Fågel Fenix
28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator
En siren. Högt som fan. Sen en pumpande basgång; mjuk, samtidigt hotande. En vers med melodi som minner om en annan era. En enkel snygg gitarrslinga. Samma vers igen sen BAWANG!
“All this hanging around well it´s getting me down just give me A PAIN THAT I´M USED TO!”
Depeche Mode var tillbaka, och då menar jag tillbaka. Vi talar känslor man nästan glömt bort. Den där odefinierbara känslan i princip bara det här bandet kan ge. Vi talar om ett band som glömt bort vilka de var och hittat hem igen. Min kropp började konvulsera sensommaren 2005 ty hjärtat slog så hårt.
Fågel Fenix hade rest sig och flugit iväg på nio efter att innan ha sprungit rakt in i en högerjabb från den digitaliserad jättekaktusen Xiter. Alive!
Det kändes analogt igen. Retro. Synt! Men samtidigt modernt. Det kändes organiskt. Det kändes levande. Det kändes som ett band som var trygga i det de är bäst på och kunde leva med det. Det kändes långt från uppgivet. Och det var fart i låtarna igen! De distade, elektroniska virvlarna lät som de skulle och small så man nästan sket på sig av pur lycka!
Av med moonbootsen, på med steppskorna, liksom.
Dr. Marten´s-steppskor till och med -för det här är musik man vill sparka sönder tunna väggar till. Musik som får en att trycka gaspedalen i botten utan att man tänker på det.
“John The Revelator”. David Gahan tillbaka i predikstol i svart läder, Martin Gore med sin Black Angel-kör -“Seven lies multiplied by seven, multiplied by seven again“. En kort låt, med ett ilsket budskap. En produktion som fick hela Depeche Mode tillbaka på banan, bara den. Ben Hillier -Hey, There´s a new guy in town!
Snubben klev in i Depeche Mode-land som producent utan större fabless för Depeche Mode. Han visste tydligen inte mycket om låtkatalogen, som han under inspelningen blev försedd med. Men här hade vi en kille som fattade allt ändå. Han vred till på knapparna så det skrek i effektracket, han förde in akustiska grundbeats och korsade det med digitalt. De här två låtarna ÄR fan ett dansgolv!
En tidigare oinspirerad Gore fick, ironiskt nog, tillbaka kraften. Om det berodde på klyschan att en låtskrivare måste lida låter jag vara osagt. Men helt klart spelade Martin Gore´s skilsmässa in på det här albumet. Den, David Gahan´s krav om låtskriveri -hans “ofrivilliga” pushande av Martin´s material samt Ben Hillier är tre helt avgörande faktorer för “Playing The Angel”.
Nu var inte hela albumet helt fantastiskt rakt genom men de här två låtarna + de återstående 2 på listan räcker för mig. Det skulle inte alls förvåna mig om en lista om tio år har flyttat upp de här spåren ännu mer. Så bra är det.
*
Edit: Jag har rättat ett par stavfel, samt lagt till nån liten grej jag glömde bort att skriva.
**
Jag har även tidigare på bloggen skrivit om första gången jag lyssnade på “Playing The Angel”. Under den här länken finner ni artikeln “Ljuvt Nörderi”
http://kollaps.superautomatic.com/category/depeche-mode/
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80