Category archive: 007
Cheers & Trevlig Helg Vombats!
/a.
*
Ps – Jag såg en konstig grej i går som fick mitt politiskt korrekta jag i vobbling. En kvinna, runt trettio, var arg tillika rejält otrevlig och käftade med en man, runt 70. Det slutade med att mannen gav henne en rejäl tjockablängare på käften hennes. Det är ju på intet sätt bra. Men ni ska också ha med er detta:
Kvinnan bröt rejält på det finska och hade minst en koskenkorva innanför västen. Mannen var rullstolsbunden och klädd i läderhandske. Vad är rätt och vad är fel här? Aldrig ska man slå en dam eller en handikappad. Men vad händer när en handikappad, åldrad man nitar en (överför)frisk(ad) onödigt elaker kvinna? Politiskt-korrekt-utskottet ge oss ett svar.
En legendariskt usel och innehållslös vecka på Kollaps summeras. Vi har uppdaterat och jag har haft för mycket att göra i det vanliga livet. Hoppas att ni kära läsare stannar kvar efter detta debacle.
Nästa vecka satsar vi på nytt och hoppas att det ges mer tid att skriva texter som innehåller mer än en hyllning till Abba och en bild på en fossajävel.
Nu är det dags för en fredagsöl och På Spåret (ett av mina favoritprogram -jag är mer Svensson än jag fattat tydligen) efter hårt studioarbete.
Jag kan ju avslöja några saker:
* Mitt nästa M4TM söder-Quiz (13/2) kommer att ha På spåret tema. Äntligen! att ingen kommit på det innan. Jag ser fram mot det utav helvete och har börjat spåna på destinationer och frågor kring dessa. En mindre revolution i Quizzandet är på G! Se till att vara där.
* Lip Service kommande skiva “Grand Conspiracy” börjar ta form och jag märker att det tycks bli som jag tänkt. En tematisk skiva. Något jag försökt med i hela mitt liv men aldrig lyckats med. Nu i helgen följer samtal med skivans producenter & medarbetare (har redan påbörjats under veckan). För producerad kommer skivan att bli -för första gången vad gäller Lip Service. Singel i april, album efter sommaren.
* Riskparti nästa lördag! Vill nån mer ställa upp? Poker imorgon kväll! Nån mer som vill va med?
* Svart Bröllop har varit tillbaka i repan efter juluppehåll. Nu inväntas recensioner och annat gött & spännande. Och den fjärde singeln släpps i april med tillhörande video.
* Jag ska bli fotbollstränare! Mer om detta lär följa….
Och en speciell hälsning sändes härmed till en mycket god vän som har det mycket ledsamt och jobbigt nu. Det finns inga ord att säga mer än att man får hitta sin inre styrka och att livet måste få gå vidare.
Jag finns här om det är något. Dygnet runt.
God helg, vänner! Carpe Diem ta mig fan!
Debatten kring den bästa James Bond filmen är inte direkt stekhet på Kollaps! och därför har jag beslutat mig för att rakt upponer lista de, i mitt tycke, 8 bästa filmerna. Det behövs en polemik och diskussion för att det ska vara riktigt kul att lista och sedan en viss vältalig östgöte i kraftig affekt lämnat sändningen, svårt provocerad efter endast en placering, är det väl inte så värst skitkul att lägga ner kraft och tid på texter. James Bond engarerar väl till en viss nivå, så även för mig nuförtiden.
Here goes:
8. MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER
Jag älskar ju som bekant Japan. Och Sean Connery förklädd till Japan är obetalbart.
7. ÅSKBOLLEN
Det är en sann klassiker med flera oförglömliga scener som James Bond på spa.
6. GOLDFINGER
Säkert en etta på mångas listor. Den är ju trots allt “fadern” till hur en Bondfilm ska vara. Oddjobb, Goldfinger själv, Pussy Galore, Pokern vid Swimmingpoolen, Bond fast hos Goldfinger, Laserstrålen, Pentagonrånet, Aston Martin-finesserna & Plotten. Allt är fantastiskt.
