Category archive: Lip Service
Imorgon spelar Lip Service ett “warm-up” gig på KGB innan avresan till Baltikum. Quiz klockan 20, Lip Service Live 22.00!
Här är STandART, det Lettiska bandet vi åkte runt med i Baltikum. Underbara killar, bra band också. I höst tar jag dem till Stockholm (och kanske mer?) och i senare i veckan kommer ni få bekanta er mer med Vladi, Kalvis, Gatis, Harry och Martijns m fl. Vi fann varandra ganska omgående och sista dan på miniturnén kändes som vi varit polare i typ 11 år.
Från den lettiske mannen på färjan som med mycket bruten svenska sjöng “Jag hade en gång en båt” inför en tom karaokebar på färjan till Riga, via kvinnan i samma stad som minutiöst putsade sitt fönster och var nära att i sin pedans falla ur från huset, via rundgång, Bentleys, tequila sunrise, drogade ljudtekniker, ett brödlöst land, en quickstep-dansör, en rykande het och viril närmast naken ryssbjörn i korridoren, the milk squirrel, den lycklige Maris, Depeche Baar och fram till avfärden från Tallinns hamn: Den här resan har allt som Kollaps! står för.
Tills dess: TREVLIG HELG! Ta det lugnt med ölandet, fränder.
FÄRDEN ÖVER
Lip Service breddade alltså sina jaktmarker med tre spelningar i Riga, Liepaja (Lettland) och Tallinn för ett par veckor sedan. Våran avfärd gick från Tallinks brygga i Stockholm. Innan vi gick på färjan möttes vi av en (för färjetrippar sedvanlig) löjlig utklädd figur och en fotograf. Louise drog ner kepsen och blåvägrade bild med ett höjt långfinger i luften. Själv gjorde jag segertecken och log in i kameran.
Färden över innehöll bland annat en trubadur som inför en helt tom bar framförde b la “Jag hade en gång en båt” på knackig svenska, en svensk presentation av Riga på diaprojektor (Där man enligt rösten bland annat kunde hitta till markanden och “hitta nåt mögligt att köpa.”
När vi satte oss i dansbandsbaren och hängde med varsin mineralvatten satt ett gäng bakom oss som ivrigt diskuterade taxikostnaden i Riga. –Man betalar max sex lax i innerstan, sa ett av genierna. I dansbandsbaren blev det även en klassisk lotteridragning som färdade tillbaka oss till tidigt 1980-tal. En lycklig kärring gick iväg med sitt vunna pris: ett troll med vinröd kuk-näsa. En annan tant vann en sunig gammal mugg som presenterades som en skål av värdinnan. Den lettiske luttrade ljudteknikern höll hela tiden låda från sitt bås genom att köra “fel” ljud hela tiden. När exemplevis en man vann en TIGGR så skruvade han fram ett ko-ljud från sin ljudarsenal. Och hela tiden under hans små härliga upptåg fnissade han gott.
Efter avslutad lottdragning blev det en rolig danstävling där par sattes ihop till dans. De skulle tillsammans balansera en boll mellan sina pannor. –Holding the ball with the tophead! som värdinnan förtjust ylade ut.
Sen blev det dans med båtens showgrupp också: Fantastic Divas som iklädda rent ut sagt ledsamma begagnade “sexiga” trikåer fick dem att se ut som cirkuskusiner från Samhall när de gungade fram till en eurolåt från 97. Louise fick i detta läget nog och skrek ut från vår position ovan scenen –Det heter inte top head din jävla idiot, det heter forehead! och lämnade parant lokalen med sin krumme make i släptåg.
Vi hade lyckan att överraskande träffa på vår bekante vän Homan och vi delade en öl på skybaren innan Lip Service flaggade för tidigt sängliggande i hytten.
