Category archive: Belgien i Sverige
Jag har så smått börjat förbereda en kommande Kollaps! listning. Och den kommer att handla om en speciell period av den elektroniska musikhistorien. Vi pratar om livsfarliga band med bandage runt skallen, vi pratar cowboys beväpnade med en Korg DDD-1, läderbögar beväpnade med hinkar fyllda av koögon. Vi pratar om män med laserpistoler och fallskärmar på scén. Just det. Det handlar om Belgien. Det handlar om årtalen 1980 till c:a 1992. En tid då musiken fortfarande kallades Body och inget annat. En tid då man sa att man var sk råsyntare. En tid då ungdomar i småstäder formerade sin frisyr med kastruller, rakapparater och sockervatten och åkte till Kåren i Göteborg och försökte spela tuffa bland de världsvana storstadssnubbarna medans farsan som kört låg och sov i bilen. Det kommer bli en utredning kring what was cool then, what is still cool now och what has never been cool. En del verk & band kanske var oerhört överskattade då, en del verk kanske var underskattade.
Start en bit in i September.
T-Circle: En triangel med en cirkel i. Oerhört fascinerande runt 1988 för framförallt killar kring femton år med smak för hård elektronisk musik. Man vände baklänges på sitt namn och vips så hade man en helt ny skum identitet. J3 & S3 från Charleroi i Belgien gjorde ett makalöst stort intryck på mig. Jag köpte allra först EP:n “Underground” och fullständigt lyssnade sönder “Drama In The Subway” och “In The Garden”. Det var stenhård, det var monotont, det var nästan lite otäckt.
Jag köpte alla á; GRUMH… skivor. Ovanstående “Black Vinyl Under Cover” införskaffades under en resa med bandylaget till Karlstad. Den var visserligen ojämn men den hade “M.D.A” som jag älskade. De föregående plattorna föll inte lika väl i smaken. rykten gick att de hade spelat in dem i en dykarklocka under havet och även om vi var tveksamma i syntgänget i Tranås kunde det inte uteslutas. B-sidan på “No Way Out” var iallafall ett mästerverk, det var vi helt eniga om. “Hapeople”, “Edito” -det var body när den var som hårdast.
Parallellt med den här beundran -min vän Tobias skickade en helt frimärksrulle till Belgien i hopp om att få svar i beundrarbrevet (rullen kom tillbaka med orden “We cant use these Swedish stamps in belgium)- fanns samtidigt en förundran. Vissa spår på skivorna var märkliga. Vi talar om spår som spelats in utan att bandet eller producent dragit upp volymen i studion. Det lät ju för jävla illa. Vi talar tveksamma hyllningar til Vince Clarke. Det tyckte vi var bra. Vi talade ett spår som hette “Silence Between Two tracks” som var precis just titeln. Vi talar om ett band som släppte en låt som bestod av en galning från Sverige som talat in ett meddelande om hans kärlek och mani för á; GRUMH… -klarligen endera påverkad av Lucy In The Sky eller allvarligt diagnostiserad.
Frågan var: Var belgarna roliga, tokiga, häfiga och lite skumma? Jamenvisst, tyckte vi. I flera år.
á; GRUMH… släppte även ovanstående skiva på CD minsann. Den hette “Silver Circle Under Plastic”.
Med åren blev á; GRUMH… grövre i tonen. Det blev mer och mer klarlagt att den drivande delen i bandet, S3, inte bara ägde en fyrverkerifabrik utan även hade en fabless för så kallade Teddyboys. Vi talar då inte om några andra än de som var storväxta och rejält behårade. Detta avspeglade sig på flera olika sätt. Jag var och såg bandet i Jönköping 1989 och den mustachbeprydde jätten från Belgien var inte blygsam i sin framfart mot en stackars svartkängad syntskivbolagsprofil från med några extrakilo under västen. Han fick slängpussar, jubelrop och nyp i baken av S3 och det hela var lika överraskande som genant för honom antar jag. I vilket fall lassade á; GRUMH… ut en bunt titlar som ni får tolka som ni vill: “A Hard Days Knight”, “Too Many Cocks Spoil The Breath”, “Too Many Cocks Spoil The Broth”, “Fly, Nun, Fly”, “Ayatollah Jackson”. Jag stendiggade visserligen flera spår, som “2112“, men något illavarslande hade slagit rot i mig.
