Category archive: 78 Svenska Låtar
Skebokvarnsv. 209….
10. Brev Till 10.e Våningen
11. Fanfanfan
12. The Haters
13. Stjärna Som Är Din
Flera gånger under den här listans gång har jag låtit en låt (en riktigt bra låt som hade klarat sig själv också!) representera ett album eller rent av ett band/artist. I fallet Thåström “Skebokvarnsv. 209” kan jag inte göra det. För det här är musik och textförfattande när det är som mest monumentalt.
Vissa idioter hävdade att denna tillbakablick av den åldrande punkaren och hans akustiska gitarr var patetiskt. Var sitter hjärtat på sådana cyniska människor? En kort biografi i musik och ord av Sveriges genom tiderna mest mytomspunna och största rockstjärna. Den enda i vårt land som ens kan vara i närheten av att jämföras med andra levande legendarer som David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Leonard Cohen, Bob Dylan.
Thåström har aldrig skrivit nån självbiografi. Thåström gör praktiskt taget inga intervjuer. Och under nittitalet gjorde Thåström musik som inte kom från hjärtat. Men. När han äntligen hittade “hem” igen så skrev han de vackraste, mest nakna och fantastiska små låtarna som någon svensk artist någonsin gjort. Patetiskt!?? Är varje tillbakablick i tanken patetisk? Är varje självbiografi skriven någonsin patetisk? Är man patetisk när man tänker tillbaka på när man bildade det första bandet och skriver en låt om det? När man träfade den där tjejen som gjorde ett oförglömligt intryck? När man skriver ett brev -inte ett mejl- till sin gamle vän?
Nej, det är inte patetiskt. Det är vackert. Det är för fan själva fundamentet i vital rockmusik. Att lämna ut sig själv. Att slita ut sitt hjärta och visa upp det. Så här:
Brev till 10:e våningen
Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev
Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort
Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår’n
och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
var bara sjutton år
Är det is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar
där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte brajj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
eller om de va igår
Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna i mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här i hemlighet
Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om det här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig
Fanfanfan
Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
Alla klockor, körer
Alla himlens orglar skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du
Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du
The Haters
Det var vi som föddes nån gång på den tysta tiden Det var vi som kom från söder om stan Det var vi som måste skrika livet ur oss Bara för å veta att vi fanns och va Det var vi som skulle stå längst fram när hela skiten bara sa pang pang pang Det var vi som skulle skriva vår egen bibel Det var vi som hette Haters i en dag Vi byggde vår stil på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave Det sistnämnda var Systembolagets just då billigaste medicin med en pikant smak av terpentin Vi hade en blond basist som höll på Gnaget Han var den hårdaste grabben jag mött Vi jobbade på Scholl fotvårdslager Det var där vi startade bandet han och jag Vi träffade en trummis med en Sex Pistols-platta under armen Han ville vara med i pakten, å sen så var det klart Det var vi tre mot resten av hela världen Basisten räkna in och vi drog ut i krig Vi byggde vår stil på en helig allians... Vi gjorde vår första platta, en fördagsmiddag i mars Vräkte ner våra liv på två och en halv minuter plast Vi betala 1500 spänn vi fick 500 ex 500 ex sjutums singel svart vinyl Det var vi som var The Haters i en dag Det var vi som var The Haters i en dag
Blue For Two: Vilket band. “Into the Garden of Your Mind”: Vilken låt. Blue For Two har gjort en uppsjö helt svinbra låtar som “Someone Like You”, “The Drums”, “Catch Me Catch Me”, “Into the Dawn”, “Eye Of A Storm”, “Sink Or Swim”, “Don´t Look Now”, “Firebird”, “Pure Fascination” och “Five Days In a Row”. Och då talar jag bara om de första två plattorna. ALLA dessa är bland de femtio bästa låtarna som gjorts i Sverige. Freddie & Henryk var under dessa två album, “Blue For Two” och “Songs From a Pale and bitter Moon” Sveriges tveklöst bästa band. Det small, det rockade, det syntade, det var cirkus, det var piano i baren, det var ett jävla ös. Som i “Into the Garden..”
