Äggalunken
Varför är klubbmärket så litet? Jag hittade ingen bättre upplösning på Internet. Varför det blev så kanske framgår av texten. Eller så kan man bara säga att jag gör det förenklar det för mig i mitt resonemang. Vilket som -nu ska vi prata ägg, bandy och korvkiosk!
Jag googlade Äggalunken för att se om jag kunde hitta någon relevant bild att stoppa in i mitt lilla inlägg om tipspromenaden under påskveckan i Tranås. 95% av de 16 träffarna ledde till Kollaps.superautomatic.com. Det säger väl möjligen något om Kollaps men framförallt säger det något om Tranås och i synnerhet Äggalunken.
Det handlar alltså om en tradtition att på påskaftonsförmiddagen gå en sträcka om några kilometer och sätta 1×2 samt spela bingo med en bingobricka. Arangemanget görs av anrika Tranås BoIS och enligt min mor gick vi alltid denna promenix när jag var liten. Jag minns inget av detta. Men jag är uppfostrad som fotboll och bandyspelare i Tranås BoIS. Sen har jag uppfostrat mig själv genom livet att ständigt vara på min vakt, ty jag är och förblir antagligen en rebell. Alltså ville jag instinktivt gå rundan bakofram när jag såg horder av lokalbefolkning strömma ut på tipspromenaden. Alltså ville jag inte betala 100 kronor som det kostade att gå rundan när jag fick veta detta. Min mor, en av systrarna i Rebeckagrenen, (den kvinnliga varianten av det skumma Odd Fellow-sällskapet som min pappa var del av när han levde) gick med andra ord in med högt huvud och pondus vid startområdet. På något sätt är gamla BoISare och Odd Fellow kopplade, fråga mig inte hur. När jag rebelliskt och högt deklarerade att jag inte tänkte betala 100 spänn för att gå en tipspromenad spände min mor ögonen i mig och spottade väsande fram “Men det går ju till BoIS!!!”.
I vilket fall var startavgiften ett falsarium. Det kostade tio kronor för en tipskupong, fem kronor för en bingobricka. TIO kronor! FEM kronor! Inte undra på att Tranås BoIS brottas med dålig ekonomi med sådant entrepenörskap! Man skulle ju åtminstonde kunna kränga ut de traditionsfyllda tävlingsredskapen för 40 respektive 20 kronor. Varför inte femtio och trettio? Jaja, jag ska inte lägga mig i det.
Min nästa fråga var: Hur hittar man runt på banan? Mor svarade: “Men den är ju Schnitzlad!!“. Så vi gick ut på Schnitzlade banan och gissade 1×2. Efter fyra frågor ropade Louise, min fru, nöjt ut att hon hade BINGO! Stämningen i sällskapet, jag/mor/Betty/Ingvar/Louise, steg jublande till jag såg att det handlade om en så kallad lodrät bingo på tre siffror. Alltså inte sex siffror vågrät.
Nu skulle det visa sig att det inte spelade någon roll ty några frågor längre fram ropade Louise BINGO! igen och nu hade hon minsann satt en rad. Vad kunde vi vinna? Fyra kilo kaffe? En fruktkorg? Vid näst sista frågan hördes det ett harklande och ett jubel bakom mig igen BINGO IGEN!! förkunnade Louise. Två rader minsann. Nu fick vi upp förhoppningar om en monumental vinst. Månne ett årskort till BoISbandyn? Tre dussin målade ägg? En litografi? TIO kilo kaffe??
Besvikelsen blev därför stor -eller rättare sagt så skrattade min Louise- när hon hämtat ut vinsten: Femtio kronor. Två skrynkliga tjugolappar och en rostig tiokrona. Bara i Tranås, medborgare, bara i Tranås.
Men det är vackert ändå. Här vandrar Tranåsborna runt en schnitzlad bana och umgås som i en värld som inte utvecklats ett dugg sedan 1980. Ingen surfade, vad jag såg, fram svaren på sin iPhone. Och faktum är -och det här är helt osannolikt- att det var samma tanter som sålde korven som det var när jag var åtta år och köpte en korv med bröd efter träningen i början på åttitalet. Låt mig säga er -och Jens vet att jag talar sanning- dessa tanter var rejält gamla redan då! Gråhåriga, krumbenta, skrynkliga. De lever alltså fortfarande och jag fick det inte att gå ihop. När jag sen fick veta deras ålder föll bitarna på plats. De är 95 respektive 92. BoIS, Bandy och Bullförsäljning förlänger alltså livet.
Det var så på den tiden jag växte upp vid bandyplan att den äldsta i klanen Klaar, för så heter dom, hade sin dotter med i BoISkiosken och sin dotterdotter i målet i Tranås BoIS damlag. Med åren tog karriären slut på plan även för dotterdottern och hon tog plats i BoISkiosken. vad jag räknat ut så bör hon ha varit i 30årsåldern runt 1990. Då skall de trenne haft åldrar på cirka 75, 55 och 30. Jag vet att det sen länge finns ytterligare generation som tagit plats i försäljningsluckan. De som var barn då borde idag uppnåt en respektabel ålder av 25-30 år då dotterdottern idag måste vara kring de 50, dottern kring 70 eftersom äldsta damen är 95. Det kan alltså vara så att det är inte mindre än fem generationer Klaar som säljer korv till Tranås BoIS publik!
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80