Category archive: Arvika 2009
Det här kan mycket väl bli tidernas festival!
DAF – DER SHERIFF
SANTIGOLD – GUNS OF BROOKLYN
NINE INCH NAILS – WISH
DEPECHE MODE – STRIPPED
Arvikafestivalen 2009: Där Depeche Mode abdikerade. Där drottningen hette Santigold och kungen hette Thåström.
Jens “El Hellqo” AKA “El Scorcho” AKA “Hence the frog” Hellqvist blev försenad till Arvika. Tåget stannade i Kil efter att ha krupit fram i flera kilometer. Väl där kom beskedet att nästkommande tåg mot Arvika -det egentliga väntade inte in förseningen!- skulle dröja närmare två timmar. Det skulle aldrig komma något sådant tåg. Istället, när det var dags för försenad avgång klockan 20.00, rapporterades det i Kils skrapiga högtalare att det skulle bli tal om ersättningsbussar. De var över 200 pesroner med Arvika och dess festival som destination som stod där.
Ni kan därför förstå att när El Scorcho till slut anlände så var han inte direkt själaglad. Att sitta i kvällssolen med mig, Jimpan och Louise var något han sett fram emot. Så också vi. Men nu kunde -några timmar försenat- i alla fall allting börja på allvar: Fram med kalla öl, Depechedokumentärer på DVD, på med blandcd:n!
Bra bodde vi, inhyrda hos Emma från festivalen, i en etta i centrala Arvika. Campingen är helt utesluten för en gravid kvinna och tre griniga gubbar som vill sova ut och ha nybakat bröd och nyplockade jordgubbar till frulle.
*
I strålande sol intogs så torsdagens första mål mat dagen efter allas anländande. Det duschades och snart blev jag -helt väntat- mer rastlös än de andra. Därför gick skickades jag iväg mot festivalområdet. Jag rekade scenerna, kollade det nya VIP-området och hälsade på bekant folk innan jag småkollade lite på akter som Adiam Dymott, James Yuill och nåt reggaeband.
När The Sounds kickade igång på stora scen började vänner och bekanta strömma in på området. Inte för att se Helsingborgarna kanske -det var varmt som i Sahara framför stora scén- utan snarare för att fortsätta/börja dricka in sig backstage. Själva hade jag min husfavorit Santigold först på schemat. Det var med stor glädje jag, tillsammans med Louise och Alex b la, kunde höra och se amerikanskan kicka igång sin show med “You´ll Find a way”.
Santi White.
Santi satte ner foten direkt och golvade, tillsammans med sina körtjejer (coolare och med ÄNNU bättre fokus än Duc Nahn i Scandinavium 88), mig helt fullständigt. Jag kan inte säga att jag blev överraskad. Med tiden har Santis debutplatta visat sig klart starkare än Glasvegas dito. Det var m a o förra årets bästa platta som var grunden för framträdandet. Men vi fick även en eminent -och överraskande- version av Cure´s “Killing an Arab”. Om det var slump eller inte att den framfördes för Arvikas publik låter jag vara osagt.
Santigold blandar stenhård modern elektro med Clash-estetik, Kingston-backbeats och Pixiesbasar. Jag älskar det. Santi White visade sig dessutom vara en utomordentligt sympatisk scenpersonlighet som charmade brallorna av såväl både tidigare inlyssnade och nyfikna nykomlingar. Publiken blev tyvärr inte så stor som hon var jävligt väl värd, men när giget av rundades med en “My Creator” var nog få besvikna. I synnerhet de ynglingar som bjöds upp att dansa på scén i sista låten. Ögonblicket när Santi och körtjejerna gjorde en ascool synkroniserad dans samtidigt som en kille i endast gördel (eventuellt en nedhasad korsett) och silverblå kortbrallor rör sig i en pretentiös psykotisk ballerinadans över scenen var en av topparna under årets festival.
20 Sekunder “Say Aha”.
*
Fortsättning följer snart….