1987, tidig höst, en söndagkväll: Jag och Jens gick tillsammans till Musikcafét i Tranås för att för första gången i våra liv bevittna ett gig. Vi älskade Blue For Two. Vi hade med oss en GIGANTISK bandspelare. Den ställde vi på det lilla bord vi tog plats vid. De andra i publiken satt vid liknande bord och drack kaffe eller te. Det var alltså så här det var att gå på konsert.
Sen släcktes ljuset, ett sexmannaband strövade upp på scenen. Sångaren såg fullkomligt galen ut, klarligen från en annan planet, utan framtänder, med slumpmässiga tunna hårtussar på skallen och i randig stor psykopat-tvångs-tröja. Gitarristen var en halvlängdsman med hög hatt. Syntaren hade ett hav av keyboards. Sångaren skrek “AAAANDD HEEERREE`S JOOOHNNY!!!” sen satt vi alla som smällda flugor mot tapeten längst bak i lokalen. Blue For Two hade börjat sitt gig. Vi hade hunnit trycka Rec/Play.
Och här hittade jag låten, Blue For Two är sorgligt dåligt representerade på nätet:
http://www.myspace.com/bluefortwo
…och så har vi nått så pass högt att det är dags att avhandla The Ark´s bästa låt. Huvva huvva HUVVA vad bra det här är. Inledningen är suverän, sen blir det ännu bättre och när det återstår cirka en minut är det så bra att vättar och pelikaner exploderar på löpande band över hela vårt rike.
Nu fyller jag år och firar detta. Från måndag-onsdag kommer upplösningen av 78 Svenska låtar!
7. Silverbullit – Knucklebuster
1992, Aneby Folkets Hus: Jimmy Monell och jag har precis uppträtt i tävlingen Musik Direkt. Vi tyckte verkligen vi var “the odd ones out” bland unga konsertpianister i frack och städade, välklippta kristna rockband. Vi kallade oss You:Inside och vi spelade två ganska tunga syntpjäser fyllda av ironi och humor. Jimmy hade på sig ett extremt litet linne som det stod skateboard på och jag kastade ut mammas bullar till publiken. Vi planerade att avsluta setet med ett trumsolo men eftersom man fick spela högst typ 7 minuter bröt arrangören vårt gig innan vi hann påbörja detta. Efteråt var vi nöjda och tyckte vi hade ställt oss utanför ramarna och visat alla andra tävlande och publiken, som till största del bestod av deras finklädda föräldrar, var skåpet skulle stå. Vi var alternativa. Vi ville inte vinna. Punkt.
En av de sista punkterna i programmet var The Stooges. Jimmy & jag, samt andra bandkamrater från våra andra projekt, som tex Niklas Olausson och Jakob Åberg, hade mjuggléendes tagit plats längst bak i salongen för att se dem. The Stooges bestod nämligen av vår polare Andreas Nilsson och hans lokala compadres. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men eftersom Andreas kanske var den av oss alla som var mest indie så skulle det antagligen inte bli en besvikelse. Det blev det inte.
Konfrencieren ropade ut: -THE STOOOGES, välkomna upp på scen!!
Upp kommer då en snubbe, troligen eretriansk, med en gigantisk afrofrilla. Klädd i nån form av dräkt. Han ställer sig mitt på scenen och börjar mässa på ett främmande språk. Han verkar kalla ner andar. Vi tyckte det var skiiitroligt och jublade förtjusta. Upp på scen kommer bandet och intar sina positioner i maklig takt. Sen sa det bara BOOM och musiken smällde loss.
Det är kanske överdrivet att säga att allt lät perfekt men det var snart uppenbart att You:Inside var en stillsam bris i salongerna jämfört med detta. Sångaren Simon Ohlsson kastade ut sina skor på den kostymerade, svårt chockade föräldrapubliken. Han skrek allt vad han kunde, hans ögon snurrade runt, hans kropp var okontrollerbar. Han kastade ut sina strumpor på publiken. Bandet spelade sina stenhårda två ackord bakom honom.
