Never Trust a Man in a Blue Trenchcoat
#51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
Det finns två sorters människor.
De upplysta, som upptäckt Tom Waits och lyssnat sig genom allt från den mer blueskonventionella karriärstarten på sjuttitalet till kakburksvärlden på åttitalet till Bone Machine-soundet på nittitalet.
De i mörkret, som av någon anledning låtit sig stoppas av rädsla, oförståelse eller stress när de första gången hört Tom Waits röst, sound och budskap och därmed förhindrat sig själv från att bli en upplyst.
Relaterat:
Kommentarer
6 kommentarer till “Never Trust a Man in a Blue Trenchcoat”
Pingbacks & Trackbacks
Skriv en kommentar
-
Polls
Loading ... -
Senaste kommentarerna
- Nice answer back in return of this matter with solid arguments
and telling everything concerning that.
/ 2 person hammock on "64. Bob Hund - Düsseldorf" - I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog
/ Highest Pix on "Desmond" - It’s nice to find a blog that so clearly describes
exactly what these things are! We had no idea what they were before
and this discussion is a tremendous help! Thank you so much!
| I had no clue you could do this sort of thing to
your body! W
/ body modification on "Glasvegas" - It's an awesome paragraph designed for all the web viewers; they will take benefit from it I am sure.
/ Montaż on "Panorama och kusiner" - Nasi Goreng
/ Jonas Rofors on "Äggalunken" - Ler förnöjt, eller rättare sagt måste faktiskt hålla mig för skratt för att inte väcka de andra, när jag läser ditt inlägg om småstadslivsaktiviteter i påskatid, även om det var ett tag sedan. Faktum är att jag försökte googla årets datum för denna b
/ Anna Lofors Sjögren on "Äggalunken" - We stumbled over here different website and thought I
should check things out. I like what I see so i am just following you.
Look forward to going over your web page repeatedly.
/ cekic on "Apokalyps!" - Samma här. Men jag måste säga en sak och det är att David Gahan alltid har varit fantastisk under hela sin karriär med Depeche Mode och stundtals på egen hand.
Visst, ibland har han inte varit närvarande eller sångmässig till 100% men med tanke på
/ Jocke J on "Depeche Mode v3.0" - Kan bara hålla med Martin S :-)
/ devotion on "Depeche Mode v3.0" - Fuck me! Dave sjunger besjälat för första gången sedan 2006. Det räcker en bra bit bara det. Jag ger en försiktigt optimistisk första tumme upp.
/ Martin S on "Depeche Mode v3.0"
- Nice answer back in return of this matter with solid arguments
and telling everything concerning that.
Tom Waits går som en illröd skiljelinje i vårt hushåll. Karin är en av de “upplysta”. Jag är en oförstående och mörkertrevande pajas från norra Östergötland.
Andreas det gör mig ont att behöva bekänna – men jag älskar dig. Tom Waits är min gud helt enkelt.
Surrealistisk, burlesk cabaretblues med inslag av gravt alkoholiserad pop och en landstrykares feberdrömmar. Men också så mycket, mycket mer.
Och så tar vi självklart en topp fem:
1. Raindogs
2. Swordfish Trombones
3. Franks Wild Years
4. Mule Variations
5. Bone Machine
Jag håller nog med om denna femling faktiskt! Ordningen kan diskuteras men det är ingen Biggie!
Ännu en av mina långa stora musikförälskelser. Mannen var i stort sett klanderfri ända fram till 2000-talets Alice och Bloodmoney, då tyckte jag han började gå på rutin. Hans 80-talstrilogi Swordfishtrombones, Raindogs och Franks Wild Years är nått av det mest udda men samtidigt gripande som kan kallas populärmusik. En av de få, kanske den enda, som jag nästan skulle betala vad som helst för att få se igen.
Jag trivs i mörkret..
Fredrik har rätt även om de albumen är långt ifrån dåliga. “Real Gone” som kom efter är dock flera snäpp bättre. Trippelskivan som sen följde har jag ingen större koll på. Verkar bra men onödig typ.
Som tur är har karln en skivskatt från 83-99 som ingen annan kan mäta sig med. Det räcker långt.