The April Tears i London (del 5)
(..forts från del 4)
Den gråtande, ensamme bandledaren Andreas körs ingenstans av taxichauffören. Bilen står still. Efter ett kort tag spatserar Pär Stavborg tillbaka ut och betalar britten. Jag leds in på hotellet.
Efter att i ett sårat och drucket ögonblick ha hävdat att det var tack vare mig bandet var där det var nu så stod jag inte högt i kurs hos bandkamraterna. Vi följdes åt till mitt och Tubens hotellrum och inledde en hätsk diskussion. Ett krismöte. Igen.
Tuben var inte så arg på mig, han hade ett “nyanserat” sätt att se på det. Jimmy var mycket upprörd och hävdade” allt är inte bara svart eller vitt“. Sara var arg och ledsen.
I villervallan av nån form av försvarstal från min sida lyckades jag att slå sönder bordet i hotellrummet. Det bara krashade ihop när jag ställde ner ett glas på det (antagligen för hårt) och splittrades ut över golvet. Ingen blev gladare på mig efter det. Jimmy gick och hämtade Kitte.
Kitte, som sakta under kvällen gjort framsteg och återhämtat sig bit för bit efter den traumatiska händelsen tidigare på dagen vaknade till av att nån ramlade in i hans rum. En uppenbart berusad Jimmy väste “Allt är inte bara svart eller vitt, Kitte. Du måste komma med ner. Det är kris. Det är krismöte.”
En sömndrucken Kitte dyker upp i vårt hotellrum. Ett bord är sönderslaget på golvet, Sara gråter, jag sitter och konvulserar av fylla i ett hörn av soffan med blodig hand och Tuben sitter tyst på sängkanten.
–Vad håller ni på med? säger Kitte och ser förvirrad och bestört ut.
Krismötet tar nu en ny dimension och vändning. Stavborg kommer ner och ber om ursäkt för att det blev så här, inte kunde han ana vilket helvete som gömde sig under stenen han oavsiktligt blev del i att lyfta på. Jimmy och jag kommer överens med ett handslag. -Allt är inte bara svart eller vitt, Andreas, säger han. Kittestackarn kan andas ut. Då säger jag, som nu blivit lugn och fin, med ett léende, jag menade inget illa, men må Gud straffa mig för hur jävla dum i huvudet jag kan vara, i synnerhet efter stort alkoholintag:
–Har ni tänkt på att det är tack vare mig som vi sitter här?
Helvetet är igång igen. Men denna gång är det Tuben och jag som börjar bråka, killen som stöttat mig genom tidigare argumentation. Hans gräns var nådd och han börjar ta upp samtal som förts mellan bandmedlemmar bakom min rygg.
Jag har personligen aldrig haft problem med sånt, det är en del av oss människor att prata om varandras egenheter, positiva som negativa. Det allra flesta gör det, eller hur? Men när man själv presenteras med såna fakta kan det bli lite fel. När jag hävdade precis nämnda ståndpunkt så orkade inte Sara delta längre. Man kan på alla sätt förstå att hon i detta läge valde att gå o lägga sig.
Tubens nya agenda fick inget större gensvar hos min före detta antagonist Jimmy. Han sa bara –Allt är inte bara svart eller vitt, Tuben och gestikulerade med händerna. Kitte satt mycket trött i soffan och tittade på oss. Jag går i direkt polemik med Tuben och stämningen går från hätsk till direkt farlig. –Du är ingen människa! skriker Tuben. –Du är för fan ingen människa!
–Och du är inte längre trummis i April Tears, svarar jag.
–Bra, för jag har ändå tänkt sluta, skriker Tuben.
Jag lämnar rummet och går till Sara och knackar på. Jag försöker nu sortera ihop hjärnan och vill veta var Sara står. Svar: hon är fortfarande skitförbannad på mig och meddelar att hon inte orkar med bandet längre. Hon vill sluta på stört. Vi pratar en stund och hon lugnar ner sig något, jag ber om ursäkt och vi är ok med varandra. Hennes beslut om att sluta står dock fast.
*
Jag vaknar till ljudet av en dammsugare. Jag lyfter på huvudet. Det känns ljust. Jag märker att jag ligger på magen med ansiktet rätt ner i en matta. Min näsa känns platt. Mina läppar har fastnat i varandra. Jag höjer blicken och ser med min dimmiga syn en storväxt afro-amerikansk man med en stor dammsugare trettio meter bort i korridoren. Jag ser en blodig hand. Jag ser ett askfat med ett par uppbrunna fimpar bredvid mig. Jag reser mig upp. Jag har bara en sko. Jag haltar mig bort i hotellkorridoren och letar i huvudet efter rumsnumret.
Vilket nummer var det nu igen? Behövde visst inte leta länge. Min andra sko stod i dörröppningen till vårat rum. Jag klev in, tog av mig andra skon. Tittade på klockan. Den var sex på morgonen. Jag somnade i sängen bredvid vår sparkade/avhoppade trummis.
*
To be continued…….
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80