Vi längst bak stod upp på stolarna och bara skrek rätt ut av eufori. Rock and roll hade kommit till Aneby Folkets Hus.
The Stooges fick snart byta namn.
De kallade sig då istället det fullständigt formidabla Simon & The Wild Angels. De spelade senare på Folkets Hus i Tranås. Det var mangel, Simon var fantastisk på scen. Det fanns inte en tjalle att räkna ut vad han skulle göra härnäst. Det gick något år och snart hette de Silverbullet. Det ordnades en festival i Tranås. Silverbullet spelade och besökande indie-elit som Broder Daniel, Yvonne, The Ark och Electric Eskimoes kollade in det omtalade galna lokala bandet. Efteråt var de alla saliga. Henrik Berggren skrek ut sin förtjusning – Vilket jävla band alltså!!
Det tog inte lång tid innan Silverbullet började gigga runtom Sverige. Inom kort tid hade de, mycket välförtjänt, etablerad sig som Sveriges mest hypade band. De släppte sin debutplatta, som inte riktigt åtyergav det fullständigt vanvettiga på scen, men bra nära. Redan här började folk prata om Suicide istället för Stooges, men det var bara början på bandets musikaliska utveckling.
För när de efter några för många år -skivbolagsstrul har mördat många band mind you- släppte uppföljaren “Citizen Bird” och blivit till Silverbullit så hade de förlöst ännu mer kraft från sina kroppshyddor. De hade blivit ännu bättre. Man kan väl säga att de var Sveriges bästa band. “Star”:Tjenare. “Knucklebuster”, hur bra är det här? Även “Magnetic City” och “Joy” är så bra att det är helt makalöst.
Syntare och andra lyss upp! Det här är den absolut bästa syntlåten i genren gjord av ett svenskt band. “Ships” sammanfattar stämningsvis, instrumentalt och sångmässigt precis vad det handlar om -om man nu vill ägna sig åt stenhård genrebedömning för en liten stund. “Ships”. Blue For Two. Så ska det låta. Stockholm-Göteborg 0-5.
Kanske hittar ni låten här, http://www.lastfm.se/music/Blue+for+Two/_/Ships kanske kan Jens lägga upp en länk. Annars får ni ge er ut och hitta den själva! Blue For Two syns och hörs för litet i cyberhazen.
Sommar, höst, vinter, vår. På dansgolv, från scen, från stereon, från grannens radio. “Kom Igen Lena” var, är och förblir ett förbannat mästerverk. Jag missbrukar ordet eufori just nu, men när Håkan spelade den här i Arvika med Dogge Doggelito svävade jag i luften av lycka. Det bästa som framförts på en scen av en svensk artist? Väldigt, väldigt nära!
Nu är vi plötsligt på topp tre. Och den bästa poplåten någonsin gjord av ett svenskt band ligger där. The Cardigans har genom sin karriär visat om och om igen vilken potential och kvalitet de har. I “You´re the Storm” kommer allt det där ut med den kanske bästa refrängen i svensk musikhistoria. Jag ryser varje gång upptrappningen kommer. Det skönaste av allt är att de inte tar i för mycket. Det är fingertoppskänsla. Precis som i videon av Amir Chamdin.
2. Silverbullit – Blood
[audio:Blood.mp3]Jag skrev ett brev till bandet/Andreas Nilsson ett par veckor efter skivan hade släppts. Till min stora glädje hittade jag det i min mejlbox. Jag tror det bäst förklarar. >>>
Den 04-12-18 15.39, skrev “Andreas Jismark”
andreas.jismark@kista.stockholm.se:
Hej! Det här brevet är riktad till hela bandet såklart, men i synnerhet till
min gamle vän Andreas Nilsson!
Vad fan har ni gjort? Vad har ni gjort era tokiga stollar!?
Psychocandy,Velvet & Nico, I m Your Man, Violator, Doolittle, Disintegration, Trans Europa Express, Belief, The Stone Roses, The Downward Spiral, Cuckoo*..
