Det var Jazzen som dödade Depeche Mode.

JazzEnsem

Idag ska jag presentera en helt ny teori om Depeche Modes förfall. Eller historien om hur en mycket vit liten man från industrigatorna i Basildon blev en jazzig halvt svart man från Afrika.

Ett tag efter World Violation fick Martin Lee Gore klart för sig att den han, sedan barnsben, trott var hans pappa inte var hans biologiska far. Hans mor berättade hur landet låg, efter ett antal drinkar tillsammans med sonen, inför barnbarnet Viva Lee´s nedkomst (6 Juni 1991) så att Martin Gore inte skulle få panik om det visade sig att hans bebis skulle vara mörkhyad.

Det var ju nämligen så att en Jänkare, en marinsoldat, en African-American, var Martin´s riktiga far. Det var förstås traumatiskt för Gore, något år över de trettio, att få detta klart för sig. Förutom ett ivrigt krull och en stor pussmun fanns inte mycket som kunde avslöja den brittiske blekfisen att i själva verket vara en svart man.

Martin Gore hade visserligen skrivit electroblusesen”Personal Jesus”, baserat på ett enkelt Hooker-riff. Han hade skrivit “Black Celebration” och “Black Day” men ingen av dessa handlade om svarta pantrarna eller Malcolm X. Sanningen att säga var Gore inte ens särdeles hudfärgspolitisk ens under “Construction Time Again” eran. Och då var det framförallt Asien som gjorde intryck och avtryck hos låtskrivaren.

Om jag inte är helt snett ute här så hade alltså Gore, med undantag av vissa skivinköp i filmen 101, inga större kopplingar till gospel, blues och jazz-scenerna whatsoever.

Vad hände då sen? Jo, Gore hittade sitt egentliga arv långt från bilindustrin i Dagenham. Han träffade sin far i staterna. Han pennade nya låtar. “I Feel You” -smutsigare och hårdare blues än Leadbelly och Robert Johnson (om än i ett parallellt universum). Han skrev “Condemnation”, en gospel från mörkret som fick Dave Gahan att prestera sin livs sånginsats. Han skrev en mer rak gospel “Get Right With Me“. “Mercy In You”. Depeche Mode hade sannerligen aldrig låtit så. Till och med i de mest Depechiga ögonlicken, som i “Higher Love” och “Walking In My Shoes“, hade något hänt.

Depeche Mode hade hittat sin soul.

Sin själ. Sin gospel. Sin sanna blues. Depeche Mode hade nått en peak i karriären. Efter tio-tolv år som syntband (glöm nu att vissa pajasar skrek av ångest av gitarrerna på Violator) hade DM förvandlats till det mäktigaste, coolaste, mest välkomponerade, mest dekadanta rockbandet i hela världen. I en tid då Anton Corbijn framställde alla de största –U2, REM, Metallica– var det Depeche Mode som var mest blues, och mest soul (U2 lyssnade på Nitzer Ebb och Front 242 under “Achtung Baby” och hade sedan länge lirat av sig med BB King.)

Martin Gore hade sina år i Berlin bakom sig och sina år i Santa Barbara framför sig. Han, oväntad ättling av Afrika och Amerika, hade tagit till sig sitt arv, vare sig omedvetet eller inte.

*

**

***

Men ta mig fan om han inte hittat sin nemesis under den här tiden också.  Jazzen. Det som började så harmlöst med finstämda “Death´s Door“.

Jazz. En musikart som i sin finaste och mest välstrukna kostym bjuder på en Monika Z som sakta går genom stan. En makalös Nina Simone som sjunger “Feeling Good”. Jazz -en musikart som rymmer storverk som Miles Davies “Kind Of Blue” och vår egen Jan Johanssons “Jazz på Svenska”. Men detta är även en musikstil som bjuder på de mest hiskeliga sidorna hos människan. Vi talar om de mest introverta och extroverta musikerna. Vi talar om saxofon-onanister. Vi talar om musik som inte längre bryr sig om låten utan om tekniken och svårigheten i framförandet. Vi talar om fucking free jazz,  fusionjazz.

Hjälp! Jazz kan vara vidrigt.

Jazz kan, som Bengt Ohlsson skrev, vara farligt.

Och när Martin Gore pennade sin senaste sanna blues, “Barrel Of a Gun“, var han klar. Nästa gång han plockade upp gitarren och spelade E och G skrev han “Dream On“, en bagatell långt från svärta och dramatik. Det var över. Han hade blivit en jazzgubbe. Han hängde av sig sin svarta garderob och iklädde sig rollen som clownen, jokern, skojfarbrorn. Han köpte konstiga mössor, vita glansiga kostymer, satte på sig änglavingar, bar halslänkar som minde mer om surfare i Miami än fetischisterna i Hamburg. Karln bytte tänder. Ett léende som gjort Sammy Davis JR avundsjuk fann sig plötsligt tillrätta i låtskrivarens gom.

