Category archive: 007
Idag har Aftonbladets Martin Söderström listat sina bästa Bond-filmer. Han lär ha fått en full och -utgår jag från- ganska arg mejlbox efter det. Bonds klan är i princip att jämställa i fanatism med Depeche Modes fans. Jag är själv en stor beundrare av James Bond om än en något avlegad sådan. Dock så kommer jag i detta inlägg ganska kraftigt attackera Söderström som häpnadsväckande nog har utsett Daniel Craig till den bästa Bond någonsin och “Casino Royale” till den bästa filmen.
För det stämmer ju inte. För man kan ju inte utse karln till den bästa Bond efter enkom en insats. Roger Moore är kraftigt dissad och hamnar längst ner på Martins lista över de som spelat Bond. För-i-helvete! Bond var riktigt bra under Moore-eran! Och så var den eviga debatten igång igen. Moore eller Connery? Connery eller Moore? Eller Brosnan? Eller Craig!?
Den östgötske skribenten har likt mig njutit och förblindats av Agent 007 James Bond. Och han tar upp de främsta skälen varför detta sker -oftast för unga killar skulle jag tippa. Eskapism. James far i en Ferrari på Sardinien för att i nästa klipp åka skidor i Österrike. Bond slåss i Egyptens pyramider, han hittar en skurk i Brasiliens regnskogar. Allt till oftast fantastiskt bra musik. Visst. Det finns stundom sköna bruttor och balla vapen. Men det har jag aldrig brytt mig särdeles mycket om. Skurkarna däremot. Wow!
Bond är något av ett alter ego för många. Och för de flesta av dessa handlar det nog om drömmen om ett flärdigt liv. Vem gillar inte tanken att åka i en cab på rivieran eller skidor i Alperna ibland? Fan även en depprockare vill ju ha det gött. Jag vet att Söderström och jag håller med om en hel del.
Och för varje sann Bondfantast och listfanatiker vattnas det ju i munnen över uppsjön listor man kan göra:
*Bästa Film
*Bästa Bond
*Bästa Skurk
*Bästa Onda Sidekick
*Bästa Goda Sidekick
*Bästa Bondlåt
*Bästa Bondbrud
Och för att inte förhasta mig kan jag väl smålova att jag känner mig tvingad till att börja lista dessa. Och det snart.
Låt mig redan nu fastslå detta dock: Roger Moore kan aldrig bli en sämre Bond än George Lazenby. Och att påstå detta är ingenting annat än en ren provokation.
Och “Casino Royale” den bästa Bondfilmen? Martin! Let´s Tango!
*
För att ta diskussionen vidare med James Bond är det väl lika bra att kicka igång listan över Bonds värsta motståndare. Skurkarna!
Ernst Stavro Blofeldt är, trots sitt betydelsefulla arv, en fjant, en tönt. Rentav skrattretande i sina stunder. Karljäveln gick dock ett legendariskt öde till mötes, det får man ge honom. S.P.E.C.T.R.E har dock all min respekt och får gärna återuppstå vilken bondfilm som helst. Deras status i sammanhanget går ju närmast att jämföra med Illuminati.
S.P.E.C.T.R.E har också vaskat fram en hel del klassiska hantlangare till huvudskurken som vi återvänder till på en annan lista. Kanske min favoritlista >Skurkarnas hantlangare!
Hugo Drax var en vekling i en vek historia. “Moonraker” hade mycket att leva upp till och missade målet helt och hållet.
Elliot Carver var föga trovärdig i en i övrig, tycker jag, inte alls så dålig “Tommorow never dies”
Robert Carlyle är en stor favorit till mig och han gör en av de mest intressanta skurkarna på senare tid. Renards öde är klassisk Bondism. Tycker även vår granne Mads gjorde en fin insats i senaste “Casino Royale”.
Nu dock till de 5 stora tungviktarna
FÖRST UT:
5. FRANSISCO SCARAMANGA
Yummy! En stilig karl, en förhållandevis ung Christoffer Lee -för övrigt också kusin till Ian Fleming som jag förstår det- spelar Scaramanga, den mystiske kontraktsmördaren. Han skickar en gyllene kula till MI5, han tar 1 mille dollar per mord och han är ute efter Bond. Jakten kan börja. Och den för Bond till exotiska platser, inte minst de små öarna utanför Phuket numer kända som The James Bond Islands.
