Category archive: Sabrosa

Sabrosa bildades runt år 2000. Jag hade några låtar jag ville göra på sidan av April Tears och jag satte mig i studion på Tom Bone, ute i Mariehäll, och satte ihop några låtar med Mattias Halla. En av dem hette “Die Pop Music”, b la innehållande textraden “You can shove your Britney´s upp your ass”. Planen var ett tag att fabricera ett Östtyskt punk-tonårsband med rötter i Togo som var vansinnigt arga på Mainstream-världen i skivbranchen. Så blev det aldrig.

En annan av låtarna hette förresten “Copy Kill Original”.

Istället för Togoneser från Östtyskland fann jag under en filminspelning Simon Lewis från Wales. Han verkade vara en trevlig prick och när vi pratat en stund sa han att hans polare kunde sjunga precis som snubben i Stereophonics. Jag tyckte det lät intressant så jag bjöd ner de bägge Walesarna till replokalen efter att ha träffat dem på Kelly´s för ett par öl.

James sjöng verkligen bra och jag fick lusten att starta ett band kring hans röst och göra lite mer rockorienterad musik. Vi bytte namn till Star Avenue, men efter ett tag undrade vi varför i helvete vi hette nåt så dumt så då bytte vi tillbaka.

Lasse hette en ny talang på förlaget, jag frågade om han lirade gura, jag frågade om han gillade The Jesus And Mary Chain, han svarade ja på båda sen var han med i bandet.

Lasses kompis Ola förstärkte på trummor, och nyinflyttade Freddan på bas. Det var egentligen omvända positioner för Lasse och Freddan, något vi rättade till efter ett tag. Och sedermera byttes Ola ut mot Jocke. För er som inte har koll på vilka Lasse, Freddan och Jocke är får bläddra ner lite på bloggen och kolla in skönheterna.

Vi jobbade på ett par år och fick ihop en bunt låtar som inte alls är pjåkiga, “Let it Free“, “Spread Your Wings“, “Take Off” och “Triumph” är alla potentiella superhits i min bok. Kanske blir det tillfälle nån dag att släppa de här låtarna, det förtjänar dem.

I vilket fall så var Simon & James dröm att ta oss till Wales. De har ju båda bott i Sverige i ganska många år nu, men de var aldrig verksamma som musiker i sitt hemland och nu ville de hemskt gärna visa upp oss för alla där samt visa oss Wales. Och möjligheten kom 2004 när Simon´s syster Abi började assistera en bokare. Snart var en turné bokad och vi åkte dit. Detta var i tidiga Juni. Och det skulle bli fullständigt legendariskt såklart. Vad annat var egentligen att vänta? Vi pratar om en grupp människor som får Lip Service och April Tears att framstå som sprungna ur granit.

*

Eftersom jag var den ende i bandet med tidigare vana av turné, eller nja, det var jag egentligen inte eftersom framförallt Jocke varit ute ett tag. Men ändå: Eftersom jag var den ende i bandet som spelat i United Kingdom så hade jag, eftersom Simon hade all kontakt med Wales innan vi landade i England, velat försäkra mig om vissa kvalitetsminimum. Jag hade ställt några raka frågor till bokarna som handlade om utrustning, scen, tekniker osv.. Väldigt standard. Jag sa att jag skulle vara tveksam till att åka om jag inte fick den här “minimumkvalitéten”, men jag fick aldrig de svar jag begärde mer än att “you´re gonna be satisfied”, “you´re gonna be ok” och “we´re gonna sort you out”. Så när vi flög iväg hade vi egentligen inte några garantier om någonting alls.

Vi formade bas hemma hos James brorsa Richard, han bodde i ett eget litet mysigt hus i en valley tillsammans med en hund, en falk och två illrar. Låt mig återkomma till dem lite senare, tro mig, det finns det anledning till.

Richard fungerade som våran turnéledare. Han är en underbar kille, verkligen. Men sitta still och ta det lugnt är inte hans grej. Jag vet inte vilken diagnos som ställts på honom men jävlar vad krut han har i kroppen. Bara att se honom spola av bilen var något av en show. Richard är även en paraglidare och en gång i tiden räddade han Simons liv när denne fastnade på ett liten ensam gren som sticker ut från en fyrtio meter hög klippvägg. En annan historia.

Nåväl, vårt första gig var i… herregud, vartfan var det? Newport tror jag. Men det skulle ju på något sätt sätta standard för vad det var för turné vi gett oss in på. Vi rullade in i stan och jag var typ “Ok. Let this place show us what´s coming up”. Simon och James var givetvis mån om att visa upp sitt hemland från bästa sidan, men eftersom de inte riktigt hade koll på läget så bad de nog en stilla bön att “Jizzy” & co skulle bli nöjda med vad det än nu var vi skulle se.

Vi rullade in vid en imponerande byggnad. Bra början! Det såg ut som en combo av ett folkets hus och en simhall. Vi parkerade bussen och gick ut för att säga hej till Simons syrra Abi och turnéarrangören Angela. Hennes sons band var för övrigt det andra bandet på turnén. Ingen skugga över dem. Snälla killar. Första kvällen skulle dessutom ett etablerat hårdrocksband från norra Wales dela sloten.

Jag fick inget jättebra intryck av Angela, men jag bestämde mig för att ligga lågt och bad om att få kolla in scenen så vi gick in.

Jag minns så väl vad jag sa innan dörrarna gled upp: – Vad vi än kommer få se här inne så kan jag lova att det kommer sätta standard för den här resan. Dörrarna gled upp… Jomenvisst det var en schysst lokal, lite bingohallsvarning men rymligt och en stor scen. Simon och James tycktes pusta ut. Jag synade scenen och ställde snabbt en fråga till Angela:

Where is the PA system?