VIP-området AKA Backstage AKA Gästbarerna var på ett nytt ställe i år. Det fanns sköna hängmattor och ett par soffor. Där fann också, dessvärre, ett gäng dj:s som måste kommit fel. Var de inte på väg mot Båstad? Kallis i Visby? Stureplan? Om inte -vad i helvete gjorde en bunt överviktiga loungehousedjs i chinos och ljus, mönstrad skjorta på Arvikafestivalens vipområde? Ingen ville väl höra denna skitmusik? Ingen jag träffade iallafall. Jag, Jens, Jimmy & Louise kunde denna första festivaldag inte ens prata med varandra så högt som de spelade. Och då satt vi bakom ljudkällan(Ljudvolymen skulle minska på fredagen och lördagen). Men av oförklarlig anledning fortsatte idiot efter idiot att spela nollställd chill out techno och house för människor som hatar musik. Hade jag druckit sprit hade jag kissat i aggregatet.
Jimmy AKA Snuskhummern från Sommen AKA Dr Filsing softar på trappan till vårt boende i centrala Arvika.
Hur kul det kan bli backstage när det spelas bra musik fick vi uppleva på fredagen då Toril från Alice In Videoland lirade loss allt från Devo till DAF till M.I.A till Killing Joke. Jag blev så glad att jag tejpade fast en vattenflaska i huvudet på El Scorcho. Jag hade då också druckit några öl. Jag firade lite på fredagen när det vankades Depeche. Tillbaka till detta senare. Nu ska vi först avhandla torsdagskvällen: MIGRÄN.
Det föll sig nämligen så olyckligt att jag, redan innan Nine Inch Nails började, kände att jag inte var helt hundra i huvudet. Jag bet ihop, drack vatten och fick massage. Ibland får jag migrän. Eller ibland… Det händer kanske var tredje år eller nåt sånt. Men när det kommer är det katastrof. Nine inch nails botade faktiskt min huvudvärk när jag såg dem i Stockholm senast. Den här gången blev det dock tvärtom. Efter halva setet fick jag backa. Ljusshowen mördade min migränskalle. Jag försökte njuta långt bak, bortvänd. gick inte. Under “Wish” fick jag bryta. Fy fan! På vägen hem, under paniskt dåligt tillstånd, hörde jag avslutande delen av konserten. Svårt därför att ge ett giltigt omdöme om NiN men enligt den samlade expertisen så var det, trots avskedskonserten, inte mer än en svag fyra som presenterades.
Tack och lov hann jag njuta av en helt fantastisk “March of the pigs” innan jag blev för dålig.
Mitt migränanfall innebar också att samtidigt som mina vänner i Kite spelade så låg jag hemma i lägenheten och spydde med tidernas värsta huvudvärk. Jag har fortfarande alltså inte lyckats med att se Kite på scen. Migränen planades sent under natten ut med en lång, lång sval dusch. Jag vill poängtera att jag endast drack vatten och läsk denna dag. Slutsats: Det är farligt att vara nykter för länge i Arvika.
Jens AKA El Scorcho. I bakgrunden syns det rullande Black Cat HQ.
Depeche Mode 2009 är blott en skugga av det som en gång var Depeche Mode, säg 1994 eller 1986 -välj själv.
Depeche Mode 2009 består av Martin Gore -som köpt 200 analoga gamla syntar men glömt bort hur man skriver mer än en bra låt. Dave Gahan -som lobotomerat kan genomföra en spelning med yay! alright! och “Good Evening ……..” på exakt samma ställe oavsett kväll. Andy “Fergie” Fletcher -som….är Andy “Fergie” Fletcher.
På scen har de med sig en blonderad tribaltatuerad österrikare med dubbla bastrummor och åtta hängpukor. De har med sig Peter Gordeno, en flinkfingrad, krulltottig orch med lika mycket utstrålning som en soltorkad tomat.
Martin Gore -som har ett bländande garnityr, en discobollskostym i silver, bebishattar med öronlapp och/eller påsydd tuppkam– är den ende i bandet som, i små partier, uppvisar värdighet och klass.
Martin Gore visade under “Home” att det iallafall finns lite själ och passion kvar i bandet.
