Category archive: EM 2000

Bilar

Kollaps ska för första gången, efter c:a 220 texter och 3½ månads existens handla om fotboll. Eller nja, det blir ganska lite fotboll. Men iallafall -denna serie berättelser behandlar precis samma sak som i princip allt på Kollaps. (Och minns återigen det första jag skrev i det första inlägget i Oktober i Ett Fall För Doktor House ) –det som är så dumt att det blir kul. Det som är fel men som ändå blir rätt. Det som är rätt men som ändå blir fel:

EM 2000

Jag och Jens lyckades för en gångs skull komma iväg på det som vi alltid aspirerar att göra –EM i Fotboll. Vi fick tag i biljetter till andra gruppspelsmatchen för Sverige -den mot Turkiet. Matchen som med stor sannolikhet skulle avgöra vårt avancemang.

Sverige var lite svältfött vid den här tiden. Efter sommaren ingen nånsin som bryr sig om fotboll och är svensk kommer glömma, 1994, hade landslaget vacklat i kvalen och missat avancemang till EM i Storbritannien -96 och VM i Frankrike -98.

Men i EM i Holland/Belgien 2000 var vi med igen. Och vi hade biljetter!

Nu började inte mästerskapet alls som tänkt, veckan innan avfärd följde jag Sveriges match mot värdnationen Belgien på storbildsskärm i Rålambshovsparken i Stockholm. Vi fick däng med 2-1 och var usla.

Det positiva med det var att nu åkte vi till Eindhoven, för det var dit vi skulle, för att se en måstematch. Eftersom Italien väntade Sverige i tredje och sista gruppspelsmatchen skulle vi vara tvungna att nita Turkarna för att kunna ha chans att nå kvartsfinal.

Redan innan avresa blev det strul.

Jens hämtade sin mors bil i Tranås för att köra den till sitt hem i Göteborg. Han hade en liten extravända att köra på vägen, han skulle via Aneby för att hämta upp en vän, Frida. I denna ort fick Hellqvist, Jens smaka på en riktig smäll.

I full fart körde en bil på hans bakifrån. Följden blev att Hellqvist + medpassagerare Christoffer Fransson bjöds på gratis karusell. Bilen snurrade runt ett helt varv och fick stopp i rännstenen. Fransson sammanfattade läget med en förvirrad fråga: -Vad hände? 

En sammanbiten Hellqvist kunde konstatera att denna bil inte skulle ta dem till Göteborg, än mindre honom och hans vapendragare Jismark till Eindhoven en dag senare.

Lyckans då att möjligheten att låna Fridas pappas bil öppnade sig. På det sättet lyckades ekipaget ta sig till Göteborg för att där senare få bilen tillbaka till Aneby. Jens fick hyra en annan bil som skulle ta oss till Holland.

Så när jag kom med X2000 till Götlaborg dagen efter stod Jens redo i en silverfärgad golf/polo eller vad det nu var. Och vi for iväg söderut på stört. Vi tog oss genom de södra delarna av Sverige och Danmark fort som fan. Vips var vi och flög fram på Autobahn i Tyskland.

Jens hade en blind tro på internets vägvisningar och vi var endast försedda med en sådan beskrivning vilket fick som följd att vi ibland stannade på olika mackar och kollade hur vi skulle ta oss till Eindhoven. Vi tjyvkikade i kartböcker -att köpa nån var inte aktuellt. Det är vi alldeles för dumma för.

Vi beslutade framåt kvällningen att köra in i Bremen och ta in på hotell. Vi hade ju kommit en bit på vägen och var förtjänta av ett par kalla och en bädd. Dessutom var det dags för Italien-Belgien snart, en match som hade högsta betydelse för Sverige.

Kvällen i Bremen var lugn, vi hittade ett hotell, såg matchen, drack ett par kalla, sov gott. Det var först dagen efter som det blev lite konstigt igen.

Vi hade kvällen innan ställt bilen i ett parkeringshus, men nu hittade vi inte biljetten. Vi insåg snabbt att detta var ett problem då denna biljett skulle införas i en maskin som i sin tur fastställde summan vi skulle betala och sen fälla upp en bom så vi kunde ta oss ut ur parkeringshuset. Det var ett obemannat garage så nån personlig service gick inte att få.

Vi började, i sann tradition, gasta och skylla på varandra och vilt gestikulera med armar. Vi tände cigaretter och vankade med bistra miner omkring för att komma på ett trick att ta oss själva och bilen ut från garaget. Vi ville ju självfallet dessutom komma iväg snabbt  så vi kunde njuta av en hel dag i sommarens Eindhoven innan avspark. Vi satsade på ett beslut, helt i Mr. Bean´s anda. Att tjyva oss ut genom att slå följe med en annan bil.

