Glasvegas

Vi bryter nyhetssändningen mitt bland à; GRUMH… och A Split Second för att prata lite Glasvegas.
Detta nya hopp för rockmusiken har precis lossat loss sitt självbetitlade debutalbum. Jag får bilder i huvvet av slarvigt grafittimålade tegelmurar i Skottlands förorter. Doften av pints, piss och rök utanför stampubar i East Kilbride. Doften och bilden av ett alldeles för litet semi-detached hem på en smal gata fyllt av åtta ungar, en försupen fet farsa i vitt linne och en morsa med krullspolarna i den grånade håret rörandes med träsked i en kastrull fylld av haggis. Bilden av Daniel Day-Lewis fantastiska rollprestation i “Min vänstra fot”.

Drömmar! Från! Brittisk! Arbetarklass! Och! Då! I! Synnerhet! Från Norra England! Men! Ännu! Mer! FRÅN! SKOTTLAND!!

Thatcherismen är död men för helvete: länge leve det nya helvetet som måste fött fram detta!

Joy Divison/New Order i början av åttitalet; Hacienda. The Jesus And Mary Chain, The Stone Roses debut, Oasis “Definetly Maybe” och “What´s the Story..”. Välkommen till rockhistorien Glasvegas. Jag är så glad, 35 fast 17, att jag kan känna det jag gör nu.

*
Nu tar jag & Kollaps timeout och åker till hemlig ort i fyra dagar för uppvilande. Så jag passar på att önska trevlig helg. Köp skivor. Köp mina skivor. Köp Glasvegas skivor. Bli 17. Domedagen är, som ni vet, mycket nära förestående! ; )

Kommentarer

30 kommentarer till “Glasvegas”

  1. Martin S 10 Sep 2008, 19:26

    Följande sms-diskussion har gått mellan Thorildsplan och Kista ikväll.

    Martin: GLASVEGAS!!!

    Andreas: Lyssnar just nu på albumet!

    Martin: Samma här! Polmont On My Mind!!

    Andreas: Faktiskt exakt dit jag kommit nu!!

    Martin: Alltså, jag dör! Beställde just plattan också. Det här gänget är värda varenda spänn.

    Andreas: As previously stated – Det bästa nya som kommit från brittanien på ungefär 15 år. Det doftar tidlöshet i Kista.

    Martin: Första intrycket är en stark fyra. Några HELT knäckande låtar, några som behöver tid och minst en helt onödig (som det ju ofta är – albumformen är svår).
    Och jag behöver en cigg! Shit, alltså. Det är i stunder som dessa man älskar att man lever – och att popmusik faktiskt fortfarande kan slå undan benen på en, knocka en, skaka och smeka och betyda så förbannat mycket.
    Vi må vara äldre nu, mer luttrade. Men som det känns just i detta ögonblick är ingen som helst skillnad mot hur det kändes när man var 17. Jag är SÅ otroligt glad och tacksam för detta. Tack, Glasvegas!

  2. Andreas 10 Sep 2008, 19:37

    Underbart! Och i ett läge som detta ursäktar du säkert att jag snor ditt patenterade utropstecken-språk? Over to you, Hellqvist!

  3. Martin S 10 Sep 2008, 19:41

    Ja, fram med intrycken Jens! Själv är jag inne på nästan hela andra varvet med skivan nu. Herre min skapare så bra det är… Försökte just beställa en t-shirt också, men det var nåt vajsing och sajten sade “transaction failed”. Bastards!

  4. Andreas 10 Sep 2008, 20:04

    Det finns en hel del att tillägga. Som att:

    “Its my own cheating heart that makes me cry” inte bara är en av de senaste tio års bästa titlar, utan att den diekt citerar “Whats the story story morning glory” rakt av. Vågat. Underbart. Ascoolt. Och helt rätt.

    *Inledningen och avslutningen på skivan är tamigfan…ääh. Inga ord.

    *Moonlight Sonata-pastichen. Nja. Vi låter den växa på oss.

    *Det känns som aldrig nånsin förr att den brittiska scenen har varit helt död sen mitten av nittitalet. Kalla mig gubbjävel. Men det är det här jag föder på.

    Den här ganska usla arbetsdagen, det här vidriga höstvädret. Det spelar ingen större roll. Euforin har återvänt.

    Nu: fotboll & tacos.

  5. Martin S 10 Sep 2008, 20:40

    Just fan, det är fotboll också… Känns som att det kvittar just nu.

    Några tillägg:
    * Jag brukar ju fnysa åt albumformen rätt ofta just nu. Men. Den kan ha sina poänger också. Som när låtar får ett nytt liv i ett större sammanhang. Var inte helt såld på “Daddy’s gone” som singel – tyckte inte den levde upp till “Geraldine” (årets singel, om någon frågar mig!) – men på albumet kommer den mycket, mycket mer till sin rätt och växer plötsligt till något monumentalt. Vilken LÅT!

    * Avslutningen med “Ice Cream Van”… Ja, vad ska man säga? Om jag inte redan gråtit en gång idag hade jag ändå inte haft tårar kvar att göra den låten rättvisa. Herre, satan, jävlar och allt det där – Kan popmusik BLI sorgligare, gråare, mer betongtung och dimgrå? Jag vet faktiskt inte. Och det menar jag självfallet som något odelat positivt.