Depeche Mode live 2009 visar inte upp någon som helst flexibilitet. Faktum är att de antagligen är världens mest förutsägbara band. En stelbent dinosaurie. De är, trots Daves genomklappning för ett tag sen, inte hungrigare att visa upp sig än en riksteaterskådis som gör sin tusende uppsättning av “I väntan på Godot”. Depeche mode kan spela en oväntad låt. De kan verkligen det. Men de gör inte det. Det har de aldrig gjort.
Därför, i ett förkortat set, stryks nyproduktionerna av “Strangelove” och “Master and Servant”. De stryker “Policy of Truth” och “Waiting for the Night”. De spelar dock “Hole To Feed och “Peace”. I den sistnämnda tvingar de en ovillig publik att sjunga den idiotiska refrängen inte mindre än åtta gånger. Dave & co fattar väl för fan att det inte funkar. Ändå gör det detta. Åh vilken dövhet, vilken arrogans!
Fan! Arvika var ju en chans att visa hur balla man var. Inte för att visa hur mycket man skiter i en “liten spelning i skogen” och svårheten i att hantera en blandad publik som inte är fanatiska.
Blondie från alperna tillåts att i små hängpuksorgier mörda åttondelar och övergångspartier i låtar som “Fly on the Windscreen” och “Stripped”. Det är skottpengar på den killen. Dave -du är medskyldig som låter din nya bästa kompis förstöra det som en gång var magi. Dave Gahan -förutsägbar på scen som ingen annan. Och Martin du konflikträdde -du må vara världens härligaste kille (som han mycket riktigt framstår som i nya dokumentärerna) men du skrev för fan “Peace”. Du skrev den sämsta låtjäveln i hela världen.
Foto: Heidi Matheson Røkke
DM saknar stora delar av scenbygget, stora delar av sin fanatiska publik och inramningen.
Men mest av allt saknar de hunger att visa vilka som är kungarna. De saknar glöd, entusiasm och spontanitet.
De har med sig två tomtar, varav en tillåts förstöra allt hans sunkiga arketypstudiotrummishänder rör vid, De har med sig ett oengagerat backdrop-arbete av Anton Corbijn.
Jag ryser inte en enda gång, det är aldrig nära. De framför pliktskyldigt sina hits -de låter snäppet sämre än vanligt (beroende på festivalljud eller inte känns som skitsamma). Depeche Mode 2009 är sannerligen inte innovativa och spännande. När de snuddar vid nåt som utvecklats -som nya versionen av “Personal Jesus”- så är det inte till det bättre. Och bredvid förhållandevis nya akter som Santigold, IAMX och Mew har de ingenting att hämta. De skulle kunna göra det. Men de kan inte. Depeche Mode live 2009 är nämligen världens minst flexibla akt. Och det suger hårt. För 1994 var de utan tvekan världens bästa -och största- band. Jag blir aldrig tjugo igen och Depeche blir aldrig Devotional igen. Bara att inse. I Arvika 2009 är de i efterhand inte ens bland mina fem favorituppträdanden under festivalen.
Kolla jag är lite innovativ. Bilden på snedden, oj! Stånga mig Dave, stånga mig!!
Med “Sounds of the Universe” i bagaget (lets face it -det finns bara en existensberättigad låt på den -kolla hur Daniel Miller och bandet själva mer eller mindre subtilt säger det själva i box-dokumentärerna) och den här turnén som efterspel är det dags att sluta hoppas på att nåt radikalt nånsin ska inträffa i Depeche Mode igen. Det är över nu. Det känns verkligen så.
*
Alan Wilder. Jag har inte nämnt Alan Wilder. Egentligen skulle jag kunnat byta ut vartenda ord i föregående skrift och bara låta det stå överallt: Alan Wilder alanwilder alan wilderalan alan. Wilder alan wilderalan. Alan Wilder, alan wilder! Alan…Wilderalanwilderalan Wilder; ALAN. Wilder Alan Wilderalan.
Alan.
Wilder.
