Sabrosa i Wales (dag 3)

Tredje dagen i Wales startade med ett band som vaknade upp i Richards place helt förvissade om ett par saker:

1. Vi måste hoppa av det här skämtet till turné.
2. Vi måste, om vi vill spela mer i Wales, boka en ny turné själva –per omgående.

Angelas bokningsbolag hade gjort en stor affär av deras bokningar, det hade tagit dem ett halvår, och de hade fått oss till riktigt bra ställen. Detta var vad de hävdat innan, och ofattbart nog, fortfarande hävdade. Sabrosa var inte riktigt överens med detta.

Vi åkte in till närmast liggande staden, Bridgend, och gick till biblioteket. Där fiskade vi fram ett gäng klubbar & kommande arrangemang. Lasse och jag greppade mobilerna och började ringa. Vi jobbade på i ett par timmar, tog en lunch, och åkte sen till Swansea, staden där kvällens spelning på den pågående turnén var.

Vi knallade in till, vad vi uppfattade som stans coolaste ställe, och begärde ett möte med den ansvarige bokaren på stället. Vi mötte en mycket trevlig tjej och efter tjugo minuter, efter att ha förklarat situationen, och spelat upp ett par låtar, hade vi en kanonspelning med två ganska heta Wales-band nästa kväll. Hon ringde upp banden och de sa “of course” angående om vi fick spela.

Två timmar senare hade vi fått två gig till, på en pub i Swansea och på en landsortspub som jag tror hette The Pelican om jag minns rätt. Så svårbokat visade sig alltså Wales vara att man på tre-fyra timmar kunde boka tre gig.
Nu skulle vi avverka kvällens gig på ett hak i centrala Swansea och hände inget ofattbart som ändrade på allt, skulle jag ta ett snack med arrangörerna och förklara hur landet ligger.

Som ni säkert redan räknat ut hände inget out of the ordinary. Bandet drack många öl, Angela och Abi körde på som ingenting hänt och Jonathan the filmmaker filmade giget, om än nedifrån scenen denna gången. Efteråt kollade jag upp med bandet om vi var överens. Det var vi. Alla packade ihop grejerna och väntade utanför haket. Jag vände in och tog snacket med Angela och Abi. Jag förklarade att jag ansåg att turnén var oerhört amatörmässigt skött och att vi åkt en lång väg för att promota vårat band och ha roligt medans vi gör det och hade för avsikt att därför lämna turnén med effekt omedelbar. Jag förklarade detta så trevligt som man kan göra det.

Men de verkade inte förstå vad jag menade och snacka massa goja att, visst, vi har haft våra meningskiljaktigheter, och att de skulle bättra sig å sin del och vi skulle vara mer medgörliga och trevliga å våran del. Jag förklarade då igen, i vänlig ton, att “We are not going to take part of this tour anymore. We are going to book our own tour and this was the last gig with you guys. I´m very sorry but as things have turned out we can´t really see any option” och tyckte väl att jag inte kunde vara mycket tydligare. Efter 15 minuters snack med dessa, i detta sammanhang  fullständigt inkompetenta, och i Angelas fall, arroganta, människor orkade jag inte mer. Jag sa “aaah…fuck it .” och gick mot bardisken för att ta en sista öl.

Jag drack upp ölen, lite trött, lite förbannad, på runt en minut. Sen gick jag ut. Jag mötte kaos.

Jonathan the filmmaker som lyssnat på diskussionen stod och grät i sin storasysters famn. Bandet stod med stora ögon och glodde mot mig.

Simon kommer emot mig i full fart, arg som utav helvete, “Did you swear at my sister??!!”
“Not really”
  svarade jag. “Not really???” skrek Simon och sen tog det en halvtimme att förklara vad som hade hänt. Självklart var situationen skitjobbig för Simon och jag hade all förståelse för att han var upprörd och ledsen, det var ju en ordentlig prestigeförlust, och till slut började det lugna ner sig och alla förstod att jag inte hade varit så jävla dum som de verkade trott först.

Sabrosa tog därefter beslutet att återvända till Richards place för fest. Vi lyckades denna natt nästla in oss till den lokala puben femti meter nextdoor to Richards trots att den hade stängt. Richard visste det gamla tricket att de fördragna gardinerna men tända ljuset oftast innebar att ägarfamiljen satt själva och söp därbakom. Och att det var okej att knacka och komma in. Så var fallet även denna gång.

Familjen på lokala puben satt vid ett bord med varsitt till bredden fyllt ölglas med whisky. Mamma Tjock, Pappa liten-och-tanig-men-senig-och-förmodligen-urstark och sonen med öron rakt ut, röd i hela nyllet, crosseyed, fräknar över hela kroppen samt randig propellerkeps.

Vi snackar en riktig hillbilly familj på vischan med centrala alkoholproblem. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att Mamma Tjock och pappa-liten-och-tanig-men-senig-och-förmodligen-urstark drack sju såna där glas whisky var. De var inte särskilt trevliga, men vi försökte. Och vi lyckades få lite käk också. Stämningen började lättas upp något. Lasse blev “gayboy”, inte roligt såklart, men det var bara att skratta med för vi fick ju dricka sprit och öl och äta. Vi vet inte riktigt vad som hände sen men Jocke försökte väl lätta upp stämningen och sa plötsligt utan förvarning till Mamma Tjock:

-You have very beautiful eyes.