    * Den där “Månskenssonats”-historien tycker jag vi glömmer rakt av, bara. Den har ingen på en såhär fin skiva att göra.

  6. fiskhandlarn 11 Sep 2008, 10:24

    OMG! Jag håller fortfarande på att lyssna igenom skivan, men det här är ju helt sinnessjukt bra. Tack för tipset!

  7. Pickadulver 11 Sep 2008, 11:29

    Med risk för att hamna i facket “Det känns som att jag har hört det här förut” men Lonesome Swan är riktigt bra!

  8. Jonas R 12 Sep 2008, 11:59

    Jag lyckades få tillgång till datorn hemma ett par minuter genom att förvilla äldste pojken, gick in på deras Myspace-sida och lyssnade. Inte illa.
    Grabben kom snart tillbaka och krävde datorn, kommenterade snabbt att det lät som Surfpop/dansbands Ramones, och stängde av.

  9. Andreas 17 Sep 2008, 08:14

    Glasvegas

    Sep 5, 2008
    NME review 9/10

    First, a question: what is the point of rock’n’roll? There are as many answers as there are people to ask, but surely one essential tenet is that great rock affirms life. Which brings us to ‘Stabbed’, one of the most unsettling moments on Glasvegas’ astounding debut. In it, James Allan recounts a flight from a tooled-up gang in a half-dead monotone, muttering, “No cavalry could ever save me/I’m gonna get stabbed”, over reverb-ghostly piano. How many people are hunched knit-browed over notebooks right now, trying to write songs about ‘broken Britain and knife culture and that’? Well, they’ve all been rendered pointless by this, which knowingly echoes The Shangri-Las’ ‘Past, Present And Future’ in its borrowing of Beethoven’s ‘Moonlight Sonata’. A piece written by the world’s most famous composer while he was slowly going deaf, appropriated by a bunch of rough-edged dreamgirls to make a teenage melodrama of crushed hearts, reappropriated by a 20-something Glaswegian for a topical-yet-timeless evocation of terror that, in its humanisation of a social problem, somehow offers hope. That, my friends, is pop music at work.

    And that’s nowhere near the best song on the album. From the off, ‘Flowers & Football Tops’ grabs you by the throat: huge space and reverb lend power to spare instrumentation, stock “wooah wooah”s and “baby”s twisted to fit the raw and real pain of a mother deprived of her son by violence. Then there’s ‘Go Square Go’, the artery-pumping surge of guitar perfectly conjuring the adrenaline rush of an imminent childhood kicking. ‘Perfect’ is a word that keeps springing to mind, yet one of Glasvegas’ great strengths is that they’re forged from imperfection. Rather than seek out the tightest drummer on the Glasgow scene and the most seasoned guitarist, James Allan chose a girl he met in a shop and his cousin.

    As a result, they have the do-or-die gang mentality of all great bands. That knack of using the near-to-hand and commonplace to fashion a watertight aesthetic also feeds into Allan’s lyrics. At first, his repeated use of nursery-rhyme motifs jars, but on further listening you realise each is tightly woven into its context. Most heartbreakingly so in ‘Flowers & Football Tops’, where the refrain from ‘You Are My Sunshine’ lingers, subtly wrenching, on the “sun” syllable. ‘It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry’, meanwhile, deftly threads in a lyric from fellow working-class romantics Oasis as the narrator goes about his conquests. “It’s all about going out and getting pissed with eagle eyes/And sincerity bottom on my list/What’s the story morning glory?/I feel so low and worthless”, howls Allan, before the torrential finale cleanses his self-disgust. But unlike Oasis, Glasvegas are a social band: they sing about their city’s troubles, tour prisons and dedicate their first award to the murdered local teen who inspired ‘Flowers…’.

    Their most socially aware songs, ‘Geraldine’ and ‘Daddy’s Gone’, remain as astounding as at first listen. The former rips through a classic indie-rock template to the raw guts underneath by the sheer force of Allan’s retching-up-his-soul delivery and its genius subject matter: who else could write a song about a social worker and make it sound like your soul ascending to heaven? ‘Daddy’s Gone’ similarly still stuns with its frank but never mawkish sense of abandonment. That Allan keeps it out of the melodramatic mire it could be (at risk of a hack-lynching, compare it with Lennon’s ‘Mother’) is to his credit.

    What makes the album so sonically perfect is the contrast between the grandeur of Rich Costey’s big New York production, the simplicity of the songs and the immediacy of their Dion & The Belmonts-via-Dalmarnock inflections. Of course, they’re hardly the first to take doo-wop and girl-group sounds and add a bit of noise and echo. What sets them apart from bands ploughing similar furrows (like The Raveonettes) is their resistance to stylised retro references in favour of something much more human.

    So believe it: this is the real thing, no-one’s crying wolf, not even Alan McGee. There’s not enough hype in the world for Glasvegas. They are an important, amazing, real band that won’t let you down. Not because they play real instruments and sing real songs about real people (they’d be just as genuine if they wrote noise collages about interstellar seahorses on MacBooks); they’re real because they put their entire hearts and souls and brains into it. And that is rock’n’roll.