Oh, it´s downstairs, svarade hon.

Märkligt, sa jag till Lasse, Jocke och Freddan, det är ju bara nån timme till utsatt soundchecktid. –Can we check it out?

It´s not here yet, svarade Angela.

Okej. Lite halvdåliga vibbar. Men fem minuter senare ringde det på en telefon och ljudsystemet hade anlänt och vi gick ner för att checka det. Så fort vi kom ner stod en uppbackad liten lastbil vid lastbryggan.

OK boys, start carrying!

….Vilken förnedring. Här kommer det svenska bandet och beordras som första instans att sätta upp hela skiten. De andra banden var inte i närheten. Antagligen visa av hur det fungerade. Okej, vi började bära, men jag kokade. Aldrig att jag är en diva, tvärtom är jag oftast alldeles för snäll, men här gick gränsen. Ett drygt och oseriöst mottagande sen börja bära PA. Jag tjurade ihop och ställde av mig ett par monitorer och gick ut till busen och tog en smoke och började kontemplera en snabb sorti från landet.

Efter ett tag kom Lasse & Freddan till bussen och vi talade igenom läget. Vi var rörande överens om att att arrangemanget inte såg bra ut. De lyckades ändå tala över mig till laget och vi gick in. Där byggdes en scen sakta, sakta upp. Soundchecks-deadlinen var redan körd. Två timmar till öppning. Sabrosa tog ett enhälligt beslut. “Look we are going to a pub to drink some beer, you can call us once the stage is ready for us to soundcheck”. Sen marcherade vi ut.

Vi satt på ett riktigt trevligt hak och spydde lite galla, samtidigt som vi skrattade också. Fan vi ska ju köra en turné på två veckor, men samtidigt ska vi ju ha roligt b la b la. Efter två timmar kommer Abi och hämtar oss och säger att det är dags för soundcheck. Cirka 45 minuter innan stället ska öppna.

Vi kommer dit, hårdrocksbandet soundcheckar. Scenen är fan inte i närheten av att vara redo för ett Sabrosa soundcheck. Nu var det lurigt. Att vara trevlig samtidigt som det är sjaskiga omständigheter vill jag hoppas att jag brukar jag fixa, men sällan den här dagen. Vi satt och tjurade med armarna i kors vid ett bord tills hårdrockarna var klara. Det tog säkert 20 minuter om inte mer, jag tror till och med det tog en timme. Efter det började den tatuerade hardcoretrummisen plocka av cymbalerna. Och det var droppen. En av “kvalitetsminimumsgrejerna” var kraven på att Jocke skulle slippa att spela på leksakstrumset och Jocke hade för längesen dömt ut det här setet, men ändå, under de givna omständigheterna gått med på att köra ändå. Men då på villkor att det var med cymbalerna som ändå var okej.

Jag ställde mig upp och skrek “DET VAR DÅ SJÄLVASTE HELVETESJÄVLAFANVILKAJÄVLAIDIOTERJAGBLIRFANTOKIGHURJÄVLA FÖRBANNATDUMIHUVUDETKANMANBLIIDIOTJÄVLAHELVETES
FANKUKRÖVFITTAHELVETESJÄVVVLABAJSMONGOKUKFAAN!!!”

Jocke tittade storögt på mig. Alla i lokalen stannade upp och tittade storögt på mig. Och trummisen började skruva tillbaka cymbalerna. Efteråt var den storväxte mannen mycket ödmjuk och trevlig.

Sabrosas soundcheck framfördes en timma efter utsatt öppningstid i en lokal fortfarande full av bråte framför scenen. Vårt krav om att INTE släppa in publiken, vi var inte ansvariga för förseningarna slog inte riktigt igenom. Mitt under soundcheck strömmar 50-100 betalande personer in i den upplysta lokalen. Proffessionell, jag? Good evening Wales liksom, we are the Swedes. Fucking hell, svor jag med ryggen mot publiken.

Loge, att fräscha upp sig, att byta om var bara att glömma. Hela Simon och James familjer var på plats, så nu var det bara att svälja situationen och vara “Hi, how nice to me you all” och efter en stund kunde man tagga ner och ha trevligt. De flesta Walesare är ett mycket givmilt och trevligt folk, men det är som Simon och James säger “There are only two kinds of people in Wales. The givers,,,and the takers”. Inom loppet av bara några timmar var det något vi fullständigt kunde konstatera.

Okej, efter en stund var det gig. Vi var först ut och levererade efter omständigheterna ett helt OK gig inför en publik från åldrarna 0 till 95. Det är en av grejerna jag verkligen gillar med Storbrittannien, det är ingen direkt ålders-segregation på många ställen.

Efteråt var det självklart läge att fira turnépremiären och vi åkte de fyra, fem milen tillbaka till Richard´s place och började dricka på allvar. Richard själv lyste med sin frånvaro. Han hade försvunnit med nån donna under kvällen.

Richards hus låg i en länga om kanske 10 små semi-detached hus med en kulle bakom som sträckte sig kanske 80 meter, en liten smal gata låg framför huset och därefter var det en valley 50 meter djup och 100 meter bred och på andra sidan var det också en väg och bakom den en stor jävla kulle till med en massa får. För att komma till richards hus var man tvungen att köra runt hela den här valleyn så det tog lätt tio minuter med bil över till andra sidan trots att det bara var 100 meter fågelsträckan. Att klättra över djupet var bara att fetglömma, den vandringen skulle säkert tagit flera timmar om man ens skulle lyckas med det.