Hellqvist placerade sig själv vid ratten och slog på motorn. Vi inväntade en tysk bilist, kröp sedan upp i bakhåll. Tysken betalade och bommen fälldes upp, Hellqvist tryckte på gasen och vi for framåt. Väl framme vid bommen svek dock modet svensken som tvärnitade. Vi blev kvar.

Vi gjorde ett andra försök. Denna gången placerade vi vårt fordon betydligt närmare en annan förundrad tysk, i en simca. Bommen upp, Jens smög med. För försiktigt denna gång. Vi blev kvar. Jävlar helvete för fan Jens, skrek jag. Men för helvetes fan jävlare, svarade Jens.

En man kom då fram till oss. Han talade engelska med tysk brytning. Han fick klart för oss vad vi hade för problem och erbjöd sig att hjälpa oss. Han hämtade sin bil och vi lade oss precis bakom. Han körde ut. Vi rullade med. Vi kom ut med mer än halva bilen innan bommen började fällas ner. Hellqvist fick panik och retirerade bakåt. Vi var fortfarande kvar i parkeringshuset. –Chaufförbyte för helvete! skrek vi båda unisont. 

Jens är både en större risktagare och en bättre chaufför än mig men nu var goda råd dyra. Den oerhört snälle tysken kom tillbaka in i huset, med bilen, och vi fick ett försök till. Han stoppade in sin nya biljett, bommen gick upp… Jag gav full gas och med ett vrål var vi ute från vår bur! En fokuserad High Five. Resan mot Eindhoven kunde fortsätta.

*

Jan 23, 2008 | 1 Comment | EM 2000

Sommar & Sol & Pandemonium

EM 2000 (del 2) 

(fortsättning från “Bilar”)

Vi anlände till Eindhoven vid lunchtid. Utan större problem kunde vi hitta en parkering i närheten av Camp Sweden och vandra upp mot centrum.

Vårt första mål i den gassande sommarsolen var självklart: ÖL. Vi inhandlade en ansenlig mängd och strövade mot stadens torg. Väl där möttes vi av en vacker syn.

Säkert tretusen gula och blåklädda fans, sittandes, ståendes, sjungandes, drickandes. Det var grabbgängen, hela familjer, tjejer, gamla, unga. Och det finaste av allt: det var en massa turkar där också, samsandes om samma utrymme. Det doftade fotboll, gemenskap, lättsamhet och kärlek. Vi blev omgående på strålande humör och  slog oss ner i ena hörnet och pyste upp första bärsen.

–Kom bara ihåg, Jens, sa jag. -Det verkar verkligen inte som det nu men om det blir bråk så är vi de första som lägger benen på ryggen och drar härifrån.

Flera holländare hade självklart också sökt sig till platsen för att njuta av stämningen och ha en bra ursäkt att festa loss mitt på dagen. Vi inledde ett samtal med ett gäng trevliga snubbar runt de tjugo som satt i närheten av oss. When in Rome do as the Romans tänkte jag och inhandlade mig själv en jolle. Kan va gött att ha när vi firar segern sen tänkte jag.

Efter en stund ringde Sara Gunnarsson från torget. Hon var där med pojkvän & dennes familj för att se matchen. Hon kom över till oss och var liksom alla andra på ett strålande humör. Hon var klädd helt i gult och blått. Ansiktet och hårflätorna likaså. Vi skålade och kramades innan hon återvände in i vimlet. Det dröjde väl nån timme och några öl till innan det hände.

Borgmästaren hade hållt tal för alla på torget från en balkong i den stora byggnad som flankerade torget. Stämningen var laddad, bubblande och uppsluppen. Svenskarna hade grupperat sig över hela torget, turkarna hade ungefär en fjärdedel mot västra hörnet.

Några svenskar fann det en god idé att klättra upp på en staty och beklä denna med en svensk landslagströja. Det blev stort jubel bland svenskarna. En turk tyckte det var en bra idé att beklä den med den turkisk flaggan. Det blev stort jubel bland turkarna.

Sen blev det inget mer jubel på torget.

