Category archive: Depeche Mode
Jag ber om ursäkt till alla er som har Depeche Mode upp i halsen och utgenom öronen. Straffa mig vid tillfälle med ett näsnyp. Men nu måste jag bara säga en sak till:
Jag ska spy galla på Depeche. Ja ni läste rätt. Jag ska alltså snacka skit om bandet som jag älskar så högt. And here´s why:
DM´s nya singel är “Peace”, det visste vi. Vi visste att det är skit i sin skitigaste form. Vi visste att det är den sämsta Depeche Mode singeln genom alla tider. Jag menar -vilken sund människa vill lyssna på “Peace” hellre än “The Meaning Of love”?
Vad vi inte visste var att Depeche mode som matat oss med 634 remixer enbart denna vecka nu “släpper” råmaterialet till “Peace” för fans att remixa. Men hey! Stopp lille man. Det kosta PENGA!
DET KOSTA PENGA!
Du får m a o betala runt fyra dollares för att få tillgång till skiten. Snacka om att suga ut och profitera på sina fans. Det här är antagligen det vidrigaste mina idoler gjort och då inkluderar jag Andy Fletchers senaste look – Elton John look aliken – (Se Jools Holland framförandet från igår).
Nog för att jag aldrig i hela mitt liv skulle få för mig att förnedra mig med att betala för att göra en remix men gudarna ska veta att det finns det tiotusentals över världen som är beredda att göra. Och det är inget annat än imperialism i det tysta. Fy fan vad fult.
Ladda ner HELA vår nya singel gratis istället. Den är också säg fyra galaktiska rymdmil bättre än “Peace”.
Som ni vet ställde Depeche Mode in sin konsert i Aten igår. Morgondagens spelning i Istanbul är även denna inställd. Och dessvärre, Dave Gahan har flugit hem till New York. Obekräftade rykten talar om att fler spelningar kommer att ställas in, Bukarest & Sofia närmast på tur. Dave mår inte bra. Och det gör inte Andy Fletcher heller efter hans fars död häromdagen. En absolut mardrömsstart på turnén. Självfallet går tankarna till bandmedlemmarnas hälsa och välbefinnande i första hand. Till fans som rest långväga för att se i andra hand.
Cyniker som jag är tror jag dessvärre att denna inledning på Tour Of The Universe kan få yttermera konsekvenser. Till att börja med håller jag tummarna för mina nya vänner i Riga.
Med en ny mössa, som får Playing the Angel-turnéns tuppkamshatt att likna ett genidrag, flanerade Martin, eller möjligen Garton, Gore kring på de tyska gatorna. Den lokala byfånen var stum av beundran.
En vecka och lite till kvar till årets Arvikafestival. Det är be there or be square som gäller!
Nine inch Nails!
DAF!
Thåström! Kite! Alice In Videoland! Motor!
Förra årets näst bästa nykomling Santigold!
DEPECHE MODE är där förihelvete!
Kollaps är självfallet på plats och bevakar. Vi uppmanar alla läsare som vill ses att samlas FREDAG 14.00 utanför scenen Lyran för att tillsammans ta en bärs eller liknande på området. Vi kommer ses stötvis på olika platser iallafall men eftersom vi håller till mest backstage eller på konsert så är detta chansen att Depecheladda tillsammans en stund och snacka lite skit!
Depeche Mode 2009 är blott en skugga av det som en gång var Depeche Mode, säg 1994 eller 1986 -välj själv.
Depeche Mode 2009 består av Martin Gore -som köpt 200 analoga gamla syntar men glömt bort hur man skriver mer än en bra låt. Dave Gahan -som lobotomerat kan genomföra en spelning med yay! alright! och “Good Evening ……..” på exakt samma ställe oavsett kväll. Andy “Fergie” Fletcher -som….är Andy “Fergie” Fletcher.
På scen har de med sig en blonderad tribaltatuerad österrikare med dubbla bastrummor och åtta hängpukor. De har med sig Peter Gordeno, en flinkfingrad, krulltottig orch med lika mycket utstrålning som en soltorkad tomat.