Bluesen, med sitt i grunden deppiga men ändå upplyftande anslag. Blues, bundet till sina regler om tolvor eller vers/refräng etc..  Bluesen som ledde fram till Rock and Roll hade förkastats till favör av djävulens riktigt sanna musik: Jazzen. Frijazz. Utan refränger. Utan verser. Utan hookar.

Gore´s far förstod med tiden att hans son var berömd och värd pengar. Han försökte kränga stålars av sin son. Sonen blev tvär och besviken och försvann igen ur hans liv lika snabbt som han kommit in i det.

Martin Gore pennade många nya låtar med jazzmannens bläck: “The Love Thieves”, “The Bottom Line”, “Zenstation”, “Slow Blow”, “Breathe”, “Comatose”, “Macro”.

Den magnifike kompostitören besinnade sig vid en ny livskris, skilsmässan från sin fru och det påtvingade låtskriveriet från entertainern Gahan, och kritade ner “A Pain that I´m Used To“, “John the Revelator” och “Precious“. Pop. Blues. Bombastiskt. Kanske inte nyskapande och historiskt stort som 90-talets första hälft men ändå på rätt sida floden Styx.

Nu, 2009, när Gore närmar sig de 50 har han slutat dricka alkohol och skrivit en kosmisk jazzplatta där låtar som “Peace“, “Little Soul” och “The Sun and the moon and the stars” vandrar i ett träsk som får mig att med darrande fingrar skriva: Det var arvet från jazzen som dödade Depeche Mode.

Om ni tror det skulle vara annorlunda med Alan Wilder i bandet får ni tänka igen. Lyssna bara på Recoils senaste bluffblues. När fan blir gammal blir han en jazzgubbe.

*

Kommentarer

39 kommentarer till “Det var Jazzen som dödade Depeche Mode.”

  1. Jens 31 Aug 2009, 17:27

    Lysande.

  2. F Strage 31 Aug 2009, 17:40

    Storartat, Andreas! Tillåt mig citera Cat Rapes Dog: “In the air tonight, an awful noise from Miles and the boys. I can’t stand that sound. It keeps me running around and around. Junk jazz, up your ass. Junk jazz, such a menace.” Men jag tror framför allt att det var Beatles som dödade Depeche. “Peace” låter exakt som “Across the Universe”. Värt att notera är att Nitzer Ebb kunde flörta med jazz utan problem på “Lightning Man”.

  3. Andreas 31 Aug 2009, 17:54

    “Peace” verser låter utan tvivel som “Across the Universe”. “Come Back” är inte heller så lite Lennonsk. Men som texten säger hade jazzens klor fäst sig i Gore långt innan Beatlesackorden plötsligt -och överraskande måste jag säga- trängde sig på.

    Kom ihåg att där Nitzer lyckades i “Lightning Man” misslyckades de kraftigt i de flesta andra oboebody-låtarna.

    För övrigt såg jag Birro läsa ur “Text” idag. Inte alls tråkigt det heller! : D I synnerhet inte som jag befann mig i denna lägenhet i Västra Skogen 1995. Vi lyssnade på ABBA, då deras “Gold” var den enda cd som fanns i studentrummet.

    Jag, Henko och Annika satt på golvet och drack fulsprit medans Henrik halvlåg i den ofantligt obäddade sängen. Någongång ska jag berätta historien om när samme Berggren sov i min brors mycket välbäddade säng i Tranås.

  4. Fredrik 31 Aug 2009, 18:01

    Jazz eller icke, men när man tappar låtskrivarkänslan och har hållit på i många år så kan man ju alltid göra musik dem en massa fina harmisar och annat lull-lull. Det är då det blir som i Depeche fall, snyggt men tråkigt. Vad jag egentligen tycker är värst är att dom låter så satans mätta. När hörde man Gahan verkligen sjunga från djupet av själen senast?

    Var det Birros kontring (Stavning???) på den där bloggbruden? Det var jävligt kul i alla fall. “The Sisters of MercEY!” Hahaha…

    Jaja…Jag väntar i alla fall på trombonsolot…

  5. Jocke J 31 Aug 2009, 18:46

    Hahaha. Det angenäma problemet är dock att ingen människa orkar spela jazz nykter särsklilt länge vilket skulle kunna få saker att bli intressant igen:)

  6. DMC 31 Aug 2009, 18:55

    Dressed In Black är en fenomenal jazzlåt skriven av Gore.

  7. DMC 31 Aug 2009, 19:01

    Förbannat bra skrivet Andreas!
    Men jag skulle nog vilja våga säga att dom jazzade ner sig inkl gospel redan på Shouldn’t Have Done That om man ska hårddra det hela ett snäpp till.