Några svenskar tyckte inte alls det var bra att turkarna gjorde samma sak som de nyss gjort och kastade iväg några öl in i den röda folkhopen. Reaktionen lät inte vänta sig. Med ett vrål ställde sig turkarna upp. Med ett vrål ställde sig svenskarna i “frontlinjen” upp. Nu var det ingen trevlig stämning längre. Det regnade glåpord och tomflaskor. Familjer med småbarn tog till flykten. Jens och jag hoppade upp på en betongkub i vårat hörn och följde förfärat den plötsliga utvecklingen. 

Jag tog ett beslut, tväremot min tidigare ställning. Jag hoppade ner från vårutkiks-kub och sprang bort mot frontlinjerna.

Mellan de mest adrenalinstinna, rohypnolgalna svenskarna och de, med rätta, uppretade turkarna hade det bildats en brandgata. I denna hyttes knytnävar, det sprutade fradga. I denna sprang jag, som enda person, in i. Jag hade ett budskap, jag lyfta mina händer och signalerade “tagga ner er, tagga ner er!”. Jag vände mig mot svenskarna

–För fan coola ner er, ta det lugnt… det var ju så trevlig stämning, kom igen gubbar!

Plötsligt insåg jag vilka ögon det var jag tittade i. Inte ens mina sju-åtta sänkta öl och den strålande solen kunde förhindra faktumet: Jag stirrade in i en hop orcher. Och med  såna kan man inte resonera. Plötsligt vis av denna insikt satte jag full jävla careta bort från brandgatan. Och det var i absolut sista sekunden. Efter detta brakade hela helvetet löst.

Jens idiotförklarade mig vid min återkomst. Jag hade inte satt full fart därifrån som jag tidigare aviserat utan tvärtom sprungit rätt in i den hetaste punkten.

Nu stod vi och såg eländet på bästa ståplats. Torget blev till ett inferno. Bredvid oss slank då en turk upp. Han skakade på huvudet och sa “All bad, all bad” . Vi kunde ju inte annat än att hålla med och jag stod tillsammans med denne och förbannade idiotin. Detta var samtidigt som den tredje parten, Holländska försvaret, klev in i matchen. De hade med sig vattenkanoner med ett sjujävla tryck i. Efter dessa riktats mot slagskämparna flög folk som flugor åt alla håll. 

Nationell TV var på plats och följde noga händelserna, plötsligt fick de syn på oss. En svensk och en turk, ståendes på en betongkub med en arm om varandra och den andra sträckt i luften med peace-tecknet signalerat från fingrarna. Detta var förstås en antidot till rapporteringarna och de filmade oss.

Några minuter senare var alla pajasar bortspolade och polisen hade tagit kontroll över torget. Jens och jag började ta oss därifrån. Jag skakade hand med turken och önskade lycka till i matchen. Och då, för första gången, tittade jag ordentligt på honom. Och då såg jag vem det egentligen var jag hade att göra med.

Han har jävligt asiatiska drag för att vara turk var min första slutsats. Sen såg jag hans huvudbonad. Den innehöll Englands flagga, Hollands flagga, Belgiens flagga…KOREAS flagga. Jag tittade ner. Han hade sytt ihop fyra olika byxor, inehållandes Frankrikes trikolor, Kroatiens rutor och Greklands sol. När han gick iväg såg jag att på baksidan av hans turkiska landslagströja hade han en svensk. Han hade sytt ihop de två; Jörgen Petterssons namn stack till i mina druckna eftermiddagsögon.

Efter “turken” skramlade några tomburkar han bundit fast runt fotleden. Målade i gulblå och rödvita färger.

(fortsättning föjer efter helgen)

*

Rapporteringarna i svensk media, som vi läste efteråt, var skrämmande ensidig läsning. Turkar tillskrevs mycket större skuld i bråket än vad de hade. Engelsmän påståddes vara uppviglare, iklädda svenska tröjor. Detta för att ta revanch för en brittisk huligans död i Turkiet några månader innan. Möjligt att det var så. Men det var svenskar som startade bråket och svenskar som betedde sig absolut värst. Och några av dem fick sitta några år i Holländskt fängelse.

Jan 25, 2008 | Comments Off on Sommar & Sol & Pandemonium | EM 2000

Världens Tråkigaste Fotbollsmatch & Tullaren.

EM 2000 (Del 3) (Forts från “Sommar & Sol & Pandemonium)

Med hög puls och skakande händer anlände vi till matcharenan. Vi lirade en improviserad landskap på asfalten mot några turkar innan vi gick in. Vilken härlig inramning! Tusentals Turkar och Svenskar sjöng och skrek från tårna. Vi intog våra platser och köpte varsin öl. Sen började matchen och sen… var det roliga slut.