Jag tror det började när jag såg dem spela i Jönköping. Sångaren J3 var nämligen inte med. S3 sa att han var en idiot och hade istället, hastigt och lustigt, dragit in en annan snubbe på sång. Det kändes inte bra. Ovärdigt och oproffesionellt Han sjöng dessutom-om möjligt- ännu okänsligare än J3. Ljusshowen var obefintlig. Showen var obefintlig. De kastade koögon över publiken. Det var början till slutet för á;GRUMH…
Jag satt och bläddrade genom mina tolvor, LP-skivor och promoex av bandet i början av nittitalet och sedan dess har jag inte njutit särdeles mycket av att ha dem i min ägo. För nånstans mellan “Screamadelica” och “The Downward Spiral” hade ju den självklara sanningen sprungit ifatt mig. á; GRUMH… var ett skämt. Inte taget på allvar ens av medlemmarna själva. De hade ingen musikalitet, de hade -med ett par få undantag- inga låtar, de hade den sämsta dynamiken någonsin i sina programmeringar och framförandet. De drog ta mig fan skam över hela Belgien.
Tidens test är en spännande grej. Vissa grejer -som den här listan kommer visa- står sig helt fantastiskt efter tjugo, nästan tretti år. Vissa grejer är så genonmusla att de inte har en möjlighet att seriöst diskuteras 2008. Okej. Det finns något i några spår, kanske framförallt på “No Way Out”s a-sida. Men resten är och måste bedömas som ett dåligt humörlöst Belgiskt skämt. Den som vill köpa min samling kommer få en bra deal.
*
Jag tog mig en liten titt och hittade några videos med A Split Second. Det här var den bästa. Då fick jag plötsligt tanken att jag inte skulle skriva nånting alls om det här bandet. Jag tänkte att det finns ingen större anledning att prata Rigor Mortis, Scandinavian Bellydance eller Flesh efter att ha lyssnat igenom bandets samlade hit-katalog på fyra minuter. Det fick bli så. Ni får tycka till själva om det här är bra, coolt, mystiskt, skumt och dynamiskt.
Eller om det är den faktiskt töntigaste Synt-Eldritch ni sett sen ni sket sist. För Sisterhood kan väl aldrig inspirerat Marc Ickx eller vad han nu hette? Eller? Eller?
A Split Second är en skrattfest. Sons Of Neverland kom tillbaka. Allt är förlåtet.
*
Efter en månads försening kommer nu den senaste listan på Kollaps att återupptas. Vill ni påminna er själva om inledningen klicka här . Vi har pratat om A Split Second och á; GRUMH… två inte alltför härliga band att återbekanta sig med. Nu och de närmaste veckorna tar vi närmare titt på eran som gav världen Vomito Negro, Siglo XX och In Sotto Vocce.
Det i sina stunder bästa belgiska bandet någonsin heter The Neon Judgement.
Dirk Da Davo & TB Frank var en gång i tiden coolare än de själva visste. De var så sjukt rätt ute att även när de inte var särskilt bra var de lysande. The Neon Judgement var ett band som var som bäst när de själva tyckte det freakade ut och på kuppen, enligt vad de själva sa, skulle tappa alla sina fans. Men nej, det tappade inte duon med “Alaska Highway” och “Never Change”. De försvann med det som kom senare. Låt oss backa bandet:
“TV Treated”
“Factory Walk”
“The Fashion Party”
“Tomorrow In The Papers”
“Awful Day”
“Please Release Me Let me Go-Go”
“I Wish I Could”
“The Man”
Se där. 8 absoluta klassiker på de första tre åren i bandets historia. Inte illa pinkat. Men samtidigt som Neon Judgement bredvid Front 242 har banat väg för en herrans jävla massa fin musik så har det också banat väg för en helt felaktig slutsats från de två bandmedlemmarna. Att det här skulle vara deras arv. För det stämmer ju inte som helhet.
