Category archive: Dråpligast Under Hultsfred 1991

10. Amatörerna anländer

Att skicka iväg tiotusentals människor till en plats i en skog med en massa sprit och en massa musik är ju förstås ett av de bästa uppläggen som kan tänkas för att ha en bra fest. För en sextonåring från en liten ort kan anländandet till ett sådant ställe sätta hjärtat i rusning. Många är de “newcomers”, amatörer, som anlänt med rena fina kläder, en platta öl, en kvarting och ett par flaskor vin. Bärandes på tält, sovsäck, liggunderlag och en väska med fräscha kläder.  Som under ganska ordnade former slagit upp tältet och ätit ordentligt av mammas medskickade matsäck. Och som fem timmar senare legat smutsig och däckad i ett dike. 

Campingen är en ny värld i några dagar för den unge besökaren. Där frodas alla guds svarta får; där finns rastafari-veganerna som slår på soptunnor och dansar barfota hela natten i ett karnevalståg som strömmar fritt och högljutt mellan tälten, där finns hardcore-punkarna som sätter värde i att vara mest kängpunk,mest grisig och mest utslagen.  Du har de självutnämnda rutinerade besökarna som har varit i Hultsfred i tio år, men som fortfarande inte satt sin fot på själva festivalområdet och är mäkta stolta över detta idiotiska förfarande. Kort sagt är tältområdet på Hultsfred ett rent och skärt helvete för varje sund människa över 20 år. 

 Jag har inte satt min fot på en festivalcamping på över 10 år och min plan är att aldrig göra det igen. Lyckligtvis har jag haft möjligheten att bo på annat sätt när jag besökt Arvika, Hultsfred etc.. på senare år. Och haft “backstage” som bas istället. Det är i och för sig också ett ställe som är vidrigt på många sätt, det lär jag återkomma till.

1991-93 var de åren då vårt gäng från Tranås anlände. Jag hade själv varit där redan 1988 för att se Nitzer Ebb. Då hade jag dock inte bott på campingen utan med mina protegéer från Åseda, som jag gick tillsammans med. Jag minns inte hur jag lärde känna dem, i dåtidens dagar utan internet, men det var väl säkert genom nånstans där man köpte syntskivor. (Förresten var 88 första gången jag träffade och hängde med Nitzer Ebb, jag fick en hel bunt skivor signerade. Mina protegéer från Åseda hade narrat den lille amatören från Tranås som tagit med sig LP-skivor in på området, men deras skratt fastnade i halsen när jag fick “that total age” signerad av hela bandet. De blev stumma och sura och efter ett tag sade han som hette Magnus –Jag tycker att du ska ge mig den där skivan. Han menade att eftersom de varit så snälla och låtit mig bo hos dem så skulle han helt sonika ha skivan. Den fick han inte)

“Tranåsgänget 91-93” bestod av en hel uppsjö människor i en nära och en yttre bekantskapskrets. Mestadels bodde alla i närheten av varandra. Olyckans de som anlände sent och fick sätta upp tältet längre bort från området. Utan pardon. 

Varje gång var det nån “ny” som var med. En som kom med stora nervösa ögon, bultande hjärta och slog följe med en självutnämnd “veteran” som skulle ta de oskuldsfulla nykomlingarna till bästa campingplatsen. Ungefär så var det när Kenta Jansson från Tranås anlände. Han hade varit tvungen att jobba sent och anlände följdaktligen sent till Hultsfred när alla tagit sig ett järn eller sju. 

Kenta tog beslutet att “supa ikapp” och tömde en kvarting rakt upp och ner och avslutade den med en klunk cuba cola. Han satt på sin sovsäck, i ytterkanten av en s.k tältcirkel, som oftast bildas när fyllan presenterar tältgrannarna för varandra. Många människor, okända för varandra, kan då komma att börja hångla med varandra. Så blev det inte för Kenta denna kväll. Han satt med och log i tre minuter, sen slank han av sovsäcken och hamnade på rygg med den bakom nacken, sen orkade han inte hålla sina ögon öppna mer, sovsäcken ville på äventyr och rullade iväg i ett dike . Sen sov Kenta i skiten tills nån virade in honom i hans liggunderlag och bar in honom i ett tält. 

Jonas Ax, “häggen från östra vägen”, hade större lycka under samma kväll. Han hittades  i ett buskage, bredvid honom låg en okänd donna hånglade med honom. Ax själv var dock ovetande om detta då han var däckad.

