Sabrosa i Wales (dag 1)

Sabrosa bildades runt år 2000. Jag hade några låtar jag ville göra på sidan av April Tears och jag satte mig i studion på Tom Bone, ute i Mariehäll, och satte ihop några låtar med Mattias Halla. En av dem hette “Die Pop Music”, b la innehållande textraden “You can shove your Britney´s upp your ass”. Planen var ett tag att fabricera ett Östtyskt punk-tonårsband med rötter i Togo som var vansinnigt arga på Mainstream-världen i skivbranchen. Så blev det aldrig.

En annan av låtarna hette förresten “Copy Kill Original”.

Istället för Togoneser från Östtyskland fann jag under en filminspelning Simon Lewis från Wales. Han verkade vara en trevlig prick och när vi pratat en stund sa han att hans polare kunde sjunga precis som snubben i Stereophonics. Jag tyckte det lät intressant så jag bjöd ner de bägge Walesarna till replokalen efter att ha träffat dem på Kelly´s för ett par öl.

James sjöng verkligen bra och jag fick lusten att starta ett band kring hans röst och göra lite mer rockorienterad musik. Vi bytte namn till Star Avenue, men efter ett tag undrade vi varför i helvete vi hette nåt så dumt så då bytte vi tillbaka.

Lasse hette en ny talang på förlaget, jag frågade om han lirade gura, jag frågade om han gillade The Jesus And Mary Chain, han svarade ja på båda sen var han med i bandet.

Lasses kompis Ola förstärkte på trummor, och nyinflyttade Freddan på bas. Det var egentligen omvända positioner för Lasse och Freddan, något vi rättade till efter ett tag. Och sedermera byttes Ola ut mot Jocke. För er som inte har koll på vilka Lasse, Freddan och Jocke är får bläddra ner lite på bloggen och kolla in skönheterna.

Vi jobbade på ett par år och fick ihop en bunt låtar som inte alls är pjåkiga, “Let it Free“, “Spread Your Wings“, “Take Off” och “Triumph” är alla potentiella superhits i min bok. Kanske blir det tillfälle nån dag att släppa de här låtarna, det förtjänar dem.

I vilket fall så var Simon & James dröm att ta oss till Wales. De har ju båda bott i Sverige i ganska många år nu, men de var aldrig verksamma som musiker i sitt hemland och nu ville de hemskt gärna visa upp oss för alla där samt visa oss Wales. Och möjligheten kom 2004 när Simon´s syster Abi började assistera en bokare. Snart var en turné bokad och vi åkte dit. Detta var i tidiga Juni. Och det skulle bli fullständigt legendariskt såklart. Vad annat var egentligen att vänta? Vi pratar om en grupp människor som får Lip Service och April Tears att framstå som sprungna ur granit.

*

Eftersom jag var den ende i bandet med tidigare vana av turné, eller nja, det var jag egentligen inte eftersom framförallt Jocke varit ute ett tag. Men ändå: Eftersom jag var den ende i bandet som spelat i United Kingdom så hade jag, eftersom Simon hade all kontakt med Wales innan vi landade i England, velat försäkra mig om vissa kvalitetsminimum. Jag hade ställt några raka frågor till bokarna som handlade om utrustning, scen, tekniker osv.. Väldigt standard. Jag sa att jag skulle vara tveksam till att åka om jag inte fick den här “minimumkvalitéten”, men jag fick aldrig de svar jag begärde mer än att “you´re gonna be satisfied”, “you´re gonna be ok” och “we´re gonna sort you out”. Så när vi flög iväg hade vi egentligen inte några garantier om någonting alls.

Vi formade bas hemma hos James brorsa Richard, han bodde i ett eget litet mysigt hus i en valley tillsammans med en hund, en falk och två illrar. Låt mig återkomma till dem lite senare, tro mig, det finns det anledning till.

Richard fungerade som våran turnéledare. Han är en underbar kille, verkligen. Men sitta still och ta det lugnt är inte hans grej. Jag vet inte vilken diagnos som ställts på honom men jävlar vad krut han har i kroppen. Bara att se honom spola av bilen var något av en show. Richard är även en paraglidare och en gång i tiden räddade han Simons liv när denne fastnade på ett liten ensam gren som sticker ut från en fyrtio meter hög klippvägg. En annan historia.

Nåväl, vårt första gig var i… herregud, vartfan var det? Newport tror jag. Men det skulle ju på något sätt sätta standard för vad det var för turné vi gett oss in på. Vi rullade in i stan och jag var typ “Ok. Let this place show us what´s coming up”. Simon och James var givetvis mån om att visa upp sitt hemland från bästa sidan, men eftersom de inte riktigt hade koll på läget så bad de nog en stilla bön att “Jizzy” & co skulle bli nöjda med vad det än nu var vi skulle se.

