Margaret on the Guillotine

#66. The Specials – Ghosttown (1981)

#65. M.I.A – Paper Planes (2007)

#64. The Clash – Straight To Hell (1982)

Låt oss prata om mycket dåliga saker som blir till mycket bra saker. Thatchers England må ha varit ett helvete för de flesta med en tunn plånbok och/eller ett sunt förnuft. Ett land som segregerades ekonomiskt, politiskt, åldersmässigt och -inte minst-, och till stor del på grund av givna orsaker, blev ett riktigt rasistiskt skithål till land att vistas i. Jamaicaner, “Pakis” -utsttötta. Gruvarbetare lämnade till ett stort svart hål. Upplopp. Krig. Mellan plommonstopen och tuppkammen. Mellan Croxthethgingern och Rastafarin. Mellan det tillrättalagda och det upproriska.

Det föddes självklart mängder av stor musik ur detta. Kanske ska vi likt till de ansvariga för slavhandeln i Afrika på 1700talet sända en ironisk hommage till Margaret Thatcher som det indirekta drivmedlet för b la Sex Pistols (och därigenom The Cure, New Order, Siouxsie & The Banshees och The Smiths), The Clash (som åkte till Kingston och kom hem med ett nytt sound som skulle ändra delar av världen för all framtid -antalet band som startades pga The Clash låter jag vara osagt men ska vi gissa på 40.000? Ebba Grön/Imperiet byggde exempelvis hela sin existens på Clash och vi vet ju deras avtryck i Svensk musikhistoria), The Specials (som i odödliga Ghosttown behandlar delar av den tomhetskänslan som fanns i UK 1981), Billy Bragg (vars musikpolitiska arv knappast går av för hackor), Primal Scream etc etc…

M.I.A är förstås en sentida politisk artist. Men hon håller när hon är i sitt esse -som listan mycket riktigt visar- precis lika hög klass som sina föregångare. Och som tjej 2010, med SriLankansk bakgrund, i en poptelevision som domineras av porr-åmande sjuttonåringar är hon minst lika viktig som någonsin Joe Strummer 1983.

Kommentarer

13 kommentarer till “Margaret on the Guillotine”

  1. Martin S 21 May 2010, 11:19

    En extra påskliljeprydd medalj till dig, Jizmo, för det utsökta rubrikvalet!

  2. Jocke J 21 May 2010, 13:32

    Tycker “Paperplanes” stinker ost faktiskt. Coola produktioner räcker inte för mig tyvärr.

  3. Andreas 21 May 2010, 13:43

    Driver du med mig Jocke? : O

  4. Jocke J 21 May 2010, 13:58

    Andreas jag minns att du tyckte miss Eliot var grym också när hon kom. Ingen av dem har några låtar, bara produktion och attityd.

  5. Andreas 21 May 2010, 14:12

    Det är fortfarande inget fel på Missy Eliott! Framförallt inte på Timbalands arbete..

  6. Musse 21 May 2010, 14:18

    Kanske dags att göra en lista med de 100 bästa produktionerna?

  7. DMC 21 May 2010, 16:14

    Två kanonlåtar (64 & 66) på ett bräde!

  8. Andreas 21 May 2010, 22:03

    En hel dag har gått och inte en själ har sagt ett smack om vare sig The Clash eller The Specials. Det är dags för helg! Jag som hade tänkt mata på med inlägg. Aoch!

  9. Andreas 21 May 2010, 22:04

    Jomen Calle har ju gjort det såg jag nu! : D Ska jag alltså omvärdera läget då?

  10. ze german 22 May 2010, 08:29

    Man hinner ju inte med i uppdateringarna, i alla fall inte vi som inte hinner surfa på arbetstid. ;-)

    The Clash musik lämnar mig i stort sett helt oberörd, den ger mig ingenting. Specials däremot är en annan femma och Ghost town kan jag höra hur ofta som helst.

  11. ze german 22 May 2010, 08:33

    På tal om det kan jag rekommendera Horace Panters biografi “Ska’d for life” som handlar om hans tid i The Specials

  12. DMC 22 May 2010, 09:52

    Ska’dad?

  13. Jocke J 23 May 2010, 13:43

    Om det är något Clash gör så är det berör. De har också den där förmågan att sätta mig i en tidsmaskin tillbaka till den bilden jag har av tiden de befinner sig i. Som låtsasproducent är det också lite kul att notera att #64 har basspåret helt panorerat till höger :)

Pingbacks & Trackbacks