Sjögge & Jismark var nu fullt upptagna på annat håll, avgudandes ett apelsinskal som sniffades från en liten pinne. Doften var ljuv. Vi hade med det här lilla skalet i säkert tolv-tretton timmar innan nån människa med långt större förnuft kastade skalet åt helvete.

De flesta andra var så fulla att de inte kunde kommunicera längre. Många tömde/bjöd bort hela sin spritranson första och andra kvällen och tvingades gå och köpa folkbira av de snåla grannarna. Eller hembränt från Ankarsum eller Ödeshög. Farliga grejer.

Doften av Hultsfred  är väl en av få saker i dagens samhälle som kan komma upp i samma kraft av stank som i Paris på sjuttonhundratalet. Efter tre-fyra dagars konstant pissande, supande, fimpande, spyande och matkastande luktar det värre än något jag haft olyckan att känna. Man vadar sig fram i skit, bokstavligt talat. I somras spelade vi i Lip Service på en stor scoutfestival, där man inte fick dricka alkohol. Chockade leddes vi runt på området och konstaterade att tälten satt med tysk presition bredvid varandra. Det luktade gott. Folk var glada och lekte i träden. Eftersom Hultsfreds camping på söndagsmorgon måste vara helvetet så måste det alltså varit himlen.

För söndagsmorgon i Hultsfred var den tyngsta känsla som fanns. Sommaren var slut, på morgondagen började skolan igen eller i vissas fall arbetet. Man rev sitt tält, samlade ihop sin skit och åkte hem till vardagen. Och för “the newcomers” var en ny värld presenterad.  Hit skulle man definitivt återvända.

*

9. Front 242 tappar greppet

Det tidiga nittitalets Hultsfred radade upp mina favoritband och många är de konserter som jag, och många med mig, än idag rankar mycket högt. Primal Scream efter “Screamadelica” exempelvis.  Två timmars “försening” och ett DJ-set som förvandlade hela tältet till ett gigantiskt disco. Tjugo pers kom ut på scen och hela världen exploderade, och “Slip inside this house” var början till ett set av ett rockband som inte kunde göra fel.

The Young Gods i samma tält -tänk att de var så stora då- levererade en stereobild jag aldrig hört maken till. Sångaren Franz Treichler, det tidiga nittitalets Jim Morrison, hade en stor spotlight under sitt mickstativ som han lös ut över publiken. Ascoolt!

The House Of Love, Ride, Blue For Two. Alla spelade de i det där tältet och var skitbra.

Front 242 var också där. Det var inte riktigt lika bra.

Det belgiska syntbandet befann sig i ett vägskäl. Kanske var det därför de hade på sig vägarbetar-kläder på scen? Jag vet inte.

Front 242 hade inget bra nittiotal. Även om jag aldrig tyckt att skivorna med koder som egentligen hette “Up Evil” och “Evil Off” var särskilt dåliga. Två spår på den senare, “Crushed” och “Animal” (single version) rankar jag högt, högt. Men bandet hade tappat sin riktlinje och skulle aldrig mer hitta den.

Och här kom de till Hultsfred, som ett av de obligatoriska syntbanden -de fixade ensamma minst 1000 besökare till festivalen ,precis som tidigare Nitzer Ebb och Laibach. Med deras tidigare framträdanden i huvudet -fallskärmar, laserstrålar, skyddsvästar, massa massa rök- gick jag med stor förväntan mot konserten med en bunt syntare. Efteråt skulle vi ha kraftiga diskussioner.

För nåt hade hänt. Front 242 var inte bra. Tyckte alla som inte var förblindade av upplevelsen. Belgarna levererade en form av raveföreställning, där sångaren Jean Luc De meyer presenterade dance moves ingen tidigare sätt (och så borde det förblivit), där hans sidekick Richard 23 om och om igen skrek “Move your booodyyy…Move you aaaaaaassss jiiiiiiiiiii”,  där de slaktade klassiker som “Headhunter” i nya versioner. Bandet som varit ultracoolt kändes helt plötsligt farligt nära patetiska och dagen efter gick följande klassiska rader att läsa i recensionen från aftonbladet:

+ (ett plus)

Front 242, Hultsfredsfestivalen

“….och sångaren Jean Luc De Meyer rör sig med en bebis motorik över scenen.”

*

Efter de där två plattorna tappade Front helt styrfart och har efter detta aldrig hämtat sig. Jag såg dem i Arvika för ett par år sedan i ett mindre tält, halvfullt. Och även om det började bra, utvecklades samma betéendemönster igen. Och denna gång var hela bandet klädd i orangea reflexvästar. Vägarbetar-imagen fulländad.