Vi rullade in vid en imponerande byggnad. Bra början! Det såg ut som en combo av ett folkets hus och en simhall. Vi parkerade bussen och gick ut för att säga hej till Simons syrra Abi och turnéarrangören Angela. Hennes sons band var för övrigt det andra bandet på turnén. Ingen skugga över dem. Snälla killar. Första kvällen skulle dessutom ett etablerat hårdrocksband från norra Wales dela sloten.

Jag fick inget jättebra intryck av Angela, men jag bestämde mig för att ligga lågt och bad om att få kolla in scenen så vi gick in.

Jag minns så väl vad jag sa innan dörrarna gled upp: – Vad vi än kommer få se här inne så kan jag lova att det kommer sätta standard för den här resan. Dörrarna gled upp… Jomenvisst det var en schysst lokal, lite bingohallsvarning men rymligt och en stor scen. Simon och James tycktes pusta ut. Jag synade scenen och ställde snabbt en fråga till Angela:

Where is the PA system?

Oh, it´s downstairs, svarade hon.

Märkligt, sa jag till Lasse, Jocke och Freddan, det är ju bara nån timme till utsatt soundchecktid. –Can we check it out?

It´s not here yet, svarade Angela.

Okej. Lite halvdåliga vibbar. Men fem minuter senare ringde det på en telefon och ljudsystemet hade anlänt och vi gick ner för att checka det. Så fort vi kom ner stod en uppbackad liten lastbil vid lastbryggan.

OK boys, start carrying!

….Vilken förnedring. Här kommer det svenska bandet och beordras som första instans att sätta upp hela skiten. De andra banden var inte i närheten. Antagligen visa av hur det fungerade. Okej, vi började bära, men jag kokade. Aldrig att jag är en diva, tvärtom är jag oftast alldeles för snäll, men här gick gränsen. Ett drygt och oseriöst mottagande sen börja bära PA. Jag tjurade ihop och ställde av mig ett par monitorer och gick ut till busen och tog en smoke och började kontemplera en snabb sorti från landet.

Efter ett tag kom Lasse & Freddan till bussen och vi talade igenom läget. Vi var rörande överens om att att arrangemanget inte såg bra ut. De lyckades ändå tala över mig till laget och vi gick in. Där byggdes en scen sakta, sakta upp. Soundchecks-deadlinen var redan körd. Två timmar till öppning. Sabrosa tog ett enhälligt beslut. “Look we are going to a pub to drink some beer, you can call us once the stage is ready for us to soundcheck”. Sen marcherade vi ut.

Vi satt på ett riktigt trevligt hak och spydde lite galla, samtidigt som vi skrattade också. Fan vi ska ju köra en turné på två veckor, men samtidigt ska vi ju ha roligt b la b la. Efter två timmar kommer Abi och hämtar oss och säger att det är dags för soundcheck. Cirka 45 minuter innan stället ska öppna.

Vi kommer dit, hårdrocksbandet soundcheckar. Scenen är fan inte i närheten av att vara redo för ett Sabrosa soundcheck. Nu var det lurigt. Att vara trevlig samtidigt som det är sjaskiga omständigheter vill jag hoppas att jag brukar jag fixa, men sällan den här dagen. Vi satt och tjurade med armarna i kors vid ett bord tills hårdrockarna var klara. Det tog säkert 20 minuter om inte mer, jag tror till och med det tog en timme. Efter det började den tatuerade hardcoretrummisen plocka av cymbalerna. Och det var droppen. En av “kvalitetsminimumsgrejerna” var kraven på att Jocke skulle slippa att spela på leksakstrumset och Jocke hade för längesen dömt ut det här setet, men ändå, under de givna omständigheterna gått med på att köra ändå. Men då på villkor att det var med cymbalerna som ändå var okej.

Jag ställde mig upp och skrek “DET VAR DÅ SJÄLVASTE HELVETESJÄVLAFANVILKAJÄVLAIDIOTERJAGBLIRFANTOKIGHURJÄVLA FÖRBANNATDUMIHUVUDETKANMANBLIIDIOTJÄVLAHELVETES
FANKUKRÖVFITTAHELVETESJÄVVVLABAJSMONGOKUKFAAN!!!”

Jocke tittade storögt på mig. Alla i lokalen stannade upp och tittade storögt på mig. Och trummisen började skruva tillbaka cymbalerna. Efteråt var den storväxte mannen mycket ödmjuk och trevlig.

Sabrosas soundcheck framfördes en timma efter utsatt öppningstid i en lokal fortfarande full av bråte framför scenen. Vårt krav om att INTE släppa in publiken, vi var inte ansvariga för förseningarna slog inte riktigt igenom. Mitt under soundcheck strömmar 50-100 betalande personer in i den upplysta lokalen. Proffessionell, jag? Good evening Wales liksom, we are the Swedes. Fucking hell, svor jag med ryggen mot publiken.