I vilket fall var det fest i kåken. Jocke, Freddan, Lasse, Simon, James och jag. I övrigt helt tyst överallt. Jocke var ihögform. Helt otroligt rolig och det var inte bara spex. Han hade hamnat i en så kallad “Jocke-fylla” vilket händer sällan, men gode gud om ni har lyckan att vara med när det händer. Det går inte förklara, men jag skrattade så mycket att jag fick magknip. Lyckligtvis är allt detta dokumenterat, som det mesta i Wales, då Lasse filmade hela tiden med kameran. Och det som nu skulle hända finns allt på film.

Samtidigt som allt öldrickande och spexande växer en oro i gruppen för vart i helvete Richard tog vägen, han hade inte svarat på mobilen på bra jävla länge nu och klockan var riktigt sen. Freddan hade tagit fem eller sex groggar för mycket och Jocke var alltså i högform. Här var vi, Sabrosa, mitt i hillbilly-land, snorfulla, när det plötsligt hördes en röst från andra sidan valleyn.

-OY!

Ssschh, sa jag.

-OOOOYYYY!

Det stod några lads på andra sidan. Förmodligen lika fulla som vi. Innan vi hade lämnat hade jag varnat Freddan om att inte vara så sarkastisk och ironisk som vi är internt mot Walesare eller britter över huvudtaget. Är det något jag lärt mig så är det att Svengelsk humor/Ironiska generationens sarkasm inte funkar med dem. Det hade Freddan glömt nu. Han ropade tillbaka:

-OY!

Nu började vårt sällskap tystna, mest på grund av att James informerade oss att det där gänget med största sannolikhet inte var att leka med. Han gick runt och viskade och hyssjade oss men Freddan hade redan hittat formen.

Andra sidan frågade på riktig Walesisk grötvälska:

-Who´s there, butt?

Freddan svarade

-You blow goat!

Jag gömde ansiktet i händerna. Vad i helvete säger karln?
Grabbarna på andra sidan blev tysta i nån sekund och ropade igen för att kontrollera om de möjligen kan ha hört rätt.

Huh? Oy, wot did ya say, butt?

Freddan:

YOOU BLOOOW GOOAT och ekot slog över hela valleyn (goat..goat..goat..)

sedan förtydligade den överförfriskade gotlänningen, som några timmar tidigare på dagen nöjt “kommit på” vad vissa kråkfåglar säger. Tydligen är det inte hest kvitter vi hör utan ett tydligt “fuck oof fuck off” och det är precis vad han ropade.

-FUCK OFF! FUCK OFF! (som en kraxande skata)

och är det något Walesare hatar så är det att bli kallade “sheepshaggers”, något engelsmän har tråkat det koloniserade stackars landet med i århundranden. Så när grabbarna på andra sidan svarar:

-What the fuck are you saying, butt? Where are you from? What the fuuuck?

så ropar Freddan

BÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! YOU BLOW GOAT!

…..och tror att han är skitrolig.

Jag stirrade förbluffat på honom, tog honom sen i midjan och bar in honom i huset och satte han på soffan och sa:
-Är du helt dum i huvudet, eller? Sitt här och skäms!

Utanför hade Jocke blivit förvirrad. Han ropade:

IS THIS RICHARD? IS THIS RICHARD? med en tom röst

-Nej för helvete, det är inte Richard, tyst på dig, väser Lasse som fortfarande, mind you, filmar hela spektaklet.

James ögon är nu rädda. Vad är det för idioter han tagit hit som muckar med the local lads. Han vet att om de bestämmer sig så kommer de över och vänder upp och ner på hela huset och möblerar om käften på oss. Han kliver in och försöker medla.

My name is James, it is. I´m from Newport, my brother lives here!

Det fick det laddade gänget på andra sidan att sänka garden något och de förde en konversation. James gled snyggt in och spelade halvt snäll och halvt kaxig lad genom att ställa motfrågor som “Where are YOU from?”

Allt såg ut att gå bra, Freddan satt och skämdes på soffan, Simon hade gått och gömt/lagt sig, jag hade hållt i Jocke ett tag. Jocke ropar då förvirrat:

IS THIS RICHARD????

Då får ladsen nog och förkunnar högt och ilsket:

WERE FUCKING COMING OVER!!!!! och börjar kuta längs vägen.

Jocke för helvete, vad gör du, säger Lasse, och nånstans här stängs kameran av.
Lasse är skraj.
James blir livrädd.
Jag blir makalöst rädd.
Matador Freddan somnar i soffan.

James stuvade snabbt in oss alla i huset, stängde dörren, tog undan burkar och fimpar, släckte alla ljus, stängde av musiken. Puh. Nu när de kommer fram skulle Richards hus se ut precis som de andra i längan, de skulle inte kunna ta rätt hus. Eller?

Jocke som nu insett någorlunda vad det handlade om kände sig manad att ställa sina två frågor till James:

-Do they have knives?

-And if so, what type of knives?

Jag gick upp på övervåningen och kröp ner i min slaf och hoppades på det bästa. Lyckligtvis hittade aldrig gänget huset och Sabrosa kunde vakna nästa dag och vara redo för nya äventyr. Vilka jag har all anledning i världen att återkomma till.

*

Wave thy flags of peace, butt!

Järngänget slog sakta upp ögonen på förmiddagen. Jag har för vana att vakna tidigt, vare sig jag vill eller inte och tog för givet när jag masade mig upp att jag var först upp i huset. Jag smög mig förbi Simon och Lasse som snusade sött i sina slafar och tog mig ner för trappen. Däri soffan med jeans, skjorta och hela schabraket ligger Freddan utslagen och snarkar högt. På andra delen Jocke, även han i full mundering, utbräsad över ett parti kuddar. Jag öppnar ytterdörren och kisar ut. 