Under kvällen åt vi inte mycket. Vi anade att buffén skulle vara sunkig och ej värd 400 riksdaler så vi letade alternativ föda. Det blev tidernas mest opassionerat tillagade pizzaslice för mig. Den kostade 50 spänn. Vi somnade mycket hungriga. Till vår stora glädje var dock frukosten ombord närmast förträfflig och vi anlände mätta i Riga harbour på utsatt tid. Vi fick klart för oss via sms att leta efter ” a man with no hair”. Vi fann Gatis, STandARTs manager och resan kunde börja på allvar. (ToBeContinued)
Riga är en ganska vacker men framförallt märklig stad. Gatorna kantas av Bentleys, Hummers, LyxBMW:s och sportbilar. Folk går med lyxklockor och märkeskläder. Swedbank och Nordeabyggnader i arkitektiska storverk i innerstan. Jag har då fan aldrig sett en så unisont välmående kapitalistisk yta. När vi träffade våra kommande turné-compadres i bandet STandART kände jag mig snabbt tvungen att fråga vad i helvete det är som pågår, då det mig veterligen inte är ett Baltiskt Dubai vi hamnat i. Jag fick då veta, vad många av er kanske redan visste, att allt bara är en makaber fasad. Ägarna till lyxåken har inte ens råd att fylla dem med bensin.
9 av 10 bilar i Riga ser ut så här. Den tionde är en snygg Mercedes.
Vad som, i korta drag hänt (undantaget snabbresan kommunism-kapitalism) är att svenska banker lånat ut pengar till drömmande letter och storinvesterat i området. Följderna syns redan men lär nog märkas etter mer framöver då den genomsnitlige medborgaren i Lettland inte har råd att ställa mat på bordet eller ens behålla sin lägenhet på grund av sin bil. Den lettiska valutan kan komma att devalveras snart men även om det inte blir så är de stackarna skuldsatta upp över öronen. Och Swedbank har köpt halva landet.
75% av befolkningen i Riga lever under existensminimum men det syns inte över huvudtaget! Matpriser, skor och allmänt leverne liknar det svenska i priser men då ska ni veta att månadslönen ofta ligger runt motsvarande 7000 svenska kronor.
En Swedbank-byggnad i Riga.
Nåväl. Efter en titt på Quiet Riga (stadens östermalm) och gamla stan tog vi en vilstund på hotellet innan vi (väl tidigt) begav oss mot första spelstället: restaurangen Kapteina Enriko Pulstenis. Vi immundigade en trevlig middag samtidigt som Lettland spelade hockeyVm-kvart mot Kanada. Hockeylandslaget är en nationell stolthet/angelägenhet men jag fastnade istället vid kvinnan i fönstret på andra sidan gatan. En skurkärring som noggrant putsade rutan. Som hon putsade. Efter tjugo minuter verkade hon nöjd efter att ha synat fönstret vid minsta yta. Hon stängde igen. Sen såg jag hennes plyte och ögon stanna vid en punkt högt upp. En fläck. En liten fläck. Gumman klättrade då ut på karmen (andra våningen) och tog med ett vant grepp och sving sig ut på utsidan och putsade. Hennes liv stod fan på spel medans hon frenetiskt fick bort fläcken. Så hon hoppade in igen. Sen upprepade sig denna procedur med en imaginär fläck flera gånger om och rengöringen av titt-utsikten var inte över på två timmar. Människor är galna överallt.
Våra nya vänner i STandART fattade jag snabbt tycke för. Harry, Kalvis, Vladi & Martijn var supertrevliga och en lång pratstund med Harry fick mig att förstå att vi jävla ironiker från Småland har en del att lära av dessa killar. Sa du till en Ukrainier eller Azerbadzjan under sena åttitalet att du bodde i Lettland tårades deras ögon. Lettland låg vid kusten. Lettland hade större friheter. Från Lettland kunde man rentav ta sig ifrån med båt. I andra delar av Sovjetunionen tedde detta sig som en drömtillvaro. Harry berättade vidare att han under efter-frihets-tiden på nittitalet åkte runt i Sovjet och köpte upp sig på Polivoks syntar som han nu under senare år sålt loss på E-Bay. Polivoks syntar är tämligen mytomspunna sovjetiska gamla analogsyntar för er som inte visste det.
Grabbarna i STandART har verkligen en fabless för det analoga. Med sig upp på scén hade de en hel bunt syntar och hemma i lägenheterna fanns arsenaler, även om Harry på senare år tvingats -av hustrun- att sälja av några dussin. Bandet är bra och det kanske mest imponerande är att Vladimir spelar alla basgångar. Så jävla coolt! Vem fan gör det mer nuförtiden?