Scaramanga är ond, han känns farlig, han har ett jävla häftigt skurkställe och han har Nick Nack och Britt Ekland -oopa!-vid sin sida i finalen som -tack för den televerket- är utan alla dessa jävla hejdukar som skjuts till höger och vänster iklädda obligatoriska orangea soppskålarna på huvvet.
Scaramanga är en värdig motståndare. En slags de ondas Bond.
Han är med i en, i min bok, absolut toppklassrulle och den återkommer vi till.
*
4. Karl Stromberg
Den här snubben var en riktigt hårdkokt undervattensgangster. Inte helt olikt den mesigare föregångaren Blofeldt låter han sina fellow criminals döden dö på ganska otrevliga sätt genom falluckor och andra sattyg. Stromberg är skoningslös. Från sin undervattensklocka planerar han slutet för livet ovan havet. En sann otäcking, iskallt porträtterad av Curt Jürgens, självklart mer tysk än norsk i sin framtoning. Det är med andra ord precis som det ska vara i en Bondfilm: överdrivna brytningar och dialekter, ibland rentav felaktiga.
*
3. Dr. Kananga AKA Mr. Big
I en film som bjuder på ett persongalleri av häpnadsväckande och helt förtröllande figurer och hantlangare såsom hese stålarmen TeeHee, voodoo-doktorn Baron Samedi (flöjtscenen är Bondhistoria), tunnröstade tungviktaren Whisper samt makalöst roliga poliskonstapeln J.W Pepper framstår kanske inte Mr. Big som den mest förförande skurken. Men sett genom Bondhistorien är han ändå så pass stark att han är topp 3. Live & Let Die finns det mycket att säga om och det kommer jag att göra när det är dags att lista bästa filmerna, tro mig.
Kananga är en dubbelpersonlighet som likt de värsta skurkarna inte skyr några medel för att få sin vilja genom. Han är läskig och farlig men visar sig tyvärr vara en riktig mes med sin kniv i sin avslutande scen. Att han pekar skrämt mot hajen under vattenbråket för att sedan, med ampull i käften försedd, explodera som en gigantisk pruttballong i grott-taket drar heller inte upp helhetsintrycket. Men fram tills detta är han alltså den tredje grymmaste Bondskurken genom historien tycker jag.
*
2. Auric Goldfinger
Han är väl ändå själva arketypen för en Bondskurk. Och detta trots att han inte har några fysiska defekter alls att tala om. Visst, han ser ganska rolig ut i sina stunder, men det kan ju knappast räknas. Auric Goldfinger var den förste med hundraprocentig megalomani i en Bondfilm. De flesta efter honom är bleka kopior.
Och det finns mycket som är fantastiskt med Mr Goldfinger. Han är inte världens smartaste, han tror sig inte ens vara det. Och han är rentav fumlig, som i de komiska kortspels-scenerna vid poolen i början av filmen. Han är heller inte helt världsfrånvarande som många andra skurkar. Han har ta mig fan t o m social kompetens i sina stunder. Men fan -mannen är iskall. Han dödar Jill Masterson genom att låta henne bli målad i guld. Han ska in i Fort Knox och har med sig en gigantisk korean med stålklinga i kepsen. Det är världsklass.
Goldfinger spelad av Gert Fröbe satte the Villain i Bondfilmer på kartan.
1. MAX ZORIN
Max Zorin:
* en produkt av ett nazistiskt experiment och en förde detta KGB agent.
Empatikänsla:
* Långt under noll, killen skjuter för fan ihjäl alla sina hejdukar. Han är otäckt ond, duperande och han skrattar och njuter när han tar livet av de stackars jävlar på botten och hans absoluta närhet som arbetat för honom.
Slaget om värsta skurken i en Bond-film är avgjort redan där.
Det har ju såklart att göra med att Christoffer Walken är mästerlig. Jag älskar Christoffer Walken. Och när han gör ett så embarmligt snorcoolt psykopatiskt porträtt som detta kan det bara sluta som number one. Max Zorin är den tyngsta motståndare Bond gått upp mot.