Morning! säger Richard  i bara arbetsbyxor och med vattenslangen i högsta hugg. Sen klättrar han upp sin på “cleaningbin” buss och spänner fast något, sen hoppar han ner, parkerar om bilen och spolar sen gatan ren. Jag hinner under denna tid ta två bloss.

Richard hade en egen firma, han åkte helt enkelt runt bland fölk och tömde skiten. Den här veckan skulle dessvärre hans kunder få brottas med överfyllda sophinkar, för jag tror inte han jobbade mer än nån dag, han tog det som sin livsuppgift att ta hand om Sabrosa. Och vilken guldkille det är, det måste jag säga igen.

Huset börjar vakna till liv. Idag var det två gig ,ett i Cwmbran på tidiga eftermiddagen och ett på kvällen på ett ställe som, ens om jag kunde minnas det aldrig skulle kunna skriva det, än mindre säga det. Låt oss kalla det Killingwrermmbrwa. Tro mig när jag säger att det säkert hette så också.

Efter att slutligen fått upp sju-sovarna och fått på oss kläder och packat Richards cleaning-bin buss var vi redo. Då säger Freddan att han bara ska gå på toaletten och ett besviket sus hördes genom samlingen. När Freddan går på toalett så brukar man få vänta 30-45 minuter. Och det var precis det vi fick göra även den här gången. Det slutade mer eller mindre med att vi fick släpa ut honom från tjottan.

Cwmbran, där Simon växte upp, hade någon form av Lördagsfestival, och det var man ur huse i den lilla staden. Sabrosa var inklämt på en scen i ett program som bland annat föregicks av en rödklädd grupp tonårstjejer som körde ett gympaprogram på torget.

Redan under gårdagen hade Simons bror, Jonathan, börjat filma Sabrosas spelning. Jag reagerade över att han spatserade omkring på scenen och filmade oss, det kändes inte helt 100%, jag tyckte killen kanske kunde stå nedanför scenen. Denna dag verkade han fast besluten att inte bara fortsätta filma gigen, utan även allt vi gjorde och göra en dokumentär eller nåt. Hans kamera fanns överallt hela dagen.

Vi körde våra låtar och uppskattades väl. Jag vet inte jag, men vi fick skriva lite autografer och sen blåste vi vidare mot Killingwrermmbrwa. Väl där möttes vi upp av arrangörerna Abi och Angela, och iallafall Abi verkade fast besluten att göra en “make-up” för gårdagen. Abi var egentligen bara oerfaren i branchen och hajade nog ganska väl att Angela inte var seriös. Den jävla surkärringen pratade vi knappt med, vi betraktade henne från dag som ett skämt. Abi hade inrett en loge till oss med frukt och godis och en hel platta bärs. Det var vi MYCKET nöjda med.

Scenen såg också bra ut, vi ställde av oss instrumenten och gick upp i logen för att chilla med bärsen. Nu var vi på gott humör. Spegel, soffa, öl. Så ja. Och huset vi skulle spela i var ett gammalt workmens hall, skitfint.. Jag andades ut och snackade en stund med Jocke “Jag behöver en succé NU!” sa jag bland annat.

Jag hann knappt öppna ölen förrän Abi kom flåsande upp för trappen till logen och hämtade hela plattan och försvann springande ut genom dörren.. Vi bara stirrade på varandra. Neeeej…vad i heeeelvete nu då?

Det visade sig att de som hyrde ut lokalen inte godkände något öldrickande i huset och det blev ett jävla liv.
Angela och Abi satte sig i krismöte med tanten och gubben som drev Workmens Hall i Killingwrermmbrwa.

Sabrosa lommade med hängande huvuden ut till Cleaning-bin bus och öppnade surt de få ölen vi själva hade lyckats få med.

Vi blev kallade till soundcheck, det hade varit väldigt tyst där oppe och det hade sin förklaring i att kablar och förgreningskontakter saknades, men det hade de slutligen lyckats rodda ihop. Pinsamt nog var det andra bandet som roddade hela scenen. Angela drog förstås inte ett strå till stacken och nu satt de alltså upptagna i ett möte. Situationen började redan bli ohållbar, snubbarna i andra bandet var goa gubbar och vi snackade med dem och det var cool allting, men vi kunde ju inte riktigt öppna upp oss fullt och såga hans morsa, som ju Angela var, hur som helst.

Jocke gick fram till trumsetet och satte sig. Han försvann bakom bastrumman Endast hans panna och ögon stack upp bakom virveltrumman. -Nämen för helvete… Jocke tog med ett handfast grepp tag i den lilla pianostolen och kastade den åt helvete och gick ut i ett förråd och hämtade en gammal trästol som han sedan satte sig på och börja trampa på baskagge-pedalen. I denna stol, med en vackert snidad rygg, skulle Jocke senare genomföra giget.

Angela och Abi´s möte med gubben och tanten drog ut på tiden. Det tog över fyra timmar. Ingen av oss kunde tro våra ögon vad det var som hände. Under denna tiden öppnades ingen bar, ingen släpptes in, restaurangpersonlaen hade inga besked att ge. Sabrosa satte sig i cleaning-bin bus och sörplade i sig det sista av ölen vi hade och frågade oss om det ö h t skulle bli nån spelning.