5. ÄLSKADE SPION
4. UR DÖDLIG SYNVINKEL
Båda gjorda under eran då James Bond var som bäst. Det var under mitten av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet konceptet slipas till perfektion. Roger Moore antagonister reser förstås ragg, men här finns i mitt tycke de största höjpunkterna. Jag älskar Moore´s oneliners. Jag älskar när Bond kommer åkande med en bil från under vattnet. Jag älskar när en snubbe tittar på flaskan han dricker efter det. Det är karaktärs och färgexplosioner på duken: General Gogol, Q i sitt esse, Anya Amasova Agent Triple X, Pyramider & Öken, Melina Havelock med armborst, azurblått havsvatten, skidjakter i alperna med östtyska skyttar, Naiva konståkerskor med tvärsur coach, Blofeldts skorstensfall, papegoja på båt, bråk under vatten, frisyrer, kläderna kläderna!! Men kanske framförallt: Musiken! Fy fan vilken bra musik. Lyssna bara när backhoppstornet presenteras i Ur Dödlig Synvinkel.
3. ISKALLT UPPDRAG
Timothy Dalton fick ta över när Moore verkligen var för gammal för att fortsätta -det var han redan i Octopussy- och han gjorde det i en film som verkligen är helt underbar. På flera sätt egnetligen den bästa Bondfilmen. Den är romantisk, har oväntade tvistar, snygga scener och karaktärer man verkligen gillar. Många klassiska scener -När Necros kliver in och fritar Koskov, när densamme blir skickade i Pipeline över gränsen, Celloåket över en annan gräns, Kara på bussen i Moskva. Det kalla krigets sista Bondfilm och därmed slutet på en era med en helt ny Bond som visserligen passade perfekt i rollen i denna film men som levererade knasiogt mycket seriositet i uppföljaren.
1. LEVA OCH LÅTA DÖ
1. MANNEN MED DEN GYLLENE PISTOLEN
Sjuttitalet erbjöd i stort en sannerligen säregen estetik. Och det här tycker jag är de bästa två filmerna. Det är 100% i karaktärer, musik (jag håller hårt i mina två soundtrackskivor) & miljöer. En hel uppsjö av helt underbara scener. Båtjakten i “Leva Låta Dö” är möjligen det mest Bondiga och mest klassiska av alla jakter i min bok. Humor! Vad hände med den starka ingrediensen, dog den månne med Brosnan som iallafall hade lite wit på skärmen? Daniel Craig ska tydligen vara en riktig rolig rackare bakom kamerorna.
Båda filmerna har två mystiska typer som skurkar, Scaramanga dessutom i princip helt utan hejdukar. Där de flesta filmer avslutas med 500 dödsfall i form av massmord på sådana är det oerhört befriande med slutet på Mannen På Den Gyllene Pistolen. En enkel uppgörelse mellan skurken och hjälten som slutligen för Bond & bruden till en segelbåt med en fransk halvlängdsman i en bur på toppen av masten. Behövs det egentligen mycket mer än så? Var det inte Vincent Gallo som sa “All you need in a movie picture is a girl and a gun”
Goodnight, Goodnight.
*
Roger Moore´s sista insats som Bond var inte i den bästa av de filmer han medverkade i, men heller inte den sämsta. Framförallt, som jag redan konstaterat på skurklistan, hade den Max Zorin -den grymmaste av alla skurkar. Christopher Walken´s briljanta skådespeleri behöver vi ju inte dryfta mer dock!
Bonds stund som, ja vad fan hette han, Sir John Longsmythe? på Zorins stuteri är ren Bondklassiker.
Det är annat man kan säga om Stacey Sutton, en av de absolut vekaste Bondbrudar genom tiderna. Som tur är sätter Grace Jones lite färg på tillställningen. Hopplöst dålig skådespelarinsats visserligen, men ändå.
Levande Måltavla tar sig lätt in på min topp tio -halvsekunds-Dolph Lundgren till trots!
Låt oss prata Q. När Desmond Llelwyn försvann ur bild i denna film grät jag. Mannen skulle inte vara med i någon Bondfilm igen. Det är nästan obegripligt vilken poetisk sorti han gör i scenen med Pierce Brosnan. Q, om någon, har ju personifierat Bondfilmerna. Något som alldeles definitivt aldrig kommer tillbaka försvann med Q.
