Never Trust a Man in a Blue Trenchcoat

#51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)

Det finns två sorters människor.

De upplysta, som upptäckt Tom Waits och lyssnat sig genom allt från den mer blueskonventionella karriärstarten på sjuttitalet till kakburksvärlden på åttitalet till Bone Machine-soundet på nittitalet.

De i mörkret, som av någon anledning låtit sig stoppas av rädsla, oförståelse eller stress när de första gången hört Tom Waits röst, sound och budskap och därmed förhindrat sig själv från att bli en upplyst.

Kommentarer

6 kommentarer till “Never Trust a Man in a Blue Trenchcoat”

  1. Martin S 28 May 2010, 09:46

    Tom Waits går som en illröd skiljelinje i vårt hushåll. Karin är en av de “upplysta”. Jag är en oförstående och mörkertrevande pajas från norra Östergötland.

  2. Jocke J 28 May 2010, 11:16

    Andreas det gör mig ont att behöva bekänna – men jag älskar dig. Tom Waits är min gud helt enkelt.

    Surrealistisk, burlesk cabaretblues med inslag av gravt alkoholiserad pop och en landstrykares feberdrömmar. Men också så mycket, mycket mer.
    Och så tar vi självklart en topp fem:

    1. Raindogs
    2. Swordfish Trombones
    3. Franks Wild Years
    4. Mule Variations
    5. Bone Machine

  3. Andreas 28 May 2010, 11:59

    Jag håller nog med om denna femling faktiskt! Ordningen kan diskuteras men det är ingen Biggie!

  4. Fredrik 28 May 2010, 12:17

    Ännu en av mina långa stora musikförälskelser. Mannen var i stort sett klanderfri ända fram till 2000-talets Alice och Bloodmoney, då tyckte jag han började gå på rutin. Hans 80-talstrilogi Swordfishtrombones, Raindogs och Franks Wild Years är nått av det mest udda men samtidigt gripande som kan kallas populärmusik. En av de få, kanske den enda, som jag nästan skulle betala vad som helst för att få se igen.

  5. ze german 29 May 2010, 11:41

    Jag trivs i mörkret..

  6. Jocke J 29 May 2010, 15:35

    Fredrik har rätt även om de albumen är långt ifrån dåliga. “Real Gone” som kom efter är dock flera snäpp bättre. Trippelskivan som sen följde har jag ingen större koll på. Verkar bra men onödig typ.
    Som tur är har karln en skivskatt från 83-99 som ingen annan kan mäta sig med. Det räcker långt.

Pingbacks & Trackbacks