Category archive: 100 av de 1000 bästa låtarna
#59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)
Du bist schön und jung und stark!
Förlåt mig om jag stavar helt åt helvete. Jag talar endast fultyska, även när jag sjunger med i texter av till exempel Deutsche Amerikanische Freundschaft.
Det här är ju förstås ett stort stycke synthistoria. Robert Görl och Gabi Delgado hade inte världens, ska vi säga, kvalitetsmässigt jämnaste band. De kunde vara hur bra som helst, de kunde vara…ska vi enas om intetsägande och märkliga. Tycker jag. I låten i klippet ovan lägger de grunden till allt vi talade om i föregående Nitzer Ebb-klipp. Men det här var alltså 1981. Pionjärer. Och vilket sug det fortfarande är i basgången!
#58. Einstürzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
Då var vi framme vid bandet som är ett av de viktigaste någonsin. Bandet som har symbolen jag har tatuerad på vänster arm. Bandet som döpt denna sajt/blogg/whatever.
Då måste jag ju tycka att det här är om inte det bästa bandet så ett av de tio bästa banden som funnits. Man det gör jag inte. Och det är inte därför jag har tatuerat in Neubautengubben. Det är inte därför det här stället heter Kollaps (varför exakt vet ni som hängt med från början).
Det som däremot Neubauten står för, historiskt, är konstnärlig frihet, helt odiskutabel sådan. Att vända upp och ner på de manipulera(n)de instruktionerna. Att riva sönder manualen. Att aldrig, aldrig någonsin sälja sig till Billboard, skivbolaget, Coca Cola eller samtiden. Att gå sin egen väg no matter what. Det är det som Einsurzende Neubauten framförallt står för, för mig. Kompromisslöshet.
Åter till musiken. 1989 gjorde Berlinarna sin absolut starkaste platta. Innan hade det i oväsendet ibland hörts hel fantastisk musik, som den oväntade tolkningen av Lee Hazlewood & Nancy Sinatras “Sand” och industriklassikern “Yü Güng”. Med “Haus Der Leuge” blev Neubauten mer ett väldigt okonventionellt rockband snarare än ett plåtslagande, delvis kulturelitiskt, revolutionärt, hålögt gäng som verkade någonstans mellan konst och musik. Ska man vara tr¨åkig kan man påstå att de mognade. Mer Dylan än Stockhausen. Tro fan det blev bättre musikaliskt.
Fortfarande var det dock inget snack om att utgångspunkten va detsamma. Och från inledande vansinnesvrålet “Feurio” (också helt vansinnigt bra), via bittra “Ein Stühl In Die Hölle” till titelspåret till en trilogi om de samtida Berlinkravallerna på B-sidan visade Blixa & co exakt hur formidabla de kan vara.
Sedan dess har de med jämna mellanrum nått upp till samma klass ibland -“Stella Maris”, “Ende Neu”, “Blume”, “Sabrina”, “Zampano”….men också varit vilse i vilka de är nu och vilka de en gång var vilket dessvärre på senare år lett till en del mycket pinsamma och, tyvärr, närmast patetiska inblickar i EN anno 2000-talet.
1989 var de fantastiska. Det är de fortfarande och kommer på flera sätt alltid vara helt oklanderliga. Herregud, vi pratar om Blixa Bargeld. “Haus Der Leuge”. Vandringen uppåt i huset kan börja…längst upp kommer ni finna Gud. Och Gud har skjutit sig. Neubauten har talat.
#56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)
Emmylou Harris har världens kanske vackraste röst. Jag tycker hon har gjort helt okej countryskivor men hennes Daniel Lanois-producerade platta från 1995 är i en helt annan dimension. Skivans första spår “Where Will I Be”. Vad kan man säga? Kanske ska man bara lyssna.
*
Lyssna även på Dolly när hon sjunger sin låt. Den var förstörd i många år av en speedad Whitney Houston i sin karriärtopp. Det är passerat och glömt nu och låten har krupit tillbaka till sitt rätta bo. Så enkla ord om något så smärtsamt svårt. Det är sådan här känslomusik som blir odödlig för alla typer av människor. Hillbillien, skivnörden, Svensson i radhuset, jag, du.