En annan sak med Desmond är ju dessutom att han var till åren redan när det började på sextiotalet. Ändå höll han ut i varenda film tills 1999. Jag menar, han verkade ju döende i sina scener redan i “Iskallt Uppdrag” 1987. Ändå dog han i en bilolycka och inte av ålder några månader efter inspelningarna av “Världen Räcker Inte Till” ,eller “The World Is Not Enough” som jag hellre kallar den, var klara 1999. RIP Q.
Bondfilmen som sådan var i mångt och mycket redan död 1999. Filmerna hade egentligen, om jag ska vara helt ärlig, fått konstgjord andning i nästan 20 år. Och ibland blir det bra repriser, ibland sämre. Men icke desto mindre kräver publiken, inklusive jag själv, en hel bunt saker som ska vara med i en Bondrulle. Fram till denna en skön scen med Q och hans replikskiften med Bond medans han visar nån ny gadget.
Det krävs alltså förnyelse för bra kritik i genren, något som Bond fick med “Casino Royale”, visst. Och hur läckert är det inte när tema-musiken kommer igång där precis i slutet. Men hur ballt det än är fick jag inte riktig Bondkänsla förrän precis där. Och hur förnyad och bra “Casino Royale” och Daniel Craig än var så var det samma grej när Pierce Brosnan tog över i “Golden Eye”. och när Timothy Dalton axlade smokingen i “Iskallt Uppdrag”. Sen föll det mer eller mindre ihop. Så även med “Quantom Of Solace”? Jag vet inte, men idag har jag laddat hem rullen så snart kommer The Verdict according to Kollaps.
På tionde plats har jag alltså “The World Is Not Enough” istället för “GoldenEye”. How come?
Korta svaren:
*En makalös Sophie Marceau som Elektra King istället för en överskattad Izabella Scorupco som en ryska med urlöjligt namn.
*Robert Carlisle, stenhård ändå ångestladdad och sorglig, som den döende Renard istället för Sean Beans Alex Trevelyan. Fan ta mig om man inte nästan för en gångs skull höll på skurken istället för Bond.
*Robbie Coltrane tillbaka som lurige men sköne Zukovsky.
*Goldie som Bondskurk! Kanske i den sämsta birollen genom alla tider i en Bondfilm. Denise Richards som Christmas Jones (MAMMA MIA VILKET IDIOTISKT NAMN!) i en dito makalöst urusel insats. Men det ingår ju i det bra tack vare motspelarna ändå, kalla mig sjuk om ni vill. Christmas Jones är inte långt från Moores kvinnliga compadres när allt kommer kring. Mary Goodnight, någon?
Det är ju så.
The World Is Not Enough andas gamla Bond. Det är en bra story, det är grymma miljöer. Det är en cover, självfallet. Men en kärleksfull och fin cover. All action från “Tomorrow Never Dies” fick vila. Istället plockade man in top of the notch skådisar som Marceau & Carlisle.
The World Is Not Enough är en stillsam pärla i en tid då Bond tydligen bara ska handla om tio minuters snabbt klippta blodiga slagsmål i svartvitt och jaga i gränd/hoppa på hus/bli påkörd av truck-scener. I tider då Bond inte bara ska slåss mot skurkar utan även mot Bruce Willis senaste “Die Hard”.
Okej. Det är ingen Den Engelske Patienten vi talar om, men här fanns, trots en hul bunt explosioner i vidvinklar och Manowar-volym, luft. På plats tio ska´ren va! Upprättelse. Basta!
*
Då var det så dagsatt avsluta James Bond-listningarna. Med att utse de 10 bästa filmerna i serien om agenten.
Jag tillhör den skaran som inte bedömer vare sig gamla Casino Royale eller Never Say Never Again då jag inte anser att de skall stå bredvid de andra 23 Broccoli-produktionerna.
Med det sagt kan jag ju fortsätta att konstatera att jag inte kan lista alla filmerna från sämst till bäst. Det är ju lite lurigt. Bond är som ett helhetskoncept där det i samtliga filmer finns nån klassisk scen, replik eller figur att hämta. Så därför blir jag något oromantisk och kort helt plötsligt och börjar med att konstatera:
I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST är inte i närheten av topp tio. Lazenby, plot, story & location är alla svaga efter vad man kräver av den grundmall som utgör en 007-film. Det är dåligt med bovar, visserligen gott om “brudar” men fantamig om det skulle höja betyget. Nej, det här är inte filmen jag skulle visa någon för att påvisa storheten i James Bond filmer.
AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA är inte heller den bäst. Här tar allt sin början och det är en legendarisk inledning på filmatiseringarna, jovisst. Three Blind Mice-sången, Dr.No & Ursula Andress baddräkt i all ära. Men på min lista stannar den en bit ner när jag summerar.
TID FÖR HÄMND är långt från toppklass. Timothy Dalton är vansinnigt humorlös och bitter efter jävelskapen med Felix Leitner & fru och genomför en av de sämsta porträtteringarna av James Bond genom tiderna ´och det kostade mycket riktigt honom rollen, ja faktum är att han var nära att kollapsa hela Broccolifesten. Det finns, precis som i “med rätt att döda” en rad höjdpunkter: Ganska bra skurkgalleri, framförallt till skådespelarinsatsen: Del Toro, Davi, Anthony Zerbe. Återkomsten av Leitner, respektabelt bovnäste & överlag schyssta miljöer.
TOMORROW NEVER DIES är inte heller Bond i Zenith direkt. En ganska löjlig actionstinn rulle som räddas mycket tack vare Wai Lin som gör en klassisk insats som kanske den coolaste Bondbruden genom tiderna. Hon klarade sig fan själv. En annan sak värd att minnas om den här filmen är att David Arnold tog över facklan från John Barry. Det är så synd att Pierce Brosnan, på pappret den bästa Bond nånsin, skulle bli tvungen att spela karaktären i en tid då Bond skulle vara mer Action än nånsin alla andra Hollywoodblockbusters. Fan ta Blockbusters. Fan ta Hajen som förstörde det som fanns i regissörernas händer och inte producenternas innan slutet av sjuttitalet.
QUANTUM OF SOLACE bedömer jag inte alls då jag enbart av recensioner skrämts upp till en nivå då jag tror jag bara skulle bli arg av att se filmen. Det verkar som att Craig är lika arg och allvarlig som Dalton i Tid För Hämnd. Och det verkar som att det ska smälla och vara actionjackson hela tiden. Snälla, rätta mig ni som sett filmen och säg att jag har fel.
Samtliga ovanstående filmer är dock på intet sätt sågade av mig, jag är alldeles för förtjust i James Bond för att såga fenomenet. Alla filmer är bra nånstans tack vare de ingredienserna som är grundpelarna i en Bondfilm. Ja till och med när det blir fel hus Bond vaknar upp i eller att hans bil plötsligt byter färg eller att han plötsligt knockar en gubbe i blå karatedräkt istället för vit är bra det också. Kalla mig dum och perspektivlös för det är jag när det kommer till verklighetsflyktad underhållning. Bond är inte The Wire, Crash, Ömhetsbevis eller Lilja Forever och ska ej heller vara.
Med dessa ord sagda Låtom oss snart börja nedräkningen.
James Bond har genom åren haft problem med mången kroppsligt eller socialt defekta motståndare med allehanda satanstyg för sig. Deras chefer har inte alltid behandlat dem alltför väl. Kanske har deras avsaknad av empati sprunget ur att de aldrig själva fått någon kärlek. Vi vet inte. Vi bondälskare kan bara frossa i de makalösa figurer som 007 tvingats göra upp med genom åren. Här är mina favoriter:
1. Mr Kidd & Mr Wint
Det är inte utan för utan att jag mer än en gång har antagit ett av dessa alias i olika sammanhang. Detta är kungarna bland hantlangare. “Diamantfeber” presenterade och avverkade ett sadistiskt, psykopatiskt och (förmodat) förälskat par med onda och flippade avsikter. De tvenne hejdukarna jobade för Ernst Stavro och avverkade potentiella hot och oskyldiga människor som hade olyckan att hamna i deras väg. Och de var äckliga, Wint & Kidd. Äckliga och svettiga. Och de pratade som ett Bill och Bull från onda sidan stan: “If at first you don´t succeed, Mr Kidd?” – “Try, try again, Mr Kidd“.