Tillsammans kom senare turnéarrangörerna ut och gav tummen upp. Showtime.
Första bandet går ganska snart upp på scen, baren öppnas -vi fick inte ens bärs, vi fick betala våran egen konsumtion, och folk började släppas in. In kommer: en rundlagd man med spretigt rött skägg och kaptensmössa, en kvinna med peruk och ett par ynglingar på sparkstötting.

Och mycket roligare än så blev det inte, visst, det kom några till, men jag tror aldrig att det under kvällen var mer än 30 personer. Och workmenshall var stort, vi snackar Kåren i Göteborg/Debaser Medis minst! 

Simons bror Jonathan hade fortsatt filma under dagen och min irritation hade stigit. Jag sa till honom, vänligt men bestämt, att hålla sig från scenen ikväll. Han nickade som han förstod -men int fan hade han gjort det int.

Sabrosa går upp på scen och börjar på “Sympathetic Symphony” framför en fåhövdad skara människor. Upp på scen hoppar vår dokumentärfilmare och ställer sig och filmar med ryggen mot publiken PRECIS FRAMFÖR VÅR SÅNGARE!

De få jävla stackare som var där kunde alltså inte ens se lead-singer James när han sjöng. Nu var jag mäkta irriterad och ropade ut svordomar till de andra på scen. När så Jonathan kom till min sida scenen och började filma min gitarrhals på 20 centimeters avstånd så gick jag demonstrativt bort från honom. Fan tro´t men han fattar inte hinten och kommer efter. Då gör jag vad varje gitarrburen man drivs till för att freda sig. Jag hockeytacklar snubben så han flyger i backen. Jag får in en grym höft-tackling och känslan är enormt befriande. 

Nu fattade han ju inte ens där att lämna bandet i fred, men min hörna var från och med nu obevakad. Efter giget sa jag till honom att han är portad från vår scen “for life”.

Strax kring 12 efter lite festande bestämde vi oss för att dra tillbaka till Richard´s place, grabbarna överraskade mig med sång precis efter tolvslaget “Happy birthday to you”. Jag blev mycket glad för jag hade inte haft en tanke på att jag fyllde år. 31 bast. “Jag behöver en succé nu” 31.

Festen fortsatte hos Richard och Jocke var i färd med att presentera en “Jockefylla” för andra dagen i rad!

Vi gick upp på baksidan av Richards hus, det var kolsvart, jag vet i helvete vad vi skulle göra där. Men falken flaxade till och Richards hund, som ingen lagt märke till skällde. Detta fick följande effekt: Jocke, som kan vara lite rädd och hypokondrisk av sig -för att uttrycka sig milt- hoppar rätt upp i famnen på James och skriker gällt “iiiiiiih”.

Han släpptes ned, vi andra kunde konstatera att han nu hade nåt nått fasen då trollkarlsfingrarna kommer fram. Det är lite svårt att beskriva endast i text, men det får som följd att Jocke rör på fingrarna väldigt frenetiskt och mycket. Som han pekar med olika fingrar i olika riktningar hela tiden.Fast väldigt snabbt. Armföringen ska vara hög och fingrarna fortsätter liksom att fara kring även om en cigarett eller öl finns i handlingen.

Efter en liten stund beslutar sig sällskapet för att vandra de fyra trappstegen från Richards egenhändigt byggda veranda ner till framsidan av huset för att gå och lägga sig. Jocke står kvar ovanför trappen och gör osynliga trick. Hans blick är velig, hans kroppsföring är långsam. Nån ropar trött:

-Men för fan, kom igen nu Jocke!

Jocke tar mycket varsamt och långsamt första trappsteget. Sen tittar han mot sällskapet.

-För helvete Jocke, kom igen nu!!

Med motoriken och snabbheten av en mänsklig sköldpadda förflyttar sig trollkarlen ett trappsteg till.
När han når det tredje trappsteget har det tagit en minut.

JOCKE! För FAAN!

Jocke tar så slutligen det fjärde trappsteget, böjer sig sakta, sakta ner, fingrarna och underarmarna far omkring i orytmiska banor, han hamnar i en hukande position, är stilla en kort sekund, tittar mot sällskapet, sen välter han högerut.

Jocke hamnade i en rosenbuske. Nu blev det liv i luckan. AAAAAAAAAAHHHHHHJJJJJJJJ!!! skriker han, helt stilla från busken. James och Richard går och lyfter upp honom och bär surt in honom i huset. 

 *

En länk till  Jonathans video av  “Let it Free” som är sammansatt endast av
filmningarna denna dagen i Cwmbran och i Killingwrermmbrwa.:

http://www.youtube.com/watch?v=lSVPgSmCN1k

Cumbria Yakhi-da! (Cheers Wales!)

Tredje dagen i Wales startade med ett band som vaknade upp i Richards place helt förvissade om ett par saker:

1. Vi måste hoppa av det här skämtet till turné.
2. Vi måste, om vi vill spela mer i Wales, boka en ny turné själva –per omgående.

Angelas bokningsbolag hade gjort en stor affär av deras bokningar, det hade tagit dem ett halvår, och de hade fått oss till riktigt bra ställen. Detta var vad de hävdat innan, och ofattbart nog, fortfarande hävdade. Sabrosa var inte riktigt överens med detta.

Vi åkte in till närmast liggande staden, Bridgend, och gick till biblioteket. Där fiskade vi fram ett gäng klubbar & kommande arrangemang. Lasse och jag greppade mobilerna och började ringa. Vi jobbade på i ett par timmar, tog en lunch, och åkte sen till Swansea, staden där kvällens spelning på den pågående turnén var.