Musiken har sen början varit en essentiell del av James Bond. Det blir ingen riktig Bondfilm utan det sedvanliga introt på filmen till tonerna av ett John Barry-arr (alternativt David Arnold arr, alternativt Barry-inspirerat arr) och en stark jävla pipa.
Jag behöver väl inte göra några större djupdykningar i ämnet utan direkt börja lista, från 10 till 1, det bästa titelspåret. Jag hoppar med andra ord över helt briljanta låtar som “We Have All The Time In The World” med Louis Armstrong och “If There Was a Man” med The Pretenders som båda hade varit med där uppe i toppen om jag tillåtit alla spår.
10
Den här biten frångår egentligen alla principer som gäller ett titelspår till en 007-rulle och leker därmed ute på jävligt djupt vatten. Likväl är jag rejält svag för det här och kan inte förbise att jag tycker det är starkare än både Sheryl Crow´s “Tomorrow Never Dies” och Garbage´s “The World Is Not Enough” för att jämföra med någorlunda samtida kombattanter:
Ni visste det kanske inte men jag är stolt ägare av inte mindre än 5 greatest hits av den här mannen som en gång bjöd min gode vän James Rees på tea & biscuits när denne putsade superstjärnans fönster.
“For Your Eyes Only”, “Moonraker”, “All Time High” och “Nobody Does It Better” var alla mesiga och platta titelspår. Annat var det med föregångaren “Diamonds Are Forever”. Shirley Bassey kan sjunga hon. Och det kan även David McAlmont som vi hör här från David Arnolds briljanta hyllningsskiva som sedermera gav honom det han förtjänade -att på riktigt bli John Barry´s arvinge.
Man kan ju inte annat än älska den här videon. Nummer tre på min lista!
Underskattad film.
Och underskattat titelspår.
Som hon sjunger!
Och vilket blås!
Vilken låt!!
1. Live And Let Die
2. The Man With The Golden Gun
3. A View To A Kill
4. Goldfinger
5. The Living Daylights
6. Diamonds Are Forever
7. Thunderball
8. You Only Live Twice
9. Die Another Day
10. Golden Eye
En av de största låtskrivarna nånsin, Paul McCartney, ligger bakom det bästa Bondtemat någonsin. Det är någonting med “Live And Let Die” som är säreget när man tittar genom alla spåren. Kanske är det taktbytena, kanske är det stämningen från filmen som fångats upp, kanske hör alla bitar från hela soundtracket till. Eller så är det helt enkelt så att låten är den bästa, rätt och slätt.
Det har varit svårt att plocka ut favoriterna måste jag säga. Känslorna från de olika filmerna är starka och många. Men det hade varit sjukt trist att sätta ihop en “bästa soundtrack” lista. För allt tilhör ju samma enhet: Bondmusik.
Mina allra största favoriter är det ensamma pianot som spelar “if There Was A Man” i “The Living Daylights” och det vansinniga häftstiftsklaveret i “The Man With The Golden Gun”. Men det hör ju så extremt mycket ihop med bilder och platser och stämning i filmen: Bond i Bratislava, Bond i Wien, Bond i Thailand. Slutscener, transportscener, kärlek, mord och jakt.
Summa summarum är väl att det mesta är bra. Och det lyder under en lag: Det ska kännas Bond. Och det blir inte mer Bond än “Live And Let Die”. Tycker jag.
*
We have nothing to declare!! Just a cello..cello…cello..cello….
Bond har träffat mången flicka genom sina dagar. Alla har väl inte varit helt klockrent porträtterade. Ej heller har deras roll varit helt hundra sett ur ett politiskt korrekt genusperspektiv. Inte alls sällan har insatsen gjort av nån model som ville bli en actress. Men ibland har det lyckats också. Här följer några som förtjänar att lyftas fram lite extra.
Ursäktar mig redan nu för att Kollaps i detta inlägg är mer grabbig än vad som normalt är brukligt. Men det går liksom inte att komma undan om vi ska prata Bondbrudar.