Chansen till upprättelse kom igen när de bokades in till syntfesten “Tinitus” förra hösten. De skulle fira tjugofemårsjubileum och hylla sina tidiga plattor lät det från flyers och annonser. Men bandet vände först upp och ner på hela kvällen genom att glömma sin elektroniska baskaggepedal i Bryssel. Efter att arrangören från scenen fick annonsera efter en sådan kastades kvällens schema om då en snäll snubbe fick åka till replokalen och hämta en. Och däremellen UTKLASSADE gamle Dirk Ivens i Absolute Body Control allt Front 242 gjort de senaste tjugo åren. Sen gick The Hacker upp och levererade ett dans-set som satte hela lokalen i extas.

Så när Front 242 gick upp och körde samma skit igen, och absolut ingen hyllning till “Geography” dog mitt intresse för att nånsin se dem live igen en gång för alla.

8. Onkel är på första sidan i DN

Idag är han en närmast en myt bland den nya generationens Hultsfredsbesökare. Men han fanns. Och han var välkänd. Vi talar om mannen som fått epitetet Bajsmannen. 

Under denna tid var han känd som Onkel, döpt efter bandet Onkel Kånkel (http://sv.wikipedia.org/wiki/Onkel_K%C3%A5nkel) som uppenbarligen var hans favoritband. Missuppfatningar då sade att han var en medlem av detta band, men så var aldrig fallet.

Bajsmannen Onkel var en skräck för många och det var inte vackert att se hans uppträdande. Han låg naken och kissade på sig själv, han välte bajamajjor så oskyldigt folk blev indränkta i sin egen och andras skit. Han gick alltid ensam, såg ut som uppstigen ur ett träsk och stank därefter.

En gång skall han, enligt skalden, befunnit sig i själva holken på en bajamaja när en ovetande rocker skulle “take a shit”. Med gapande mun ska Onkel glufsat i sig dennes färska bajs.

Onkel ska även en gång ha luktat så pass illa, att när han greps av polisen, så rullades han in i plast av snutar med asbesthandskar och munskydd, när hans skulle föras till arresten för sitt förargelseväckande betéende.

Döm då min förvåning när jag en tidig fredagsmorgon i Hultsfred gick från området för att handla lite frukost såg första sidan på Dagens Nyheter. På detta är det en stor bild som säger ungefär “HULTSFRED ÄR IGÅNG”, man kunde bläddra fram till nån sida och se ett helt uppslag med reportage och recensioner. Men min blick fastnade på den stora färgbild som prydde hela ettan på tidningen.

Två grå små damer stod på bilden och pekade åt en riktning. Bildtexten löd “lokalbefolkningen hjälper gärna besökarna att hitta vägen.” Föga visste damerna att träskmonstret bredvid dem, som de så snällt hjälpte, och som ofattbart och osannolikt nog hamnade på DNs omslag var mannen som för alla oss andra var känd som Onkel.

7. Jesper är grinig och dissar punkförsäljare

Vid tältet:

A) Jesper Eng, basist i April Tears, musikintresserad yngling, stor fan av punk, för tillfället på riktigt surt humör, dagen har inte kommit så långt att fyllan slagit in.

B) Jens Hellqvist, gitarrist och programmerare i April Tears, sittandes bredvid Eng med en av dagens första alkoholhaltiga drycker.

Runt hörnet, traskandes mot duon:

C) En övervintrad punkare som knallat runt campingen ett tag och krängt punkplattor:

Försäljare – Tja!

Jesper- –

Jens – (tittar inte på punkarn, svarar tyst och tar en klunk vin) -Hej.

Försäljaren visar upp en imponerande samling och är trevlig mot Tranåsborna när Jesper förstrött frågar:

– Har du “Strebers & Kråkan”?

Försäljare – Ja för fan.

Jesper – Men du har väl bara nypressen, din jävla idiot.

*

6. Daniel blir arg på sin tjej

Hultsfred har bjudit på mången drama genom åren. Här är ett:

Daniel, en av gubbarna i gänget, var vid tiden ihop med en flicka som hette Pia. Jag vet inte hur det är med henne idag, men på denna tiden vållade hon ibland den gode Daniels bekymmer.