Loge, att fräscha upp sig, att byta om var bara att glömma. Hela Simon och James familjer var på plats, så nu var det bara att svälja situationen och vara “Hi, how nice to me you all” och efter en stund kunde man tagga ner och ha trevligt. De flesta Walesare är ett mycket givmilt och trevligt folk, men det är som Simon och James säger “There are only two kinds of people in Wales. The givers,,,and the takers”. Inom loppet av bara några timmar var det något vi fullständigt kunde konstatera.

Okej, efter en stund var det gig. Vi var först ut och levererade efter omständigheterna ett helt OK gig inför en publik från åldrarna 0 till 95. Det är en av grejerna jag verkligen gillar med Storbrittannien, det är ingen direkt ålders-segregation på många ställen.

Efteråt var det självklart läge att fira turnépremiären och vi åkte de fyra, fem milen tillbaka till Richard´s place och började dricka på allvar. Richard själv lyste med sin frånvaro. Han hade försvunnit med nån donna under kvällen.

Richards hus låg i en länga om kanske 10 små semi-detached hus med en kulle bakom som sträckte sig kanske 80 meter, en liten smal gata låg framför huset och därefter var det en valley 50 meter djup och 100 meter bred och på andra sidan var det också en väg och bakom den en stor jävla kulle till med en massa får. För att komma till richards hus var man tvungen att köra runt hela den här valleyn så det tog lätt tio minuter med bil över till andra sidan trots att det bara var 100 meter fågelsträckan. Att klättra över djupet var bara att fetglömma, den vandringen skulle säkert tagit flera timmar om man ens skulle lyckas med det.

I vilket fall var det fest i kåken. Jocke, Freddan, Lasse, Simon, James och jag. I övrigt helt tyst överallt. Jocke var ihögform. Helt otroligt rolig och det var inte bara spex. Han hade hamnat i en så kallad “Jocke-fylla” vilket händer sällan, men gode gud om ni har lyckan att vara med när det händer. Det går inte förklara, men jag skrattade så mycket att jag fick magknip. Lyckligtvis är allt detta dokumenterat, som det mesta i Wales, då Lasse filmade hela tiden med kameran. Och det som nu skulle hända finns allt på film.

Samtidigt som allt öldrickande och spexande växer en oro i gruppen för vart i helvete Richard tog vägen, han hade inte svarat på mobilen på bra jävla länge nu och klockan var riktigt sen. Freddan hade tagit fem eller sex groggar för mycket och Jocke var alltså i högform. Här var vi, Sabrosa, mitt i hillbilly-land, snorfulla, när det plötsligt hördes en röst från andra sidan valleyn.

-OY!

Ssschh, sa jag.

-OOOOYYYY!

Det stod några lads på andra sidan. Förmodligen lika fulla som vi. Innan vi hade lämnat hade jag varnat Freddan om att inte vara så sarkastisk och ironisk som vi är internt mot Walesare eller britter över huvudtaget. Är det något jag lärt mig så är det att Svengelsk humor/Ironiska generationens sarkasm inte funkar med dem. Det hade Freddan glömt nu. Han ropade tillbaka:

-OY!

Nu började vårt sällskap tystna, mest på grund av att James informerade oss att det där gänget med största sannolikhet inte var att leka med. Han gick runt och viskade och hyssjade oss men Freddan hade redan hittat formen.

Andra sidan frågade på riktig Walesisk grötvälska:

-Who´s there, butt?

Freddan svarade

-You blow goat!

Jag gömde ansiktet i händerna. Vad i helvete säger karln?
Grabbarna på andra sidan blev tysta i nån sekund och ropade igen för att kontrollera om de möjligen kan ha hört rätt.

Huh? Oy, wot did ya say, butt?

Freddan:

YOOU BLOOOW GOOAT och ekot slog över hela valleyn (goat..goat..goat..)

sedan förtydligade den överförfriskade gotlänningen, som några timmar tidigare på dagen nöjt “kommit på” vad vissa kråkfåglar säger. Tydligen är det inte hest kvitter vi hör utan ett tydligt “fuck oof fuck off” och det är precis vad han ropade.

-FUCK OFF! FUCK OFF! (som en kraxande skata)

och är det något Walesare hatar så är det att bli kallade “sheepshaggers”, något engelsmän har tråkat det koloniserade stackars landet med i århundranden. Så när grabbarna på andra sidan svarar:

-What the fuck are you saying, butt? Where are you from? What the fuuuck?

så ropar Freddan

BÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! YOU BLOW GOAT!

…..och tror att han är skitrolig.