Jo jag vet att The Neon Judgement fortfarande finns och spelar live ibland. Och för några år sen när jag såg det var det förlamande bra. Ett par år senare ringde Jens och nästan grät så illa var det. Dirk Da Davo som jag lyckligtvis har lärt känna med åren är en fantastiskt trevlig prick. Dessvärre har han med sitt sidoprojekt Neon Electronics dragit ett löjets skimmer över allt det vackra. Precis som med The Neon Judgements sista två album (1995 & 1998 kom de) -jag räknar fantamig inte dem till den officiella discografin- så låter det helt fruktansvärt illa. Dålig, osvängig, charmlös och platt 45-åringstechno. Därför har bandet de senaste åren ägnat sig åt att re-release detgamla nymastrat och nyremixat.
Se bara här hur bra det var för 20 år sen:
För det var under den här eran som TNJ nådde sin absoluta kulmen:
“Chinese Black”, “Kid Shyleen”, “Miss Brown”. Visst deras kanske tre bästa låtar enligt många. Men fantamig om inte det som kom efter trots allt är ännu coolare, ännu bättre. Och grundligt underskattat. Som platta hade “Horny As Hell” inte särskilt mycket att komma med egentligen om man jämför med “Blood and Thunder” (“Le Suicide De Beau Serge”!!) och -framförallt- “sveket” “The Insult” som utan nåt större tvivel är The Neon Judgements bästa platta.
Och det här världens förmodligen bästa EP med världens förmodligen bästa titel:” A Man aint no man when he aint got no horse, man” Jag har ju alltid sagt det: Belgiska cowboys är helt rätt!
Kanske var de rädda för att åka för långt ut på prärien, Men fan ingen har spelat stenhård elektrisk belgisk rock and roll med cowboyhatt och sporrar som The Neon Judgement. Nu är det väl ioförsig ingen annan som kört den stilen men skitsamma. “Never Change”, “Pink Coat”, “Build A House”. Sorgligt bortglömt. Inte bara av musikhistorien utan även av The Neon Judgement själva som inte rör verken live nuförtiden. Fattar de inte -vet de inte- att det var här var som bäst?
“Alaska Highway” är dessutom så sjukt bra att man ibland kan få för sig att det är en evergreen. Men det är det ju inte. Den är dessvärre inte på kartan ens om vi snackar Belgiska klassiker. Inte ens på kartan i bandets egen bok vad det verkar. Men för en bunt depraverade sköningar från Tranås är det dock som så att vi aldrig kommer glömma låten.
“The Insult” verkar dessvärre stulen från min skivsamling så vi får hoppas på Jens om vi ska få höra nån av dessa låtar här. För inte ens på nätet finner man “Alaska Highway”.
*
Borghesia var fan ett fint band. Ibland kunde det vara pinsamt så det förslog textmässigt (Beat and Scream), men så länge de höll sig till serbiskkroatiska förstod man ju inte vad de sade. Från “Ni Upanha Ni Strahu” via “Escorts And Models” till “Resistance” har ändå duon (med samarbetspartners) en riktigt bra back catalogue. På “Resistance” nådde man nog sin topp med svinfina inledningen “Theme One” och en av deras textmässigt starkaste låtar “The Message”. Och så den abslouta klassikern “Discipline” såklart som åtnjuts allra bäst på tolvan “Surveillance and Punishment”.
