Gubbåret 09 har startat oroväckande illa.
I helgen har jag börjat lyssna genom The Prodigy och Thåströms skivor. I båda fallen känns musiken oerhört bekant.
Och det är ju för att både Prodigy och Thåström travesterar sig själva. Löjeväckande mycket. Jag kan inte ens lyssna på vissa låtar på Thåströms skiva utan att gömma ansiktet i händerna.
Jag älskade förra skivan. Men jag behöver inte höra “The Haters” igen. Och igen.
Det doftar inte heller så lite Nick Cave & Neubauten om skivan. Jag älskade “Nordlicht”. Jag älskar även titelspåret “Kärlek Är För Dem” på denna skiva.
Men nånstans på vägen blir det fan fel. “Långtbort” -en mix av “The Ship Song” och “The Weeping Song”. Hur tufft känns det?
Thåström är en av de största vi har i det här landet. Varför frågar jag mig tar han då efter sina ikoner igen?? I rakt nedåstigande led följer härmed några av Thåströms olika skepnader de senaste 30 åren: Johnny Rotten (Ebba Grön), Joe Strummer (Imperiet), Al Jourgensen (Peace Love and Pitbulls), Blixa Bargeld (Sällskapet) och Nick Cave (2009). Och på denna skiva upprepar han sin standardfrasering från förra skivan så många gånger att han blir den i särklass mest imitationsvänliga artisten i Sverige. Freddan Broberg kommer mörda de här låtarna och jag kommer skratta ihjäl mig. “Vad bryr jag mig om Island, Vad bryr jag mig om Grönland..Det här är en Färöarna sång.”
Och ja, jag ska lyssna mer, men just nu är jag rädd att den här skivan är bra mycket mer “Red Sonic Underwear” än “Synd”.
The Prodigy då? “Invaders Must Die”?
Här efterapas knappast Nick Cave and the Bad Seeds. Istället låter The Prodigy som en mash up av sina egna tidigare låtar. Bandet har re-producerat sina starkaste kort sen starten med “Charlie”, “Out Of Space” via “No Good”, “Voodoo People” och fram till heavygitarr/Bigbeatsen på “Fat Of The Land”.
Det är samma BOMtjackBOMBOMtjack. Samma blippljud. Samma reggaemelodi som i “Out Of Space” som i “Thunder”. Samme Keeeef Flint. Samma gitarrer. Rave 2009 av 30-somethings. Inte någonstans är det egentligen okej att göra så och dessutom ha mage att gå ut med att säga “Det här är vår bästa skiva någonsin”. The Prodigy som utvecklare av dansmusik är döda.
Ibland smäller det till och jag gillar ändå i korta partier att lyssna på skivan. Det är samma med Thåström förvisso. Det är ju inte skitdåligt någonstans. Men hade jag kunnat klara mig utan de här två skivorna? Svar: JA! Skulle jag klarat mig utan senaste U2-plattan? Svar: JÄTTEJA! Skulle jag, trots att den är starkast lysande i den här fyrlingen klarat mig utan Morriseys senaste alster? Svar: JA.
Då kan några frågeställningar börja diskuteras:
-Skulle samtliga av dessa artister aldrig gett ut dessa skivor?
-Är det inte underbart att de fortfarande håller på och gör musik även om de inte är lika vitala som för, säg, 15 år sen?
-Ska jag sluta bry mig om mina gamla hjältar och leta efter årets nya stjärnskott istället för att springa i ekorrhjul?
och
-Är jag livrädd att Depeche Mode inte levererar mycket mer än fantastiska “Wrong”?
Jag är helt klart skakad iallafall. Gubbåret 2009 har börjat illa. Oroväckande illa.
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80