Category archive: 100 av de 1000 bästa låtarna
#91. The Human League – Empire State Human
Gänget som var först ut i England på den nya elektroniska scenen var inga andra än Human League och hur mycket jag än gillar “Dare” så är och förblir “Empire State Human” deras största verk för mig. Vill du ha mer klassiska klipp från eran så kan du ju passa på att kliva hit också när du ändå är igång -det är ju mer eller mindre precis lika bra.
#90. Lloyd Cole – No Blue Skies
Det är något med den här låten som får mig att känna mig som en vacker och perfekt sommardag. Tittar man utanför rutan i Stockholm idag ser man blå himmel, det gjorde inte Lloyd Cole i sin största stund. Ett fullständigt omelodiöst och tråkigt stick till trots är det här en fantastisk låt och vinner varje dag i veckan mot sina feelingkusiner “Wicked Game” och “Free Falling”.
#89. Coldplay – Viva La Vida
Av någon fullständigt obegriplig anledning har Coldplay sorterats bort av många som av andra eller sig själva anses tillhöra kulturelit. Chris Martin & co är med andra ord enligt dessa inte tillräckligt innovativa, coola eller bra. De kan knappast lyssnat på “Viva La Vida”. Det går inte värja sig från att det här är så episkt det kan bli. Är inte det här 2000-talets U2 så vet inte jag vad. Å andra sidan är det väl just det här som belackarna vänder sig mot. Men för oss andra som gillar musik och inte bara “rätt” smutsig Pete Dohertysk rockstarattityd: Körerna i slutet, Eno-arret, melodin…allt är en enda stor rysning över hela kroppen!
#88. Tanita Tikaram – Cathedral Song
Som en okänd dotter till Van the Man dök hon plötsligt upp 1988. Jag köpte skivan per omgående eftersom att min största idol och inspiration som femtonåring hette Douglas Mccarthy och sjöng i Nitzer Ebb. Just det folks, Doug tipsade inte om tidiga DAF eller ens Red Hot Chilipeppers när man frågade. Han tipsade om Tanita: Underbarnet med den sällsynta, närmast unika förmågan att som sjuttonåring sjunga med sånt djup och pondus som vore hon minst fyrtio. “Twist In My Sobriety“, “World oustide My Window“, “Good Tradition” och -framförallt- den så vackra “Cathedral Song”.
Tanita hyllades, spelades överallt, sen försvann hon och har aldrig setts till igen. Inte ens när “folk-kvinna med gitarr-kompisarna” Tracy Chapman och Suzanne Vega ploppar upp för en nostalgiafton nånstans i nån avkrok syns hon till.
#87. Nick Cave & The Bad Seeds – The Mercy Seat
När Nick Cave var som bäst, när Bad Seeds var som bäst, när gothgospeln”The Mercy Seat” lät så här på Lollipop typ samma år…Ja då har jag svårt att se ett bättre, coolare och mer fascinerande band. Crescendot i den här låten får håren att ställa sig upp över armarna. Hör den maniska desperationen i samtliga instrumentalister och vokalist! Blixas gitarr förihelvetet!! Om jag skulle tänka ut tio enskilda liveögonblick som är de största jag varit med om (hmm…ett ämne för en framtida lista?) så är den här med där uppe. Lätt.
#86. Kim Wilde – Words Fell Down
Select. Vilken skiva. Kim Wilde. Vilken artist hon var! I sommar spelar hon på en stor festival, det är en riktigt kul bokning. Från Viking Line till Peace & Love liksom. Ni ska veta att vi var förhållandevis nära att få henne till Depechereleasepartyt på Nalen förra året som hemlig gäst!
In any case.
Kim Wilde skulle säkert ha minst tre låtar bland de tusen bästa. De andra är kanske “Cambodia” och “Love Is Holy”. Eller “Ego” . Eller “View From a Bridge”. Jag väljer ändå “Words Fell Down”. The Sounds ringde precis och tackade Kim för karriären -och kanske denna låt i synnerhet! Det är pop. Det är syntpop. Och det är så grymt bra. Fortfarande!
#85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11
Ähmm…nä. Den här låten och videon talar helt för sig själv.
#84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
De sade ganska mycket redan 1965, tvåstämmornas gudar Art & Paul, eller hur? “The Sound Of Silence” tillhör kategorin låtar som är så bra att de befinner sig på en form av upphöjd platå där ingen längre kan tycka till om huruvida de är bra eller dåliga längre (John Lennons lika fina “Imagine” och Louis Armstrongs odödliga klassiker “What a Wonderful World” är andra såna låtar). De tillhör väl det moderna kulturella världsarvet på något sätt.
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)
#83. Nirvana – Breed (1991)
Ja vi saknar Kurt Cobain. Men vi saknar också Dave Grohls trummor. Han är en av de bästa trummisarna genom tiderna, no doubt. Avgörs då hur bra en trumspelare är på tekniken? Nej, det gör det inte. Keith Moons uppfinnesrikedom och stundtals överraskande spel, som gick i arv till Ride´s Lol Colbert och trummisen i Mew b la är en styrka. Estetiken kan ge fördelar – som Lenny Kravitz fantastiska Cindy Blackman eller när Alan Wilder klev in och smackade på i Depeche. Men i slutändan är det väl ändå hur pass bra trummorna sitter ihop med musiken. Drivet. Detaljerna. Smakfullheten. Och där är Dave Grohl mycket möjligen nummer ett genom tiderna. Alla som lirat med mig eller pratat trummor med mig vet att jag gillar när det “sockar” i virveln. Sockar det i Dave Grohls virvel? Jag kan säga som så här…det MEGASOCKAR i Dave Grohls virvel! När han gjorde en kort comeback för några år sen och lirade drums med Queens Of The Stone Age kunde man lyssna på låten “No One Knows” bara för att höra tidernas förmodligen snyggaste, mest perfekta truminsats.
Tillbaka till Nirvana. Bandet var bra även innan “Nevermind” men det var tack vare Butch Vigs produktion OCH inte minst det faktum att de utnyttjade vad The Pixies skapat (basgång och sång i vers, explosion på varenda instrument + skrikande sång i refräng) på ett kommersiellt suveränt sätt. “Smells like Teen Spirit“, “Territorial Pissings“, “Polly” och “Breed” -vilket riff, vilket satans tryck! Nirvana har aldrig varit överskattade och förtjänar sin plats i historien. De var ett briljant rockband. Och Kurt Cobain var mycket smartare och mer uträknande än vad han nånsin gav sken åt utåt. Han visste precis vad han gjorde, killen. Ja. Tills det gick åt helvete till slut då. Jag är för övrigt av samma åsikt som b la Saint Etienne: Courtney did it.
#82. A-ha – Summer Moved On (1998)
Morten Harket har inte bara blivit snyggare för varje år som gått, karljäveln har dessutom bara sjungit bättre och bättre. A-ha är visserligen ett populärt band men jag tycker ändå att de i många sammanhang är kraftigt underskattade. Förutom detta sena mästerverk, innehållande en Harket i absolut högform -LYSSNA på långa tonen mot slutet!!, har de även gjort “Stay On These Roads“, “Hunting High and Low“, The Sun Always Shines On TV” , “Ive Been Losing You” och “The Living Daylights” som samtliga är i diskussionen kring att vara bland de 1000 bästa låtarna. Norge represent!
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34