en helt annan division.
Ett par grannar till oss på campingen skrek av fasa en lördagsmorgon i Hultsfred efter sin häpnadsväckande upptäckt.
På natten innan hade de fulla och goa somnat i sina sovsäckar i fyrmannatältet, allt verkade normalt. Förutom en uppbuktnad i ett hörn av tältet, men tröttheten och fyllan gjorde att ingen tittade närmare på hur det kom sig att en ny stor stenbumling plötsligt uppenbarat sig i deras tält.
Morgonen gjorde herrarna mer undrande och de klämde lite på bumlingen, lade örat mot den och kunde bara dra en rimlig slutsats. De fick lätta på knutarna och lyfta upp hela jävla tältet. Där under yttertältet låg en däckad kängpunkare och snarkade.
3. I ett annat tält
Andreas Nilsson, numer videoregissör och medlem av eminenta Silverbullit, då en i vårat gäng samt under en kort period(en spelning) basist i April Tears (han slutade spela och gjorde fingret när lokalblaskan tog en bild), råkade under denna era ut för en grej som noterar en topp tre placering. Inte illa med tanke på vilka krafter storyn går upp mot.
Andreas var lite slirig en natt och hittade inte hem till sitt tält, så han gick tillbaka in på området och träffade där ett gäng helt nya kompisar. Efter ett tag gick de till campingen och Andreas berättade då att han inte hittade hem. -Det är lugnt, du kan slagga hos oss, sa de nyfunna vännerna. -Åh, vad snällt, sa Andreas.
De kom efter en liten promenad till ett tält. -Kliv in, sa de nya kamraterna. -Vi ska bara gå bort en sväng och fixa en grej så kommer vi snart. -OK, schysst, sa Andreas och lade sig ner och somnade skönt.
I morgondiset, flera timmar senare, hör han som i en dröm en konversation från tältöppningen:
-Men vad i helvete!! Det ligger nån här!
-Skojar du?
-Nej för faan, kolla själv!
-Vad i helvete, det kan inte vara sant!
-VAKNA HÖRRU!! VAKNA!
Som ni förstår hade Nilsson inte placerats i sina nyfunna kamraters tält. Hur den Aneby-bördige konstnären fick spendera de närmaste vargtimmarna är mig oklart, men jag tvivlar på att det var festligt.
4. Sjögge leker hund
Amatörerna (se plats 10) fick lära sig många läxor i Hultan. Till exempel så kan det finnas människor som inte har samma slags humor som en själv.
Första kvällen på plats, torsdagen som det var på den tiden -då spelade heller inga band, så trillade gäng efter gäng in och så även vi. Sjögge var där för första gången. Och han kom ganska snabbt i fin form. Vi satt ett gäng utanför mitt tält och drack till. Sjögge började köra några av hans sköna grejer och vi skrattade ordentligt.
Han började skälla och morra som en hund och det var jättekul. Han kröp bort mot gångstigen där folk passerade i en strid ström och ställde sig på alla fyra och skällde och morrade på främmande folk. Det var otroligt roligt.
Han var en människohund som skällde till ordentligt på några tuffa snubbar i trettioårsåldern. De tyckte inte alls det var roligt och sög till honom i kragen och lyfte Sjögge rakt upp i luften. Det var det roligaste jag sett.
Sjögge gick på tre sekunder från att själv skratta och underhålla till att hänga livrädd och lealös mot ett träd med tre stora snubbar redo att sopa på honom. Jag ska vara helt ärlig o säga att jag skrattade så jag kissade ner mig.
Vi lyckades lösa problemet och Sjögge var snart tillbaka i matchen. men han skällde inte mot främmande folk mer efter det.
*
5. Kitte sätter fyr på sig själv
Det hände inte ofta i vårt klåpargäng, men nåt år hände det att någon tog med ett gasolkök och tillagade sig ett paket nudlar. Och det var precis vad Kitte gjorde ett av hans första år i Hultsfred. Men det gick inte alls så bra.
Det satt ett gäng runt kitteln och följde Kitte när det skulle kokas upp. Det dröjde kanske fem minuter innan Christian “Kitte” Dick Michel Berg fattade eld.
Självfallet fick kocken panik och satte fart i cirklar runt oss, ylandes. Vi skrattade så vi kiknade. Byxorna brann. Kitte tog då, efter att kutat omkring en stund och snittat världsrekordfart i att löpa små cirkelmönster, ett högst oväntat beslut som snabbt fick samtliga i närheten att sluta skratta och att istället gripas av fasa. Kitte sprang in i sitt tält.
-Uuuut ur tältet för heeeelvete, är du galen??! skrek samtliga som med gemensam insats skakade Berg ur sina byxor efter att ha fått ut pyromanen från dödsfällan.
*
Flera år senare stod Kitte med några homies och tog det Bruno med en öl i näven på en gammal indieklubb på Norra Bantorget. En söt liten pandatjej flirtade med Kitte från bardisken noterade han. Men det var inte så mycket mer med det. Men han tittade ditåt ett par gånger till. Tjejen stod och smajlade upp sig och kastade uppenbara kåta blickar åt Kittes håll. Nu föll det sig inte bättre än att medans flickebarnet stod och posade så gosigt så fattade hennes hårman eld. Men det märkte hon inte. Ett ljus på bardisken hade glödgat upp nackhåren flera centimeter och detta noterade Kitte som lugnt tog kliven över salongen och fram till den upphetsade pandatjejen. Hennes ögon vidgades och pulsen ökade till 120 medans indiekungen nonchalant hasade sig fram till henne.