Jag stirrade förbluffat på honom, tog honom sen i midjan och bar in honom i huset och satte han på soffan och sa:
-Är du helt dum i huvudet, eller? Sitt här och skäms!

Utanför hade Jocke blivit förvirrad. Han ropade:

IS THIS RICHARD? IS THIS RICHARD? med en tom röst

-Nej för helvete, det är inte Richard, tyst på dig, väser Lasse som fortfarande, mind you, filmar hela spektaklet.

James ögon är nu rädda. Vad är det för idioter han tagit hit som muckar med the local lads. Han vet att om de bestämmer sig så kommer de över och vänder upp och ner på hela huset och möblerar om käften på oss. Han kliver in och försöker medla.

My name is James, it is. I´m from Newport, my brother lives here!

Det fick det laddade gänget på andra sidan att sänka garden något och de förde en konversation. James gled snyggt in och spelade halvt snäll och halvt kaxig lad genom att ställa motfrågor som “Where are YOU from?”

Allt såg ut att gå bra, Freddan satt och skämdes på soffan, Simon hade gått och gömt/lagt sig, jag hade hållt i Jocke ett tag. Jocke ropar då förvirrat:

IS THIS RICHARD????

Då får ladsen nog och förkunnar högt och ilsket:

WERE FUCKING COMING OVER!!!!! och börjar kuta längs vägen.

Jocke för helvete, vad gör du, säger Lasse, och nånstans här stängs kameran av.
Lasse är skraj.
James blir livrädd.
Jag blir makalöst rädd.
Matador Freddan somnar i soffan.

James stuvade snabbt in oss alla i huset, stängde dörren, tog undan burkar och fimpar, släckte alla ljus, stängde av musiken. Puh. Nu när de kommer fram skulle Richards hus se ut precis som de andra i längan, de skulle inte kunna ta rätt hus. Eller?

Jocke som nu insett någorlunda vad det handlade om kände sig manad att ställa sina två frågor till James:

-Do they have knives?

-And if so, what type of knives?

Jag gick upp på övervåningen och kröp ner i min slaf och hoppades på det bästa. Lyckligtvis hittade aldrig gänget huset och Sabrosa kunde vakna nästa dag och vara redo för nya äventyr. Vilka jag har all anledning i världen att återkomma till.

*

Kommentarer

9 kommentarer till “Sabrosa i Wales (dag 1)”

  1. Andreas 22 Nov 2007, 17:44

    Fick faktiskt rätta mig själv, det slog mig plötsligt att Freddan ropade you BLOW goat och inte you SUCK goat. Cheers.

  2. Jens 22 Nov 2007, 17:44

    “Vi pratar om en grupp människor som får Lip Service och April Tears att framstå som sprungna ur granit.”

    Strålande.

  3. Martin S 22 Nov 2007, 17:45

    Samtliga historier är ju förvisso ytterst välbekanta. Men. Det ändrar inte det faktum att jag garvar så jag blir harmynt.

    Det roligaste är att Freddan – i denna story upphovsman till att ni nästan blir mördade – lägger sig och sussar i godan ro. Helt sanslöst.

  4. Alex 22 Nov 2007, 17:45

    Det här är ingen blogg, det här är essäer i världsklass! Den här bloggen åker upp på topplistan.
    keep em coming

  5. Fredrik 22 Nov 2007, 17:45

    Ja hu! Typ sådär var det ju. Jag måste inflika att jag inte ALLS förstod varför alla blev så upprörda dock! Jag måste ha varit i en helt egen värld…
    Och det var fotpedalen trummisen tog bort…men det är petitesser.

  6. Andreas 18 May 2008, 22:08

    Nu går det att lyssna även på Sabrosa på MySpace. Walesarna, jag tror Simon, har lagt upp en sida där ni kan lyssna på så gott som samtliga låtar med bandet som alltså var verksamt typ 2000-2004.

    Själv gillar jag “Let It Free” och “Spread Your Wings And Fly” bäst ,sistnämnda kallad “Emigrate” på sidan av okänd anledning.

    “This Time” finns där också. En duett med Sara Assbring, numer känd som El Perro Del Mar.

  7. Andreas 19 May 2008, 11:25

    Just det ja en adress också: myspace.com/commercialpollution

  8. Andreas 29 Aug 2008, 09:29

    Det här kan nog trots allt vara den roligaste storyn på hela Kollaps när allt kommer omkring. Heeerrre Je!

  9. Andreas 2 Feb 2010, 17:23

    Varför inte påminna alla och dessutom peka alla nya läsare av Kollaps! till vad den här “Bloggen” i grund och botten handlar om: Dråpliga personer som bara försöker rocka. Alternativt rockpersoner som blir dråpliga. Sabrosa i Wales står sig fortfarande, eller hur? : D

Pingbacks & Trackbacks