*
Skönaste Namnen
1. Pussy Galore.
Behöver jag egentligen säga så mycket mer? Världsklass.
2. Anya Amasova AKA Agent Triple X.
Också en sk snygg fuling av manusförfattarna. XXX…
3. Xenia Onatopp.
En ganska sentida fyndig fullträff.
*
Talisa Soto
Stora Favoriter
4. Jane Seymour som Solitaire.
Det här var väl hennes första roll egentligen? Hon är riktigt bra och fyller en viktig funktion för storyn och filmen -något som inte alltid är fallet. Kan man t o m dra till med ordet trovärdig? Ja det kan man banne mig!
3. Maryam D´abo som Kara Milovy.
Jag är mycket förtjust i stämningen i den här filmen. Och den fragila cellisten är perfekt i sin naivitet mitt i storyn mellan öst och väst. Man känner för henne! Skådespelarinsatsen och dess objektiva bedömning av mig, och säkerligen andra, faller därför i skuggan på något sätt.
2. Michelle Yeoh som Wai Lin.
Det här kan ju mycket väl vara den coolaste bondbruden genom alla tider. Stenhård, kompromisslös och en jävel på att kicka. Borde vi inte sett mer av den här varan iallafall under de senare åren?
1. Sophie Marceau som Elektra King
Fransyskan fullständigt spöar skiten ur lama Denise Richards på duken. Marceau är antagligen den bästa kvinnliga skådisen genom tiderna i en Bondfilm. Och för att plötsligt bli en väldigt platt och stereotyp man: Hon är ju ganska så snygg också. Sexig, för all del. Hon har det där som kallas grace. Sophie Marceau ger Elektra King en värdighet som få bondbrudar beklätts med under åren.
Finns det förresten något mer avtändande än extremt dåliga rolltolkningar? Beyoncé i Austin Powers filmerna, nån? Varför i hela jävla helvetet har jag sett en Austin Powers film undrar ni nu. Det undrar jag också.
Elektra King leker med Bond.
Melina Havelock är också en härlig karaktär som också är en av de bästa i Bondhistorien. Femma kanske? Armborst-mord är ett klart plus i min Bondbrudsbok. Och tyvärr.. Hur mycket jag än önskar kan jag inte få in de svenska förmågorna här.
*
Sämsta skådespelarinsatserna
1. Famke Janssen som Xenia Onatopp.
En uppvisning i uselhet som renderar i att jag ryser av obehag under hennes scener.
2. Denise Richards som Christmas Jones.
Usel insats av en usel skådis med ett genomlöjligt namn. Christmas Jones? Nej tack.
3. Cassandra Harris som Lisl Von Schlaf
När konstskrinnaren bäddat ner sig i Bonds säng är det mycket obehagliga scener. Roger Moore är
dessvärre lika usel som Cassandra Harris här och närbilderna på en trubblad Bond är avgjort hemska.
Lisl Von Schlafs hela bortskämda karaktär är ju jobbig den också vilket extra motiverar henne på denna lista.
4. Talisa Soto som Lupe Lamora.
Jag vill verkligen gilla hennes insats. Charmig som hon är. Men det går inte.
Stacey Sutton & Britt Ekland skuggar bakom. Men vad det gäller Britt så diggar jag hennes insats i “The Man” i allafall! Jag börjar känna mig som siste mohikanen gällande den filmen. Alla verkar ju rörande överens om dess uselhet; film som soundtrack.
*
Säga vad man vill om Britt Eklands joggande-apa-look av idag.
Men en gång för länge spelade hon Mary Goonight.
Övriga Tankar:
Halle Berry´s Jinx lämnade mycket att önska. Travestin på Ursula Andress vattenvandring var överdimensionerad. Och Berry och Brosnan hade ett rejält degigt manus att brottas med. De deltog i en film som aspirerade på mycket men kom med ganska litet. Så även med Halle vars skådiskarriär inte varit sig lik efteråt.
Efter att Sean Connery brottats i höskullen med Pussy Galore i Goldfinger blir ett tidernas pinsammaste Bondögonblick ett faktum. Den stryparkyssen har aldrig varit i närheten av att vinna bästa filmkyss på min lista. Ej heller trovärdighetspriset.
