Category archive: 78 Svenska Låtar

Henrik Berggren har alltid haft en förmåga att naila det mest betydande i en text och låta endast det viktigaste bli kvar. Ofta är det bara några ord som upprepas. Ibland ett par meningar. Så när han slutligen satte sig ner och skrev en låt med lika många ord som en “normal” textförfattare. Vad hände då? Jo, han skrev “Shoreline”.

En, för tusentals sjuttonåringar och tusentals trettio och fyrtioåringar som varit sjutton, bitterljuv förklaring över vad som gick åt helvete.

Broder Daniel har räddat liv, det har jag förstått på riktigt efter Anders Göthbergs tragiska bortgång när jag läst genom fansens hälsningar i bandets gästbok. Jag visste innan hur otroligt mycket bandet betydit för många, men inte i denna utsträckning. Broder Daniel har varit en vänlig hand som klappat kinden på många misfits och nerdeppade under vargtimmarna, kanske så pass mycket att det är på en nivå väldigt, väldigt få band kan uppnå och vara värda för sina fans.

Listan så här långt:

36. Imperiet – CC Cowboys
37. Imperiet – Var e Vargen
38. Sällskapet – Nordlicht
39. Ebba Grön – Staten och Kapitalet
40. Kask – Summer Is Here
41. Homy – Beck and Call
42. ABBA – Lay All Your Love On Me
43. ABBA – Super Trouper
44. Håkan Hellström – Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg
45. Di Leva – Everyone Is Jesus
46. Kent – Elefanter
47. Kent – Kräm
48. Broder Daniel – Luke Skywalker
49. Sator – Pigvalley Beach
50. The Mobile Homes – Feeling Better
51. The Mobile Homes – Getting Nowhere
52. The Cardigans – Hanging Around
53. Laleh – Hide Away
54. Moneybrother – They´re Building Walls Around Us Now
55. Daybehaviour – Hello!
56. Leila K – Electric
57. Tomas Rusiak Feat. Teddybears Sthlm – HipHopper
58. Derrida Dance Corps – Teenage Mutant Bikini Island Kids
59. Nåid, Stakka Bo, Titiyo & Flesh Quartet – We Vie
60. Stakka Bo – Mute
61. Weeping Willows – True To You
62. Popsicle – Not Forever
63. The Soundtrack Of Our Lives – Instant Repeater 99
64. Bob Hund – Düsseldorf
65. Infinite Mass – Area Turns Red
66. Jakob Hellman – Hon Har Ett Sätt
67. Neneh Cherry – Buffalo Stance
68. Cortex – Freaks
69. Army Of Lovers – Obsession
70. Fake – The Brick
71. Melody Club – Palace Station
72. Nasa – Paula
73. Shout Out Louds – The Comeback
74. The Embassy – Some Indulgence
75. Lena PH – Det Gör Ont
76. Orup – Regn Hos Mig
77. Yvonne – Transfixed
78. Page – Som Skjuten Ur En Kanon

The Knife. Ett av ganska jävla väldigt få svenska band på den här listan inte har hämtat grundbultarna i sin musik från U2, The Pixies, Depeche Mode, The Beatles, Joy Division, The Ramones, The Smiths, David Bowie, The Jesus And Mary Chain, Bruce Springsteen och/eller The Clash.

Härligt underliga, innerliga, tvära och svårfångade. Tinpans, pitchade röster, bodybeats & minimalism. Sprängfyllda av integritet och skaparglädje. Olof och Karin Dreijer; något av det bästa som hänt svenskt musikliv de senaste femton åren någonsin.

“Silent Shout” är en av deras tre bästa låtar.

1992, Holavedsskolan, Tranås: Jag sitter på en psykologilektion och halvsover. Min lärare, jag tror hon hette Christina, berättar helt plötsligt, jag kommer inte ihåg varför, om hennes dotters band. Då vaknade jag till liv och efteråt stannade jag och pratade lite. Jag berättade om mitt band, The April Tears, och frågade att om jag lämnade en demo kanske hon kunde få med sig en från dem. Nästa vecka slängde hon till mig en cd-ep. bandet hette Doris Days, skivan hette “Places” och hade fyra låtar.

Jag tittade på det blåa omslaget med en ytterst beskedlig och suddig bild på en liten pojk framför en färjeterminal. Bilden såg ut att vara tagen nånstans i slutet av sjuttitalet. Jag blev inte imponerad.

Sen lyssnade jag på skivan. Två dagar senare deklarerade jag att det är den bästa ep:n någonsin inspelad av ett svenskt band. Och tänk det tycker jag än idag.

Sparsmakade arrangemang; lätta rytmiska akustiska gitarrer, små små svängigt hårda trumbeats, spröda, drömska stråkar, lite syntljud. Framsjungna till lika delar av en nästan pratande mansröst och en Nordenstamsk sångerska, fast med lite mer kraft. Första låten, titelspåret “Places” är jävulskt bra, andra låten “Homer´s Tomb” är ännu bättre. Fjärde spåret “Bois De Bologne” är också fantastiskt. Låtarna svävar igång och är så mjuka. Textmässigt skickas man ut i världen till Paris, Ios i Grekiska övärlden, Sydamerika. Det är så snyggt, så intelligent, så välproducerat att det förmodligen är själva anledningen till att inte så många känner till bandet idag.

Möjligen blev de intellektuella texterna i kombination med den rytmiskt tassande musiken fallet för Doris Days. Jag har fan ingen annan förklaring till att de inte blev riktigt stora worldwide. För det var de värda.