Harry, Vladi & Kalvis. Till skillnad från snubben som trodde han
var Dave Gahan (se nedan) så var Kalvis bra mycket mer lik Dave -93.
STandART
På Enriko Pulstenis var det Depeche Mode fest på kvällen och efter hockeyn packades scenen upp, Depechare ramlade in och ersatte hockeybastarder. STandARTs ljudtekniker Edmundz började förtvivlt ratta på grejerna. Jag kunde tidigt fastställa faktumet att karln inte hade en susning om vad han höll på med. Han satte inte ens upp nåt så vitalt som tejp vid kanalerna för att veta vad han hade var. Det var förtvivlat och fick mig att undra hur det här skulle fortsätta. Men. På nåt sätt lyckades han få ihop ljudet funktionellt eftr några stränga ord från mig via tolken Gatis (Standarts manager). Icke desto mindre hade Lip Service kraftigt rundgång i de inledande två framförda spåren “Oh Mother” och “Supreme”. Efter det blev det dock bättre och under konserten såg man tydligt hur the Black Swarm of Quiet Riga började hajja prylen. Dans, jubel och extranummer uppstod. Det var den roligaste spelningn på länge och efteråt skänkte vi bort skivor som vi fick signera.
En kille var extra exalterad. Han hette Igors och firade födelsedag. Han var långt från halvnykter när han med svårt bruten engelska förklarade vår genialitet. Han försökte bjuda oss på hårdvara genom att skicka vodka över bardisken men när vi nekade svepte han dem själv. Jag har inte sett sådan dryckeskraft sedan jag senast såg Jocke Janthe krama i sig sista nattspriten. Igors söp bort sina gåvor och i skrivande stund lämnar Superlimpan Lindstedt, för tillfället i Riga (utan Depeche Mode), över nya exemplar av våra skivor till Igors.
Till vänster Igors som hyllade Lip Service som det bästa han sett och somhär spelar luftgitarr till “Silent Empire”.
Det mycket märkliga med Igors var att han sjöng med i samtliga låtar. Kanske inte så konstigt i dessa MySpace tider säger ni,
men då ska ni veta att han även sjöng med i “Supreme” som alltså inte är utgiven än!
I mitten Edmundz; supertrevlig kille men tyvärr ett skämt till ljudtekniker. Efter Riga nyttjade vi hustekniker.
När STandART genomförde sitt gig, innehållandes analoga versioner av “Ice Machine”, “It Doesnt Matter 2” och “Photographic” noterade vi tidernas David Gahan-wannabe. Han var inte lik Dave, inte alls. Men han rörde sig i minsta detalj som honom. Louise & jag skrattade så vi kiknade. Vi såg oss runt och noterade att ingen annan skrattade. Killen hade rolig frisyr, han tog sig själv på enormt allvar och han såg i allmänhet otroligt dråplig ut. Men ingen skrattade. Flera dagar senare, efter att vi och grabbarna i STandARt verkligen funnit varandra och skrattade och skämtade om allt från tapirer och milk-squirrels tog vi upp denna wannabesnubben för att (i skämtsamma ordalag) förhöra oss om hans status. De fattade inte alls vad som var roligt med honom osh skratten tystnade och ersattes av en obekväm tystnad.
Dave-wannabe till vänster, Gore-dito till höger diggar loss på dansgolvet.
*
Coming up:
Ryska bögar jagar Kalvis i Liepaja!
Astrid, Emil & Peppe!
Walking In My Shoes om och om och om och om och om igen….Andreas & Louise läxar upp Lettländskt lyssnande!
Köfenomenet till ölkranen i Tallinn!
Köfenomenet vid avstigning på färjor!
Den lycklige Maris!
Breds Pitts!
2009 update:
pride live late july
sf score incl se mid july
grand mid fall
single too late summer
little baby first november
Del 3 kommer enbart handla om det mysko sätt som letter lyssnar på musik.
