The Justified Ancients of Mu Mu
47. The KLF – Justified and Ancient (1991)
I lördags stod Bill Drummond, en gång hjärnan bakom brittiska The KLF, i centrala Göteborg och bakade chokladtårtor. 10 stycken som han sedan skulle gå till olika människors hem och ge bort. Utan att säga ett ord till dem. Makes perfect sense, Bill Drummond har alltid arbetat i gränsen mellan genialitet och galenskap.
Extra roligt i det här sammanhanget var hans perfekta tajming då det är dags att avhandla The KLF och “Justified & Ancient” på listan. När Jens ringde mig och berättade ovanstående i fredags skrattade jag gott. Jag har vant mig vid konstiga sammanträffanden vid det här laget och ärligt talat är det få saker som chockar mig. Att Bill Drummond stod vid Kungsportsplatsen och bakade tårtor chockade mig inte.
För cirka 20 år sen skapade Bill Drummond (och KLF´s andra hälft Jimmy Cauty) ett verk de kallade “The Manual“. Det är inget mindre än oerhört underhållande läsning om hur man via musikaliska kollageklipp och viss brainwash/manipulation genom återanvändande av exempelvis barnvisor, välkända riff och tematiska jinglar skapar en Number 1 in the UK. The KLF byggde en karriär på att göra musik på det här sättet. De kunde inte spela, de kunde inte sjunga. Tvärtom fixade de in sångerskor, producenter, marknadsförare och allt du fan kan tänka dig -dessutom utan att spendera en enda krona.
“Firstly, you must be skint and on the dole. Anybody with a proper job or tied up with full time education will not have the time to devote to see it through… Being on the dole gives you a clearer perspective on how much of society is run… having no money sharpens the wits. Forces you never to make the wrong decision. There is no safety net to catch you when you fall.” and “If you are already a musician stop playing your instrument. Even better, sell the junk.”
The KLF siade även helt korrekt om framtiden: “It’s obvious that in a very short space of time the Japanese will have delivered the technology and then brought the price of it down so that you can do the whole thing at home. Then you will be able to sod off all that crap about going into studios.”
KLF tog “The Manual” teorierna till nivåer även de aldrig kunde räknat med. Efter “Doctorin the Tardis” gick de från klarhet till klarhet och när de skapat sina “Stadium House Triology Songs” “What Time Is Love“, “3AM Eternal” och “Last Train To Transcentral” kom deras sista unika kollageverk – “Justified & Ancient” -med sång av countrysångerskan Tammy Wynette. The KLF var nu så bra att de för många aspirerade till att kanske vara det bästa jävla bandet i hela världen. Det var inte deras slutliga mål. Så vad gjorde The KLF? Jo de återinspelade ett par gamla verk i mycket sämre versioner, uppträdde med ett thrash metal band på Brit Awards, sköt med k-pist på publiken (visserligen lösa skott men ändå -de skrämde skiten ur etablissemanget) och deklarerade:
The KLF has now left the music business
..på exakt samma maner som det en gång i tiden deklarerades att Elvis has now left the building. När röken lagt sig och folk som kastat sig till marken lätt generat satt sig upp till bords igen var Jimmy Cauty och Bill Drummond inte kvar på scenen.
*
Andra roliga fakta om The KLF:
-De gjorde visserligen “comeback” eller vad i helvete man ska kalla det. 23 minuter “What time is Love” (Fuck the Millenium) på Royal Albert Hall inför millenieskiftet. Cauty & Drummond åkte omkring i elrullstolar utklädda till mycket äldre män. På scen fanns också en sjömanskör på över hundra personer. Fan det kanske var över 250 per, jag vet inte.
– Innan de skrev “The Manual” gjorde de en låt där de översamplade ABBA. Björn & Benny blev skitsura och stämde. KLF åkte i sin egna polisbil till Sverige för att prata med firma B & B om saken. När de inte lyckades få till ett möte brände de upp sina egna exemplar av skivan “What the Fuck is Going On” med ABBA-samplingen utanför Södertälje.
-Som The K Foundation, ett konstprojekt (som bildades efter KLF) som sysslar med installationer b la, har de gjort än mer galna saker än de gjorde tidigare. De har bränt upp 1 miljon pund, de har utnämnt “The worst artist/painter in Great Britain” och tilldelat denna 50.000 pund (händelsevis samma konstnär som samma år blev utsedd av en mer nobel jury till bästa konstnär) och mycket mer än så.
-Själv har jag haft äran att delta i The Seventeen. En märklig form av föreläsning/seminarie skulle man kunna kalla det. Man fick ett glas rött, man var en av 17 personer, man gick in i ett mörkt rum. Efter ett tag öppnades en dörr. In kom Bill Drummond. Han satte sig och berättade häpnadsväckande intressanta saker för den som älskar att lyssna till en analyserande musikteoretiker som tappat tron på all musik och menar att allt som görs bara är en upprepning.
I två timmar lyssnade vi 17 hur Bill Drummond bröt ner hela musikhistoriern och sitt förlorade intresse för denna. Han hade spenderat sina sista tio år med att bara lyssna på musik, gjord innan ett visst årtal -kanske 2000, på en och samma bokstav! Han hade nu kommit till L eller något tror jag. Han hävdade vidare att inspelningen av hans bilfärd från kust till kust i England var den bästa musik han hört på länge. Ljuden bestod av hans jeepmotor som brummade i över 5 timmar.
Denna resa finns även filmad och han turnerat med den också. The 17 avslutade med att skapa ögonblickkonst. Det finns 17 olika verk som det jobbas med. Vårt verk var fyren. Bill Drummond köpte vid ett tillfälle i sitt liv en gammal fyr utanför en by i Skottland. Han åkte sen, enligt egen utsago, och bjöd in hela ortsbefolkningen till fyren. De äldsta fick stå på markplanet, de mellan 40 och 60 på första planet, de mellan 20 och 40 en våning upp till och högst upp fick ynglingarna 0-20 hänga. Sedan spelade han in hela jävla fyren hur de lät. Både spontant och efter hans uppmaningar. Det var detta som vi i The 17 Stockholm fick reproducera.
Vi gick i bastant, kompakt mörker och uttryckte ångest, glädje och rädsla med ljud. Vi fick inte använda ord. Det var, som ni förstår, mycket gutturala läten som gjorde jävligt, jävligt ont i en sån som mig som har mycket, mycket svårt för liknande tjafs. I vilket fall fick efter detta lyssna till skiten och sen tryckte han på Delete på sin LapTop. En del deltagare var verkligen upprörda över detta och en tjej grät “It sounded fantastic” kved hon. Jag satt längre bak och skrockade till Louise “Det var den sämsta skiten jag hört i hela mitt liv, hur i helvete kan man vara så dum att säga att det var bra?” Efter ett tag, när jag tänkt efter, insåg jag att Bill Drummond nog hade uppnått vad han ville.
Efter sejouren fick jag se Bill stå och knyta sina kängor i tamburen utanför lokalen i Münchenbryggeriet. Jag kunde inte hålla mig utan frågade – “Bill! Did you invent Pete Doherty?” Han tittade på mig med en blandning av förtjusning och avsmak, sen sa han “No.”
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80