*

Detta hemliga Linköpingsband har man inte hört mycket om under åren, men ett par saker vet jag. Sångerskan Lisa sjöng även i Derrida Dance Corps, hon skall senare blivit färdigutbildad sångerska och jobbar antagligen idag, i sitt egentliga kall, vid operan eller liknande. Doris Days släppte ett par år efter ep:n ett album, som var schysst, visst, men aldrig i närheten av “Places” nerv.

Di Leva, redan lovordad på Kollaps, försökte ett tag sig på en karriär utomlands. Och varför skulle han inte ha gjort det? Det här är ju skitbra. Hans näst bästa låt till och med.

Och oj vad coolt det var i Hultsfred det året då han bara spelade engelska låtar ända tills det föll ut en svensk flagga över scenen och han avslutade med ett sjok av sina svenska guldkorn. Mix it up, people!

Det finns bara en sak att säga: VICKET JÄÄÄVLLAAAA DRAAAAAAAG!!!!

The Wannadies, ett jävligt fint band, i sin absoluta toppform. Nummer 31!

Blue For Two, Henryk & Freddie, har passerat många olika musikaliska skepnader genom sina fem album. På det fjärde, “Earbound”, var de kanske mer poppiga än på något annat album. Utan att tappa tyngd. Singeln “Solitary”, öppningen “Wiping The Dust” och framförallt den vansinnigt fina “International” har gjort att jag ständigt återkommer till “Earbound”. Och detta är, i min bok, endast den tredje bästa plattan med Göteborgs-duon. Blue For Two är definitivt ett av de bästa banden vi haft i Sverige. Topp tre till och med.  

Hur i hela havet kan jag lägga det här så lågt som på 29:e plats frågar jag mig själv. Det känns ju trots allt som det bästa jag hört. Ja, varför? Fråga mig igen om fem år. Då kanske den är nummer ett. Nån historisk rättvisa måste det trots allt vara på den här listan och den här ynglingen på knappt ett år får sota för det. Annika Norlin AKA Säkert! gjorde utan nåt som helst tvivel den bästa svenska plattan 2007 och inledningen “Det här är vad dom säger” är….ren och pur magi.

Shoot the bastards! Shoot the bastards! Annika Norrlins uppgörelse stödjs till fullo av hela familjen här hemma. Louise & jag har spinnat den här låten så många gånger sen den kom att det är oräknebart. Det är precis som föregående Säkert! låt en potentiell klassiker. Åren får visa.

Vad gäller Säkert! i övrigt så är det värt att poängtera texterna på varenda låt på skivan. Det är, mycket möjligen, tamigfan förmodligen de bäst författade texterna på svenska någonsin.

“Jag vill inte gå på återträff och åter träffa dig” från briljanta “Sanningsdan” får statuera exempel.

“Allt som är ditt” är bara att trycka på play för att lyssna på. Högt. Med knuten och höjd näve.

Imorse när jag skulle skriva att Kent´s “Chans” tagit 27:e platsen skulle jag hämta en bild på bandet. Innan jag visste ordet av kröp det kackerlackor på min dataskärm. Fucking ryskt virus! Advanced XP editor eller vad fan det hette. Bara hoppas på det bästa eftersom jag inte kunde göra mycket innan det var dags att åka till jobbet där jag är kvar tills 22.00 nångång.

Nåväl.

Kent är kungar över svensk rock och pop sedan slutet av nittitalet, det kan inte ens deras värsta belackare påstå annat. Faktum är att de har en status som tidigare bara band som U2, Depeche Mode och The Cure –i de sistnämndas för längelängesedan– uppnåt tidigare. Så bra då att Kent mer eller mindre är en mix av dessa tre, musikaliskt. Stadiumrock! Fast fortfarande alternativt! Ibland Vackert. Ibland Hårt. Ibland Sprucket. Ibland solitt. Och allting framsjungit på modersmålet -Kents kanske allra största tillgång.

Plats 27 – “Chans”- är utan tvivel vackert. Förbannat vackert. Det är nästan Kent´s bästa låt.

Här kan man kolla på Kent-videos: http://www.kent.nu/video.asp

26. Brainpool – Here Comes The Weekend

På bilden ser ni en av de 10 bästa skivorna som har gjorts i Sverige. Brainpool var, tyckte jag, inte alltför kul i början av karriären. Faktum är att de var typ bara bra -med några låtars undantag- ända fram tills när Janne Kask hoppade av. Då trodde jag dessutom det var över för de andra tre. Rykten gick om att David, Jens & Christoffer inte skulle plocka in nån ny sångare. Då trodde jag det skulle gå käpprätt åt helvete.

Sen satt jag en dag ute på förlaget och fick tre låtar från kommande albumet uppspelade för mig. Jag tappade hakan i golvet, jag ramlade ihop i en liten hög, jag kissade på mig. Sen skrek jag uppspelt “de har blivit galna! de har blivit galna” innan jag tog ett spontant ärevarv runt huset av ren eufori.

Brainpool hade kopplat igång de analoga syntarna, skruvat till gitarrerna, satt ihop makalöst funkiga grooves av både trummor, trummaskin och bas. Christoffer Lundqvist, geniet, sjöng sexstämmigt. David Birde lekte New Order. Jens Jansson var, as usual, Sveriges bästa trummis. Brainpool hade gjort sin livs skiva.

Inledande titelspåret “You Are Here” var makalöst och överträffades endast av helt sinnesjuka “Live Transmission” och en av världens bästa fredagslåtar “Here Comes The Weekend”. Och då har jag har inte ens nämnt uppgörelesen med Janne – “Walk on By”- eller tidernas New order pastisch – “Intercity”. Brainpool hade dött och återuppstått. Och ingen kunde väl se detta komma.

← Previous PageNext Page →