Category archive: 100 av de 1000 bästa låtarna
7. James – Sometimes (1993)
Jag vill åka till Grekland och titta på James! Varför ser ni i det korta klippet ovan och klippet nedan. Det här är ju helt fantastiskt på alla sätt och vis. Poetisk rättvisa till att börja med. Att James, som hade sin storhetsperiod (och då främst på brittiska öarna) mellan 1989 och 1995 åker iväg till Thessaloniki och Aten och säljer ut stora arenor med helt fanatiska fans tre kvällar i rad 2007. Och 2008. Och 2009. Det är fascinerande, magnifikt, extatiskt och djupt rörande att se.
1990 gjorde James plattan “Laid”. De hade Brian Eno som producent och början på ett långt samarbete hade startat. Första singeln ut från den mer avskalade skivan var “Sometimes”. Jag gillade den mycket då men förstod först långt senare att det här var den bästa låten bandet nånsin spelat in. Låten bärs fram av ett enkelt men maffigt “ackegurariff” och utan större ansaster till sångmelodi i verserna. Tim Booth, kanske världens bästa sångare, pratar sig mer genom låten fram till refrängen som å sin sida är ren och skär poppoesi if there ever was one: “Sometimes I look in your eyes and see your soul”.
När låten i sitt slutparti bärs fram av körerna från de andra medlemmarna i bandet så är det så bra att väldigt, väldigt få ögonblick i rockhistorien är bättre. James blev aldrig världens största rockband, och kommer heller inte bli det sent i karriären, men efter att ha sett ovanstående klipp tror jag att de mår väldigt bra trots att de inte blev U2 som de mycket väl kunde och förtjänade. Nu har jag upphetsat letat genom turneplanerna för deras 2010 och bestämt mig för att skita i min reprisbojkott av gamla favoritband och åka ut nånstans och se bandet igen. Vem hänger med?
6. Lou Reed – Perfect Day (1972)
5. Kraftwerk- The Robots (1978)
Det här är ju självklart så briljant, genialiskt & fullständigt banbrytande att man egentligen inte behöver tillägga något.
Jag vill ändå göra det. Ibland tycker jag det alldeles för sällan nämns några vitala ingredienser i Kraftwerk.
1. Den Tyska Bluesen
Efterkrigstidens musik i Tyskland är på ett eller annat sätt präglad av skam & mörker. Kraftwerks strikta regler både imagemässigt och musikaliskt är inget mindre än den mellaneuropeiska versionen av blues. Här handlar det knappast om “My baby left me I don´t know what to do“svängig Muddy Waters-blues utan om något helt annat -själlös existensiell robotblues ta mig fan! För mig, den gamle existentialisten, är det här kanske den, i kontexten och i sin enkelhet, därmed den mest genialiska text som någonsin gjorts:
We´re charging our battery and now we´re full of energy
We are the Robots
We´re functioning automatic
and we are dancing mechanic
We are the Robots
Ja tvoi sluga, (I’m your slave)
ja tvoi Rabotnik (I’m your worker.)
We are programmed just to do
anything you want us to
We are the robots
2. Humorn
Det är också alldeles för sällan det pratas om den mängd humor som finns i Kraftwerks musik. Den iskalla, stiffa elektroniska tyskbluesen hade aldrig varit så bra om det inte vore för att Schneider & Hütter har bakat in så mycket roliga grejer i den. Det är många som missar att humor kan var en av de viktigaste ingredienserna i mycket bra musik. Subtilt eller inte. Det är framförallt, och ironiskt nog, tyskarna & svenskar som missat det mest.
Vad Kraftwerk betytt som helhet för den musikaliska utvecklingen behöver inte diskuteras. Det här är ett av de viktigaste banden som någonsin funnits. Tack gode gud för att de skrotade det de oförklarligt nog höll på med innan. Skrattfesten/helvetesmusiken går att bevittna och förskräckas av här under. Men jag råder er av hela mitt hjärta att låta bli.
Om ni ändå inte klarar er (inget kontraproduktivt alls nu va?) så är det bara för er, som jag, att konstatera att ni just bevittnat den mest lyckosamma och mest oförklarliga metamorfosen i musikhistorien.