  8. Martin S 1 Sep 2009, 08:59

    Det här var, som jag sade dig redan igår, det roligaste jag läst på länge.

  9. Martin S 1 Sep 2009, 09:04

    Freddan: Det är nåt göteborgskt, tror jag. På västkusten vill många till exempel gärna uttala min husguds namn på sådant där bloggspråksvis (stavningsmässigt blir det ju kaiko när man ska försöka förklara i text, men tänk dig typ “Morri-ssejj”). Kan Birro ha fått samma bacill i 031-vattnet?

  10. DMC 1 Sep 2009, 09:34

    Love In Itself 4…

    Loungejazzen började Depeche med redan 1983.

    Andreas, det är roligt skrivet men du måste lyssna igenom lite mer av Depeche innan du far med osanningar :D

    Om nu jazzen dödade Depeche så dog dom efter att Vince Clarke hoppade av.

  11. Superlimpan 1 Sep 2009, 09:41

    Bra skrivet!

  12. Magnus 1 Sep 2009, 10:09

    Tja jag vet inte om jazzen tog död på DM…Den har ju funnits med sedan 1983.

    Däremot tror jag man började få hybris runt 1993 och försökte bli något slags rockband och slutade vara det alternativ till gubbrock som fansen letat efter.

  13. Andreas 1 Sep 2009, 10:09

    Kära DMC och Magnus. Sluta upp med att förstöra mitt resonemang! Glöm bort de där låtarna. : )

    Love in itself 4 är ju f ö helt uppenbarligen ett skämt från bandets sida. Det innebär ju knappast att jazzen varit en del av Depeche sen 83..det är ju ett helt befängt påstående. Hahaha! Bara för jag skrev “Hip Shooter” så har väl knappast jazzen varit en del av April Tears sen 1997?

  14. DMC 1 Sep 2009, 10:33

    Nej inte redan 1983 utan 1982.
    Leave In Silence, Quiter. Väldigt lågmäld pretentiös jazzversion utan någon som helst humor.

    Vince Clarke stod för 60-talspop i Depeche. Direkt efter hans avslut fann Martin Gore ett sätt att jazzifiera hela synthscenen med att smyga in jazz på sina b-sidor.

    Skämt och humor i musiksammanhang är inget att skämta om.
    Kraftwerk’s robotimage var nog från början bara ett skämt.

  15. Andreas 1 Sep 2009, 11:08

    Hahaha! Alvarligt talat så är humor ett högst underskattat och stundtals svårfunnet inslag i riktigt bra musik. Kraftwerk har självfallet nyttjat detta. Det behöver ju inte bli Bloodhound Gang-nivåer.

    Värre är det ändå när en subkulturs publik på allvar börjar tycka ett plojband är bra. Se: Tyskarna från Lund.

  16. DMC 1 Sep 2009, 11:36

    Kolla in Anvil’s rise and fall:

    http://www.youtube.com/watch?v=FF4H8lB2Y_o

    Dom själva tycker nog inte att det är så komiskt. Men det är lite smart att tjäna pengar i form av en film på sitt eget förfall.

    Jag vet inte om Manowar är allvarliga eller inte (då har man fanimej lyckats med sin plojj) men dom är humoristiska både på scen och i text.
    Från Hail and King:
    “May You’re swords stay wet like a young girl in her prime”
    All hårdrock är ett skämt.

    Venom. Dom slutade hela sin karriär med att säga att deras black metal grej bara var ett skämt.

    Lyssna på kloka Cooper ang black metal:

    http://www.youtube.com/watch?v=1XE4Cv5tBlg

    Men åter till kärnämnet. Depeche började jazza till sig redan 1982. Så var det med det.
    Nästa punkt!

  17. Andreas 1 Sep 2009, 12:04

    Manowar är utan tvivel det band som gett mig mest skratt inom musiken…

    “Let each note I know play be sent as an arrow straight through the hearts to all those who play false metal..Yiiiihhaaaaaaaaa!”

    ..kan vara den starkaste textraden någonsin.

  18. Andreas 1 Sep 2009, 12:06

    Förresten har jag ännu ett upplägg på gång: “Det var jazzen som fick Vince Clarke att lämna Depeche Mode.” I denna krönika kommer jag säkerställa att det var via jazzen som Depeche Mode hittade hem så pass tidigt i karriären och genom deta lyckades hitta svänget till “Something to Do”, “More than a Party”, “A Question of Time” och framförallt “Behind the Wheel”.

  19. DMC 1 Sep 2009, 12:55

    Det måste nämnas att Vince Clarke är den enda personen i världen som har gjort och gör synthpop. Den genren har han patent på.

