Je T´aime! Je T´aime! Je L´aime! Je L´aime!

6. BETTY BLUE (37,2 LE MATIN)

Det finns filmer som är bra, det finns filmer som är jättebra. Sen finns det filmer som får liv att ändra riktning. Filmer som är liv. Jag såg Betty Blue när jag var 17 år. Jag brukar säga att det var Poesie Noires “Love Is Colder Than Death” som fick mig att köpa en gitarr och starta ett band. Men jag undrar om det inte var Betty Blue.

Idag fyller förresten min dotter tre månader. Hon har precis rullat från mage till rygg för första gången.

Till alla med en tonårings hjärta där ute: Sätt eld på den gamla skiten och dra vidare. Du är ämnad för nåt större! Livet bortom det trygga och inrutade kan möjligen förgöra dig men ta mig fan det är värt resan.


Kommentarer

9 kommentarer till “Je T´aime! Je T´aime! Je L´aime! Je L´aime!”

  1. Jens 2 Feb 2010, 17:21

    Senast denna film var på tapeten här på kollaps skrev jag följande:
    “Ja Betty Blue hade verkligen ikonstatus för 20 år sedan. Det känns som att jag helst behåller minnet av filmen intakt än att se den igen. Eller?”

    Så vad säger du AJ? Har du sett om den nyligen? Har du i så fall några reflektioner att komma med?

  2. Andreas 2 Feb 2010, 17:27

    Jag har sett den nyligen och den håller. Det känns, bevisligen, inte som världens bästa, eller världens näst bästa, film längre. Men definitivt #6!

  3. Jakob Åberg 14 Feb 2010, 21:20

    Aj, aj, aj. Jag såg om Betty Blue för inte så länge sedan och den höll INTE. Jag älskade filmen när jag var i tonåren, men numera tror jag att man måste vara tonåring för att över huvud taget uppskatta den. Det sjuka var att filmen hade bytt handling! Från att ha handlat om det rebelliska uppbrott som du beskriver, så hade nu handlingen ändrats till att vara ett ganska obehagligt och dåligt spelat drama om två karaktärer som är offer för sinnessjukdom. Jag antar att man har lärt känna depression och psykoser lite närmare sen sist man såg den.

  4. Martin S 15 Feb 2010, 11:25

    Jag har befunnit mig i bebisdimma och bara sett listan fläckvis och med ett öga. Inte hunnit eller orkat kommentera. Men en sak slog mig i morse, då jag tänkte på ”Jacob’s Ladder” (något som ändå händer ganska ofta).
    Ryggradsmässigt säger jag ”min bästa film”, eller ”den bästa film jag någonsin sett” eller om jag är stursk ”den bästa film som någonsin gjorts” när den kommer på tal.
    Det jag funderade på är om det verkligen är så – fortfarande?

    När jag tyckte det var viktigt att göra listor för att vara tydlig inför mig själv och andra så hade jag den som favoritfilm. Och jag sade det så många gånger att det till sist spikades fast till någon sorts sanning. Sedan slutade det väl vara skitintressant att göra listor på saker, annat kändes viktigare. Man slutade fundera på om ”Reservoir dogs” fortfarande var med på topp fem eller om den halkat ut. Sedan gick åren ytterligare, en jädra massa film konsumerades.
    En del kanske bättre, en del kanske lika bra?

    Min poäng är: Blir dessa listor inte till sist lite cementerade? Orubbliga i sina placeringar? Att själva listan och placeringarna kan stå i vägen för framtida kulturkonsumtion? Den 16-årige Martin tyckte att ”Jacob’s ladder” var den bästa film som skådats. Den 34-årige Martin är inte lika säker. Han säger det fortfarande om frågan kommer upp, som någon sorts ryggmärgsreflex. Vanans makt, ni vet.

    Men är inte, egentligen ”In the mood for love”, ”Lost in translation”, ”Fish tank”, ”No country for old men”, ”In my fathers den”, ”Fjärilen i glaskupan”, ”Son of Rambow”, ”This is England” eller någon av alla de andra filmer som slagit mig i magen tills jag fick andnöd under de år som gått sedan ”Jacob’s Ladder” placerades som nummer ett kanske ännu starkare?
    Men eftersom ”JL” legat på listan så länge som nummer ett ges de inte en ärlig chans att kvala in? Plus att saker som knockade en i yngre år har en tendens att sitta djupare, och har fått fler år på sig att nötas in på listans papper och därför blir svårare att flytta på?