Under vår tur med STandART insåg vi tidigt att något inte var som vi var vana vid då “Walking In My Shoes” rullade i bilstereon för fjärde gången i rad. Okej. Det var visserligen fyra olika remixar men ändå. Vi höjde på ögonbrynen och vred på oss lite. Det kändes inte bra. Men det skulle bli värre. Maxi-cd:n började om. Letterna lyssnade vördnadsfullt och jag blev tvungen att ta till orda. Louise har ju bebis i magen och började bli lätt gravidiskt irriterad om jag uttrycker mig diplomatiskt. Inte nog med att “Walking In My Shoes” snurrade för åttonde gången. Det bjöds också på ett fruktansvärt visslande ljud från minibussens takräcke när vinden fångades i luftluckor där. Så jag frågade vänligt om möjligheten att byta låt fanns. Då satte de på “My Joy” (b-sida till “Walking In My Shoes”) och lyssnade på denna och efteråt kom en remix och efter den en till. Då skrek jag till tvärt och tvang mig till ett skivbyte.
Men detta skulle hända igen. Senare under färden åkte “Walking In My Shoes” på igen och jag satt i en trevlig diskussion med Kalvis och hann inte reagera förrän efter ett tag då jag insåg att antingen hade låtjäveln blivit 40 minuter lång eller så hade vi lyssnat på den åttonde gånger i streck. Jag vände mig mot Louise. Hon satt med en jacka under huvudet. När jag försiktigt lyfte på den fann jag min fru med fingrar i öronen och ett mycket ogynnsamt uttryck i fejjat. Det var helt klart läge att stänga av. Så jag frågade -How the hell are you listening to music in Latvia!? och då kom ett trevligt och utläggande svar som samtliga lettiska passagerare i bussen vänligt strök under:
-Gillar jag en låt kan jag lyssna bara på den en hel dag, sa någon.
-Gillar jag en låt mycket lyssnar jag uteslutande på den i en vecka, sa en annan.
-Kommer en remixskiva lyssnar jag på alla remixar om och om igen. Det är intressant, sa en tredje.
Jag tittade förbluffat på de trevliga grabbarna och kunde snabbt konstatera vad jag redan konstaterat innan. De här männsikorna ironiserar inte. Bara att godta faktum.
Men ändå! Vi pratar skittrevliga, skitroliga, välutbildade och mångsidiga snubbar här. Hur kan de? HUR KAN DE? Det förstår jag inte.
*
Två dagar senare när vi klev in på Depeche Baar i Tallinn slog jag vad om 100 Lats (Jag hade druckit några öl) om att “Walking In My Shoes” skulle spelas när vi gick in. Jag förlorade inte vadet.
Liepaja var andra stoppet på vår lilla turné. 4 timmars bussresa på ett rejält knackigt underlag från Riga ligger denna Lettlands Rock City.
Vi spelade på ett helt fantastiskt ställe i hamnen som heter Fontaine Palace.
Stället drivs av en halvt galen dansk som satsat hårt i området: stor klubb, hotell, affär. Allt utformat oftast mycket smakfullt. Se själva här!
Vid anländandet väcktes husteknikern upp. Han hade festat hårt med bandet föregående kväll och var minst sagt flummig under soundcheck. Men
vi fick ihop vad vi ville samtidigt som jag imponerades och förundrades över klubbens inredning med kors, kedjor, burar och en oerhört fetschistisk och gotisk
stämning. Tyskar hade doppat sin mormor i kokande weissbier för att ha ett sånt här ställe på hemorten. Inga letter ville kännas vid några vidare BDSM-kopplingar och skakade
chockat på huvudet när jag frågade om det normalt sett brukar vara backanaler på Fontaine Palace.
Bögar är något som behandlas med stor skepsis i det forna Sovjet. Många har tagit sitt pick och pack och kört en “Go West”. Det är en konstant lumpen-jargong på homoskämten som var lite jobbig
att ha att göra med. Men kvar på “hemmaplan” finns iallafall de ryska björnarna. Stora, starka, håriga och feminina Ryssbjässar. Och flera av dem kom för att titta på Lip Service.
Detta medförde att en av medlemmarna i STandART under natten fick en jobbig stund.
Louise och jag gick och lade oss runt fyra på morgonen. Jag hade avnjuttit ett par skålar tequila sunrise och ett par öl, men det var återigen mycket lugnt för mig i mitt “pregnancy supporting mode”. Avfärden dagen efter var redan på morgonen så vi hoppades på fyra-fem timmars sömn. Av detta blev det inte mycket. Vi hölls vakna av skrik och dunsar i korridoren utanför dörren. Det var visserligen lyhört, men volymen därute var mycket hög.