Från Ruckzack till Autobahn på två år. Från totalt humorlös (Ofattbart nog!!) improviserad Jazzkraut till dess absoluta counterpoint > Elektronisk tålmodig, perfektionisktisk och detaljfixerad pionjärsmusik. Från den absolut sämsta typen av musik till den närapå mest fulländade.( Det sista var mer åsikt än fakta men det skiter jag i. Det här är Kollaps. Swingpjattar & Tyska PsykeledicaKrautJazzfans bör nog hitta en annan sida på Internet)
http://www.youtube.com/watch?v=mC5M31_ltQc
*
Fotnot:
Orkar ni så händer något efter fyra minuter. Sen följer de sämsta två musikaliska minuter jag haft olyckan att höra i hela mitt liv. Den livsbejakande Bongoparveln med sitt lilla söta afrokrull gömt under fyrkantig fez är inte från Düsseldorfs dagcenter. Ej heller får han delta i musiken som ett experiment kring vad en stackars lobotomerad mentalpatient skulle kunna uttrycka för slags svärta med hjälp av ett frijazzande kompband stenade på Bayersk Ganja. Tvärtom är karln fullständigt allvarlig med sitt budskap. Det besvärar mig lika mycket som jag älskar Kraftwerk och “The Robots”.
Den här fantastiska liveversionen klipps dessvärre av i det magiska slutet. För jävligt även om det bara handlar om tjugo sekunder..
Här är full version med “la la la” slutet.
4. Leonard Cohen – Take This Waltz (1988)
När den kvinnliga överstämman smyger med i sista versen och sjunger just de orden jag valt till rubriken så utspelar sig sedan en av de mest berörande minuter i musikhistorien.
På “I´m Your Man” knöt Leonard Cohen samman dåtid med nutid. Han levererade sina starkaste låtar, sina starkaste texter och sina mest underfyndiga produktioner. Det här är en av de fem bästa skivor som gjorts. “Take This Waltz” har följt mig sedan sena tonåren då jag upptäckte min husgud.
Jag tror jag anser att det här är den mest romantiska låt som skrivits. Prosan bara överträffar föregående rader ju längre låten lider:
“Now in Vienna there’s ten pretty women
There’s a shoulder where death comes to cry.
There’s a lobby with nine hundred windows.
There’s a tree where the doves go to die.
There’s a piece that was torn from the morning,
and it hangs in the Gallery of Frost —
Ay, ay, ay, ay
Take this waltz, take this waltz,
take this waltz with the clamp on its jaws.
I want you, I want you, I want you
on a chair with a dead magazine.
In the cave at the tip of the lily,
in some hallway where love’s never been.
On a bed where the moon has been sweating,
in a cry filled with footsteps and sand —
Ay, ay, ay, ay
Take this waltz, take this waltz,
take its broken waist in your hand.
This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
with its very own breath
of brandy and death,
dragging its tail in the sea.
There’s a concert hall in Vienna
where your mouth had a thousand reviews.
There’s a bar where the boys have stopped talking,
they’ve been sentenced to death by the blues.
Ah, but who is it climbs to your picture
with a garland of freshly cut tears?
Ay, ay, ay, ay
Take this waltz, take this waltz,
take this waltz, it’s been dying for years.
There’s an attic where children are playing,
where I’ve got to lie down with you soon,
in a dream of Hungarian lanterns,
in the mist of some sweet afternoon.
And I’ll see what you’ve chained to your sorrow,
all your sheep and your lilies of snow —
Ay, ay, ay, ay
Take this waltz, take this waltz,
with its “I’ll never forget you, you know!”
And I’ll dance with you in Vienna,
I’ll be wearing a river’s disguise.
The hyacinth wild on my shoulder,
my mouth on the dew of your thighs.
And I’ll bury my soul in a scrapbook,
with the photographs there, and the moss.
And I’ll yield to the flood of your beauty,
my cheap violin and my cross.