Martin Gore -som har ett bländande garnityr, en discobollskostym i silver, bebishattar med öronlapp och/eller påsydd tuppkam– är den ende i bandet som, i små partier, uppvisar värdighet och klass.
Martin Gore visade under “Home” att det iallafall finns lite själ och passion kvar i bandet.
Depeche Mode live 2009 visar inte upp någon som helst flexibilitet. Faktum är att de antagligen är världens mest förutsägbara band. En stelbent dinosaurie. De är, trots Daves genomklappning för ett tag sen, inte hungrigare att visa upp sig än en riksteaterskådis som gör sin tusende uppsättning av “I väntan på Godot”. Depeche mode kan spela en oväntad låt. De kan verkligen det. Men de gör inte det. Det har de aldrig gjort.
Därför, i ett förkortat set, stryks nyproduktionerna av “Strangelove” och “Master and Servant”. De stryker “Policy of Truth” och “Waiting for the Night”. De spelar dock “Hole To Feed och “Peace”. I den sistnämnda tvingar de en ovillig publik att sjunga den idiotiska refrängen inte mindre än åtta gånger. Dave & co fattar väl för fan att det inte funkar. Ändå gör det detta. Åh vilken dövhet, vilken arrogans!
Fan! Arvika var ju en chans att visa hur balla man var. Inte för att visa hur mycket man skiter i en “liten spelning i skogen” och svårheten i att hantera en blandad publik som inte är fanatiska.
Blondie från alperna tillåts att i små hängpuksorgier mörda åttondelar och övergångspartier i låtar som “Fly on the Windscreen” och “Stripped”. Det är skottpengar på den killen. Dave -du är medskyldig som låter din nya bästa kompis förstöra det som en gång var magi. Dave Gahan -förutsägbar på scen som ingen annan. Och Martin du konflikträdde -du må vara världens härligaste kille (som han mycket riktigt framstår som i nya dokumentärerna) men du skrev för fan “Peace”. Du skrev den sämsta låtjäveln i hela världen.
Foto: Heidi Matheson Røkke
DM saknar stora delar av scenbygget, stora delar av sin fanatiska publik och inramningen.
Men mest av allt saknar de hunger att visa vilka som är kungarna. De saknar glöd, entusiasm och spontanitet.
De har med sig två tomtar, varav en tillåts förstöra allt hans sunkiga arketypstudiotrummishänder rör vid, De har med sig ett oengagerat backdrop-arbete av Anton Corbijn.
Jag ryser inte en enda gång, det är aldrig nära. De framför pliktskyldigt sina hits -de låter snäppet sämre än vanligt (beroende på festivalljud eller inte känns som skitsamma). Depeche Mode 2009 är sannerligen inte innovativa och spännande. När de snuddar vid nåt som utvecklats -som nya versionen av “Personal Jesus”- så är det inte till det bättre. Och bredvid förhållandevis nya akter som Santigold, IAMX och Mew har de ingenting att hämta. De skulle kunna göra det. Men de kan inte. Depeche Mode live 2009 är nämligen världens minst flexibla akt. Och det suger hårt. För 1994 var de utan tvekan världens bästa -och största- band. Jag blir aldrig tjugo igen och Depeche blir aldrig Devotional igen. Bara att inse. I Arvika 2009 är de i efterhand inte ens bland mina fem favorituppträdanden under festivalen.
Kolla jag är lite innovativ. Bilden på snedden, oj! Stånga mig Dave, stånga mig!!
Med “Sounds of the Universe” i bagaget (lets face it -det finns bara en existensberättigad låt på den -kolla hur Daniel Miller och bandet själva mer eller mindre subtilt säger det själva i box-dokumentärerna) och den här turnén som efterspel är det dags att sluta hoppas på att nåt radikalt nånsin ska inträffa i Depeche Mode igen. Det är över nu. Det känns verkligen så.
*
Alan Wilder. Jag har inte nämnt Alan Wilder. Egentligen skulle jag kunnat byta ut vartenda ord i föregående skrift och bara låta det stå överallt: Alan Wilder alanwilder alan wilderalan alan. Wilder alan wilderalan. Alan Wilder, alan wilder! Alan…Wilderalanwilderalan Wilder; ALAN. Wilder Alan Wilderalan.
