Category archive: Depeche Mode
Martin skickade en bild som inte på något sätt ökade min lust till att hänga på telefonen morgonen den 24:e augusti då DM-biljetterna släpps. Titta och begrunda skrev Martin till mig. Titta på Gore. Titta på Eigner. Titta och begrunda.
Idag ska jag presentera en helt ny teori om Depeche Modes förfall. Eller historien om hur en mycket vit liten man från industrigatorna i Basildon blev en jazzig halvt svart man från Afrika.
Ett tag efter World Violation fick Martin Lee Gore klart för sig att den han, sedan barnsben, trott var hans pappa inte var hans biologiska far. Hans mor berättade hur landet låg, efter ett antal drinkar tillsammans med sonen, inför barnbarnet Viva Lee´s nedkomst (6 Juni 1991) så att Martin Gore inte skulle få panik om det visade sig att hans bebis skulle vara mörkhyad.
Det var ju nämligen så att en Jänkare, en marinsoldat, en African-American, var Martin´s riktiga far. Det var förstås traumatiskt för Gore, något år över de trettio, att få detta klart för sig. Förutom ett ivrigt krull och en stor pussmun fanns inte mycket som kunde avslöja den brittiske blekfisen att i själva verket vara en svart man.
Martin Gore hade visserligen skrivit electroblusesen”Personal Jesus”, baserat på ett enkelt Hooker-riff. Han hade skrivit “Black Celebration” och “Black Day” men ingen av dessa handlade om svarta pantrarna eller Malcolm X. Sanningen att säga var Gore inte ens särdeles hudfärgspolitisk ens under “Construction Time Again” eran. Och då var det framförallt Asien som gjorde intryck och avtryck hos låtskrivaren.
Om jag inte är helt snett ute här så hade alltså Gore, med undantag av vissa skivinköp i filmen 101, inga större kopplingar till gospel, blues och jazz-scenerna whatsoever.
Vad hände då sen? Jo, Gore hittade sitt egentliga arv långt från bilindustrin i Dagenham. Han träffade sin far i staterna. Han pennade nya låtar. “I Feel You” -smutsigare och hårdare blues än Leadbelly och Robert Johnson (om än i ett parallellt universum). Han skrev “Condemnation”, en gospel från mörkret som fick Dave Gahan att prestera sin livs sånginsats. Han skrev en mer rak gospel “Get Right With Me“. “Mercy In You”. Depeche Mode hade sannerligen aldrig låtit så. Till och med i de mest Depechiga ögonlicken, som i “Higher Love” och “Walking In My Shoes“, hade något hänt.
Depeche Mode hade hittat sin soul.
Sin själ. Sin gospel. Sin sanna blues. Depeche Mode hade nått en peak i karriären. Efter tio-tolv år som syntband (glöm nu att vissa pajasar skrek av ångest av gitarrerna på Violator) hade DM förvandlats till det mäktigaste, coolaste, mest välkomponerade, mest dekadanta rockbandet i hela världen. I en tid då Anton Corbijn framställde alla de största –U2, REM, Metallica– var det Depeche Mode som var mest blues, och mest soul (U2 lyssnade på Nitzer Ebb och Front 242 under “Achtung Baby” och hade sedan länge lirat av sig med BB King.)
Martin Gore hade sina år i Berlin bakom sig och sina år i Santa Barbara framför sig. Han, oväntad ättling av Afrika och Amerika, hade tagit till sig sitt arv, vare sig omedvetet eller inte.
*
**
***
Men ta mig fan om han inte hittat sin nemesis under den här tiden också. Jazzen. Det som började så harmlöst med finstämda “Death´s Door“.
Jazz. En musikart som i sin finaste och mest välstrukna kostym bjuder på en Monika Z som sakta går genom stan. En makalös Nina Simone som sjunger “Feeling Good”. Jazz -en musikart som rymmer storverk som Miles Davies “Kind Of Blue” och vår egen Jan Johanssons “Jazz på Svenska”. Men detta är även en musikstil som bjuder på de mest hiskeliga sidorna hos människan. Vi talar om de mest introverta och extroverta musikerna. Vi talar om saxofon-onanister. Vi talar om musik som inte längre bryr sig om låten utan om tekniken och svårigheten i framförandet. Vi talar om fucking free jazz, fusionjazz.
Hjälp! Jazz kan vara vidrigt.
Jazz kan, som Bengt Ohlsson skrev, vara farligt.
Och när Martin Gore pennade sin senaste sanna blues, “Barrel Of a Gun“, var han klar. Nästa gång han plockade upp gitarren och spelade E och G skrev han “Dream On“, en bagatell långt från svärta och dramatik. Det var över. Han hade blivit en jazzgubbe. Han hängde av sig sin svarta garderob och iklädde sig rollen som clownen, jokern, skojfarbrorn. Han köpte konstiga mössor, vita glansiga kostymer, satte på sig änglavingar, bar halslänkar som minde mer om surfare i Miami än fetischisterna i Hamburg. Karln bytte tänder. Ett léende som gjort Sammy Davis JR avundsjuk fann sig plötsligt tillrätta i låtskrivarens gom.