#57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)
#55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)
För fyra år sen på min födelsedag släpptes den här låten av skotska Snow Patrol. Det finns något i “Chasing Cars” som är så bra att det, gissar jag, finns många därute som var 16-17 år 2006 omedelbart utsåg den till den bästa låten någonsin.
Det är samma gamla recept: Melankoli så det förslår, patenterade pumpande distgitarrer med långa raka basgångar, hi-hats utan figurer. Helt utan krusiduller. 1995 hade det kallats Shoegaze och produktionen hade drunknat i ett larm av phaser-effekter. 2006 lät det så här. Så jävla snyggt återhållsamt. Vilken låt, alltså, vilken låt.
http://www.youtube.com/watch?v=pYstoGY3m_Y
#54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)
#53. The House Of Love – Christine (1988)
De här två banden förändrade mig. På ett sätt som fick mig att sluta spela á; GRUMH…-pastischer och vråla på spanska med en gummihammare i ena handen och en leksakssynt den andra. Jag köpte en gitarr och bildade ett popband och började skriva musik på riktigt.
Ja, jag vet. The Jesus and Mary Chain, Poesie Noire, The Neon Judgement och de där. Men de var på intet sätt del av någon ny brittisk våg. Det var däremot de här två banden. Ta mig fan -de var vågen. “I am the resurrection” och “Waterfall” är väl själva antitesen till “Violent Playground” och “Drama In the Subway“. Ändå älskade jag båda grejerna. Det gör jag fortfarande.
Övriga liknelser mellan de här två banden ska vi låta bli.
The Stone Roses var ett band där de fyra medlemmarna stod i sin egen drogberusade värld och spelade sin egen låt utan att ta notis om vad fan de andra höll på med. En basist som spelar bara melodier. En gitarrist som spelar solo hela tiden. En sångare som såg ut som och idag i ännu högre grad ser ut som en apa och dessutom rörde sig som en. När han sjöng live lät det, om man ska vara snäll, för jävligt. Bandet var en Jackson Pollockmålning -det fanns ordning i kaoset. Struktur i upploppet. Inte konstigt de blaffade ner sina gitarrer med målarfärg.
The Stone Roses var ändå helt fantastiska. Störst! Spike Island! Det var en oförglömlig era när, vad det tycktes, hela världen gick och väntade och väntade och väntade och väääntade på deras andra skiva. När den väl kom -åtskilliga miljoner pund senare- var det för sent. The Stone Roses-eran var över. Men “The Second Coming” var ingen dålig skiva. Tyvärr skulle den, ofrånkomligen, jämföras med debutalbumet.
“I Wanna be Adored” är kanske inte The Stone Roses bästa låt men när jag lyssnat genom de gamla favoriterna känns det som det är den låten som representerar bandet, soundet och eran bäst. Det är dessutom utan något som helst tvivel en av de hundra bästa låtarna.
The House Of Love var imagemässigt eller soundmässigt heller egentligen aldrig jämförbara med The Stone Roses. Guy Chadwick & hans mannar var ett betydligt mer introvert band rakt från Velvet Underground-skolan till skillnad från Stone Roses högtflygande Zeppelinare.
Jag gillade alltid House Of Love lite mer. Deras katalog av helt vansinnigt bra låtar tar aldrig slut; “Beatles & the Stones”, “I Dont Know Why I Love You”, “Shine On”, “You Dont Understand”, “The Girl With the Lonliest Eyes”, “Shake & Crawl”, “Her Eyes”, “Crush Me”…. Bäst av alla är nog ändå genombrottet: “Christine“. Föga överraskande har den också åldrats bäst. Återigen är det det heliga grundreceptet som gäller. Rak basgång, C, F, G, en monoton feedbackgitarr & en klassisk popmelodi om en flicka. Och som jag sagt innan: Låter det så här kan det aldrig bli fel.
Gissa om jag nästan sket på mig av glädje när jag hittade nya bilder på ett återuppståndet House Of Love på turné inför extatiska fans i Peru! Rysningar över hela kroppen. Det här är ett av de mest underskattade banden som förtjänar att för alltid nämnas i samma mening som Radiohead, Oasis och Stone Roses.
