Brittisk Pubgospel

75. Blur – Tender (1999)

Blur. Det var ett riktigt jävla bra band det. Från inledande billig flanellmanchester till arenadisco till stor, stor gospel. Deras resa är av det mer udda slaget och det speglar väl sig inte så lite i Damon Albarns rastlösa själ och Graham Coxons truliga indiesjäl. “Tender” låter både Blur och som en låt som redan funnits i 100 år. Det är enkelt, briljant, självklart.

Kommentarer

3 kommentarer till “Brittisk Pubgospel”

  1. Martin S 20 May 2010, 11:22

    Och alla låtar som inte nöjer sig med en, utan petar in inte mindre än TRE refränger i samma låt ska uppmuntras!

    Dock (efter att ha läst “A bit of a Blur” och sett dokumentären “No distance left to run”):

    I det här klippet och vid den här tidpunkten var det ICKE god stämning i orkestern. Alla mådde skit. Förstod inte varandra, vänner som en gång var nära kunde inte längre kommunicera. Instängda i egna eländen (må det vara missbruk av olika former, skilsmässor, depressioner etc – den enda som inte var på galenskapens brant var Dave Rowntree som mest var Dave Rowntree och hade köpt TVÅ Spitfire-plan för sina Blur-pengar och var ganska nöjd med det) så var livet som Blur allt annat än en skrattfest här.

    Fan om det inte går att se i klippet, hur livsbejakande den här lo fi-gospeln än må låta.

  2. Andreas 20 May 2010, 11:48

    Ah! Jag ser verkligen fram mot att se “No distant left to run”!

  3. Fredrik 21 May 2010, 00:33

    Det låter faktiskt rätt illa om den här versionen. Ansträngt och forcerat ljud. Dålig feeling. Kören räddar framförandet. Men låten är hur som bra och jag är en av dom som tycker att den här plattan är en av Blurs mest intressanta. En av dom jag lyssnat mest på. Coxon är KUNG!

Pingbacks & Trackbacks