De bombade, släppte lös skorpioner och dränkte gamla tanten Mrs Whistler. Och de skickade in Bond i krematoriet i en legendarisk scen. De förklädde sig till servitörer och försökte skicka grillspett in i Bonds bröstkorg. Bond kunde dock sniffa sig till deras hemska eau-de-cologne, eftersom han hade blivit utsatt för galningarna innan och replikerade. Istället slutade Mr Wints dagar med en exploderande pung.
De var alltså vansinnigt mångsidiga i sitt hejdukande. Och bäst av allt -och det var väl bara till en liten del meningen och till största delen ofrivilligt: De var omåttligt komiska.
2. Baron Samedi
Voodoomannen i “Live and Let Die”, Baron Samedi, är även han i absolut hantlangarvärldsklass. En otäck och högst oberäknelig jävel -även för sin egen boss! Bond tar inte livet av honom en gång utan han tvingas göra det flera gånger om. 007 skjuter honom i pallet, men då var han inte riktigt människa skulle det visa sig. Bond puttar ned honom i en låda full med vidriga ormar men trots att Baron Samedi verkligen verkar vara död så kommer han ändå tillbaka i filmens slutscen som farlig fripassagerare längst bak på tåget.
Hans karaktäristiska elaka skratt och hans övernaturliga voodoo, tarot & flöjtkrafter gör honom till en fullständig legendar i hejdukskartoteket.
3. Sheriff JW Pepper
En annan karaktär i “Leva och Låta Dö” är denne makalöst underhållande man. Han är ju inte alls någon “villain” i ordets bemärkelse men det går ju inte stoppa in honom på nån annan lista så jag tar mig friheten att stoppa in honom här. Han är mästerligt framställd, av Clifton James, som fullständigt imbecill southern sheriff med sin livs mest hektiska dag. Det här avsnittet kan mycket väl vara det mest komiska i Bondhistorien.
4. Jaws
Det finns väl inte mycket att säga som inte redan är sagt om denne, kanske den bland alla bondfanatiker, störste favoriten bland bondskurkar.
5.
Femteplatsen delas av alla hjältar som spelat hejdukar och hantlangare. Den kanske allra största behållningen av alla i Bondfilmerna. De har varit vanställda, psykotiska, onda, oberäkneliga, underställda och i alla storlekar. De har fått plikta med sitt liv. De har ofta verkat vara helt ensamma i livet med bara ett enkelt mål: Att tjäna sin ännu ondare chef och röja alla som kan stoppa det ur vägen. I synnerhet då Bond. Ett särskilt omnämnande går till:
OddJob
NickNack
TeeHee
Dario (En excellent och ung Benicio Del Toro)
We have nothing to declare!! Just a cello..cello…cello..cello….
Bond har träffat mången flicka genom sina dagar. Alla har väl inte varit helt klockrent porträtterade. Ej heller har deras roll varit helt hundra sett ur ett politiskt korrekt genusperspektiv. Inte alls sällan har insatsen gjort av nån model som ville bli en actress. Men ibland har det lyckats också. Här följer några som förtjänar att lyftas fram lite extra.
Ursäktar mig redan nu för att Kollaps i detta inlägg är mer grabbig än vad som normalt är brukligt. Men det går liksom inte att komma undan om vi ska prata Bondbrudar.
*
Skönaste Namnen
1. Pussy Galore.
Behöver jag egentligen säga så mycket mer? Världsklass.
2. Anya Amasova AKA Agent Triple X.
Också en sk snygg fuling av manusförfattarna. XXX…
3. Xenia Onatopp.
En ganska sentida fyndig fullträff.
*
Talisa Soto
Stora Favoriter
4. Jane Seymour som Solitaire.
Det här var väl hennes första roll egentligen? Hon är riktigt bra och fyller en viktig funktion för storyn och filmen -något som inte alltid är fallet. Kan man t o m dra till med ordet trovärdig? Ja det kan man banne mig!
3. Maryam D´abo som Kara Milovy.
Jag är mycket förtjust i stämningen i den här filmen. Och den fragila cellisten är perfekt i sin naivitet mitt i storyn mellan öst och väst. Man känner för henne! Skådespelarinsatsen och dess objektiva bedömning av mig, och säkerligen andra, faller därför i skuggan på något sätt.