Maud Adams åker på ett par tjockablängarlavetter i “The Man With The Golden Gun”. Men faktum är att hon är långt från den enda bondbruden som fått smaka på blockljuset. Sean Connery var väl värst i sitt misshandlande. I dag ser vi inte särdeles mycket av den råvaran. Och det tackar vi för. Bond ska inte slå tjejer.
Jenny Flex är inte heller ett tråkigt namn. Fiona Volpe är prima det med. Kissy Suzuki är, i sin dumhet förvisso, också ett klassiskt namn. Tatiana Romanova ligger ju bra i munnen det också.
Holly Goodhead - en mesig och ganska platt figur.
MayDay - Grace Jones går fri från bedömning. Kvinnan är ju faktiskt galen på riktigt.
Pam Bouvier - Också en ganska slät figur.
Paris Carver - Jag tycker Teri Hatcher är ocharmig och osvängig.
James Bond har genom åren haft problem med mången kroppsligt eller socialt defekta motståndare med allehanda satanstyg för sig. Deras chefer har inte alltid behandlat dem alltför väl. Kanske har deras avsaknad av empati sprunget ur att de aldrig själva fått någon kärlek. Vi vet inte. Vi bondälskare kan bara frossa i de makalösa figurer som 007 tvingats göra upp med genom åren. Här är mina favoriter:
1. Mr Kidd & Mr Wint
Det är inte utan för utan att jag mer än en gång har antagit ett av dessa alias i olika sammanhang. Detta är kungarna bland hantlangare. “Diamantfeber” presenterade och avverkade ett sadistiskt, psykopatiskt och (förmodat) förälskat par med onda och flippade avsikter. De tvenne hejdukarna jobade för Ernst Stavro och avverkade potentiella hot och oskyldiga människor som hade olyckan att hamna i deras väg. Och de var äckliga, Wint & Kidd. Äckliga och svettiga. Och de pratade som ett Bill och Bull från onda sidan stan: “If at first you don´t succeed, Mr Kidd?” - “Try, try again, Mr Kidd“.
De bombade, släppte lös skorpioner och dränkte gamla tanten Mrs Whistler. Och de skickade in Bond i krematoriet i en legendarisk scen. De förklädde sig till servitörer och försökte skicka grillspett in i Bonds bröstkorg. Bond kunde dock sniffa sig till deras hemska eau-de-cologne, eftersom han hade blivit utsatt för galningarna innan och replikerade. Istället slutade Mr Wints dagar med en exploderande pung.
De var alltså vansinnigt mångsidiga i sitt hejdukande. Och bäst av allt -och det var väl bara till en liten del meningen och till största delen ofrivilligt: De var omåttligt komiska.
2. Baron Samedi
Voodoomannen i “Live and Let Die”, Baron Samedi, är även han i absolut hantlangarvärldsklass. En otäck och högst oberäknelig jävel -även för sin egen boss! Bond tar inte livet av honom en gång utan han tvingas göra det flera gånger om. 007 skjuter honom i pallet, men då var han inte riktigt människa skulle det visa sig. Bond puttar ned honom i en låda full med vidriga ormar men trots att Baron Samedi verkligen verkar vara död så kommer han ändå tillbaka i filmens slutscen som farlig fripassagerare längst bak på tåget.
Hans karaktäristiska elaka skratt och hans övernaturliga voodoo, tarot & flöjtkrafter gör honom till en fullständig legendar i hejdukskartoteket.
3. Sheriff JW Pepper
En annan karaktär i “Leva och Låta Dö” är denne makalöst underhållande man. Han är ju inte alls någon “villain” i ordets bemärkelse men det går ju inte stoppa in honom på nån annan lista så jag tar mig friheten att stoppa in honom här. Han är mästerligt framställd, av Clifton James, som fullständigt imbecill southern sheriff med sin livs mest hektiska dag. Det här avsnittet kan mycket väl vara det mest komiska i Bondhistorien.
4. Jaws
Det finns väl inte mycket att säga som inte redan är sagt om denne, kanske den bland alla bondfanatiker, störste favoriten bland bondskurkar.
5.