Så var det vid detta tillfälle i Hultsfred. De tvenne var inte sams. Pia var full, Daniel var svart av svartsjuka -och det hade han all rätt till, ska tilläggas. Daniels upprördhet mynnade bland annat ut i en käftasmäll på stackars Pålle Larsson, som helt oskyldig tyst mottog denna hurring.

Då utspelen, argumentationen och ilskan hos den annars så otroligt snälle och goe D inte gav önskat resultat på flickvännen såg han ingen annan utväg än att hota med att hoppa i ån.

Sagt och gjort älgade den rosenrasande rödkindade unge mannen iväg mot ån –vad som dväljdes i denna lämnar vid helt till fantasin, men ni som vart i “Hultan” behöver inte gissa länge.

Den kokande D tog rejäl sats, satte full fart och hoppade med ett skutt plums ner i ån.

En tänkta effekten på den dåvarande flickvännen uteblev helt. Daneil fick plockas upp av några snälla kamrater med en håv.

*

Jag kan dessvärre se en stor igenkänningskomik i denna situation. Svart komik, visst, men ändå. Jag vet inte hur många ni är där ute som spelat detta kort när argumenten i ditt bråk med kärestan inte hjälpte –att straffa sig själv. Jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Själv har jag b la hoppat av tunnelbanan och varit “försvunnen” i sex timmar. Under dessa timmar gick jag de tre milen hem i ett dike längs E4:an, då sista tunnelbanan gått och jag innehade noll kronor på fickan.

**

Jag kan inte låta bli att minnas att när Silverbullit spelade i Tranås i mitten på 90-talet på den ökända Räserfestivalen (kommer mer om den du…) så pussade (eller om det rentav var en kyss) sångaren i bandet, Simon Ohlsson, Daneils Pia på munnen. Hon stod längst framme vid kravallstaketet och diggade. Slumpen spelade nog rejält stor roll, men detta skedde och fick som följd att det blev lite bråkigt här och var med bland annat nämnda personer.

Pia bagatelliserade dock till slut det hela och allt lugnade ner sig. Hon kunde ju på nåt sätt inte riktigt rå för det inträffade fick b la jag övertyga Daniel om.

Tre veckor senare var det Lollipop i Stockholm. Vilken festival det var! Alla nämnda var där och Silverbullit äntrade en av de mindre scenerna på eftermiddagen (de hade inte breakat riktigt än -men var på god väg). Längst fram vid scenen stod Pia, en halvtimme innan spelningen och skrek.

-SIMON! HÄR ÄR JAG SIMON! SIIIMOOON!!!

***

Jag ber om ursäkt till de inblandade som omnämns i artikeln, jag kommer inte dra in kärleksbråk alltför mycket i bloggen, men detta var helt enkelt för roligt för att inte ta med.

5. Kitte sätter fyr på sig själv

Det hände inte ofta i vårt klåpargäng, men nåt år hände det att någon tog med ett gasolkök och tillagade sig ett paket nudlar. Och det var precis vad Kitte gjorde ett av hans första år i Hultsfred. Men det gick inte alls så bra.

Det satt ett gäng runt kitteln och följde Kitte när det skulle kokas upp. Det dröjde kanske fem minuter innan Christian “Kitte” Dick Michel Berg fattade eld.

Självfallet fick kocken panik och satte fart i cirklar runt oss, ylandes. Vi skrattade så vi kiknade. Byxorna brann. Kitte tog då, efter att kutat omkring en stund och snittat världsrekordfart i att löpa små cirkelmönster, ett högst oväntat beslut som snabbt fick samtliga i närheten att sluta skratta och att istället gripas av fasa. Kitte sprang in i sitt tält.

Uuuut ur tältet för heeeelvete, är du galen??! skrek samtliga som med gemensam insats skakade Berg ur sina byxor efter att ha fått ut pyromanen från dödsfällan.

*

 Flera år senare stod Kitte med några homies och tog det Bruno med en öl i näven på en gammal indieklubb på Norra Bantorget. En söt liten pandatjej flirtade med Kitte från bardisken noterade han. Men det var inte så mycket mer med det. Men han tittade ditåt ett par gånger till. Tjejen stod och smajlade upp sig och kastade uppenbara kåta blickar åt Kittes håll. Nu föll det sig inte bättre än att medans flickebarnet stod och posade så gosigt så fattade hennes hårman eld. Men det märkte hon inte. Ett ljus på bardisken hade glödgat upp nackhåren flera centimeter och detta noterade Kitte som lugnt tog kliven över salongen och fram till den upphetsade pandatjejen. Hennes ögon vidgades och pulsen ökade till 120 medans indiekungen nonchalant hasade sig fram till henne.

