Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/functions.php on line 20

The April Tears i London (del 2)


Dag 2: Bandet vaknar upp på sina rum, Tuben och jag i mitt -Tuben hade hackat tänder i sömnen hela natten så jag sov inte mycket, Kitte och Jimmy på våningen ovanför, Pär Stavborg i sitt och Sara i sitt.

Jag började dagen med att checka MTV2, fan vilken bra kanal det var! Vi intog sen en frukost på hotellet innan avfärd med chaufförerna till vårat rehearsal room som även skulle bli skådeplatsen för vårat showcase dagen efter. Dessa chaufförer var genom i princip hela vistelsen oss tillgängliga. Vi blev snabbt bortskämda kan jag säga. En gång var de inte på plats utanför hotellet när jag skulle dra in till Soho. Då blev jag lite tvär när tvingades ta tunnelbanan. Jag blev Madonna på en dag.

I vårat rehearsal room, som hyrdes ut för showcaset av inga mindre än Supergrass, mötte vår tekniker för framförandet, Tristan, upp oss. En mycket trevlig kille som b la hade kört ljudet på David Gahans bröllop. Gissa om vi drog ur honom all info vi kunde om det..

Vi kopplade om alla grejer vi hade med oss till brittisk ström och slog på stärkarna. Pär Stavborg som hade åkt med lämnade oss för andra ärenden under dagen. Klockan var runt lunch, han skulle vara borta ett par timmar, vi lämnades med en platta folkbärs och ett par frallor.

Vi körde igång o repa. Till saken hör var att vi var väldigt välrepade redan innan avresan så det dröjde inte länge innan Tristan hade piskat upp ett jävla bra ljud för oss. Så efter ett par timmar var vi klara. Vi fortsatte fäljdaktligen med att dricka bärs och löjla oss. Jimmy körde nåt fantastiskt roligt framträdande. Minns tyvärr inte i skrivande stund vad han gjorde, men jag tror det fanns en fralla inblandad.

Ingen Stavborg dök upp så vi trajjade ut en sväng i Fulham, där lokalen var belägen. Ytterligare ett par timmar passerade och vi började bli rejält hungriga. Och jag är ingen rolig människa att ha att göra med när jag är hungrig. To say the least. Minns också att vi inte hade några pengar själva.

Runt sextiden dyker Pär upp med en av skivbolagets A&R snubbar, undra om han inte hette Dave Autty. De hade med sig en bunt pärmar med bilder som de ville gå igenom med oss. Vi skulle bestämma vilken fotograf vi ville ha. Anton Corbijn, skrek vi. Dave frågade om vi verkligen ville följa våra idolers fotsteg? Vi sa: självklart!? Skivbolaget sa att de inte tyckte det var nån bra idé. Då valde vi istället Kevin Cummins. Inte illa det heller.

Nu blev det ju såklart ingen fotosession heller med Cummins.

Och skivbolaget godkände f ö inte heller vårt första förslag till titel på albumet -“Neon”. Det var tydligen för mycket retro.

Runt niotiden var vi redo att ge oss av för att äta. Vid den tiden var jag så återhållet förbannad och vresig att det inte gick tilltala mig

. Det blev lite bråk i bilen på väg till restaurangen. Detta reddes dock snart ut och vi kunde i samlad tropp (TAT+Stavborg) gå in på restaurangen. Mr Chow.

Mr Chow finns mig veterligen endast på tre ställen i världen; New York, L A och London. Den är otroligt väl ansedd, något vi fick veta på väg in.

När första rätten väl serverades var hela gänget sjukt hungriga och det seaweed som vi åt (vi har aldrig rett ut exakt vad det var, trots många tips om rostad, saltad vitkål etc) prisades av samtliga i bandet som det absolut godaste vi nånsin ätit.

Stämningen steg i takt med mat och alkohol och när tredje rätten skulle serveras var vi redan proppmätta. In rullas då en Peking duck. Direkt anländ från Peking (sant).  Jimmy skrek högt av fasa när han såg den grillade ankan, under högtidliga former, rullas in. Jag lovar er att det var en hel jävla fågel stekt och garnerad som presenterades i en förvriden dödsgrimas med sträckt hals och huvud. Jimmy åt inget av ankan. Vi andra körde When in Rome-taktiken och glufsade följdaktligen i oss allt vi orkade efter att servitören styckat upp pippin med stor köttkniv vid bordet. 

Efter ytterligare en rätt, glass i nån lyxig form, var den dyraste måltid jag nånsin ätit intagen. 1500 pund senare (jag såg notan)  tog vi en taxi mot hotellet. Ganska bra mat för ett band som utfattigt drömt om en burgare i närmare nio timmar. Fucking skivbranchen i ett nötskal -igen. Efter några drinkar i baren knöt vi oss runt tretiden vid god vigör. Nästa dag skulle dock sätta världsrekord i kaos och osannolika händelser för The April Tears..

…TBC


Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80