  10. Martin S 18 Sep 2008, 10:00

    “There’s not enough hype in the world for Glasvegas.
    They are an important, amazing, real band that won’t let you down.
    Not because they play real instruments and sing real songs about real people (they’d be just as genuine if they wrote noise collages about interstellar seahorses on MacBooks); they’re real because they put their entire hearts and souls and brains into it.
    And that is rock’n’roll.”

    Kunde inte sagt det bättre själv.
    Seså, diskutera nu buskisbody och analoga basgångar hela livet, for all I care. Själv lägger jag fokus på att popmusik alltid handlar om här och nu.
    Över till combatblöjorna…

  11. Eddie 24 Sep 2008, 22:48

    Hmm, visst är Glasvegas bra, men är de verkligen såå bra? Själv tycker jag att svenska Pascal är snäppet mer cyniska och unika i sin framtoning.

  12. Jonas R 1 Oct 2008, 11:02
  13. Fredrik (En Lömsk Jävel) 1 Oct 2008, 18:27

    Är det någon tidning som vågat skriva ner dom? Älskar verkligen hela världen bandet utom jag? Är jag onormal? Är jag fet och ful?!?!? Nej hu nu måste jag nog klämma en vinare och ett par chipspåsar…

  14. Martin S 1 Oct 2008, 18:40

    Skit i hajpen. Kreddpajsarna ska inte få ta det här bandet ifrån oss bara för att det är nytt och fränt. Glasvegas är på RIKTIGT.

  15. Fredrik (En Lömsk Jävel) 1 Oct 2008, 18:48

    Nej jag tror dom är på låtsas! Typ som Janne Långben eller Fredrik Reinfeldt och det är Milli Vanilli som gör musiken.

  16. Jonas R 2 Oct 2008, 08:26

    Fredrik Virtanen fortsätter hylla genom att travestera Lundell.
    http://www.aftonbladet.se/nojesliv/kronikorer/fredrikvirtanen/article3414354.ab

  17. Martin S 2 Oct 2008, 09:20

    Det är det jag säger. SKIT i kreddpajsarna som “bestämt sig för” att älska Glasvegas.
    Antingen kör det här bandet över dig och drabbar dig med tonårsfebrig intensitet rakt i hjärtat. Eller så gör den inte det.
    Men man ska ge fan i att låtsas bara för att det här är nytt och fräscht….
    Det var min poäng.

  18. Superlimpan 2 Oct 2008, 22:17

    Skit i Glasvegas nu… DM karusellen har börjat snurra. :P Tour Of The Universe/Aspects Of The Universe, The truth is out there.

  19. Andreas 2 Oct 2008, 23:28

    Är “Aspects of the Universe” ett bekräftat namn på albumet eller din gissning? : )

  20. Superlimpan 3 Oct 2008, 00:01

    Inte min gissning… en av killarna på home forumet “råkade” lägga ut namnet, men tog sedan bort det + alla svarsinlägg efter…

  21. Andreas 3 Oct 2008, 07:36

    Ah! : )

    Okej det var nåt sånt jag fick en känsla av efter fått veta turnénamnet + allas gissningar.

    Nu får jag en känsla av att DM har kommit längre i arbetet i studion än vad man kan tro. Racov pratade ju om det i onsdags.. Hmmm..

  22. DMC 3 Oct 2008, 10:39

    Precis, skit i det politiskt korrekta recensentbandet Glasvegas.
    Depecheinfernot har börjat!!
    Biljett till Berlinkonserten är införskaffad!!!

  23. Martin S 31 Mar 2010, 11:59

    Glasvegas är nu ett styck trummis fattigare och den moderna indiesoulens Mo Tucker är icke längre del av gruppen:
    http://www.nt.se/noje/artikel.aspx?articleid=5927627

  24. Andreas 31 Mar 2010, 12:15

    Det här är riktigt goda nyheter! Minns bara vad som hände Jesus & Mary Chain efter “Psychocandy”. Nu har Glasvegas fått en gratisbiljett till att utveckla soundet. Jag applåderar samtidigt och tackar henne för ett jävla gott jobb under hennes tid i bandet!

  25. DMC 31 Mar 2010, 13:10

    Det bådar gott när en trummis hoppar av!
    Då återstår bara en sak att göra! :)

  26. otto 31 Mar 2010, 13:25

    Japp och det är att ringa Christian Eigner.

  27. Jimmy Monell 31 Mar 2010, 13:41

    Ha ha ha

  28. DMC 31 Mar 2010, 18:01

    Det skulle bli en liten lättnad men tyvärr… så kommer det nog inte att ske.

    Gillar fö att band alltid, alltid jämförs med Depeche här på Kollaps. Det visar deras enorma styrka. :)

  29. DMC 31 Mar 2010, 19:48
  30. Jocke J 31 Mar 2010, 21:22

    Grym video jag har älskat såna där sjuka banor sen barnsben.

Pingbacks & Trackbacks