Redan i halvlek kunde vi konstatera att det var en bedrövlig match. Jag menar, Jörgen Pettersson var på plan. Inget av lagen presterade någonting och när slutvisslan, till hela publikens buande, blåstes var resultatet 0-0.

Matchen, som vi sett fram mot i många månader, matchen som var helt avgörande för Sveriges fortsatta EM, uppmålad och upp-pumpad i all press, var slut innan den hade börjat.

Den har kommit att bli känd som den tråkigaste fotbollsmatch någonsin spelad.

En BBC-kommentator konstaterade: -This was the lousiest game I´ve ever seen. And by that said, you shuld all know I´ve been watching football in Bhutan and Tibet.

Hellqvist/Jismark strövade iväg mot centrum med släpande fötter. Det fanns inte mycket att säga. En märklig tystnad lade sig över Eindhoven, som bara timmar tidigare hade kokat (över).

Vi hade inga problem att inta en bärs och två på en bar. Det var helt enkelt inte mycket folk kvar på pubarna. Efter några stilla vandrade vi hem mot bilen, där vi bestämt oss för att spendera natten. Det plingade till i Jens mobil, han hade nyinstallerad sms-tjänst som inte funkade som man skulle kunnat önska. TTs rubrik meddelade, ett dygn försent “Sverige övar straffar & frisparkar. Offensiv fotboll att vänta!”

När vi kom hem till bilen kröp vi in i bagaget och somnade.

Vi vaknade tidigt morgonen efter. Med näppe kunde man andas, luften var slut. Vi öppnade ett fönster och överlevde. En timma efteråt åkte vi från Holland, från EM. Hej då, festen!

Efter ett bra snitt på Autobahn, och ett par-tre sköna stopp, nådde vi Danmark i kvällningen. Innan gränsen tog jag beslutet att kasta ut min joint genom rutan. Det hade inte blivit nå vidare läge och röka den och jag tyckte det var synnerligen dumt att ta med den över gränsen. Vi tog in på hotell och gick och såg ett par EM-matcher. Bra sådana. Tjeckien. Vi lade oss tidig och kom upp tidigt. Orakade och glosögda åkte vi mot Sveriges gräns.

När vi efter några timmar rullade in i Sverige stoppade tullaren vårt ekipage och sträckte in huvudet. -Tjena grabbar, var har ni varit? Jismark, i linne, Neubauten-tatuering och mössa svarar “Vi har varit i Holland och tittat på den där jävla matchen, såg du den? Fy fan vad dåligt. Vi har bara varit borta i några dagar och kört en massa bil..bla bla..”

En Hellqvist i ett ruggigt tredagars-skägg och utslaget hår sänkte besviket blicken. “Fan vad han pratar.” Tullaren sade: “Trevligt. Grabbar, ni åker däråt.” och pekade med hela handen mot ett garage.

–Det fattar du väl, sa en trött Hellqvist, att när du snackar så där jävla mycket verkar du ju skyldig.

-Ja ja ja, svarade jag med lätt darr på rösten.

I garaget mötte åtta andra tullare + två hundar upp oss. Vi fick kliva ur och de började  grundligt genomsöka hela bilen. Vi frågade om vi fick gå ut och ta en cigg, de svarade med hög och bestämt röst: “Ni stannar här”.

Jag tyckte inte om det jag såg, och var rädd för en plasthandske i röven och förkunnade för tjänstemännen: -Jag jobbar som journalist på Expressen, vad är det här för jävla sätt? Vi har inte gjort nåt, jag ringer till redaktionen per omgående..

Förvisso var det sant att jag jobbade på Expressen, men jag satt i Nyhetsdeskens växel och kopplade samtal. Tullarna tog ingen större notis om det. Jag kom då att tänka på att det var en sjujävlars tur att jag kastade ut Jazzgräset utrikes, annars hade det definitivt blivit ändasmärtor. Den där schäfern såg rutinerad ut.

Vi slapp undan greppet från lagens långa arm och kunde på färden norrut konstatera: Tullen- Jismark/Hellqvist 0-0.

På tre dagar hade vi färdats Götlaborg-Eindhoven-Götlaborg express i en hyrbil, efter en krasch med den andra, för att bevittna ett tumult på ett torg, bli filmade i TV tillsammans med en komplett galning och få bilen in och utvänd av tullare vid hemkomst.

Och, förstås, för att se världens tråkigaste fotbollsmatch. Sverige-Turkiet 0-0.

Fin.

*

Jan 29, 2008 | 4 Comments | EM 2000