27. Puppets

För första (och sista)  gången kommer jag nu själv att ifrågasätta listan. Hur kan man jämföra “Puppets” och “John The Revelator”?

Fyra tonåringar nyss fria från den värsta aknen, i sina första vacklande steg som en grupp. Mot en trio medelålders män med en bandhistoria tillsammans på över 25 år.

En liten otrimmad, puttrande syntpopmoped i förorten mot en ångvält som färdats genom himlen, helvetet och tillbaka.

Ja, det går förstås inte om man inte är listfanatiker och lite halvmanisk. Och just här, vid placeringarna strax innan de 25 första ställs saker på sin spets. Och det handlar föga om Depeche Mode:

Hur går det att avgöra hur mycket nostalgi det finns i listbedömt musikälskande?

Hur mycket egna minnen är relevanta i bedömandet?

Hur mycket av en själv, och intet Depeche Mode, finns det i resonemanget?

Hjärta v/s hjärna?

Och hur enkelt är det egentligen att avgöra om en låt som kom för bara två och ett halvt år sen faktiskt är bättre än en favorit man haft sedan man var nio år?

Jag är fullständigt övertygade om att vi allihopa har hört världens bästa låt. Och vi hörde den förmodligen nånstans i tonåren. Tiden då vi börjar upptäcka världen utanför skolan, kompisarna och föräldrahemmet. Och att vi därefter aldrig får höra en låt som är bättre än originalet, som vi, medvetet eller omedvetet, hela tiden jämför med. Vårt “ideal”.

På samma sätt hävdar äldre generationer att det var bättre på Elvis och Beatles tid. På samma sätt kommer många i framtida generationen hålla Alicia Key´s “No One” och My Chemical Romance´s “Black Parade” som kandidater till världens bästa låt medans vi kommer fnysa åt dem.

Efter jag gjort listan klar i julas har jag ofta uppdaterat mig själv genom att sätta på låtarna och fundera en stund. Hur mycket älskar jag det här och hur mycket tror jag att jag älskar det här? Värderar hjärnans minne en stor hit högre i slutändan, än en liten baksida som aldrig spelats live eller ens blivit särskilt allmänpopulär? Känslan och hjärtat har fått avgöra varje gång. Därför:

Puppets. Kanske en Dark Horse. Kanske inte. Låtjäveln är så förgrymmat bra. Och har varit det i 26 oantastliga år. Vince Clarke tidiga kompostion of sound och melodi står i princip bredvid den mest högaktade från tiden -”Photographic”- och frågan är varför i hela havet inte Puppets fått åtminstone halva resan som “klassikern” fått. Alla ingredienser finns ju där. Det är banne mig exakt samma formula. Och vi vet ju vad vi (nästan) alla tycker om “Photographic”, eller hur?

Jan 30, 2008 | Depeche Mode 151

Relaterat:

  1. Svarta Änglar
  2. Tala, Stava & Sjung Sen Om Döden
  3. Lite mer inspirerat

Kommentarer

11 kommentarer till “27. Puppets”

  1. DMC 30 Jan 2008, 14:05

    Ojojojojoj. Puppets, Vince Clarke’s näst bästa låt någonsin.
    Iskall!

    Nu listar du jävligt mycket. Kan det vara så att depeche 151 listan är klar till på lördag?

  2. Andreas 30 Jan 2008, 14:14

    Nix, det kommer den icke! : )

  3. Thobias 30 Jan 2008, 16:16

    Puppets är underbar och kan def. jämföras med senare låtar. Nu blev jag på bra humör;o)

  4. Nomenklatura 30 Jan 2008, 16:42

    Evil’s Toy, när lägger du upp deras lista, A1?

  5. Andreas 30 Jan 2008, 17:12

    Det är möjligt att de är med på en kommande lista jag ska göra, men det är definitivt ingen lista som innehåller ett enda positivt ord! : D

  6. Jens 30 Jan 2008, 17:14

    Fan vad det är coolt att röka.

  7. Nomenklatura 30 Jan 2008, 17:49

    Du kan få en ny knapp.

  8. DMC 30 Jan 2008, 19:05

    Rökare sjunger bättre än icke rökare.

  9. Johan 30 Jan 2008, 20:51

    Puppets är bra, riktigt bra men kanske inte så bra.

  10. Nomenklatura 31 Jan 2008, 09:08

    No smoking until marriage!

  11. Johan 2 Feb 2008, 09:01

    Hur kunde jag missa att mitt absoluta “hatord” smugit sig in här? Formula. Finns det något mer groteskt ord? Jag tror inte det.

    Skulle möjligtvis vara sockar då. En socka, två sockor. En klocka, två klockor. Enkelt.

Pingbacks & Trackbacks

Skriv en kommentar