Gibbon

apop-191.jpg

Jismark flankerad av Moffa (t.v) och Söderström (t.h)

Minen är en s k “halvgibbon”, alltså inte en fullskalig “gibbon” då kinderna blåses upp i betydligt större format.

*

Det började under tågluffen 1993. Henrik “Sjögge” Sjögren och jag gav oss iväg på tugluff, vår första verkliga kontakt med världen utanför Tranås. Denna resa i sig kommer avhandlas i detaljerad skildring längre fram på Kollaps, men tillåt mig nu bara att presentera hur det härna bedrövliga utséende en gång började.

Vi hade sett Depeche Mode på Bercy i Paris. Det var Devotional-turnén, en av världens mest avhandlade turnéer så jag tänker inte säga mer om denna- och det var vårt första stopp på resan. Vi låste in våra gigantiska ryggsäckar på Gare du Nord och inhandlade ett par biljetter på svarta börsen. Sen satte vi oss och ölade i kön till konserthallen. Det var vi länge ensamma om. Fransyskorna skrattade åt oss, fransoserna gjorde narr av oss. Nånstans satt en dekadent varelse med sina vänner och delade, sittandes på en rutig duk, på en vinare. Ingen söp. Vart i helvete hade vi hamnat?

Sjögge packade av någon anledning in sin tobak -han rullade själv- i en fryspåse istället för John Silver-påsen. Jag tror den gått sönder. Vi var förundrade och på gränsen till förnedrade.

Som tur var dök änglarna upp –britter– försupna, stojandes, skrävlande. Det var underbart. Dessutom kunde vi ju prata med dem. Fransmännen är ju som bekant inte särdeles intresserade av det engelska språket.

Till slut öppnades dörrarna och vi kunde springa in på parketten.

Det amerikanska/irländska hiphop-bandet House of Pain var förband. Det regnade tomater, vattenflaskor och annan skit över stackarna under hela setet. Samtliga bar t-shirts med texten “We hate you all you cynical motherfuckers“. Det är i sanning inget lätt uppdrag att vara förband till Depeche Mode.

När Fad Gadget -god bless his soul- fick en favour returned och var förband på Exciter-turnén så var han varnad av Depecharna varpå han byggt sig en genomskinlig sköld han kunde skydda isg med. Tack och lov var kunskapen hos publiken tillräckligt hög för att han, som enda förband i historien (med möjligt undantag av Nitzer Ebb) kunde genomföra spelningar för en publik som applåderar.

Depeche var i fin form och vi fick en “One caress” med live-stråkar. Direkt efter spelningen sprang vi i full careta mot stationen för att lösa ut säckarna och sätta fart mot södra frankrike. Problemet var dock att det inte fanns några tåg att åka med så vi tvingades till att hänga kvar i kvarteren runt Bercy. Det började bli lite småkusligt för två grabbar, 19 & 20 år från Tranås. Vi försökte ta oss in på hotell i närheten, det var stängt.

Vi kommer då på den fullständigt geniala idén att fråga någon om vi kan slagga på området där Depeche Mode´s stagetrucks står parkerade. Där är vi övervakade och trygga iallfall, tänkte jag. Det kändes inte safe att gå omkring laddade med pengar & resebiljetter med två stora ryggsäckar i samma kvarter som pundare som skrek på franska och som hade stora hundar som sprang lösa.

Vi gick runt arenan, fann ingången och en vakt som satt där i en security bil. Han var fransman. Min skolfranska, bortskolkad och struntad i, skulle inte bli mycket till hjälp:

Uhhmm..pardon ms´ieur..uumm…moi…et..mon…ami (pekar på sjögge) would like to..no! I mean Non!….La bas…La bas…Moi et mon ami…noire (pekar mot den svarta himlen) pour demain…..le soleil 8pekar mot himlen) Le soleil demain! Moi et mon ami!! ummmm..

Han tittade storögt på mig när jag stakade mig fram, sen vinkade han helt sonika surt in oss på området. Utmattningstaktiken.

Väl därinne stötte vi ganska snabbt på en bunt roadies som satt och rökte maja, hasch och andra natural herbs så det bolmade från huvudet på dem. De skrattade självfallet åt oss. Vi såg ut som två vilsna imbeciller. Och det var ju förvisso sant. Men det här var ju britter så här kunde vi göra oss förstådda. Sjögge och jag satte oss ner bredvid dem. Jag tände en cigg, Sjögge tog fram sin plastpåse.

Detta drog britternas intresse till sig. Killen hade röka. Var det bra grejer? En av dem höll fram sin påse och sa:

You wanna switch? You get one from my supply if I get one from you?

Sjögge, överrumplad, fattar ändå vad som håller på att hända svarar:

-No. No thank you.

Roadien blir då ganska så sur och ännu mer intresserad av Sjögges supply. Och tar i med rösten

Come on Swede, let´s switch a fag!

Nu var det ett rejält dilemma för de tvenne ynglingarna. Här sitter vi med en påse vanlig tobak, de med en påse jazztobak. De har varit gästvänliga säger de och alla undrar nu varför inte vi vill dela med oss. Om Sjögge byter så märker de snabbt att de har blivit “blåsta” å deras sätt att se det. Om vi inte switchar kanske de slänger ut oss från området. Sjögge tittade med flackande blick på mig.

Vad som hände? Låt mig säga så här: 

På natten sprang vi mellan bussarna med uppblåsta kinder och skrek jag flyyyger, jag flyyyyger. Vi sträckte ut händerna, började skutta fram i hukad ställning, “vecklades ut” längs färden framåt och fick en “take off“. Skrattandes till magknipsnivå.

Gibbon-minen var född, den hette dock inte så då. Den hade egentligen inget namn förrän Martin Söderström och Therese De Waern namngav den flera år senare.

Men det började alltså denna natt. Efter att alla roadies somnat i sina bussar blåste Sjögge upp kinderna och började tala ur den lilla öppningen i käften. Jag gjorde likadant. Märkligt med ett 100% ratio på oss två då de flesta människor är oförmögna att utveckla denna gibbon-min. Tur är väl det.

*

En amerikan som jag senare träffade på luffen berättade om att han i London fick frågan “Oy, you got a fag?” varpå han nitade denne så det sjöng om det. Han hade aldrig hört uttrycket och trodde följdaktligen snubben kallade honom bög. Jänkare..

Kommentarer

5 kommentarer till “Gibbon”

  1. Pekman 18 Dec 2007, 14:56

    Fan, Martin ser ju ut som sångaren i Green Day på den bilden :)

  2. Sjögge 19 Dec 2007, 13:03

    En oförglömlig resa. Detta var endast en i raden av fullständigt bisarra upplevelser den resan.
    Jag väntar med spänning på din redogörelse från vårt möte med den k**a amerikanskan i Aten.
    Och då menar jag HELA berättelsen, från att jag blev osams med henne på skybaren, till att hon blev bryskt avhyst från vårt hotellrum sex timmar senare.

  3. Andreas 19 Dec 2007, 15:12

    Du kan iskallt räkna med en fullständig redovisning framöver. Dimitrus, smutsiga skor, klöshöka, colaburk, Atenamerikanska…allt!

  4. Martin S 20 Dec 2007, 11:11

    Pekman: Varför tror du att jag slutade färga barret svart och slutligen rakade av alltihopa? Du finner svaret i din egen föga smickrande analys av mitt utseende på den där bilden….

  5. Sjögge 21 Dec 2007, 12:46

    Allt utom Colaburken i ett folktomt Gare du Nord, snälla!

Pingbacks & Trackbacks