Andra personliga favoriter för min del är: “Pasto Nudo”, “U Crnom” och “Naked Uniformed Dead”, alla från andra plattan “Escorts And Models”. Faktum är att jag vid tidpunkten (88-89) var så impad av kroaterna att jag bildade ett band som hette Korghesia. Pinsamt men vad fan har vi inte alla i ryggsäcken efter tonåren..
á; GRUMH…s bedrövliga image går igen.
Men Borghesia har helt klart överlevt tiden bättre.
De hade ju bland mycket annat något viktigt att säga.
*
Hittade en imponerande research om bandet på den här fina bloggen:
http://awahlbom.blogspot.com/2007/11/borghesia.html
Och inget fel på deras MySpace heller.
**
Som ni märker tar jag inte upp Laibach här. Detta därför att Borgehesia mycket bättre rimmar med tiden det begav sig. Även om Laibach var som störst, bäst & populärast under eran. Men handen på hjärtat. Tar vi bort Beatles-plattan, “Geburt Einer Nation” och några till har vi inte mycket kvar av Laibach. Eller har jag fel nu igen? ; )
In Sotto Vocce bör också nämnas, men dem får nån annan skriva något vackert om.
Visste ni att jag faktiskt bloggade redan 2001?
När The April Tears startade upp sin hemsida med hjälp av Henrik Wittgren i Göteborg så försökte vi hålla den konstant uppdaterad bland annat via en så kallad “Feature of the Month”. Jag började med att skriva om alla band och artister som gjort att April Tears fanns. Det bandet som i särklass betydde mest i den absoluta begynnelsen för bandet var Poesie Noire. Så att på bästa sätt berätta om Jo Casters -“La Bete Noire”- och co recyclar jag denna text från The April Tears gamla hemsida.
Feature of the month.
November 2001: POESIE NOIRE
“Love is colder than death” was the album that made me buy a guitar. The year was 1989 and I had been into electronic music all my life. Poesie Noire was a purely electronic band up until this very album and when they suddenly changed their style it made me realise a couple of things about music. Such as -there are no boundaries of making music…it´s not really the instruments that sets the mood but the songwriting….and you don´t have to sing very well to express what you feel. So I did not only buy an electric guitar, I started to sing as well. After a while (through various sources such as media and friends) I understood that my potential would have to be in the songwriting….
Jo Casters -the man behind Poesie Noire- was never a singer. But it didn´t matter that much. His bands music spoke to me. After a couple of electronic albums -“Tales of Doom” and “Tetra” of which I really liked the latter – he put Poesie Noire on the map with the beautiful, melancholic, cleanly produced “Love is colder than death”. If you´ve never heard this band I´d really suggest you to start by bying this album.
After this PN, probably inspired by the british wave of Stone Roses and Soup Dragons but still pretty electric, made another album -“Marianne”. I am not sure about this but I´ll tell you something; Jo Casters once mentioned he was somewhat disappointed with the sales of “Marianne”, he said that it had only sold around 300 copies in Sweden. Well, this album was a super-hit in my hometown of Tranås. Me and some friends that love PN told our local recordstores to order loads of copies. And they did. And they sold probably like 50 copies of it.
Local bands started to cover tracks of the album. Everyone that was into music in Tranås back then knew of songs like the title track, “Toulouse” and “I´ve lost a friend”. After a while I realised that this was probably a unique situation. A belgian alternative band, not known to so many people, was the talk of the town -probably one of the most popular bands 1990/91- in a small city in Sweden.
For us in The April Tears Poesie Noire was the first band that introduced how to crossover styles in music but to keep the same feel. Of course the impact of Primal Screams “Screamadelica” (91)introduced something that would change everything. But for me and a bunch more Poesie Noire opened up a door we didn´t know about a couple of years earlier.
I remember that the english paper NME used to have people writing down “the 10 records that changed my life”. “Love is colder than death” would certainly be one of them for me.
/Andreas
(Jag försökte hitta en video med Poesie Noire att klippa in här för att förstärka intrycket av deras betydelse, men gode gud..Vill ni behålla en god tanke strunta i att kolla upp deras videos. Det är för tidigt på morgonen för mig att se sånt som får A Split Second att framstå som ett band med pejl…)
9 OTHER RECORDS THAT CHANGED MY LIFE:
NEW ORDER “Blue Monday” The first record I owned. I got it when I was nine, and It was a 12″ maxi single. I played it at 33rpm speed for a couple of years. When I found out that this big, slow beated record with a singer singing in the deepest voice I´ve ever heard was supposed to be played at 45single speed it took me yet another two years to get used to listen to it.
CABARET VOLTAIRE “Microphonies” This was my second record and probably the reason to why I thought there was nothing wrong with playing “Blue Monday” on 33rpm.
KRAFTWERK “Radio Activity” Also one of the first records I owned. Given to me by my cousins and it really introduced me to loads of interesting music such as Kim Wilde, Spandau Ballet, Classic Nouveaux, DAF and Duran Duran.
DEPECHE MODE “Some Great Reward” I don´t know how many times a day back in 1984 I would listen to this album. The sampler was something new and I think that this record still represents what the most inventive, cool guys could ever sample and add to fantastic songs. I know DM had a sampler on “Construction Time again”(83) but it didn´t really sound like this to me, but of course I didn´t listen too much on “Construction Time Again” until after I´d heard “Some Great Reward”
IGGY POP “Lust for life” While my cousins sent me tapes of electronic music, my aunt´s husband kept playing me all those rock and roll records. He´d been playing me stuff like Iggy, Bowie and Stones for years when I re-discovered this album in the mid eighties as a youing teenager.
THE VELVET UNDERGROUND AND NICO Of course this was one of the records that started the whole alternative scene. I didn´t feel comfortable listening to “Venus in furs” at afterparties in the end of the eighties -everybody played it for some reason I´ve never figured- but as soon as I heard “Sunday Morning” I started to understand what it was all about.
THE JESUS AND MARY CHAIN “Darklands” Together with “Love is Colder…” this album changed it all for me in the end of the eighties. The sound of the fuzzing guitar and the stiff drum machine just knocked me out. Also the song “April Skies” on this album inspired our groupname.
LEONARD COHEN “Songs from a room” I can´t really remember how I discovered Cohen, but it was Sara that introduced this album to me sometime around 1990. She didn´t really like it back then so she gave it to me. I can´t put down just in a few words what Leonard Cohen has meant for me. But I can say this much -in 1993 I was so into Cohen I travelled to Greece just to see the house he´d lived and written much of his music in, including tracks of this album.
TOM WAITS “Rain Dogs” Myself and a couple of friends discovered Tom Waits together through watching movies by Jim Jarmusch in the early 90´s. I bought a double cd consisting of “Rain Dogs” and “Swordfish Trombones” which both presented something I´d really not been into before. I bought the whole catalogue of Tom Waits in about a year.
Så var jag framme vid Front 242 då.
Jag har våndats rejält för det här inlägget. Dragit ut på det. Lagt det åt sidan. För hur-i-hela-havet ska jag kunna sammanfatta Front 242´s hela karriär i ett inlägg? Vid Getsemane! Jag är uppe i över 200 inlägg om Depeche Mode även om det är en orättvis liknelse. Men ändå. Det enda rätta måste bli att vara så kortfattad, koncis och infantil jag kan vara. Jag skriver det därför i formen ett redovisningsarbete. Nivån ligger nånstans kring ett väl godkänt arbete av en elev i en sjätte klass.
Det började med “Geography”. Den skivan betyder en hel del för en hel del. Jag själv inkluderad. Musiken är monoton och kompromisslös. Ändå med melodier. Det är Suicide, Kraftwerk och Belgien som krockar. Bang!
Det fortsatte med en rad maxisinglar och “No Comment” som alla i sina stunder är den bland den absolut bästa tyngre elektroniska musiken som gjorts.