Vi knallade in till, vad vi uppfattade som stans coolaste ställe, och begärde ett möte med den ansvarige bokaren på stället. Vi mötte en mycket trevlig tjej och efter tjugo minuter, efter att ha förklarat situationen, och spelat upp ett par låtar, hade vi en kanonspelning med två ganska heta Wales-band nästa kväll. Hon ringde upp banden och de sa “of course” angående om vi fick spela.

Två timmar senare hade vi fått två gig till, på en pub i Swansea och på en landsortspub som jag tror hette The Pelican om jag minns rätt. Så svårbokat visade sig alltså Wales vara att man på tre-fyra timmar kunde boka tre gig.
Nu skulle vi avverka kvällens gig på ett hak i centrala Swansea och hände inget ofattbart som ändrade på allt, skulle jag ta ett snack med arrangörerna och förklara hur landet ligger.

Som ni säkert redan räknat ut hände inget out of the ordinary. Bandet drack många öl, Angela och Abi körde på som ingenting hänt och Jonathan the filmmaker filmade giget, om än nedifrån scenen denna gången. Efteråt kollade jag upp med bandet om vi var överens. Det var vi. Alla packade ihop grejerna och väntade utanför haket. Jag vände in och tog snacket med Angela och Abi. Jag förklarade att jag ansåg att turnén var oerhört amatörmässigt skött och att vi åkt en lång väg för att promota vårat band och ha roligt medans vi gör det och hade för avsikt att därför lämna turnén med effekt omedelbar. Jag förklarade detta så trevligt som man kan göra det.

Men de verkade inte förstå vad jag menade och snacka massa goja att, visst, vi har haft våra meningskiljaktigheter, och att de skulle bättra sig å sin del och vi skulle vara mer medgörliga och trevliga å våran del. Jag förklarade då igen, i vänlig ton, att “We are not going to take part of this tour anymore. We are going to book our own tour and this was the last gig with you guys. I´m very sorry but as things have turned out we can´t really see any option” och tyckte väl att jag inte kunde vara mycket tydligare. Efter 15 minuters snack med dessa, i detta sammanhang  fullständigt inkompetenta, och i Angelas fall, arroganta, människor orkade jag inte mer. Jag sa “aaah…fuck it .” och gick mot bardisken för att ta en sista öl.

Jag drack upp ölen, lite trött, lite förbannad, på runt en minut. Sen gick jag ut. Jag mötte kaos.

Jonathan the filmmaker som lyssnat på diskussionen stod och grät i sin storasysters famn. Bandet stod med stora ögon och glodde mot mig.

Simon kommer emot mig i full fart, arg som utav helvete, “Did you swear at my sister??!!”
“Not really”
  svarade jag. “Not really???” skrek Simon och sen tog det en halvtimme att förklara vad som hade hänt. Självklart var situationen skitjobbig för Simon och jag hade all förståelse för att han var upprörd och ledsen, det var ju en ordentlig prestigeförlust, och till slut började det lugna ner sig och alla förstod att jag inte hade varit så jävla dum som de verkade trott först.

Sabrosa tog därefter beslutet att återvända till Richards place för fest. Vi lyckades denna natt nästla in oss till den lokala puben femti meter nextdoor to Richards trots att den hade stängt. Richard visste det gamla tricket att de fördragna gardinerna men tända ljuset oftast innebar att ägarfamiljen satt själva och söp därbakom. Och att det var okej att knacka och komma in. Så var fallet även denna gång.

Familjen på lokala puben satt vid ett bord med varsitt till bredden fyllt ölglas med whisky. Mamma Tjock, Pappa liten-och-tanig-men-senig-och-förmodligen-urstark och sonen med öron rakt ut, röd i hela nyllet, crosseyed, fräknar över hela kroppen samt randig propellerkeps.

Vi snackar en riktig hillbilly familj på vischan med centrala alkoholproblem. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att Mamma Tjock och pappa-liten-och-tanig-men-senig-och-förmodligen-urstark drack sju såna där glas whisky var. De var inte särskilt trevliga, men vi försökte. Och vi lyckades få lite käk också. Stämningen började lättas upp något. Lasse blev “gayboy”, inte roligt såklart, men det var bara att skratta med för vi fick ju dricka sprit och öl och äta. Vi vet inte riktigt vad som hände sen men Jocke försökte väl lätta upp stämningen och sa plötsligt utan förvarning till Mamma Tjock:

-You have very beautiful eyes.

Svaret kom reptilsnabbt: -Ive heard that before.

Mannen i huset verkade inte särdeles glad över den oväntade komplimangen och stämningen stagnerade något. Det visade sig för övrigt senare att det inte var alls deras son, och de var inte heller gifta. Jag redde aldrig ut exakt hur det låg till, men det var inte bra.

Sabrosa lyckades knycka med sig lite bärs och fortsatte festen hemma hos Richards. Det var nu det hände. Jocke hittade inte plånboken. Den var inte i framfickan där den alltid var. Han föll i gråt. Det var dags för skallgång.

Fyllegökarna fattade varandras nävar och spred ut sig över vägen och spatserade i bredd vingligt nerför gatan mot puben. Ingen plånbok. Vi vände om, gick upp i skogen, vände upp och ner på huset. Lös med ficklampa på verandan. Hell, vi släppte till och med ut illrar i koppel för att sniffa fram Jockes plånbok. Olycksmannen själv satt otröstlig i soffan och grät. “Jag skiter i pengarna” skrek han. “Men min bild på Eva är där”. 

Jocke, som alltid har plånboken i framfickan, var först ut att av oss bryta ihop. Öl i massor tar sina skalper. Alla i bandet skulle under resans gång få sitt eget urball. Vi gav efter nån timma upp att leta och sa den kommer förr eller senare fram, imorgon är det ljust. Jocke grät i James famn.