Kitte: -Hej. Det brinner i ditt hår.
Panda: Heeej. Jaaa ha ha.
Kitte: -Men jag menar verkligen det. Det är nog bäst om du släcker det där innnan du blir flintis.
Panda: (märker att hennes hår faktiskt står i lågor) AAAAAAAAAAAHHHHHHH! (Varpå hon springer iväg)
**
Exakt hur detta släcktes kanske Kitte kan briefa om. Och om ni vill kan ni ju försöka toppa detta nummer i avdelningen “Raggningsförsök som gick käpprätt åt HELVETE.”
-
6. Daniel blir arg på sin tjej
Hultsfred har bjudit på mången drama genom åren. Här är ett:
Daniel, en av gubbarna i gänget, var vid tiden ihop med en flicka som hette Pia. Jag vet inte hur det är med henne idag, men på denna tiden vållade hon ibland den gode Daniels bekymmer.
Så var det vid detta tillfälle i Hultsfred. De tvenne var inte sams. Pia var full, Daniel var svart av svartsjuka -och det hade han all rätt till, ska tilläggas. Daniels upprördhet mynnade bland annat ut i en käftasmäll på stackars Pålle Larsson, som helt oskyldig tyst mottog denna hurring.
Då utspelen, argumentationen och ilskan hos den annars så otroligt snälle och goe D inte gav önskat resultat på flickvännen såg han ingen annan utväg än att hota med att hoppa i ån.
Sagt och gjort älgade den rosenrasande rödkindade unge mannen iväg mot ån -vad som dväljdes i denna lämnar vid helt till fantasin, men ni som vart i “Hultan” behöver inte gissa länge.
Den kokande D tog rejäl sats, satte full fart och hoppade med ett skutt plums ner i ån.
En tänkta effekten på den dåvarande flickvännen uteblev helt. Daneil fick plockas upp av några snälla kamrater med en håv.
*
Jag kan dessvärre se en stor igenkänningskomik i denna situation. Svart komik, visst, men ändå. Jag vet inte hur många ni är där ute som spelat detta kort när argumenten i ditt bråk med kärestan inte hjälpte -att straffa sig själv. Jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Själv har jag b la hoppat av tunnelbanan och varit “försvunnen” i sex timmar. Under dessa timmar gick jag de tre milen hem i ett dike längs E4:an, då sista tunnelbanan gått och jag innehade noll kronor på fickan.
**
Jag kan inte låta bli att minnas att när Silverbullit spelade i Tranås i mitten på 90-talet på den ökända Räserfestivalen (kommer mer om den du…) så pussade (eller om det rentav var en kyss) sångaren i bandet, Simon Ohlsson, Daneils Pia på munnen. Hon stod längst framme vid kravallstaketet och diggade. Slumpen spelade nog rejält stor roll, men detta skedde och fick som följd att det blev lite bråkigt här och var med bland annat nämnda personer.
Pia bagatelliserade dock till slut det hela och allt lugnade ner sig. Hon kunde ju på nåt sätt inte riktigt rå för det inträffade fick b la jag övertyga Daniel om.
Tre veckor senare var det Lollipop i Stockholm. Vilken festival det var! Alla nämnda var där och Silverbullit äntrade en av de mindre scenerna på eftermiddagen (de hade inte breakat riktigt än -men var på god väg). Längst fram vid scenen stod Pia, en halvtimme innan spelningen och skrek.
-SIMON! HÄR ÄR JAG SIMON! SIIIMOOON!!!
***
Jag ber om ursäkt till de inblandade som omnämns i artikeln, jag kommer inte dra in kärleksbråk alltför mycket i bloggen, men detta var helt enkelt för roligt för att inte ta med.
-
Polls
Loading ... -
Senaste kommentarerna
- I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog
/ Highest Pix on "Desmond" - It’s nice to find a blog that so clearly describes
exactly what these things are! We had no idea what they were before
and this discussion is a tremendous help! Thank you so much!
| I had no clue you could do this sort of thing to
your body! W
/ body modification on "Glasvegas" - It's an awesome paragraph designed for all the web viewers; they will take benefit from it I am sure.
/ Montaż on "Panorama och kusiner" - Nasi Goreng
/ Jonas Rofors on "Äggalunken" - Ler förnöjt, eller rättare sagt måste faktiskt hålla mig för skratt för att inte väcka de andra, när jag läser ditt inlägg om småstadslivsaktiviteter i påskatid, även om det var ett tag sedan. Faktum är att jag försökte googla årets datum för denna b
/ Anna Lofors Sjögren on "Äggalunken" - We stumbled over here different website and thought I
should check things out. I like what I see so i am just following you.
Look forward to going over your web page repeatedly.
/ cekic on "Apokalyps!" - Samma här. Men jag måste säga en sak och det är att David Gahan alltid har varit fantastisk under hela sin karriär med Depeche Mode och stundtals på egen hand.
Visst, ibland har han inte varit närvarande eller sångmässig till 100% men med tanke på
/ Jocke J on "Depeche Mode v3.0" - Kan bara hålla med Martin S :-)
/ devotion on "Depeche Mode v3.0" - Fuck me! Dave sjunger besjälat för första gången sedan 2006. Det räcker en bra bit bara det. Jag ger en försiktigt optimistisk första tumme upp.
/ Martin S on "Depeche Mode v3.0" - Här, Martin, har du början till din nya SOFAD: http://www.davegahan.com/
Habilt, visst. Spännande och ger mersmak? Inte för mig. Jag är trött.
/ Andreas on "Depeche Mode v3.0"
- I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog