Category archive: 2009
2009 var Chris Corner sexigast. Mest mystisk. Mest full av integritet. Och så gjorde han den bästa låten. Eller ja, de bästa låtarna egentligen om jag ska vara sådan: “Think Of England”, “The Nature Of Inviting”, “Kingdom of Welcome Addiction” är alla till bredden fyllda av IAMX när de är som bäst. Episka ljudväggar. Och Chris Corner gudabenådade röst.
IAMX går sin helt egen väg. De skiter fullständigt i skivbranchens konventioner & regler. Det är nästan som de, likt ett mer poppigt Neubauten, existerar i ett eget parallellt musikuniversum. De designar t ex om scenen för varje konsert -för att passa just den lokalen. Och vilken käftasmäll det här bandet är när det brinner till på scenen, jesus fucking christ säger jag bara!
Chris Corner bor -självklart – som engelsman i exil i Berlin. Han stod inte ut med England som ni kan höra:
1. IAMX -THINK OF ENGLAND
Jag tycker, om jag får lov att säga det själv, att jag år 2009 spelade in och släppte de två bästa låtar jag någonsin skrivit. Att det blev “back to basics” musikaliskt hade till mycket stor del att göra med att jag fick lusten att göra lite mer själfylld melodiös musik igen, efter ett par år med medvetet monoton känslokall musik. Det hade till ännu större del att det, i huvudsak, var jag & de andra som stod kvar i spillrorna efter April Tears som gjorde det tillsammans; Mattias & Jimmy.
Louise, Calle, Emma, Helena, Pelle, Thobias, Tony m fl… ska alla ha ett stort tack för att vi kunde göra verklighet av produktioner & videos för Lip Service 2009! (Tack till mig själv också -framförallt för att ambitionsnivån är några tusen kilo lättare än för tio år sen)
Reaktionerna på låtarna har verkligen varit helt överväldigande. Reaktioner från vänner och de väldigt inbitna vill säga. För resten av världen har aldrig hört “Silent Empire” och “Slow Down My Beating Heart”. Visst, de har snurrat på några radiostationer. YouTube och MySpace har några tusen lyssningar. Men det känns ändå riktigt surt att de inte fick vara med om mer. Framförallt för att man tappar sugen lite utan att det snurrar till så där gött som det kan göra när man får feeling att det är hit på G.
Lite som det kändes när Christopher Panov ringde och ville ha med just “Silent Empire” i hans nya film “Scener Ur Ett Kändisskap”. Vad som först hände då, efter att låten & filmen åkte till Cannes i en trailer var att SF ville ha ljusare tongångar i säljandet i Sverige. Så vår låt ersttes av en betydligt gladare låt. Det var synd.
Men vad som var 100 gånger mer synd var att SF släppte filmen, utan tillbörligt ekonomiskt stöd, på ett skitdatum mitt i sommaren. Flopp är bara förnamnet. Dessutom blev filmen sågad i så gott som all press. Jag säger det igen: jag gillade filmen och skrattade mycket. Det är bara att beklaga. Utnämningen Årets jobb i radioskugga är härmed utdelat till:
Det händer oerhört sällan men det hände den 1 November i år. Vad? Jo:
Daniel Tjernström gjorde mål. Hans enda mål denna säsongen. Det avgjorde allsvenskan. Tjerna, trotjerna, den enda spelaren i dagens AIK som var med 1999. Faktum är att det var Tjerna som passade fram Nebosja Novakovic till dennes fullständigt legendariska mål mot Barca. Men Tjernström var aldrig med 1998 och har således inget guld. 2009 fick han sitt guld och det var han själv som sköt hem det. En sannsaga. Årets sensationella, och mest välförtjänta, hjälte! En stor förebild, en ödmjuk man. En legend!
Det var inte året då en absolut klassiker släpptes direkt. Men bäst av de bra var Kent. Röd är riktigt, riktigt bra rakt igenom. Fyra av fem. Taxmannen, Vals För Satan, Idioter, Svarta Linjer, Ensamheten, Det finns inga ord är alla klockrena femplussare i min bok.
IAMX som gjorde de kanske tre bästa låtarna: Think of England, Nature of Inviting & titelspåret Kingdom of Welcome Addiction gjorde följdaktligen också en fin skiva. Men som helhet kan det inte bli mer än en svag fyra då vissa spår inte känns så värst engagerarade. Men så har ju Chris Corner tagit med lite överblivet “skrap” också om jag förstått saken rätt.
Gubbarna i Depeche Mode och U2 var tråkigare och mer intetsägande än nånsin. Thåström repriserade. Sonic Youth & Dinosaur JR kom även de tillbaka och gjorde det tydligen värdigare än andra -men jag orkade inte lyssna. Morrissey var inte heller han fantomen av avantgarde. Det var möjligen Karin Dreijer Andersson med sitt Fever Ray men jag fångades inte. För mig var Vitalics dansgolv på “Flash Mob” fortfarande mer spännande.
Ebba Forsberg sjöng Cohen och det var inte dåligt. Bat For Lashes var ett nytt bra band. FuckButtons charmade brallorna av många goda vänner. Själv charmades jag av Detektivbyrån lite senare än alla andra. Och jag gillade Florence Valentins “Spring Ricco” hela vägen genom -trots alla uppenbara stölder.
Fan, 2009 var året då Franke och Alice In Chains kom tillbaka -och försvann igen. Sina genrers Guns N Roses & Kraftwerk.
Och 2009 var även året då jag i mindre grad än nånsin hade tid och intresse att gräva fram nya bekantskaper. Jag är visserligen 36 och mindre “hungrig”. Men en av de negativa effekterna med tiden vi lever i är att det är fan så mycket svårare att ramla över nya bra band som på tiden då man lyssnade på Lilla Bommen eller kollade på 120 Minuter.
2010 har inte börjat än men eftersom denna skiva släppts i en “Tour Edition” nu, samt att den bör avhandlas som del av Gubbåret 2009, så kommer recensionen av Nitzer Ebbs comeback på skiva redan nu.
*
Industrial Complex låt nummer nio, “My Door Is Open” börjar oklanderligt. Bon Harris laddar upp sin finaste Der Mussolini-basgång i filtrerat tillstånd. Han har programmerat patenterat yviga pukfills. Det låter Nitzer Ebb i kvadrat. Bon Harris har gjort jobbet. Det smäller, det svänger, det är tungt.
In i låten kommer så sångaren Douglas McCarthy. Mina tonårs kanske största idol.
Men Douglas skriker inte. Han stönar inte. Han flåsar inte. Han frustar inte. Han har framförallt inte ett skit att säga.
Killen jazzar. Killen sjunger en barnvisa. Det är nasalt och provocerande simpelt. Det låter som den gamle bodykungen trevar sig fram i kompet på måfå. Orden, meningslösa, ramlar ur käften som han under pistolhot tvingats sätta ihop texter till de färdigprogrammerade låtarna. Och det är inte första gången på skivan. Men det är så att säga droppen som får bägaren att falla över. Det är outhärdligt att lyssna genom “Industrial Complex”. I partier okej, en gång fantastiskt, men oftast stötande löjligt. Vi backar tejpen:
Nitzer Ebb splittrades i mitten av nittitalet efter att ha fallit i bitar under arbetet med skivan “Big Hit“. Bon & Douglas tålde inte längre varandra. Deras sista skiva blev ett mischmasch som stundtals var briljant -“Floodwater” och stundtals skrattretande uselt -“Boy“. Innan “Big Hit” befann sig Nitzer på en rejäl höjd med sin skiva “Ebbhead” där de genom framförallt Alan Wilder hittade ett sound och en kommersialitet utan att kompromissa med sina musikaliska ideal.
“Showtime”, Nitzer Ebbs tredje skiva var en bajskorv på tallriken för de flesta bodysyntarna när den kom. Jag som, vill jag påstå, alltid haft en något bredare vy än stöveldansarna, hittade till viss del stor musik i låtar som “One Mans Burden” och “Lightning Man”. Besvikelsen fanns väl egentligen där innan. “Belief”, andra skivan var ju även den, för gasmasksgardet, en monumental besvikelse. Jag själv tycker “Belief” är bättre än debutalbumet.
Men. Det är alltså om “That Total Age” det alltid har och alltid kommer att handla när man pratar Nitzer Ebb. Utan denna skiva hade bandet inte haft nån karriär att tal om. Syntpunken på skivan är verkligen grym men det är inte bara “That Total Age” det handlar om. Det är inte bara “Let Your Body Learn“, “Murderous” och “Join In The Chant” det här bandet handlar om. Men det verkade ju närmast så när bandet gjorde sin livecomeback för några år sen. Visst, om vi ser genom gogglesglasögonen så hade ju “Showtime” trots allt “Getting Closer”. Och “Belief” hade “Shame”, “Blood Money” och “Hearts and Minds” men men..
Nitzer Ebb gjorde som många gjort innan och byggde upp sin comeback på idealen och soundet de hade när de slog igenom. Det är därför jag är mycket överraskad efter att ha lyssnat på “Industrial Complex”. För Nitzer Ebb har inte återvänt till sina rötter och skapat något från “That Total Age”-eran.
Nej, de har gjort en skiva som låter lika delar “Big Hit” som “Ebbhead” som “Showtime”. Jag måste säga att jag är smått chockerad.
Framförallt för att det andas hunger att inte återfalla till oldschool-mallen.
Och skivan börjar bra. “Promises” och “Once You Say” är ett gött Nitzer-hopkok. Pumpande basgångar, smattrande syntljud, tungt monotont trumkomp. “Once You Say” är nästan lika bra som “Hear Me Say” från “Big Hit”.
Fjärde låten på skivan “Going Away” är rentav helt fantastisk. Depeche Modes låtarkiv anno 2009 började gråta när det hörde låten så gärna hade det haft det i sitt kartotek. Det är möjligen en av Nitzer Ebbs bästa LÅTAR någonsin. För är det något som särskiljer spåret från resten av “Industrial Complex” så är det att det låter som en låt som är skriven först och inte programmerad först. Tidigare i Nitzer Ebbs karriär har såna låtar varit en absolut mardröm men nu föll det äntligen i god jord. Pianot i mitten är 110% syntmagi.
Vad händer då efter en så fin inledning? (låt oss glömma spår tre) Jo! Efter det makalöst läckra slutet på “Going Away” börjar McCarthy sjunga en barnmelodi till det tunga introkompet. Han sjunger oerhört nasalt och är fjärran från storformen i slutet av åttitalet. Och let´s face it: Killens sångkapacitet är gravt överskattad. Han har alltid älskat Anthony Kiedis i Red Hot Chilipeppers och under några spår verkar det som gamle gode Douglas får för sig att han är RHCPs nya sångare. Detta är mycket allvarligt. “Godhead“s framtida kusin “Payroll” mördas av att McCarthy sjunger Kiedis “Give it Away Give it Away now” över det industriella manglet.
Man får lust att strypa jazzmannen som ramlat in på syntfesten. Det är stundtals närmast parodi på musik. Speciellt när det känns som det är en jättearg Papi Raul som mässar för oss. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, dansa eller få psykbryt. Man vill bara att det ska kännas mer Combichrists “Get your Body Beat” än Jojje Wadenius “Mage som en sockertopp”. Det är ju ändå för fan Nitzer Ebb!
“Down On Your Knees” är snygg och avslutningen “Travelling” skulle också platsat på “Big Hit”. Men Nitzer Ebbs comeback i studion lämnar oss utan Douglas skrik och stön. Bon Harris är i storform. Men av det primala sjuttonårsNitzer fick vi intet och ta mig fan; jag saknar´t!
Kollaps firar nu jul och kommer att vara tyst gällande nya inlägg i närmare en vecka. Vi önskar eder alla en härlig och skön julhelg på det sättet ni önskar fira denna!
Det är inte bara jag som får lista på Kollaps! Med glädje ser jag fram mot att ni läsare publicerar era listor på vad det nu månde vara: Årets bästa ragg i Kungshamn. Årets bästa ravegoth-plattor. Årets snyggaste Backstreet Boys-gubbe.
Årets musthave måste väl ändå varit i-phonen som startade en revolution som kommer sluta med att varenda unge snart kommer vara uppkopplade 24/7?
Vågar man hoppas på en flitigt debatterat inlägg som matchar Depecheinläggen med över 100 kommentarer? Eller totalt stiltje efter en tyst julvecka? Fire away!
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34