Hade jag varit vaken hade jag säkert haft en story på 1500 tecken här men låt mig i mycket korta drag berätta om vad som hände:
Kalvis, sångare i bandet, hade först blivit närmast antastad på stället in på småtimmarna. Det var en kille som, som han beskrev det, var svårt att avgöra om han dansade väldigt nära eller pratade med honom där vid bardisken på Fontaine Palace. Det här var samma ryska björn Louise och jag tidigare hade iaktagit när han dansade Quickstep när STandART körde sin fantastiska version av Kents “Elefanter”! I vilket fall fick grabbarna med värst bögnoja lyfta bort flirten. Det här var ungefär samtidigt som stängningsdags och hela STandART tog sig vidare till hotellbaren. Men innan dess fick de bevittna något som jag hade betalat för att få se med egna ögon. När vakterna kastar ut de sista runt baren. För här, i Liepaja, blev alla klyschor och förutfattade meningar verklighet. De var tydligen sju skiiiitfulla letter och ryssar som satt/halvlåg på barstolarna med sina händer kramande runt sista glaset.
De två vakterna tog den första av dem och lyfte upp. Trots ihärdigt motstånd kunde suputen inte mäkta med att hålla sig kvar vid baren. Under ett ångestvrål hade han burits ner för trapporna och hivats ut genom ytterdörren. När vakterna återvänt för att kasta ut nästa gubbe hade dock den förste redan smugit sig tillbaka in igen! Så där hade det tydligen hållt på ett bra tag. Bära ner och kasta ut. Insmygning. Bära ner och kasta ut. Insmygning. Vakterna jobbade i motvind. De sista killarna fick tydligen slås ut ur Fontaine Palace.
Då ska ni ändå veta att stället stänger en knapp timma för att återigen öppna klockan 06.00 med fulla rättigheter!!!
Nåväl. Kalvis, Gatis, Vladi, Edmunds och Harry fortsatte festa i den lyxiga hotellbaren. Kungatronar som stolar. Men här flockades ett parti ryska björnar och det ville sig inte bättre än att de veka syntarna fick förflytta sig mot rummen för en sista hutt. Men där knackade efter ett tag på dörren. Klockan var kanske 06.45. Utanför stod det en léende ryss i bara höftskynke. Det fullkomligt gasade ånga kring honom när han léendes sade “There is something wrong with my TV, can I watch yours?”.
Efter det här uppstod någon form av tumult och skrik varpå Kalvis hade tvingats till flykt fotledes i korridoren. Det var väl här nånstans vi vaknade för tredje gången. Vi hörde dunsar, smällar och galna skrik. Den ryske bögen hade tydligen naken och rykande jagat Kalvis och sedermera medelst järngrepp försökt få in honom på sitt rum där någon form av sjuk porrfilm snurrade. Kalvis räddades av sin flinkhet och av mest antal vänner på plats.
Morgonen efter skrattades det gott åt historien. Ja, jag skrattade så jag grät och då passade STandART på att berätta att det var värre förra gången de spelat i Liepaja då det kom två skitfulla typer till turnébussen på morgonen och mycket överraskande börjat slåss. Edmunds, teknikern och chauffören, hade åkt på en tjockablängare helt utan anledning. De hade inget annat val än att slå tillbaka. De hade tydligen varit typ nio personer mot två. Det sa swoosch swoosch pang pang! Sen gasade STandART iväg. Men när de stannade för att tanka och käka frulle två mil utanför Liepaja hade de tvenne apraka kämparna dykt upp igen. De hade kört bil efter och som genom ett under överlevt. Så Kalvis & co fick ännu en gång slå dem imbecilla på käften innan de kunde åka tillbaka mot huvudstaden.
Man måste ju älska Lettland, eller hur!?
Lip Service är, för andra året i rad, klara för Pridefestivalen! Denna gång står vi inte på den lilla scenen nere i Marie Laveaus källare utan på Kungssträdgårdens stora scen på kvällen Lördag den 1:a Augusti. Vi kommer då b la premiärspela den andra singeln från kommande album.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34