Bluesen, med sitt i grunden deppiga men ändå upplyftande anslag. Blues, bundet till sina regler om tolvor eller vers/refräng etc.. Bluesen som ledde fram till Rock and Roll hade förkastats till favör av djävulens riktigt sanna musik: Jazzen. Frijazz. Utan refränger. Utan verser. Utan hookar.
Gore´s far förstod med tiden att hans son var berömd och värd pengar. Han försökte kränga stålars av sin son. Sonen blev tvär och besviken och försvann igen ur hans liv lika snabbt som han kommit in i det.
Martin Gore pennade många nya låtar med jazzmannens bläck: “The Love Thieves”, “The Bottom Line”, “Zenstation”, “Slow Blow”, “Breathe”, “Comatose”, “Macro”.
Den magnifike kompostitören besinnade sig vid en ny livskris, skilsmässan från sin fru och det påtvingade låtskriveriet från entertainern Gahan, och kritade ner “A Pain that I´m Used To“, “John the Revelator” och “Precious“. Pop. Blues. Bombastiskt. Kanske inte nyskapande och historiskt stort som 90-talets första hälft men ändå på rätt sida floden Styx.
Nu, 2009, när Gore närmar sig de 50 har han slutat dricka alkohol och skrivit en kosmisk jazzplatta där låtar som “Peace“, “Little Soul” och “The Sun and the moon and the stars” vandrar i ett träsk som får mig att med darrande fingrar skriva: Det var arvet från jazzen som dödade Depeche Mode.
Om ni tror det skulle vara annorlunda med Alan Wilder i bandet får ni tänka igen. Lyssna bara på Recoils senaste bluffblues. När fan blir gammal blir han en jazzgubbe.
*
Hole To Feed videon är därute. En så dålig Depechelåt att det är anmärkningsvärt att den överträffas i uselhet av dess video. Most talked about thing bland övervintrade 30+ syntare sen Rammsteins “Pussy“; en nästan lika dålig låt som begåvats med en minst lika kontroversiell video. Men där Rammstein låtsasknullar porrstjärnor attackerar Depeche Mode med korvätande gubbe som slickar tjock kvinna i rullator i ansiktet som slickar korvätande gubbe tillbaka. Uttryckslösa androgyna artister i Sigue Sigue Sputnik outfits. En publik lika vild som Jismark, Hellqvist & Monell under mestadelen av Depechekonserten i Arvika. Videomanus: Slicka slicka varandra med långa Simmons-tungor! Lite konstiga kläder! Provocerande! Blasé! Coolt!
Grattis.
Samtliga Depeche Mode fans världen över verkar för en gångs skull helt eniga. Det här är så uselt att man måste fråga sig om det är så desperat i Depechelägret att de måste göra årtusendets sämsta video för att få igång tugget igen. “Peace” videon var ju för tråkig för att pratas om, dålig nog var den ju iallafall.
Av de galla-utfallen jag läst på Depeche forum är min favorit det från signaturen Desolation på Home forumet:
“Depeche Mode Progress Meeting”
Kessler: Right guys! Here it is. This is going to blow your fucking mind man. You know, the new Hole To Feed video, just click on that icon, best thing since sliced bread! Fuck, hell no, it’s better than fucking bread.
(Click……….another hole to feeeeeeed! Do wop wop do! Etc etc.)
Kessler: Well?
Dave: There is no God!
Mart: My eyes have been raped!
Fletch: (stunned silence – 1000 yd stare)
Kessler: Oh right! I get it! Well let me tell you this guys, you want another video, well Dave, kiss goodbye to that Bugatti Veyron you’ve had your eyes on, Mart, forget about that penthouse pad in Monaco and Fletch, adios to that island in the Caribbean. I tell you man, that’s it, bye, bye money!
Dave: I appreciate it artistically!
Mart: Hmmmm, not bad!
Fletch: It’s a grower!
KAA-CHING!!!
och här är bilder på en hel bunt Kollapsare på Rapports sändning från förfesten 2006 som nån dåre har lagt ut på YouTube.
Alex har just skickat sin “Before Show After Show” ackreditering. Det sög till i magen kan jag säga. Sen ringde Jens med sin kraftiga ångest. Mina pengar är på att han går. Isåfall blir det en oerhört viktig rapport att följa imorgon då vi var lika kritiska och bittra efter Arvikaspelningen.
…ISSTADION 1988. På den tiden det var på riktigt.
…det är jag det.
Ja det här var minsann det största som hänt sen 1995 känns det som. Det är helt enkelt makalöst. Jag…äh..jag vet inte vad jag ska säga. Grattis till de i Royal Albert Hall. DETTA hade jag imploderat av om jag missat. Nu blir det inte mindre intressant med Hansa 19 Mars…
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34