Kitte: -Hej. Det brinner i ditt hår.

Panda: Heeej. Jaaa ha ha.

Kitte: -Men jag menar verkligen det. Det är nog bäst om du släcker det där innnan du blir flintis.

Panda: (märker att hennes hår faktiskt står i lågor) AAAAAAAAAAAHHHHHHH! (Varpå hon springer iväg)

**

 Exakt hur detta släcktes kanske Kitte kan briefa om. Och om ni vill kan ni ju försöka toppa detta nummer i avdelningen “Raggningsförsök som gick käpprätt åt HELVETE.”

4. Sjögge leker hund

Amatörerna (se plats 10) fick lära sig många läxor i Hultan. Till exempel så kan det finnas människor som inte har samma slags humor som en själv.

Första kvällen på plats, torsdagen som det var på den tiden -då spelade heller inga band, så trillade gäng efter gäng in och så även vi. Sjögge var där för första gången. Och han kom ganska snabbt i fin form. Vi satt ett gäng utanför mitt tält och drack till. Sjögge började köra några av hans sköna grejer och vi skrattade ordentligt.

Han började skälla och morra som en hund och det var jättekul. Han kröp bort mot gångstigen där folk passerade i en strid ström och ställde sig på alla fyra och skällde och morrade på främmande folk. Det var otroligt roligt.

Han var en människohund som skällde till ordentligt på några tuffa snubbar i trettioårsåldern. De tyckte inte alls det var roligt och sög till honom i kragen och lyfte Sjögge rakt upp i luften. Det var det roligaste jag sett.

Sjögge gick på tre sekunder från att själv skratta och underhålla till att hänga livrädd och lealös mot ett träd med tre stora snubbar redo att sopa på honom. Jag ska vara helt ärlig o säga att jag skrattade så jag kissade ner mig.

Vi lyckades lösa problemet och Sjögge var snart tillbaka i matchen. men han skällde inte mot främmande folk mer efter det.

*

hund2.jpg

3. I ett annat tält

Andreas Nilsson, numer videoregissör och medlem av eminenta Silverbullit, då en i vårat gäng samt under en kort period(en spelning) basist i April Tears (han slutade spela och gjorde fingret när lokalblaskan tog en bild), råkade under denna era ut för en grej som noterar en topp tre placering. Inte illa med tanke på vilka krafter storyn går upp mot.

Andreas var lite slirig en natt och hittade inte hem till sitt tält, så han gick tillbaka in på området och träffade där ett gäng helt nya kompisar. Efter ett tag gick de till campingen och Andreas berättade då att han inte hittade hem. -Det är lugnt, du kan slagga hos oss, sa de nyfunna vännerna. -Åh, vad snällt, sa Andreas.

De kom efter en liten promenad till ett tält. –Kliv in, sa de nya kamraterna. -Vi ska bara gå bort en sväng och fixa en grej så kommer vi snart. -OK, schysst, sa Andreas och lade sig ner och somnade skönt.

I morgondiset, flera timmar senare, hör han som i en dröm en konversation från tältöppningen:

-Men vad i helvete!! Det ligger nån här!

-Skojar du?

-Nej för faan, kolla själv!

-Vad i helvete, det kan inte vara sant!

-VAKNA HÖRRU!! VAKNA!

Som ni förstår hade Nilsson inte placerats i sina nyfunna kamraters tält. Hur den Aneby-bördige konstnären fick spendera de närmaste vargtimmarna är mig oklart, men jag tvivlar på att det var festligt.

2. Under ett annat tält

Att somna i nån annans tält är en sak, det här är en helt annan division.

Ett par grannar till oss på campingen skrek av fasa en lördagsmorgon i Hultsfred efter sin häpnadsväckande upptäckt.

På natten innan hade de fulla och goa somnat i sina sovsäckar i fyrmannatältet, allt verkade normalt. Förutom en uppbuktnad i ett hörn av tältet, men tröttheten och fyllan gjorde att ingen tittade närmare på hur det kom sig att en ny stor stenbumling plötsligt uppenbarat sig i deras tält.

Morgonen gjorde herrarna mer undrande och de klämde lite på bumlingen, lade örat mot den och kunde bara dra en rimlig slutsats. De fick lätta på knutarna och lyfta upp hela jävla tältet. Där under yttertältet låg en däckad kängpunkare och snarkade.

Next Page →