2. Michelle Yeoh som Wai Lin.
Det här kan ju mycket väl vara den coolaste bondbruden genom alla tider. Stenhård, kompromisslös och en jävel på att kicka. Borde vi inte sett mer av den här varan iallafall under de senare åren?
1. Sophie Marceau som Elektra King
Fransyskan fullständigt spöar skiten ur lama Denise Richards på duken. Marceau är antagligen den bästa kvinnliga skådisen genom tiderna i en Bondfilm. Och för att plötsligt bli en väldigt platt och stereotyp man: Hon är ju ganska så snygg också. Sexig, för all del. Hon har det där som kallas grace. Sophie Marceau ger Elektra King en värdighet som få bondbrudar beklätts med under åren.
Finns det förresten något mer avtändande än extremt dåliga rolltolkningar? Beyoncé i Austin Powers filmerna, nån? Varför i hela jävla helvetet har jag sett en Austin Powers film undrar ni nu. Det undrar jag också.
Elektra King leker med Bond.
Melina Havelock är också en härlig karaktär som också är en av de bästa i Bondhistorien. Femma kanske? Armborst-mord är ett klart plus i min Bondbrudsbok. Och tyvärr.. Hur mycket jag än önskar kan jag inte få in de svenska förmågorna här.
*
Sämsta skådespelarinsatserna
1. Famke Janssen som Xenia Onatopp.
En uppvisning i uselhet som renderar i att jag ryser av obehag under hennes scener.
2. Denise Richards som Christmas Jones.
Usel insats av en usel skådis med ett genomlöjligt namn. Christmas Jones? Nej tack.
3. Cassandra Harris som Lisl Von Schlaf
När konstskrinnaren bäddat ner sig i Bonds säng är det mycket obehagliga scener. Roger Moore är
dessvärre lika usel som Cassandra Harris här och närbilderna på en trubblad Bond är avgjort hemska.
Lisl Von Schlafs hela bortskämda karaktär är ju jobbig den också vilket extra motiverar henne på denna lista.
4. Talisa Soto som Lupe Lamora.
Jag vill verkligen gilla hennes insats. Charmig som hon är. Men det går inte.
Stacey Sutton & Britt Ekland skuggar bakom. Men vad det gäller Britt så diggar jag hennes insats i “The Man” i allafall! Jag börjar känna mig som siste mohikanen gällande den filmen. Alla verkar ju rörande överens om dess uselhet; film som soundtrack.
*
Säga vad man vill om Britt Eklands joggande-apa-look av idag.
Men en gång för länge spelade hon Mary Goonight.
Övriga Tankar:
Halle Berry´s Jinx lämnade mycket att önska. Travestin på Ursula Andress vattenvandring var överdimensionerad. Och Berry och Brosnan hade ett rejält degigt manus att brottas med. De deltog i en film som aspirerade på mycket men kom med ganska litet. Så även med Halle vars skådiskarriär inte varit sig lik efteråt.
Efter att Sean Connery brottats i höskullen med Pussy Galore i Goldfinger blir ett tidernas pinsammaste Bondögonblick ett faktum. Den stryparkyssen har aldrig varit i närheten av att vinna bästa filmkyss på min lista. Ej heller trovärdighetspriset.
Maud Adams åker på ett par tjockablängarlavetter i “The Man With The Golden Gun”. Men faktum är att hon är långt från den enda bondbruden som fått smaka på blockljuset. Sean Connery var väl värst i sitt misshandlande. I dag ser vi inte särdeles mycket av den råvaran. Och det tackar vi för. Bond ska inte slå tjejer.
Jenny Flex är inte heller ett tråkigt namn. Fiona Volpe är prima det med. Kissy Suzuki är, i sin dumhet förvisso, också ett klassiskt namn. Tatiana Romanova ligger ju bra i munnen det också.
Holly Goodhead – en mesig och ganska platt figur.
MayDay - Grace Jones går fri från bedömning. Kvinnan är ju faktiskt galen på riktigt.
Pam Bouvier – Också en ganska slät figur.
Paris Carver - Jag tycker Teri Hatcher är ocharmig och osvängig.