Efter en fredagskväll och lördagsmorgon med mängder av hårda ordväxlingar kring gårdagens DM-show (ingen var mer än halvnöjd och då inkluderar jag Calle DMC, Alex, Jens Jimmy, Thobias, Nicklas, Louise, Robban, Emell, Lasse, Limpan….) så var det dags att ta nya tag och kolla lördagens utbyte. Och det var en hel del. Jag gillar Alice in Videoland. Jag jättegillar Florence Valentin -speciellt att Love är politisk. Jag skiter i att det ibland är mycket Clash eller Håkan eller Springsteen. Antell & co förtjänar att stå på största scenen nästa gång! Anna Ternheim är också mycket duktig även om det var väldigt mycket för soligt för hennes repertoar. Emmon visade syntpopparna hur det ska gå till. Och Detektivbyrån charmade sönder Andromedapubliken och mig med härliga instrumentala franska agaton sax-låtar. Svensk musik mår bra kan man konstatera.
Gamle Joakim Thåström var dock festivalens kung. Han uppvisade väl mer eller mindre allt av det som Depeche Mode saknade. Nummer som “Miss Huddinge centrum 1972”, “Aldrig Nånsin”, “Fan fan fan” och “Var är vargen” fick huden att knottra sig över hela kroppen. Scenbygget var kanske det snyggaste jag sett. Byggt och avslöjat under showens gång på ett genialiskt perfekt sätt.
Sammanfattningsvis så gav sveriges störste, trots en tämligen svag senaste platta, tillsammans med Santigold det bästa av Arvika 2009.
Sämst får man nog lov att säga att DAF tyvärr var. Deras föreställning var i form av ohörbara basgångar, en otajt Robert Görl på trummor och utan sina bästa låtar “Verschwende deine Jugend” och “Der Sheriff”. Lika bra så kanske. Förprogrammerade syntar och arga skrikande syntartyskar över femti bast har jag fått nog av för alltid tror jag. Welle:Erdball och De/Vision såg jag inte av principskäl. Jag återkommer till detta i framtiden.
Jag missade tyvärr Mobile Homes, Bob Hund och en bunt till pga att siktet var stenhårt inställt på Depeche på fredagen men sammantaget blir väl totalbetygen nåt sånt här:
*****
SANTIGOLD
THÅSTRÖM
TEJPAD VATTENFLASKA RUNT EL SCORCHOS HUVUD
VÄDRET & VÄNNERNA
****
FLORENCE VALENTIN
NINE INCH NAILS
DETEKTIVBYRÅN
CALLES ÖLGÖMMA
LOKALA PIZZERIAN
***
DEPECHE MODE
EMMON
ALICE IN VIDEOLAND
ANNA TERNHEIM
THAINUDLAR&KYCKLING
**
MOTOR
LANGOS
RAVEPARTY VID BILLYS PANPIZZA
*
DAF
MIGRÄNANFALL
VIP-MUSIKEN
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Arvikafestivalen Line Up 2010
…TOM WAITS…
…DEVO…DAFT PUNK…
…JUSTICE…MEW…VIVE LA FETE…
ERASURE (Oldschool Reunion Performance)
…ROBYN…SÄKERT!…M.I.A…IAMX…LETHARGY
…THE JESUS AND MARY CHAIN…SILVERBULLIT…
…LETHARGY…MARSHEAUX……JAGZ KOONER DJ-set…
…THE NEON JUDGEMENT (Oldschool Performance)…
…LIP SERVICE…MOSCOW TV…ABSOLUTE BODY CONTROL…
*
Depeche Mode Flexar Setlisten varje afton och får nykick (med sånt som SAMMANLAGT inte tar mer än en dag för grabbarna att repa in)
Stories Of Old (Bare) / Clean (Bare)
Photographic / John The Revelator
I Want You Now/It doesnt Matter/Shake the Disease/Here Is the House (Martin acoustic)
Here is the House/Little 15/World full Of Nothing (Martin acoustic)
Sinner In Me/A Pain That Im Used To
Behind The Wheel/World In My Eyes
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34