Ja där har du 11 av mina absoluta favoritskivor. Tilläggas kan väl att jag de
sista sex-åtta åren inte sett så många skivor som jag uppskattat på samma sätt
som dem. “Get Ready” med New Order var ju riktigt bra, The Knife är
fantastiska ibland, Depeche Mode är en skugga av sitt forna, U2 levererar
några grymma låtar, engelska rocken är inne i en aldrig tidigare skådad
svacka, undantaget Primal Scream, där jag lurade mig själv att tro att
FranzFerdinand gjort en grym platta och att Morrissey var tillbaka i fornstora dagar.
Men så går ni och lägger in all er kraft på att spela in en platta till mig! ;)
En “Arc Light” som så fort jag hörde den fick mig att förstå varför jag ägnat så stor del av mitt liv passionerad av musik.
Jag trodde jag blivit för gammal eller för apatisk eller nåt, men nu känner
jag samma glöd, glädje och inspiration på ett sätt som jag nästan glömt bort.
Den där magiska känslan man känner när man ser en film som, säg, “Fight Club”…
Eller “Lost in Translation”.
Ni låter som en ångvält. Som ni står mitt i en snöstorm. Som en snöplog från helvetet som bara rensar undan. Allt.
Skivan är verkligen gjord av ER. Det är så tydligt att ni fullständigt skitit
i allt som de flesta band, till viss del även mitt eget, varit tvungna att ha
att göra med när man gör ett album. Skivbolag. Förlag. A&Rs. Etc.. etc*
Antingen jobbar ni med världens bästa människor eller så är ni helt
kompromisslösa. Det hörs. Och ljudet av det är ljuvligt.
Jag har som en pånyttfödd sjuttonåring sprungit till alla som jag känner bara
för att spela upp skivan. Och ALLA älskar den. Mina bandpolare -Trummisen Jocke trodde han hatade musik och har inte handlat en skiva på fem år -förrän
nu då… Mina arbetskamrater. Stammisarna på min klubb. Min tjej.
Jag kan bara hoppas och tro att den här skivan gör för er vad exempelvis “The Bends” gjorde för Radiohead. “Arclight” kommer likt den finna nya lyssnare
varje vecka, varje dag, varje timme under en lång tid framöver. På samma sätt
som jag reagerade kommer många med samma typ av blodgrupp reagera. : )
Grattis! Ni har gjort en klassiker!
Den ena låten är bättre än den andra -hela tiden.
Visst anade man att det var något speciellt redan från början.
När Jimmy och jag underhöll publiken i Aneby konserthus med att kasta bullar
och sparka sönder trummaskiner på musik direkt kontrade ni med ett afrikanskt
vokal-intro, en afrokrullad Per Isak och Simon kastandes både skor och
strumpor på den kostymklädda föräldrapubliken. The Stooges hette ni väl till
och med! Haha!
Efteråt sprang jag och några polare ner under scenen för att gratulera. Jag fann då Simon gömd bakom en dörr. Tjugo steg bakom mig kom Mange XXXXXX löpande.
-Säg inte att jag är här! sa Simon till mig. Självklart. Mange XXXXXX hade
pissat på mig bara någon vecka innan utanför helvetesporten till folkets park
i Tranås. Inte fan ska den jubelåsnan få komma och nita Simon efter ett
legendariskt uppträdande.
Mange XXXXXX klev in genom dörren. Det rök ur näsan. Han var rödare än
nånsin i anletet. Hans tunna blonda hår dröp av svett. Nu smäller det tänkte väl alla i närheten.
-Har ni sett Simon!?, skrek han. Vi skakade på huvudet. Men det hjälpte inte, slagskämpen upptäckte Simon. Skakandes gick han fram mot honom, vi skälvde.
Men Mange Lindholm sträckte fram handen öppen, inte knuten och sa: -Fy fan vad bra, Simon.
Detsamma gör jag nu. Här är handen. Här är armen. Och hela rubbet.
Jag lägger mig platt framför er.
Fy fan vad bra.
Bästa hälsningar/
Andreas Jismark
Lyssna här: http://silverbullit.se/mp3_video.htm
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34