And you’ll carry me down on your dancing
to the pools that you lift on your wrist —
O my love, O my love
Take this waltz, take this waltz,
it’s yours now. It’s all that there is”
Och ironiskt nog är det för en gångs skull inte Leonard som skrivit texten utan hans husgud Federico Garcia Lorca (1898-1936) vars text Cohen tonsatt.
Och vidare i livet valsar vi tills det en gång tar slut…La la la. La la la. La la la. La la la. Ay ay ay ay!
3. Nine Inch Nails – Hurt (1994)
Trent Reznor är, när han vill ett tvättäkta geni. Pianoskolad men egensinnig, gudabenådad både som skrikande, viskande och skönsjungande sångare samt en mästare i produktioner, detaljer, programmeringar och framföranden. Problemet Trent har haft genom åren är att han ibland vill rocka lite för mycket. Reznor har nämligen fortfarande inte fattat vilken makalös låtskrivare han är när han bara sätter sig pianot och skriver.
När jag hörde “Hurt” första gången, mitt i “The Downward Spiral” hysterin 1994, höll jag på att gå sönder.
Efter att ha lyssnat på en skiva som innehöll så mycket information, så mycket massiv energi, så mycket vrede, lust och ångest, så stundtals fantastiska låtar för första gången är en sällsam upplevelse. Jag kan nog ärligt säga att jag inte varit med om något liknande. Och så kom man då till sista spåret. Man satt ju bara med hakan i skjortan och vidöppen mun och gapade. Det var så oerhört vackert. Så oerhört mörkt. Så oerhört jävla bra. Som att den fragila sidan av livet hade dokumenterats och förpackats i en liten låt. Och så det där jävla DAOOWN DAOOWWNNN DOOOOO slutet som fick en att ramla ur stolen av chock. Helt urbota makalös musik. Det är det fortfarande.
Johnny Cash har gjort tidernas bästa cover (Där fick ni den rakt upp och ner utan lista) och det är alldeles för starkt för att lämna helt utanför sammanhanget. “Hurt” insjungen av en Cash i sina sista andetag med allt borta är nästan too much to handle. Han sjöng bokstavligt talat in låten med en fot i graven, ensam kvar efter sin älskade June´s bortgång. En låt som kan leva sitt eget liv och appliceras på andras på det sättet är inget annat än en av de tre bästa låtarna som någonsin gjorts.
http://www.youtube.com/watch?v=XmSdTa9kaiQ
2. U2 – With Or Without You (1987)
U2. 30 år som band, miljoners miljoner sålda skivor. Den ena makalösa, extravaganta turnén efter den andra inför utsålda arenor från Sydney till Santiago. Från Moskva till Mexico City. 80-talets artiga U2 som gick från det lilla new waviga soundet via uppfinning av den episka stadiumrocken till rockens rötter med gospelsmittat sound och bluesigt med BB King. 90-talets innovativa & provocerande U2 -från Achtung Baby & Zooropa-megalomanin till techno-överslaget med POP tillbaka till sökandet efter rötterna. 00-talets U2 har stundtals haft mycket fina stunder men har också tillslut blivit en ångvält som måste förlita sig på de gamla publikfavoriterna likt en ny generations Rolling Stones.
Så har vi då Bono.
Som förutom att vara en gudabenådad sångare och scenpersonlighet (den mest välartikulerade och publikeggande någonsin?) dessutom dyker upp i tid och otid i allsköns sammanhang. I dokumentärer om Joey Ramone. Om Joe Strummer. Pixies. Joy Division. Men i samtliga talar han, som den passionerade musikälskaren han är, så väl om dem som om de vore hans mentorer och förebilder (vilket de också i de flesta fall var/är). Han syns med påven, presidenter, Frank Sinatra, Pavarotti & välgörenhetsgalor. Han är en rockstjärna, politiker och världsförbättrare.
Sen är han också Irländare.
Och då blir man i 99 fall av 100 slaktad av den engelska musikkultureliten som anser att man är mycket mer trovärdig rockstjärna som sönderdekad heroinist. Bono är hånad, avskydd och ifrågasatt. En pondusfylld man som genuint vill förändra en värld till det bättre blir alltså förlöjligad av en press som skaffat sig makten att utse vad som är kredibelt och inte. Det är rockens spelregler om man ska gå efter NME:s devis.