Min första kontakt med bandet var 1986 när jag, efter tips från både dåtida bästa polaren samt mina äldre kusiner, inhandlade “Endless Riddance”. Den var jättebra.
1987 gjorde Front 242 “Official Version”. Då var de på god väg att bli ett Belgiskt svar på Depeche Mode. Påbörjat samarbete med en viss Anton förminskade inte chanserna.
1988 kom “Front By Front”. Den hade med en låt som var bra. Ja, alla låtar var bra i olika grader. Men speciellt den här som många svarta dansar till på disco med väggar klädda i kamouflagenät.
Front 242 blev jättepoppis. Kanske inte i Afrika. Men nog är denna video inspelad på denna kontinent?
Nu var bandet i sitt Zenit. Sitt Xanadou. Sesam hade öppnat sig.
Men vad fanns inne i skattgrottan?
The Orb.
Kanske inget större fel i sig. Men de skalliga OCH samtidigt långhåriga britterna blev Front 242s kommersiella och, till vissa andra musikaliska delars, död. för med de två konstigt betitlade skivorna “06:21:03:11 Up Evil” och “05:22:09:12 Off” så var F242, as we knew them, borta.
Jag älskade visserligen detta ändå:
Eller älskade. Jag AVGUDAR detta. Det börjar väl bli dags att ta i lite. Och säga som det är: Belgisk musikhistoria hade inte sett likadan ut utan Bressanutti/Codenys/De-Meyer/R23. Syntare hade inte sett ut som de gjort. Det sk EBM hade inte funnits.
Vi hade visserligen sluppit 789 000 talanglösa tyska syntband, det är sant. Men man får inte lasta kvartetten för detta.
Och som i The Neon Judgements fall tycker jag vi tar och glömmer allt som hänt musikaliskt de senaste femton åren. Det finns en tid att vara innovativ och pionjär, en annan att tappa sig själv i ett annat sound och vara lite för gammal och lite för mycket i fel land för att lyckas och en tredje iför att göra travesti och tragedi av sig själv. Iklädd orangea vägarbetarkläder och reflexväst.
Annat var det med fallskärmar, skyddsvästar, solbrillor och baseballträn. Genialiskt.
Jag borde lista Front 242s bästa låtar nångång. Här är några som lätt är med:
Operating Tracks
U-Men
Kampfbereit
Lovely Day
No Shuffle
Take One
Rerun Time
Quite Unusual
Masterhit
Television Station
Slaughter
Circling Overland
Headhunter
Welcome To Paradise
Sacrifice
Gripped By Fear
Tragedy For You
Animal (99 Kowalski singel-Versionen)
Crushed
*
En av de första låtar jag hörde från Belgien bortsett från Front 242.
“Memories” med The Klinik. De andra var “Kid Shyleen” med The Neon Judgement,”Drama in The Subway” med á; GRUMH..och “Flesh” med A Split Second. Bommen Special 1986.
Dags att slutligen knyta ihop säcken gällande Belgien i Sverige inläggen. Och på vilket sätt bättre än att prata Dirk Ivens. Om det är någon som ensam kan personifiera hela eran måste det väl ändå vara han. Karln har, utan större uppehåll, varit aktiv i genren sedan de allra första staplande stegen i början av 1980-talet.
Dirk Ivens samkör nuförtiden inte mindre än fyra band! Sonar, Dive, The Klinik & Absolute Body Control. Via hans egna bolag Daft Records hanterar han alla nya släpp/re-releaser samt bokningar till spelningar med samtliga nämnda band. Detta plus att han även är ute på vägarna och kör DJ-set!
Dirk Ivens var den första person av alla som kontaktade Lip Service på MySpace. Vi hade knappt hunnit registrera oss innan han upptäckt bandet. Hans plan var att ge ut en dubbeltolva med bara tjejfrontad hård elektro, men än idag har det inte blivit av något. Inte så konstigt kanske. Mannen har mer ju än en boll i luften. I vilket fall vet jag att han spelat sina Lip Service skivor i bilen på maxvolym när han dragit runt i Belgien med omnejd.