Femteplatsen delas av alla hjältar som spelat hejdukar och hantlangare. Den kanske allra största behållningen av alla i Bondfilmerna. De har varit vanställda, psykotiska, onda, oberäkneliga, underställda och i alla storlekar. De har fått plikta med sitt liv. De har ofta verkat vara helt ensamma i livet med bara ett enkelt mål: Att tjäna sin ännu ondare chef och röja alla som kan stoppa det ur vägen. I synnerhet då Bond. Ett särskilt omnämnande går till:
OddJob
NickNack
TeeHee
Dario (En excellent och ung Benicio Del Toro)
Då var det så dagsatt avsluta James Bond-listningarna. Med att utse de 10 bästa filmerna i serien om agenten.
Jag tillhör den skaran som inte bedömer vare sig gamla Casino Royale eller Never Say Never Again då jag inte anser att de skall stå bredvid de andra 23 Broccoli-produktionerna.
Med det sagt kan jag ju fortsätta att konstatera att jag inte kan lista alla filmerna från sämst till bäst. Det är ju lite lurigt. Bond är som ett helhetskoncept där det i samtliga filmer finns nån klassisk scen, replik eller figur att hämta. Så därför blir jag något oromantisk och kort helt plötsligt och börjar med att konstatera:
I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST är inte i närheten av topp tio. Lazenby, plot, story & location är alla svaga efter vad man kräver av den grundmall som utgör en 007-film. Det är dåligt med bovar, visserligen gott om “brudar” men fantamig om det skulle höja betyget. Nej, det här är inte filmen jag skulle visa någon för att påvisa storheten i James Bond filmer.
AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA är inte heller den bäst. Här tar allt sin början och det är en legendarisk inledning på filmatiseringarna, jovisst. Three Blind Mice-sången, Dr.No & Ursula Andress baddräkt i all ära. Men på min lista stannar den en bit ner när jag summerar.
TID FÖR HÄMND är långt från toppklass. Timothy Dalton är vansinnigt humorlös och bitter efter jävelskapen med Felix Leitner & fru och genomför en av de sämsta porträtteringarna av James Bond genom tiderna ´och det kostade mycket riktigt honom rollen, ja faktum är att han var nära att kollapsa hela Broccolifesten. Det finns, precis som i “med rätt att döda” en rad höjdpunkter: Ganska bra skurkgalleri, framförallt till skådespelarinsatsen: Del Toro, Davi, Anthony Zerbe. Återkomsten av Leitner, respektabelt bovnäste & överlag schyssta miljöer.
TOMORROW NEVER DIES är inte heller Bond i Zenith direkt. En ganska löjlig actionstinn rulle som räddas mycket tack vare Wai Lin som gör en klassisk insats som kanske den coolaste Bondbruden genom tiderna. Hon klarade sig fan själv. En annan sak värd att minnas om den här filmen är att David Arnold tog över facklan från John Barry. Det är så synd att Pierce Brosnan, på pappret den bästa Bond nånsin, skulle bli tvungen att spela karaktären i en tid då Bond skulle vara mer Action än nånsin alla andra Hollywoodblockbusters. Fan ta Blockbusters. Fan ta Hajen som förstörde det som fanns i regissörernas händer och inte producenternas innan slutet av sjuttitalet.
QUANTUM OF SOLACE bedömer jag inte alls då jag enbart av recensioner skrämts upp till en nivå då jag tror jag bara skulle bli arg av att se filmen. Det verkar som att Craig är lika arg och allvarlig som Dalton i Tid För Hämnd. Och det verkar som att det ska smälla och vara actionjackson hela tiden. Snälla, rätta mig ni som sett filmen och säg att jag har fel.
Samtliga ovanstående filmer är dock på intet sätt sågade av mig, jag är alldeles för förtjust i James Bond för att såga fenomenet. Alla filmer är bra nånstans tack vare de ingredienserna som är grundpelarna i en Bondfilm. Ja till och med när det blir fel hus Bond vaknar upp i eller att hans bil plötsligt byter färg eller att han plötsligt knockar en gubbe i blå karatedräkt istället för vit är bra det också. Kalla mig dum och perspektivlös för det är jag när det kommer till verklighetsflyktad underhållning. Bond är inte The Wire, Crash, Ömhetsbevis eller Lilja Forever och ska ej heller vara.