Alan.
Wilder.
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Arvikafestivalen Line Up 2010
…TOM WAITS…
…DEVO…DAFT PUNK…
…JUSTICE…MEW…VIVE LA FETE…
ERASURE (Oldschool Reunion Performance)
…ROBYN…SÄKERT!…M.I.A…IAMX…LETHARGY
…THE JESUS AND MARY CHAIN…SILVERBULLIT…
…LETHARGY…MARSHEAUX……JAGZ KOONER DJ-set…
…THE NEON JUDGEMENT (Oldschool Performance)…
…LIP SERVICE…MOSCOW TV…ABSOLUTE BODY CONTROL…
*
Depeche Mode Flexar Setlisten varje afton och får nykick (med sånt som SAMMANLAGT inte tar mer än en dag för grabbarna att repa in)
Stories Of Old (Bare) / Clean (Bare)
Photographic / John The Revelator
I Want You Now/It doesnt Matter/Shake the Disease/Here Is the House (Martin acoustic)
Here is the House/Little 15/World full Of Nothing (Martin acoustic)
Sinner In Me/A Pain That Im Used To
Behind The Wheel/World In My Eyes
Men vad fan. Det här är ju skitbra. Det är ju inget pubrockband. Har jag slutligen blivit för gammal nu? Eller hör jag något? Dynamik, ta mig fan. Ring trummisen.
Foto: Thomas Jansson
En gång i tiden fanns en liten tomte som snott sina kläder från en Mc-butik. Han hade ett charmigt ojämnt léende som gav upphov en lätt läspning.
Denna person var Martin Gore, världens genom tidernas mest begåvade låtskrivare. På denna bild ser du en vandrande discokula med ett garnityr av etsad emalj.
Luras inte av den svarta nagellacken ty detta är ingen annan än Garton Gore, den falske, onde och farlige farbrorn som röjt undan allas vår M.L Gore.
1. “In Chains” -snacka om seg introlåt. Okej Screen-Gud, liten svart pojke, vi ser likadana ut, medans kvinnan sliter på i evighet.
2. “Wrong” -lura inte er själva. Den här tjänar inte ett fucking skviddeli-skvatt att framföras live av en hes baryton-Dave i ett lägre tempo (för att Gahan ska hinna/orka sjunga texten?)
3. “Hole To Feed” -maken till jävla dålig låt som inte tänder ens de påtända depechegubbarna.
4. “Peace” -Jodå. Nu har de stekt dett apekoral. Men inte för de insett att de förnedrar sig själva när de framför vraket. Utan (antar jag) pga att Dave inte kan sjunga den här (heller).
5. “I Feel You” -Varför kan de inte bara sluuuuuuta att spela den här med deyt där töööntiga voodoo-introt med obligatorisk samling vid trummorna??
6. “Come Back” -Lägg ner. Bara för att en låt är genomusel på skiva kan den inte bli “riktigt bra faktiskt” live. Det är en medioker Beales-pastisch. Punkt.
7. “A Question Of Time”. NEEEJ! Den har låtit skit i över tio år. Inget tryck. Inget statisk. Vettlös gubbrock för vettigt folk som genom nostalgiörat tappat förståndet.
8. “Policy Of Truth”. Så när Depeche väl plockar fram lite “överraskningar”, vad väljer de då? Jo denna som aldrig varit särdeles häftig live…och
9. “Strangelove”…..denna som de inte ens körde i Arvika. Innehåller dessutom den beryktade “lesbiska kärleksscenen”. Need I say more? Ner i jordhögen! Grävlingamöte!
10. Depeche Mode nådde sitt klimax 1993. Det är 16 år sen. Alan Wilder var med då. Hildia Campbell och Samantha Smith körade. Depeche Mode spelade “In Your Room” och flickorna på skärmarna blinkade.
*
Joina kampanjen VÅGA VÄGRA DM ANDREAS. Kommer jag att klara mig?
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34