  20. DMC 1 Sep 2009, 13:11

    Några låtar du måste tänka på:

    Leave In Silence, Quiteter

    Gospel är väl inte jazz men bomullsfältsgospeln började tidigt.

    Shouldn’t Have Done That (början till gospeln)

    Pipeline (fortsättningen på gospelvågen?)

    Åter till jazzen.

    Love In Itself 4

    Flexible (Dixielandjazz?)

    Dressed In Black. Tänk er Nick Cave göra en rökig cover på den med sömnig ståbas och vispar på skinnet!

    Blue Dress

  21. Andreas 1 Sep 2009, 13:59

    Syntpop? Human League då? “Dare”?

  22. DMC 1 Sep 2009, 14:30

    Inte synthpop på långa vägar.
    Jämför tex Puppets hela albumet Dare Me så hör du att Human League håller på med rock ‘n roll.

    Being Boiled ligger i gränslandet. Men eftersom synthpop inte ens var uppfunnen då så kan det inte vara det.

  23. Martin S 1 Sep 2009, 14:36

    Calle. Ingen har _hela_ världen lika millimeterprecist utmappad för sig som du. Det är så knasigt att det blir underbart och jag respekterar detta djupt.

  24. DMC 1 Sep 2009, 14:36

    Heavy metal:

    http://www.youtube.com/watch?v=gpbOkyuyADU

    Synthpop:

    http://www.youtube.com/watch?v=06fs6kwCtAg

    Andreas, att påstå att Human League inkl funkbas (!) (som förmodligen inte ens spelas på riktigt men bara att ha den på scen är en styggelse!) är synthpop är som att säga att Manowar är ett technoband.

  25. Pappa A (A Kilander) 1 Sep 2009, 15:00

    Nu gillar jag dig lite extra, käre Jismark.

  26. Jens 1 Sep 2009, 15:31

    “Jazzgrabbarnas högborg”

  27. Superlimpan 1 Sep 2009, 21:50

    Human League måste väl mer vara styggelsen jazzfunk! :D

  28. Monica Melena 1 Jan 2011, 15:20

    Rakt igenom rasistiskt och fördomsfullt. Problemet med “Shouldn’t have done that” var väl snarast det textmässiga innehållet när man besitter de “analytiska” åsikter/insikter som beskrivs ovan?
    Låt bara bli att lyssna på Depeche Mode är ni snälla!

  29. Andreas 1 Jan 2011, 22:56

    Hej Monica och välkommen till Kollaps. Jag utgår förstås från att du skämtar eller ber du samtliga i kommentarsfältet att sluta lyssna på Depeche Mode pga fördomar och rasism?:O

  30. Monica Melena 2 Jan 2011, 02:07

    Behöver jag citera från texten? Om Martins ursprung föranleder den typen av “analys”, så är mitt svar: JA!
    En engelsk översättning publicerad i Storbritannien respektive U.S.A. skulle generera en respons snarlik min egen, sannolikt än mer indignerad dock. Men det är väl perifert i er “intellektuella” krets?

  31. Andreas 2 Jan 2011, 07:54

    Ja du Monica. Har man så total avsaknad av humor som du så är det nog en väldigt bra ide för dig att fortsätta titta på Fox News och inte läsa Kollaps. Det kan ju också vara så att du inte uppfattar sarkastisk ton i text. Det är heller inga bra förutsättningar för att förstå Kollaps utgångspunkter.

  32. Monica Melena 2 Jan 2011, 12:42

    Fox News? De skulle nog älska din text!
    Du framställer dig själv som varande irreversibelt förblindad av etnocentricitet.
    Då föredrar jag nog att vara humorbefriad.
    Lycka till, måtte Koios stå er bi!

  33. DMC 2 Jan 2011, 12:47

    Andreas, sluta mata :)

  34. Andreas 2 Jan 2011, 13:06

    Hahaha.. Jag var iallafall tvungen att kasta in just Fox just eftersom det Monica håller på med är nån form av talibanism, jag vet bara inte vilken. Det sista hon skrev här måste jag först slå upp i en ordbok av hög rang för att ens förstå.

  35. Fredrik 2 Jan 2011, 13:58

    Herregud…

  36. Superlimpan 2 Jan 2011, 15:41

    Nu får ni sluta skämta här inne. Depeche Mode är allvarliga saker.

  37. Jocke 2 Jan 2011, 16:02

    Allvarliga saker..? Ahhh, det är därför de humorbefriade har börjat hitta hit!
    Fortsätt gärna, jag har precis tagit fram popcornskålen o bänkat mig framför datorn…

  38. otto 3 Jan 2011, 22:05

    hej hej monica…..monica är nog min nya idol. Var kan jag läsa mer av hennes fina texter?

  39. Martin S 4 Jan 2011, 13:58

    Koios! Roligt.

Pingbacks & Trackbacks