“Har du känt efter i bakfickan?” sa nån. Det hade han inte. Och där låg plånboken.

*

Sabrosas turné fortsatte i ytterligare 10 dagar och bandet gjorde succé på Monkey Bar, stället som vi bokade först själva. Det hände i och för sig mycket konstiga grejer där också.. Just när vi konstaterat att det var skönt att jobba med proffs insåg vi att hela församlingen backstage var så nedrökta att det inte gick att se framför oss .Sen visade det sig att det inte fanns ström, vi missade soundcheck på grund av detta, strömmen kom till allmänt jubel runt elvatiden, vi kunde sen bara ha en mick under spelningen istället för tre…men fan det var rock and roll iallafall. Knökafullt och ös.

**

Under spelningen på The Pelican fick vi bryta giget mitt i setet, vi hörde inte ens varandras instrument på grund av allt högt snack. Vi ställde oss upp och SKREK att de som var intresserade av bandet kunde istället komma ut till borden utanför och hålla käften och lyssna. Så blev det och det gick bättre, akustiskt gig som det var. Under spelningen passerade tyvärr en enorm skock får som överöstade baryton James i “Spread Your Wings”. Och en gång kände jag en enorm skugga bakom mig och tänkte tyst att det var då själva helvete vilken enorm karl. När jag vände mig om såg jag en häst. Och på den en kvinna. Som drack en öl. Hon hade alltså ridit in på puben och beställt en öl. Det bröt mitt fokus något.

***

Festen var konstant för alla under två veckor. Jocke tog en dag off, så även jag, men annars var det fullt ställ. Den kvällen Jocke softade bestämde vi oss för att skoja lite med honom när vi kom hem. Vi smög runt huset och kröp in. Richard och jag var först in och kunde från trappen, liggande på golvet, se Jocke med livrädda, men beslutsamma ögon, stå på soffan endast i kalsonger med ett samurajsvärd i högsta hugg. Han hade dubbelfattat grepp och svepte det sakta fram och tillbaka. Han hade vädrat oss.

****
Freddan gjorde ingen vidare succé på sista giget, när det var dags för hans första sånginsats på första låten så hördes istället för “Don´t you ever listen…don´t you eveeeer” bara ett “heeeeeeeeeeeh”. Rösten var bortsupen och bortrökt, han flåsade och hes-pep sig genom låten, sen fick han direktiv om att hålla käften resten av giget.

*******

När bandet återvände till Sverige tog det inte mer än några veckor innan Simon och James gått med i Jehovas Vittnen. Det var, självfallet, slutet för Sabrosa.  

Gotland 2003. Sabrosa har åkt båt från Stockholm till Visby för att spela på legendariska haket Effes.
Lasse, Ola, James och Simon har åkt båt, Freddan är redan på plats på ön.

Spelningen i sig ska vi inte beröra alltför mycket, det handlar om efterfesten till denna.

Som tog fart ordentligt i en lägenhet i centrala Visby. Freddan passerade den salongsberusade nivån bra kvickare än oss andra. Och alltsom oftast när detta händer så blir Freddan trött. Mycket trött. Han “vilade” sig lite på golvet under pågående fest. Vi satte ett par handskar på hans fötter och ett par strumpor på hans händer. Det var roligt.

Vi snärjde in honom i sladdar och tejp och skrattade gott. Freddan vaknade inte.

Till slut började klockan bli mycket och vi hade inte mycket mer till alternativ än att åka mot Freddans gamla lägenhet han hade kvar i Gråbo, några kilometer utanför Visby. Vi knallade upp genom gränderna till Östercentrum där vi satte oss vid Taxiskylten. Där står en soffa som många prissar som festat i Visby suttit på. Det här var dessutom inte en kväll då det var “säsong” så vi var helt alléna, vi i bandet, och vi fick vänta en bra stund på taxin. Vi började därför skoja lite mer med Freddan för att slå ihjäl tiden.

Jag hittade en kyckling i en fryspåse i en papperskorg. Den var halväten och lite småäcklig. Jag knöt fast den påsen i Freddans nyckelkedja som hängde utanpå hans jeans. Sen nyttjade vi det gamla tricket att sätta en sexpackskartong på huvudet på den däckade musikern. Det här såg ju roligt ut. Och nu var vi fnittriga igen.

Jag fann en tidning på gatan. Vi satte Freddan i soffan. Ordentligt och fint, rak rygg och benen i kors och slog upp tidningen i hans knä. För en förbipasserade kunde han bedömas som en ung man som satt och läste tidningen. Ja förutom att han hade en kartong på huvudet då. Det var väldigt roligt.

Och som vanligt tog vi det en bit längre. Vi satte eld på tidningen.

Nu såg det fruktansvärt roligt ut och vi skrattade så vi fick ont i magen. Taxin rullade in. Vi släckte tidningen, knöt ihop Freddans båda skosnören i varandra och lyfte in honom i taxin. Han låg utslagen över oss andra i baksätet. På vägen mot Gråbo fick vi lite liv i honom och han kunde utstöta några ljud.

Freddan faller ur taxin när vi kommer fram. Han reser sig upp, tar spjärn och börjar sakta röra sig framåt. Det var inte helt lätt. Det är svårt att gå med hopknutna skor. Freddan grymtade och lyckades efter tre försök att kränga av sig ena skon. Han haltade på gången mot huset med en släpande sko bakom sig. När han stannade till för att kissa i busken fyllde vi den tomma skon med småsten.