Även i andra kretsar är Bono ifrågasatt -ska en musiker bry sig om politik? Ska en musiker använda sin status till att få möten med Al Gore, Kofi Annan och ge sina solbrillor till Johannes Paulus? Är det så jävla hemskt att försöka vara världsförbättrare säger jag?
Jag kan bara säga att jag skulle skita högaktningsfullt i underground-kredibilitet och småsint brittisk musikpress om jag var i samma position. Bono är en man värd enorm beundran. Och, om man läser böcker kring bandet & honom, upptäcker man en genuint varm, empatisk och rastlös liten herre. Det är klart att han ibland trampar på onda tår. Ofta får The Edge, Larry Mullen & Adam Clayton spel på sin sångare då det händer massa grejer utanför U2. Det här har med tiden inte gjort U2 bättre musikaliskt kan man säga. Men vilket band har nått sin peak 30 år in på karriären? Inga andra.
Så har vi det här med Svenssonfällan också då. U2 drar lika stora horder birasvennar som Bruce Springsteen och Rolling Stones till sina konserter. Men det gör ju knappast bandets musik sämre, eller hur?
“The Joshua Tree”, 1987 års album, är dock oantastligt av så gott som en enig musikvärld. Det här var innan Bono blev The Fly. Innan U2 kopplade på sin nya ljudvägg. Frågan är om de inte var som allra bäst det här året. Daniel Lanois & Brian Eno skruvade fram ett sound som..ja jag vet inte vad jag ska säga. Det låter fantastiskt. Ett av de bästa albumen nånsin, en av de bästa produktionerna nånsin.
“With Or Without You” har av mig många gånger utropats till den bästa låten som någonsin gjorts. Det kanske den är också. Eller så är det “Enjoy The Silence”. Eller ettan på den här listan. Klart är iallafall att vi talar om perfektion utförd till max i låtskrivande, framförande, produktion och text. Från The Edge´s gitarrer (framsmekt, varsamt gitarrspel av världens genom tiderna bästa gitarrist) till en titel som behandlar det mest essentiella i livet och stor popmusik till ett stadigt enkelt groove av världens bästa The Other Two. Så här spelar man bas. Så här spelar man trummor. Så här lägger man en sparsmakad atmosfär kring bandet. Det är magi. Det är U2 “With Or Without You”. Pete Doherty är inte värdig att ens vara i samma lokal som den här låten.
Nu är det nära. Bara en låt kvar. Men den får vänta lite till. Medans vi väntar avnjuter vi ett sjok låtar som inte kom med på listan men som är bra ändå. Först ut: Allas vår favoritgrek Demis Roussos: When I´m a kid. Och när jag var just ett kid så visste jag ingen bättre låt. Trumbeatet är fortfarande slående groovigt och Demis sjunger som vanligt med konstant darr på rösten. Jag kan inte hjälpa mig själv men jag älskar´t fortfarande. Så härligt! Hahaha!
..men fantastiskt ändå.
