Arvika Del 1: Ankomst & Santigold

Arvikafestivalen 2009: Där Depeche Mode abdikerade. Där drottningen hette Santigold och kungen hette Thåström.

Jens “El Hellqo” AKA “El Scorcho” AKA “Hence the frog” Hellqvist blev försenad till Arvika. Tåget stannade i Kil efter att ha krupit fram i flera kilometer. Väl där kom beskedet att nästkommande tåg mot Arvika -det egentliga väntade inte in förseningen!- skulle dröja närmare två timmar. Det skulle aldrig komma något sådant tåg. Istället, när det var dags för försenad avgång klockan 20.00, rapporterades det i Kils skrapiga högtalare att det skulle bli tal om ersättningsbussar. De var över 200 pesroner med Arvika och dess festival som destination som stod där.

Ni kan därför förstå att när El Scorcho till slut anlände så var han inte direkt själaglad. Att sitta i kvällssolen med mig, Jimpan och Louise var något han sett fram emot. Så också vi. Men nu kunde -några timmar försenat- i alla fall allting börja på allvar: Fram med kalla öl, Depechedokumentärer på DVD, på med blandcd:n!

Bra bodde vi, inhyrda hos Emma från festivalen, i en etta i centrala Arvika. Campingen är helt utesluten för en gravid kvinna och tre griniga gubbar som vill sova ut och ha nybakat bröd och nyplockade jordgubbar till frulle. 

*

I strålande sol intogs så torsdagens första mål mat dagen efter allas anländande. Det duschades och snart blev jag -helt väntat- mer rastlös än de andra. Därför gick skickades jag iväg mot festivalområdet. Jag rekade scenerna, kollade det nya VIP-området och hälsade på bekant folk innan jag småkollade lite på akter som Adiam Dymott, James Yuill och nåt reggaeband. 

När The Sounds kickade igång på stora scen började vänner och bekanta strömma in på området. Inte för att se Helsingborgarna kanske -det var varmt som i Sahara framför stora scén- utan snarare för att fortsätta/börja dricka in sig backstage. Själva hade jag min husfavorit Santigold först på schemat. Det var med stor glädje jag, tillsammans med Louise och Alex b la, kunde höra och se amerikanskan kicka igång sin show med “You´ll Find a way”.

281x211
Santi White. 

Santi satte ner foten direkt och golvade, tillsammans med sina körtjejer (coolare och med ÄNNU bättre fokus än Duc Nahn i Scandinavium 88), mig helt fullständigt. Jag kan inte säga att jag blev överraskad. Med tiden har Santis debutplatta visat sig klart starkare än Glasvegas dito. Det var m a o förra årets bästa platta som var grunden för framträdandet. Men vi fick även en eminent -och överraskande- version av Cure´s “Killing an Arab”. Om det var slump eller inte att den framfördes för Arvikas publik låter jag vara osagt.

Santigold blandar stenhård modern elektro med  Clash-estetik, Kingston-backbeats och Pixiesbasar. Jag älskar det. Santi White visade sig dessutom vara en utomordentligt sympatisk scenpersonlighet som charmade brallorna av såväl både tidigare inlyssnade och nyfikna nykomlingar. Publiken blev tyvärr inte så stor som hon var jävligt väl värd, men när giget av rundades med en “My Creator” var nog få besvikna. I synnerhet de ynglingar som bjöds upp att dansa på scén i sista låten. Ögonblicket när Santi och körtjejerna gjorde en ascool synkroniserad dans samtidigt som en kille i endast gördel (eventuellt en nedhasad korsett) och silverblå kortbrallor rör sig i en pretentiös psykotisk ballerinadans över scenen var en av topparna under årets festival.


20 Sekunder “Say Aha”.

*

Fortsättning följer snart….

Kommentarer

4 kommentarer till “Arvika Del 1: Ankomst & Santigold”

  1. Alex 6 Jul 2009, 18:27

    ojoj! Det är ju en post som är glömd i den långa listan på vad som var bäst i Arvika. Den skulle i vart fall få minst två röster.

    • LHN Planchen

  2. Andreas 6 Jul 2009, 18:41

    Nu är jag kanske glömsk här! Men vilken var det? : D

  3. Alex 6 Jul 2009, 20:49

    calles och min planch!

  4. Andreas 6 Jul 2009, 23:57

    Ah! Just!! : D

Pingbacks & Trackbacks