Det som är helt fantastiskt med att Ivens var den förste som uppmärksammade Lip Service var att det var just han som var den största anledningen till att vi startade bandet. En rad slumpar samverkade -och gör fortfarande idag. Kolla bara här:
1. Louise och jag gick till festivalen Tinitus på Münchenbryggeriet för att främst kolla på Nitzer Ebb & Front 242. Det var en skön grej att Absolute Body Control och The Hacker var bokade till samma festival också, men vi anade knappast vilken inverkan de skulle få på oss. Så big up till Daniel bakom festivalen som bokade en så in-i-helvete bra line up.
2. Louise och jag hade bara löst talat om att bilda ett band innan den här kvällen. Vi pratade om att kalla oss 44 Love men had Lip Service som reserv. När vi pratade med Fredrik Strage om saken gjorde han processen kort. Vi var tvungna att ta namnet Lip Service.
3. Nästa Fredag (28/11) sitter ju Fredrik Strage och jag och pratar The Klinik, Absolute Body Control och annan Belgisk musik i radioprogrammet Pluto. Består världen av tio människor undrar jag ibland?
4. På förfesten innan Tinitus satt jag med Jimpan och ett gäng polare till på söder. Jimmy skulle ju sedermera co-prodda och vara med och mixa Lip Service. På samma fest fanns också en skyddvästbeklädd Calle. Även känd som Nerwrak som gjort tre remixer till Lip Service, 2 på kommande “Black Cat Remixed”.
5. Jag & Jimpan hade väl egentligen ingen aning om hur fantastiska ABC var. Visst, de fanns där i bakgrunden förr i tiden. Men på riktigt hade vi aldrig gett dem chansen trots vår djupa insyltning i scenen. Därför blev vi chockade och extatiska, närmast traumatiserade, av Absolute Body Control´s scenframträdande och låtar. De fullständigt sparkade stjärten av båda Nitzer Ebb och Front 242´s konserter. Den ende som var i klass med Dirk Ivens band var fransmannen The Hacker. Satans vilket drag när han tvingades upp på scen pga Front 242´s strul med baskaggepedal. Makalöst. Nu visste jag vilken musik jag ville syssla med. En blandning av ABC & The Hacker. Tack till alla medverkande!
ABC i absolut kontroll. “Figures” -deras allra bästa låt.
Och nu till, kortfattat, den mer allmänna historien om belgaren Dirk Ivens.
Han har aldrig varit störst, han har heller aldrig varit bäst. Men han har fanimig varit där hela tiden.
Läs mer här: dirkivens.com
Från de första smått geniala syntverken i ABC i början av åttitalet till storhetseran med stenhårda, monotona Klinik och albumet “Plague”, via soloplattan med Dive i stopp till de mer ljudexperimentella Sonar har Dirk Ivens varit en stor inspirationskälla för väldigt många inom olika genrer -plain synt, hård body, elektro, industri, techno, minimalism… Han är kungen av Belgien i det här hänséendet. Step aside Jean Luc DeMeyer -du har haft dina dippar. Step aside TB Frank & Dirk Da Davo -trots att The Neon Judgement för alltid står med något större skrift i de små små historieböckerna: Och Dirk Ivens har, till skillnad från TNJ, fortfarande mycket att uträtta. Och han gör det fortfarande vitalt och lysande.
Det här är inte illa alls. Det här är fantamig hur bra som helst.
Rena porren för Bondagekulturen, Aphex Twin & Läderfetischisten.
Det här är också helt bananas så jävla bra. ABC “I Wasnt There“.
Jag vet inte om det här gamla klippet med F242 varit uppe innan men när Jocke under kvällens middag påminde om detta Café Norrköping gig i Tyskland kände jag mig tvangd att lägga upp det på Kollaps!. För större skillnad mellan output från band ouch input från publik har kanske inte skådats?
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34