Med dessa ord sagda Låtom oss snart börja nedräkningen.
Låt oss prata Q. När Desmond Llelwyn försvann ur bild i denna film grät jag. Mannen skulle inte vara med i någon Bondfilm igen. Det är nästan obegripligt vilken poetisk sorti han gör i scenen med Pierce Brosnan. Q, om någon, har ju personifierat Bondfilmerna. Något som alldeles definitivt aldrig kommer tillbaka försvann med Q.
En annan sak med Desmond är ju dessutom att han var till åren redan när det började på sextiotalet. Ändå höll han ut i varenda film tills 1999. Jag menar, han verkade ju döende i sina scener redan i “Iskallt Uppdrag” 1987. Ändå dog han i en bilolycka och inte av ålder några månader efter inspelningarna av “Världen Räcker Inte Till” ,eller “The World Is Not Enough” som jag hellre kallar den, var klara 1999. RIP Q.
Bondfilmen som sådan var i mångt och mycket redan död 1999. Filmerna hade egentligen, om jag ska vara helt ärlig, fått konstgjord andning i nästan 20 år. Och ibland blir det bra repriser, ibland sämre. Men icke desto mindre kräver publiken, inklusive jag själv, en hel bunt saker som ska vara med i en Bondrulle. Fram till denna en skön scen med Q och hans replikskiften med Bond medans han visar nån ny gadget.
Det krävs alltså förnyelse för bra kritik i genren, något som Bond fick med “Casino Royale”, visst. Och hur läckert är det inte när tema-musiken kommer igång där precis i slutet. Men hur ballt det än är fick jag inte riktig Bondkänsla förrän precis där. Och hur förnyad och bra “Casino Royale” och Daniel Craig än var så var det samma grej när Pierce Brosnan tog över i “Golden Eye”. och när Timothy Dalton axlade smokingen i “Iskallt Uppdrag”. Sen föll det mer eller mindre ihop. Så även med “Quantom Of Solace”? Jag vet inte, men idag har jag laddat hem rullen så snart kommer The Verdict according to Kollaps.
På tionde plats har jag alltså “The World Is Not Enough” istället för “GoldenEye”. How come?
Korta svaren:
*En makalös Sophie Marceau som Elektra King istället för en överskattad Izabella Scorupco som en ryska med urlöjligt namn.
*Robert Carlisle, stenhård ändå ångestladdad och sorglig, som den döende Renard istället för Sean Beans Alex Trevelyan. Fan ta mig om man inte nästan för en gångs skull höll på skurken istället för Bond.
*Robbie Coltrane tillbaka som lurige men sköne Zukovsky.
*Goldie som Bondskurk! Kanske i den sämsta birollen genom alla tider i en Bondfilm. Denise Richards som Christmas Jones (MAMMA MIA VILKET IDIOTISKT NAMN!) i en dito makalöst urusel insats. Men det ingår ju i det bra tack vare motspelarna ändå, kalla mig sjuk om ni vill. Christmas Jones är inte långt från Moores kvinnliga compadres när allt kommer kring. Mary Goodnight, någon?
Det är ju så.
The World Is Not Enough andas gamla Bond. Det är en bra story, det är grymma miljöer. Det är en cover, självfallet. Men en kärleksfull och fin cover. All action från “Tomorrow Never Dies” fick vila. Istället plockade man in top of the notch skådisar som Marceau & Carlisle.
The World Is Not Enough är en stillsam pärla i en tid då Bond tydligen bara ska handla om tio minuters snabbt klippta blodiga slagsmål i svartvitt och jaga i gränd/hoppa på hus/bli påkörd av truck-scener. I tider då Bond inte bara ska slåss mot skurkar utan även mot Bruce Willis senaste “Die Hard”.
Okej. Det är ingen Den Engelske Patienten vi talar om, men här fanns, trots en hul bunt explosioner i vidvinklar och Manowar-volym, luft. På plats tio ska´ren va! Upprättelse. Basta!
*
Omröstning!
Loading ...