1. Live And Let Die
2. The Man With The Golden Gun
3. A View To A Kill
4. Goldfinger
5. The Living Daylights
6. Diamonds Are Forever
7. Thunderball
8. You Only Live Twice
9. Die Another Day
10. Golden Eye
En av de största låtskrivarna nånsin, Paul McCartney, ligger bakom det bästa Bondtemat någonsin. Det är någonting med “Live And Let Die” som är säreget när man tittar genom alla spåren. Kanske är det taktbytena, kanske är det stämningen från filmen som fångats upp, kanske hör alla bitar från hela soundtracket till. Eller så är det helt enkelt så att låten är den bästa, rätt och slätt.
Det har varit svårt att plocka ut favoriterna måste jag säga. Känslorna från de olika filmerna är starka och många. Men det hade varit sjukt trist att sätta ihop en “bästa soundtrack” lista. För allt tilhör ju samma enhet: Bondmusik.
Mina allra största favoriter är det ensamma pianot som spelar “if There Was A Man” i “The Living Daylights” och det vansinniga häftstiftsklaveret i “The Man With The Golden Gun”. Men det hör ju så extremt mycket ihop med bilder och platser och stämning i filmen: Bond i Bratislava, Bond i Wien, Bond i Thailand. Slutscener, transportscener, kärlek, mord och jakt.
Summa summarum är väl att det mesta är bra. Och det lyder under en lag: Det ska kännas Bond. Och det blir inte mer Bond än “Live And Let Die”. Tycker jag.
*
Underskattad film.
Och underskattat titelspår.
Som hon sjunger!
Och vilket blås!
Vilken låt!!
-
Polls
Loading ... -
Senaste kommentarerna
- http://www.depeche-mode.com/2012/01/28/new-depeche-mode-album-in-early-2013/
Angående sams... De bästa plattorna har väl gjorts när det varit ovänskap och elände... Senaste plattan (som i ärlighetens namn inte var deras bästa), genomsyrades ju av
/ devotion on "Depeche Mode v3.0" - Man går i väntans tider just nu. När ska det offentliggöras något från januarimötet. Ska de orka och är de tillräckligt sams för att göra en platta till. Vem ska i så fall producera.
/ eternal outsider on "Depeche Mode v3.0" - Åh vad roligt! Det tycker jag! :)
/ Andreas on "The Band Formerly Known As The April Tears" - Hej. Min 3-årige son hittade min Consume Desire-skiva, och jag kom på att det är ju en riktig pärla. Synd att ni inte existerar längre, gillade verkligen den skivan. Har inte hört de två andra dock, får bli så att jag lyssnar in mig på dem också :)
/ Daniel on "The Band Formerly Known As The April Tears" - A flock of Seagulls - Wishing (If I had a photograph of you) går in på min 100-lista. Vilken synthpärla! Upptäckte den idag. http://www.youtube.com/watch?v=opkzgLMH5MA&ob=av2n
/ Chribba on "Statistik For You" - Depeches kanske största stund är för mig textraden "Let me hear you make decisions, without your television. Let me hear you speaking just for me". Särskilt när Dave drar ut på "make" (och så får han gärna rita upp TV-skärmen i luften) som i det här
/ Chribba on "Let me Hear You Make Decisions" - Gott nytt Depeche-år! Kan bara hoppas och be att v3.0 blir verklighet i år.
/ eternal outsider on "Depeche Mode v3.0" - Tycker att vad som helst från Rolf Wikströms skiva "Som ett fladdrande ljus" platsar på denna lista... brukar dra på låten "Ett pilträd" på riktigt hög volym om någon dyker upp som ej hört mannen... snacka om fågelholks-utseende :) Sen tycker jag nog
/ Björn on "78 Svenska Låtar" - http://www.side-line.com/news_comments.php?id=47129_0_2_0_C
Rykten? Ja!
Mvh
Henrik
/ devotion on "The Housemartins" - http://www.amazon.de/gp/product/B0068MN0PQ
/ devotion on "The Housemartins"
- http://www.depeche-mode.com/2012/01/28/new-depeche-mode-album-in-early-2013/
Angående sams... De bästa plattorna har väl gjorts när det varit ovänskap och elände... Senaste plattan (som i ärlighetens namn inte var deras bästa), genomsyrades ju av