Category archive: Musik i Film

Slav till Kärlek.

Roman Polanski. Hugh Grant. I en historia med högst tveksam (sexuell) moral. Jag ser förbi verklighetens faktum och ser bara till filmskapande, OK? Divine Brown, Sharon Tate, minderåriga & prostitutions-snacket tar vi nån annanstans nån annangång.

Hyresgästen, Repulsion, Chinatown… Polanski har gjort många minnesvärda filmer. För min smak träffar han dock allra bäst i “Bitter Moon”. Det är en twistad kärlekshistoria, till stor del utspelad i Frankrike (som många av mina absoluta favoritfilmer) som har en avslutning så grandios att det finns ju inte.

Hugh Grant, stiffare, klumpigare och modestare britt än i någon annan av hans filmgestaltningar (det vill m a o inte säga lite) förförs av den amerikanske åldrande författarens historia (och dennes sensuella yngre franska hustru). Grant (och genom honom hans fru) dras in i en perverterad värld. Förhållandet mellan mannen och den sexiga yngre frun är en minst sagt våldsam och vild historia. Men ack så lockande för Grant. Och till slut -självfallet- slutar det i total ångest.

När den förledde och förförde och fördummade brittiske mannen tror han ska få sitt grand price, sin Mimi, får han se sig sviken av “löftet” på samma sätt som han, genom sin åtrå, svikit sin fru. Och hans ytterst gudfruktiga och tråkiga (enligt hans egen åsikt iallafall) fru dansar plötsligt, efter tolvslaget på nyårsafton med den utmanande fransyskan. Det sker till tonerna av Bryan Ferry sjungande “Slave To Love”. Det är filmmagi.

#3. Hugh Grant, den kåte äkta mannen, får se sin timida och svikna fru ragga upp kvinnan han åtrått och blivit förförd och lurad av i flera dagar under en kryssning.

Oct 20, 2009 | 5 Comments | Musik i Film

Gör som de andra säger..

..eller gör det på ditt eget sätt. Som Scott & Fran i Strictly Ballroom. Det australiska geniet Baz Luhrmanns första film är för mig, och kommer nog alltid vara, den individuella, mänskliga triumfen fångad på film. I den minst sagt klyschigt klassiska storyn med den fula ankungen så finns den största av alla grandiosa finaler.

Det är inte konstigt att jag valde att ägna ett helt år med kidsen att göra det ganska vansinniga projektet att sätta upp en scenversion av filmen. Jag hyrde in danspedagog, eleverna (i trean/fyran/femman) tränade rumba, paso doble, samba, vals och tango extra på kvällar. Föräldrar hoppade in och spelade roller. Jag ser det som en av mitt livs största lyckanden. Resultatet, 12 mer eller mindre utsålda föreställningar, var stundtals magiskt bra. Om jag får skryta så var representanter från dans och musikskolor på plats mer eller mindre mållösa efter att ha sett Strictly Ballroom med Kvarnbackaskolan i Kistas elever. (Detta var innan Lets Dance och inget annat)

Det kanske ni inte visste om mig, Kollaps har väl inte direkt gett sken av det alla gånger, men jag fullkomligt älskar dans när den är som mest rörande. Flamenco. Paso Doble -tjurfäktaren och tjuren. Och mer rörande än slutet på Strictly blir det inte. Precis som med slutet i Döda Poeters Sällskap gråter jag varenda gång. Och jag har sett filmen minst 500 gånger (delvis beroende på manusöversättande i skolarbetet då).

Baz Luhrmann gick vidare och gjorde modern Shakespearetolkning med Romeo och Julia och den sensationella, makalösa ångvältsmusikalen Moulin Rouge innan han slutade fick flipp och gjorde fjolårets brakfiasko Australia.

Det är överspel, vansinniga karikatyrer och den lovande unga dansarens/osäkra ankungetjejens kamp mot skitsystemet. Det är till tonerna av den dramatiska pasodoblen och John Paul Youngs euforiskt lyckliga”Love is in the air” Det är Strictly Ballroom. Och jag avgudar det.

#2 Scott och Fran skiter i dansförbundets regler och gör det på sitt sätt.

Oct 22, 2009 | 2 Comments | Musik i Film

Lost In Translation

Sofia Coppola. Bill Murray. Scarlett Johansson. I Tokyo. Med ett soundtrack till stor del utplockat av Kevin Shields. Det lät helt sjukt intressant redan på förhand och jag var rejält taggad när jag tog plats i biosalongen.

Innan “Lost In Translation” trodde jag att jag hade sett den bästa filmen som gjorts, vare sig “Betty Blue”, “Seven” eller “Strictly Ballroom”. Men en film mer perfekt och helt makalöst vacker som Lost In Translation? Det tror jag aldrig jag kommer se.

Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att i filmens slut lämnar Bill Murray Tokyo och Scarlett bakom sig i Taxi till tonerna av “Just Like Honey” med The Jesus and Mary Chain. Innan dess har han hunnit avverka “More Than This” i en karaokeversion, lyssnat på Peaches “Fuck the Pain Away” på en dekadent klubb. Han har, tillsammans med Johansson och tidernas snyggaste bilder förflyttat sig runt Hyatt Hotel och Tokyo med omnejd. Äh..jag ska inte hålla på att beskriva mer. Det finns inga ord. Det är världens bästa film och efter jag sett den var jag förstummad i ett helt dygn.

#1. Bill Murray lämnar Scarlett i Tokyo till tonerna av “Just Like Honey”.