My & Carola
Jag var ute och slog runt i Stockholmsnatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vart jag var just den här kvällen, men en inte alltför vågad gissning är Studion, Hannas Deli eller Kellys.
Jag hade lärt känna Broder Daniels frontman Henrik Berggren sen ett par veckor tillbaka. Första gången vi träffades var efter Spiritualized på Gino då han kom fram och slog mig, Johan Fransson och Johan Monell i huvudet med en hoprullad affisch. Sen hade vi stött på varandra i utelivet lite här och där.
Den här natten satt iallafall jag och Henrik hängde med Rickard, Tobias och Clash från bandet Yvonne. Var månne Annika med under just den här kvällen också? Under kvällens gång blev sällskapet större och bland annat anslöt ett gäng tjejer som vi uppskattade var i sjutton, artonårs åldern. My, Carola och en tjej till vars namn jag glömt.
Det ena följde med det andra och detta gäng bestämde sig för att åka på efterfest till min lilla etta i Kärrtorp. Och där satt vi till vargtimmarna och drack, rökte och snackade. Det var visst några hångel också. Henrik var intresserad av Carola och en av “Yvonnarna” pussades lite med söta My. Sen somnade hela bunten bland askfat och tomflaskor.
Nånstans under de mycket tidiga timmarna lämnade tjejen vars namn jag glömt festen och tog sig hela vägen hem till de fina villorna i Vaxholm. Där satt hennes vansinnigt oroliga föräldrar vakna och välsignade hennes hemkomst. Sen gick telefonlinjerna heta. My och Carolas föräldrar fick klart för sig vart ekipaget tagit vägen och efter en vägbeskrivning från flickebarnet kunde My´s pappa sätta sig i bilen för att hämta sin dotter och hennes kompis.
Ovetande om detta händelseförlopp vaknade jag till runt niotiden i lägenheten. Runt omkring mig sov svartklädda människor med utrunnet smink. Henrik Berggrens kajal var utsmetad över halva ansiktet och hans stjärnor som satt runt ögonen satt på hakan, näsan och i pannan. Då slog det mig plötsligt i den tidiga bakfyllan: –För i helvete! Mamma, pappa och Adam är ju i Stockholm! Och de skulle ju hämta mig vid här vid halv tio! Sen ska jag ju till Tranås!
Det här var den på den tiden då mobiltelefon inte hade nån vidare täckning och i huset där jag bodde var allas mottagare på noll. Nån hemtelefon hade jag självklart inte.
Jag började väcka folket kring mig. Det var inte populärt. Men alla måste gå, inklusive jag själv. Jag fick liv i hela gänget som mörbultade började sopa av sig, resa sig upp, få på sig skorna och ta sig ut i trapphuset.
Samtidigt utanför:
Hela min familj, inklusive hunden Lina, anländer till mitt hus i en svart BMW. Det är en mycket solig morgon. Min bror sitter med bältet på i baksätet. Farsan vrider om nyckeln och stänger av motorn. Han låter radion vara på. Mamma vinklar ner spegeln från taket och bättrar på läppfärgen med ett stift.
På gatan där de stannat står en i princip likadan BMW som min familjs snett över gatan.
i den sitter en skitsur gubbe med tjocka glasögon och trummar på ratten. Det tar inte lång tid för farsan att identifiera honom. –Vad fan! Det är ju Curre Lindström! Vad gör han här?
Farsan kliver ur bilen och går bort för att hälsa.
I ungefär samma ögonblick ramlar vårt gäng ut från entrén till rivningskåken. Vi stinker sprit och ser riktigt för jävliga ut. Henrik är oerhört tung i kroppen och nästar kryper ut i solen. Man skulle kunna tro att ljuset skulle smält honom men så blev det inte. Vi blev dock alla förblindade av den gassande morgonsolen. Men nånstans, en bit bort, kunde vi höra en upprörd röst:
-Vad i helvete håller ni på med!!? Vad har ni gjort med min dotter?
Curre Lindström kommer farande som ett jehu med min farsa som en rund Sancho Panza skugga strax bakom.
Curre får syn på Henrik och utbrister:
-Vad fan är det där för tomte? Vad är det som händer??
I den svarta BMW:n sitter min mor, min bror, min hund med näsor och nos tryckta mot rutan och glor. Farsan intar en barsk ställning med armarna i kors.
Curre Lindström går och hämtar sin dotter My och hennes kompis och pekar mot bilen.
-Fattar ni hur oroliga vi har varit? De två går med sänkta huvuden mot bilen. Yvonnarna har vid det här laget tagit flyktvägen mot bussarna. Henrik och jag var kvar.
Sveriges förbundskapten i Ishockey säger då ett par sanningens ord till Depprockarprinsen. Som till exempel att det är en skam att hans fjortonåriga dotter och hennes jämnåriga kamrater hamnat i detta heroinistsällskap.
Den göteborgska Skywalkern insåg då vidden av det hela och tog till flykten fotledes. Den här Yoda´n var ingen frände. Själv gick jag och satte mig i bilen. –Fy Andreas, vad du luktar, sa Mamma.
*
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80