Svaret kom reptilsnabbt: -Ive heard that before.

Mannen i huset verkade inte särdeles glad över den oväntade komplimangen och stämningen stagnerade något. Det visade sig för övrigt senare att det inte var alls deras son, och de var inte heller gifta. Jag redde aldrig ut exakt hur det låg till, men det var inte bra.

Sabrosa lyckades knycka med sig lite bärs och fortsatte festen hemma hos Richards. Det var nu det hände. Jocke hittade inte plånboken. Den var inte i framfickan där den alltid var. Han föll i gråt. Det var dags för skallgång.

Fyllegökarna fattade varandras nävar och spred ut sig över vägen och spatserade i bredd vingligt nerför gatan mot puben. Ingen plånbok. Vi vände om, gick upp i skogen, vände upp och ner på huset. Lös med ficklampa på verandan. Hell, vi släppte till och med ut illrar i koppel för att sniffa fram Jockes plånbok. Olycksmannen själv satt otröstlig i soffan och grät. “Jag skiter i pengarna” skrek han. “Men min bild på Eva är där”. 

Jocke, som alltid har plånboken i framfickan, var först ut att av oss bryta ihop. Öl i massor tar sina skalper. Alla i bandet skulle under resans gång få sitt eget urball. Vi gav efter nån timma upp att leta och sa den kommer förr eller senare fram, imorgon är det ljust. Jocke grät i James famn.

“Har du känt efter i bakfickan?” sa nån. Det hade han inte. Och där låg plånboken.

*

Sabrosas turné fortsatte i ytterligare 10 dagar och bandet gjorde succé på Monkey Bar, stället som vi bokade först själva. Det hände i och för sig mycket konstiga grejer där också.. Just när vi konstaterat att det var skönt att jobba med proffs insåg vi att hela församlingen backstage var så nedrökta att det inte gick att se framför oss .Sen visade det sig att det inte fanns ström, vi missade soundcheck på grund av detta, strömmen kom till allmänt jubel runt elvatiden, vi kunde sen bara ha en mick under spelningen istället för tre…men fan det var rock and roll iallafall. Knökafullt och ös.

**

Under spelningen på The Pelican fick vi bryta giget mitt i setet, vi hörde inte ens varandras instrument på grund av allt högt snack. Vi ställde oss upp och SKREK att de som var intresserade av bandet kunde istället komma ut till borden utanför och hålla käften och lyssna. Så blev det och det gick bättre, akustiskt gig som det var. Under spelningen passerade tyvärr en enorm skock får som överöstade baryton James i “Spread Your Wings”. Och en gång kände jag en enorm skugga bakom mig och tänkte tyst att det var då själva helvete vilken enorm karl. När jag vände mig om såg jag en häst. Och på den en kvinna. Som drack en öl. Hon hade alltså ridit in på puben och beställt en öl. Det bröt mitt fokus något.

***

Festen var konstant för alla under två veckor. Jocke tog en dag off, så även jag, men annars var det fullt ställ. Den kvällen Jocke softade bestämde vi oss för att skoja lite med honom när vi kom hem. Vi smög runt huset och kröp in. Richard och jag var först in och kunde från trappen, liggande på golvet, se Jocke med livrädda, men beslutsamma ögon, stå på soffan endast i kalsonger med ett samurajsvärd i högsta hugg. Han hade dubbelfattat grepp och svepte det sakta fram och tillbaka. Han hade vädrat oss.

****
Freddan gjorde ingen vidare succé på sista giget, när det var dags för hans första sånginsats på första låten så hördes istället för “Don´t you ever listen…don´t you eveeeer” bara ett “heeeeeeeeeeeh”. Rösten var bortsupen och bortrökt, han flåsade och hes-pep sig genom låten, sen fick han direktiv om att hålla käften resten av giget.

*******

När bandet återvände till Sverige tog det inte mer än några veckor innan Simon och James gått med i Jehovas Vittnen. Det var, självfallet, slutet för Sabrosa.  

Kommentarer

5 kommentarer till “Sabrosa i Wales (dag 3)”

  1. Pekman 22 Nov 2007, 17:41

    Världsklass!

  2. Marin S 22 Nov 2007, 17:41

    Säg mig, är slutklämmen – med Jehovas Vittnen – dagsens sanning?
    2007-okt-29 @ 22:42

  3. Andreas 22 Nov 2007, 17:42

    Det är dagsens sanning, Martin!

  4. Martin S 22 Nov 2007, 17:42

    Ja, jäklar. Herrens vägar är – i sanning – outgrundliga.

  5. Fredrik 28 Dec 2007, 19:16

    Men jag måste rätta lite. Jag blev aldrig tillsagd att hålla käften när jag inte kunde sjunga…jag vägrade! James och Simon tittade på mig hela tiden i det instrumentala partiet som skulle innehålla sång precis som att “Comon mate why aint you singin but!?”. Men jag bara blängde tillbaka och skämdes…

Pingbacks & Trackbacks