    Tänkte på det när jag såg om ”Betty Blue” nyligen, en film jag älskade i tonåren. Älskade. Nu såg jag med andra ögon. Den var banal, överspelad, gravt förenklad och istället för att falla för hennes rebelliska frihet tyckte jag synd och lite illa om henne och kom på mig själv med att tänka att hon behöver tvångsomhändertas….
    Ska den vara med på listan då? För vad den en gång betydde, fast den var nere och nosade på två ynka plus när jag såg om den som vuxen?

    Är ni med vad jag menar här? Lite otydligt, men teorin kvarstår.
    Detta kan även, i allra högsta grad, gälla popmusik också.

  5. Andreas 15 Feb 2010, 12:17

    Jag är med på vad du säger -precis som jag förut skrev som svar till Petra i en annan tråd.

    Å andra sidan så har ju min lista, bevisligen, till stor del uppdaterats och reviderats under årens gång. Betty Blue hade varit etta varje dag i veckan för femton år sen. Nu är den nummer sex, passerad av en kärleksfilm med mycket större pondus. Om några år kanske den dalat några platser till. Men den måste vara med på min lista såklart just därför att den -filmen och listan- representerar vem jag är och hur jag blev som jag är. Jag kan så klart titta retrospektivt och säga till mig själv i yngre dagar. men what the hell -det tänker jag inte göra.

    Och listor är ju det roligaste som finns som fundament för diskussion. och tro mig när jag säger det -diskussionen är alltid dit jag vill komma med mina listor. Men det vet ni ju. Nästan allihop. : )

  6. Fredrik 15 Feb 2010, 12:44

    Nej jag tror fortfarande att du bara håller på och provocerar! ;-) Nej det är knepigt ibland med ungdomsförälskelser. Men det är nog ändå roligare med en personlig lista med en naiv glimt i ögat än att man försöker sig på någon sorts högkulturell måttstock. Fan, jag får nog göra en egen lista innan jag fullt ut kan diskutera problematiken.

  7. Martin S 15 Feb 2010, 12:54

    Freddan, det du är inne på är ytterligare en dimension i det hela. Om än en helt annan än den jag försöker ta upp. Det du påpekar är ju det val listmakaren måste göra innan han eller hon ens börjat: Ska min lista vara djupt subjektiv eller ska jag ta filmhistorisk och kulturell betydelse i akt också?
    Det är svårt att kombinera de två. Antingen sätter man “Pongo och den 101 dalmatinerna” etta på sin lista – om nu den råkar vara ens absoluta favoritfilm of all time – eller så antar man en mer objektiv, och filmhistorisk, hållning och sitter där med typ “Citizen Kane” som nummer ett.
    Jag kan se poänger med båda.
    Jag är blir glad av att läsa listor som Andreas, just för att den är personlig och skiter högaktligen i saker som på en “riktig” filmlista absolut “måste” vara med.
    Det är uppfriskande och naivt och ger upphov till diskussion och frustration.
    Samtidigt njuter jag i fulla drag när, säg, magasin som Empire låter typ världens 100 främsta filmkritiker tillsammans rösta fram 00-talets 100 bästa filmer. Det är insatt och djuplodande och tar hela filmvärlden i beaktning, inte bara anglosaxiska rullar som gått upp på bio i Svedala.
    Två olika dimensioner, som sagt.

  8. Jakob Åberg 15 Feb 2010, 21:06

    Jag måste bara säga att jag på inget sätt anser att Betty Blue är felplacerad på Andreas lista, även om jag inte tycker att den klarat tidens tand (Martins omdöme uttryckte bättre det jag försökte säga). Den kanske skulle komma på samma placering på min lista, om jag gjorde listan med rubriken “Filmer som har betytt mycket för mig genom åren”. Kanske skulle Ronja Rövardotter kvala in på topp 10, vem vet.

  9. Jocke J 15 Feb 2010, 21:33

    Grattis till bebisen Martin :)
    Ungdomsfrörälskelser bör definitivt tas på allvar liksom ungdomar.
    Alla sinnena är på.
    Det enda som har hunnit förgifta en är saker som tex föräldrars inskränkthet och fördomar.
    Man bryter sig loss och blir en individ.
    DÄR händer det grejer och det måste respekteras.

    Kan man ha kvar tio procent av den passionen och hungern när man är 40 så kommer iallafall jag vara stolt över mig själv.

    Självklart bör man omvärdera vissa saker ibland men en del grejer står gjutet i sten.
    Hade Glasvegas släppt den där plattan 1995 hade de nog orsakat kroniskt hjärtfel hos mig. Vid 30+ blir det lite annorlunda. Men elden glöder fortfarande där bakom jobb och räkningar och så hoppas jag det förblir.

Pingbacks & Trackbacks