#52. Soft Cell – Tainted Love (1981)
Äras den som äras bör. Gloria Jones sjöng originalet, men Soft Cells version tillförde det som gjorde den odödlig/en låt på den här listan. Nämn för fan inte Marily Manson i den här tråden ty då bannar jag er från Kollaps. Northern Soul kan aldrig göras av en vitögd jänkare med syrgasmask sjungandes på styltor.
#51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
Det finns två sorters människor.
De upplysta, som upptäckt Tom Waits och lyssnat sig genom allt från den mer blueskonventionella karriärstarten på sjuttitalet till kakburksvärlden på åttitalet till Bone Machine-soundet på nittitalet.
De i mörkret, som av någon anledning låtit sig stoppas av rädsla, oförståelse eller stress när de första gången hört Tom Waits röst, sound och budskap och därmed förhindrat sig själv från att bli en upplyst.
Ta mig fan om vi inte passerar hälften på listan nu och går in på, om man så vill, världens 50 bästa låtar!
50. See See Rider – She Sings Alone (1990)
See See Rider släppte två singlar sen splittrades de. As the story goes så hände detta mitt under brinnande spelning då ett par av medlemmarna i affekt kastade av sig gitarrerna och helt sonika knallade av scen. Nog för att “Better to Burn out than to Fade Away” är en välkänd rockklyscha men det här var ju ändå att ta i. Båda singlarna var nämligen fullständigt lysande och vem vet vad vi hade fått med åren som gått. Min vän Jens har mera info för den som vill höra mer. (det läckte väl ut låtar för ett gäng år sen?) Tills dess: En av historiens bästa debutsinglar: “She Sings Alone”. Av See See Rider från East Kilbride, Skottland.
*
51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
52. Soft Cell- Tainted Love (1981)
53. The House Of Love – Christine (1988)
54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)
55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)
56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)
57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)
58. Einsturzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)
60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto (1985)
61. Radiohead – Street Spirit (1995)
62. Front 242 – Masterhit (1987)
63. Glasvegas – Geraldine (2008)
64. The Clash – Straight To Hell (1982)
65. M.I.A – Paper Planes (2007)
66. The Specials – Ghosttown (1981)
67. Jean-Michel Jarre – Rendez Vous IV (1986)
68. The Beatles – Revolution (1968)
69. Oasis – Live Forever (1994)
70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)
71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)
49. The Pixies – Hey (1989)
Det mest inflytelserika rockbandet på trettio år heter The Pixies (Vilka skulle det annars vara säger ni läsare?). Det här bandet är så fantastiska, så banbrytande, så genialiska, så unika att ord inte räcker till. På många sätt är The Pixies det bästa rockbandet någonsin. “Hey” är en twistad bruksanvisning till bandet. Den innehåller varenda en av de pusselbitar som gjorde Bostonbandet till vad de blev: Black Francis sinnessjuka texter och varierande röstlägen i magiska melodier och utbrott, Joey Santiagos perfektionistiska gitarrspel som kunde vandra mellan komplicerade solon och barnvisetrudeluttar när som helst, Kim Deals simplistsiska men likväl geniala basslingor, hennes körer… Det är magi. Det är The Pixies. Ta av dig kepsen och bocka.
48. Pulp – Common People (1995)
Det är fredag! För femton år sen hade du garanterat laddat upp efter duschen hemma med en Vodka Cranberry & Common People. Du kunde varenda ord i hela texten och du sjöng med när du fudgeade in rufset. Senare på natten dansade du med dina bästa vänner och då skrek ni och pekade på varandra: “I wanna sleep with common people like youuuu..lalalalala…youuuu…lalalalala…youu!!” och gemensamt tyckte ni allihopa att den här låten sa allting som behövdes säga. Sådana här låtar som är som Pulp´s “Common People” kommer möjligen dö med sin generation men tills dess kommer det alltid finnas en nostalgisugen publik som vill återuppliva känslan och framtidstron i de yngre dagarna.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34