2. U2 – With Or Without You (1987)
3. Nine Inch Nails – Hurt (1994)
4. Leonard Cohen – Take This Waltz (1987)
5. Kraftwerk – The Robots (1978)
6. Lou Reed – Perfect Day (1972)
7. James – Sometimes (1973)
8. Mew – Comforting Sounds (2000/2003)
9. The Cure – Pictures Of You (1989)
10. Indochine – L´aventurier (1982)
11. David Bowie – Heroes (1977)
12. Primal Scream – Star (1997)
13. The Velvet Underground – Sunday Morning (1967)
14. Leonard Cohen – I´m Your Man (1988)
15. New Order – Your Silent Face (1983)
16. The Cure – Plainsong (1989)
17. James – We´re Going To Miss You (1989)
18. The Pixies – Alec Eiffel (1991)
19. Primal Scream – Swastika Eyes (1999)
20. New Order – True Faith (1987)
21. The Lightning Seeds – Three Lions (1996)
22. The Pogues & Kirsty MacColl – Fairytale Of New York (1987)
23. Israel Kamakawiwo´ole – Somewhere Over The Rainbow (1993)
24. Bob Marley – Redemption Song (1980)
25. Saint Etienne – He´s On The Phone (1995)
26. Yazoo – Goodbye 70´s (1982)
27. Indochine – 3eme Sexe (1985)
28. Tears For Fears – Shout (1984)
29. Roxy Music – More Than This (1982)
30. Kraftwerk – Radio Activity (1995)
31. Nine Inch Nails – Wish (1993)
32. Spiritualized – Broken Heart (1997)
33. The Velvet Underground & Nico – Femme Fatale (1967)
34. David Bowie – Ashes To Ashes (1980)
35. Transvision Vamp – Baby I Don´t Care (1989)
36. Suede – Still Life (1994)
37. The Ronettes – Be My Baby (1963)
38. Elvis Presley – Always On My Mind (1972)
39. Mew – Am I Wry? No. (2000/2003)
40. Fad Gadget – Collapsing New People (1984)
41. Neil Young – Heart Of Gold (1970)
42. Alphaville – A Victory Of Love (1984)
43. The Neon Judgement – The Fashion Party (1982)
44. Poesie Noire – Love Is Colder Than Death (1989)
45. T-Rex – Children Of The Revolution (1972)
46. The Ramones – I Wanna Be Sedated (1978)
47. The KLF – Justified & Ancient (1991)
48. Pulp – Common People (1995)
49. The Pixies – Hey! (1989)
50. See See Rider – She Sings Alone (1990)
51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
52. Soft Cell- Tainted Love (1981)
53. The House Of Love – Christine (1988)
54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)
55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)
56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)
57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)
58. Einsturzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)
60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto (1985)
61. Radiohead – Street Spirit (1995)
62. Front 242 – Masterhit (1987)
63. Glasvegas – Geraldine (2008)
64. The Clash – Straight To Hell (1982)
65. M.I.A – Paper Planes (2007)
66. The Specials – Ghosttown (1981)
67. Jean-Michel Jarre – Rendez Vous IV (1986)
68. The Beatles – Revolution (1968)
69. Oasis – Live Forever (1994)
70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)
71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)
Analys av en musiksmak/Statistik:
Årtionde:
60-tal 10st
70-tal 14st
80-tal 39st
90-tal 25st
00-tal 10st
Inte 100% rätträknad men tendensen framträder ju ändå, inte sant?
Nationalitet:
England 50st
USA 17st
Tyskland 7st
Skottland 5st
Frankrike 4st
Belgien 4st
Kanada 3st
Australien 2st
Danmark 2st
Irland 2st
Norge 1st
Island 1st
Jamaica 1st
Hawaii 1st
Japan 1st
Inte heller helt tillförlitlig, men ändå!
Antal kvinnor vid mikrofonen:
16st
Det här är ingen jävla könskvotering, men jag vet att flera av er därute har för gubbig musiksmak! Mindre Springsteenare mer Debbie Harrysar till musikhistorien!
Antal produktioner som på något sätt inblandar Brian Eno, Flood, Alan Moulder eller Daniel Lanois:
11st
Först:
En femme fatale vid mikrofonen.
Skör, visst. Men med en massa kaxighet. Sexig. Men oåtkomlig. Och förbannad. Don´t you fucking touch me, ´cause if you do I will fucking hit you!
Ett band med svart läder och svarta ögon bakom sin sångerska.
Vackert, smekande först. Lockande, harmoniskt, melodiskt. Sen statiska, programmerade trummor som bara fortsätter driva på. Enkel men helt övertygande syntbas i oktav. Distgitarrer i plötslig ljudvägg.
1990 startade jag The April Tears. 2007 Lip Service. Jag har vigt 20 år åt musik med avsikten att skapa det här. Jag har varit nära. Men här har ni hela paketet. Det är det bästa jag har hört.
Listan började med plats 100 och Brigitte Bardot. Det är väl självfallet vi avslutar med det senaste årtiondets uppdaterade version.
I en bra värld vinner en kvinna till slut. Alltid.
http://www.youtube.com/watch?v=mMbdSfB4JEA
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34