Vi går in i den olåsta portdörren, Freddan tappar småsten i hela trappen när han masar sig uppåt. Han grymtar och svär och undrar vad fan det är som låter när stenarna flyger ur och studsar nerför. Vi andra har tårar i ögonen av skratt, elaka jävlar som vi är. Vi når fram till tredje våningen och dörren till Freddans lägenhet. Han fumlar efter nycklarna, får fatt i knippan och drar upp nyckeln och sätter den i dörren. I den sträckta kedjan från hans ficka dinglar en halväten kyckling.

*

Jag är en sann hypokondriker. Som tur är finns det en i “kollapsgänget” som är etter värre. Jocke Jante.
Efter att Freddan kvicknat till efter spelningen i Visby (se story nedan) så befann vi oss på båt från Gotland till Nynäshamn. Vi såg ett annonsplakat för Klysma (ett läkemedel liknande lavemang som införs i ändtarmen) och vi tyckte det var ett förbannat roligt ord.

Vi ringer Jocke och säger att han fått Klysma, skrattade vi. Det kan säkert bli kul.

Freddan grabbade luren och plingade Jocke. Följande konversation utspelades då:

Tjena Jocke

-Heej. Hej Freddan. Hur är läget?

Jodå det är bra. Hur är det med dig?

-Jomen det är bra.

Du, Jocke… Jag och Andreas träffade en läkare här på båten…

-Jaså..

-Och vi beskrev din sjukdomsbild för honom (Jocke hade fan ingen jävla sjukdomsbild).

-…….

Jo och han sa att du har klysma.

NEJ!!!

Jo tyvärr.

-Nej,nej…….. vad är det för nånting?

*

Jocke har nu tillslut fått en diagnos, han är enligt egen uppgift ansiktsblind.

Det är några månader sedan nu. Nitzer Ebb var tillbaka i Sverige. Mest laddad i gänget var Freddan som skulle göra sitt första besök på en Nitzer-spelning. Själv såg jag dem för nionde eller tionde gången, tredje gången sedan comebacken. Och visst, det var bra igen, men kanske inte lika hett som i Arvika. 

Vi drack några öl under kvällen, sen drack vi några till och sen några till.
Stötte ihop med Martin och vi snackade lite i baren, medans Nitzer spelade nåt spår som inte var så jätte-spännande inne på scen. Det var mot slutet av spelningen. Jag frågade Martin om han hade sett Freddan, jag hade tappat bort honom för femtonde gången under kvällen sedan förfesten hos MonoTony .

Ja han står där, sa Martin och pekade med ölflaskan.

Och vid ingången in till scenen stod Freddan med en öl i handen. Med slutna ögon. Han sov. Han sov stående trettio meter från en Nitzer Ebb konsert. Vi väckte honom.

Martin skrattade till och sa

Va fan gör du, Freddan?

Freddan blinkade till, öppnade ögonen, kisade runt i lokalen och svarade:

-Jag vänter på trombonsolot.*

JAG VÄNTER PÅ TROMBONSOLOT!!!!!**

!!!!!!

***

Vi tar det en gång till: Det var alltså Nitzer Ebb som spelade.

Det är i oktober 2007, ungefär på dagen två månader efter mitt & Louise bröllop på Gotland. Vi ska repa inför “Music For The Masses” jubiléet på Mosebacke i Stockholm. Alla gästartister samlas i en replokal i Solna, husbandet, Parisarna, Lip Service.

Lip Service var inför sitt uppträdande toppat med två bandmedlemmar till “Route 66” (se andra storyn i oktober på denna blogg). Jocke Jante och Freddan Broberg. Två av medlemmarna i det fantastiska husbandet på bröllopet.

För att klargöra allt lite extra klart består alltså Lip Service, förutom mig & Louise, live, av Carl Johan Lann (keyboards/sång) och Tony Ahola (pads/trummor). Båda dessa herrar var med sina respektive på bröllopet och var båda inblandade i uppträdande och filmvisning under kvällen. Allt var en stor njutning för mig och alla andra. Och med Freddan & Jocke i husbandet hade hela gänget lärt känna varandra inför giget. Trodde jag.

Som ni kunnat läsa i ett annat tidigare inlägg på denna blogg (Klysma) så har Jocke fått diagnosen Ansiktsblind (medelgrad). Detta hade jag fått veta typ två dagar innan detta rep. Så när Jocke och Freddan, något försenade, anländer till replokalen utspelar sig följande legendariska scen mellan de två trummisarna som alltså klarligen både stått på scen ihop, festat ihop, skrattat ihop och så vidare bara 2 månader innan:

Jocke –Tjena Andreas, Louise. (vänder sig mot Tony) -Vi har inte träffats va? Hej. Jocke.Tony – Nej, det tror jag inte. Hej. Tony.

Andreas – Men för fan är ni två helt dumma i huvudet eller? Ni var ju båda med på bröllopet?

Jocke –Jag är ledsen. Jag är ansiktsblind.

Tony – Är du? Det är jag med.

Andreas – Men För helvete..*

Huruvida Tony har en diagnos på detta låter jag vara osagt.

**
Har ni förresten hört det här gamla skämtet:

Vad är det sista en trummis säger i ett band?

Svar:

Jag har en låt med mig i dag , kan vi testa och repa in den?

n727070350_846358_8.jpg 
En underbar bild på en ung Freddan. För att fira att det är helg samt
att jag nyss blivit farbror till en pytteliten Pricken 2,3 kg. Skål!

(Trist att jag inte hunnit skriva mer i veckan men så kan det bli ibland. Det
blir ny fart next week!)

Next Page →