The Signal

Apr 7, 2010 | 1 Comment

Alan i Bukarest

Apr 7, 2010 | Comments Off on Alan i Bukarest

The Ichabod Experience

På lördag är det prestigefyllt Quiz igen. Senast det begav sig var jag arrangör. Vinnaren som tog till slut tog hem allt? Thobias Wollhed -som följdaktligen är arrangör denna gång. Flera Kollapsveteraner kommer delta. Räkna med rapport och svartmålning. Apropå Front 242-tröjan på märklig plats (omtalad i kommentatorsfältet) så har jag även bifogat en gyllig bild på en sansad Tobbe i sällskap med en kraftigt skelögd liten hünd.

Apr 7, 2010 | 4 Comments

Lisbeth har hittat hem

En solig påskhälsning från världens epicentrum Tranås! Här har vi precis som resten av ortsbefolkningen gått Äggalunken. En utförlig rapport kommer senare. Dagens stora nyhet är dock inte Tranåsiansk. Det är självfallet att mästaren David Fincher ska regissera Hollywood-versionen av Män som hatar kvinnor. Det är antagligen det största som hänt något svenskproducerat (Stieg Larsson är stor!) någonsin vare sig bok, film eller musik. Det kommer bli fantastiskt mörkt och snyggt.

Glad Svart Påsk!

Apr 2, 2010 | 9 Comments

Vad händer just nu på ön?

FET SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE FÖLJER SERIEN SLAVISKT FRÅN USA-SÄNDNINGEN VARJE VECKA.

Vad händer i Lost? Jo ÄNTLIGEN börjar vi få ordentligt med klarhet och det är ju tämligen uppenbart efter förra veckans makalösa episka avsnitt som gav oss inte bara tårar och rysningar utan även en hel hink full med svar. Självfallet är det ju så att inget är ristat i sten men allt -och då menar jag allt- tyder ju på att:

Jacob är en form av fångvaktare på ön. Hans uppdrag är att hålla the man in black kvar på stället. Jacob har krafter som utan tvivel är övermänskliga men jag är tämligen jävla säker på att han inte är Gud eller ens ängel eller vad man nu vill kalla det. Jag håller kvar vid min Horusteori. Med detta sagt tror jag inte heller man ska ta för bokstavligt på att Man In Black är djävulen. Man måste komma ihåg att de spanska slavarna på 1800-talet endast hade El Diablo som referens. I nutid säger man väl mer som Dogen: Evil incarnated.

Ska man då fortfarande ställa sig frågan om Man In Black har lite godhet i sig? Jo det kan man faktiskt göra. Se reaktionen när Alpert kommer tillbaka och inte har “utfört uppdraget”. Kan man ställa sig frågan om Jacob enbart är god? Ja det kan man också göra. Men jag tycker definitivt man ska ta några saker för givet:

* Man In Black manipulerar, ljuger och dödar skoningslöst för att få genom sin vilja -att komma “hem”.

* Jacob berättar i konversationen med Alpert att han lämnar det till människan att -förutsättninglöst- själv avgöra hur den agerar. Jag tycker ärligt talat det förklarar tamigfan allting. Jacob ger alltså varje människa möjligheten att ta rätt beslut själv istället för att interfera och styra. Snacka om att debatten vi haft kring kring Fri Vilja varit 110% rätt ute. Varför just våra Lostisar är utvalda som kandidater vet vi inte än men att de alla haft möjligheten att förändras till det bättre på ön och därmed kunna bli The Candidate att ersätta Jacob är nu utan tvivel säkerställt. Sayid och Claire är dessvärre förlorade.

* Jag tycker ändå att ödet inte behöver motsäga den fria viljan. Jag är helt säker på att såna som Charlie aldrig kunnat förhindra sitt öde och måste acceptera det som så skedde i säsong tre. Detta förstärktes av Alperts älskade Isabella.

* Att Hurley varit seriens inofficiella huvudperson bra länge nu stärktes också. Att han är den ende som talar med döda människor talar för att hans roll i slutet kommer bli stor.

* Var står Charles Widmore i allt detta? Ja det kan man fråga sig. Antagligen så vill han ta över efter Jacob eller liknande. Men jag är rätt säker på att vi kan:

a) Definiera Dharma Initiative som en sektliknande rörelse som ville slå mynt av öns egenskaper och göra en i grund och botten god insats. Problemet är bara att de fick sitt eget Waco med Benjamin Linus som ledare för The Others. The Others som i grund och botten borde haft goda egenskaper eftersom Alpert företrätt Jacob. Dessvärre har de inte fått sina uppdrag av den goda kraften utan av den manipulerande Ben. Och det är svårt att bortse från ondskan i The Purge. Men vare sig du var Dharma eller Hostile så hade du, enligt Jacobs devis, alltid möjligheten att göra det rätta valet. och ska vi tro på det som fanns i fyren och det som Dogen m fl sagt så är ju de flesta genom åren hanplockade till ön av jacob i hans försök att bevisa männsikans godhet /motbevisa Man In Black (som tror att människan i botten är självdestruktiv och ond/egoistisk/naiv/korrupt?)

b) Samme Ben som aldrig blivit inviterad till Jacob (No one enters unless theyre invited) och som manipulerat och ljugit genom hela sin karriär. Ben har aldrig varit någon kandidat och Jacob har aldrig sett att Benjamin verkat för det goda. Därför fick också Ben möjligheten att välja när han dödade Jacob. Men nånstans visste mannen i Tawerets fot att han skulle dö där. Jag tror det var därför Ilana grät när Jacob besökte henne i sjuksängen. För att hon förstod redan då att hennes fadersgestalt skulle dö.

Nu kommer det följa en infernaliskt spännande sista hälft av säsongen där jag tror vi får se endera 1)en Man In Black slå sig ut ffrån ön och lämna den för att sprida mörker och jävelskap i världen. 2) en av kandidaterna ta över på ön för att kvarhålla svarta monstret på samma sätt som Jacob. Sen tror jag även Desmond dyker upp och gör en avgörande insats. Antagligen är även Penny inblandad. Det kan ha något att göra med Desmonds “konstant” som Faraday pratade om i ett nyckelavsnitt säsong fyra. Undra också vad Widmore kommer hitta på för jävelskaper. Hur kommer Sawyer,Jin och Kate ta sig bort från de mörka krafterna?

Det kommer bli klassisk television och jag tror inte på något antiklimax. Däremot tror jag på en klassisk och tämligen oväntad upplösning som med allra största sannolikhet har att göra med de så kallade “Flash Sideways” historierna. Det skulle vara typiskt Lost och oerhört snyggt .

Mar 29, 2010 | 2 Comments

Cantona

Äntligen har jag sett “Looking For Eric”. Jag visste att den skulle vara bra men jag fick ta mig fan en chock. Svart, svart mörker. Jag trodde som vanligt, när jag ska se en film jag sett fram mot , att den ska vara en småkul komedi med twist. Men jag hade som vanligt fel. Huvudrollen som spelas av Steve Evets (b la en sentida The Fall medlem) gör en topp 25 prestation på bästa skådespeleri jag sett alla kategorier. Cantona är för övrigt inte alls dålig han heller. Starkt, satans vad starkt. Ken Loachs Looking For Cantona- stenklar 5 av 5.

Mar 28, 2010 | 4 Comments

From Eternity, Since the Beginning of Time.

Lost är den bästa TV-serien någonsin utan något som helst tvivel. Och senaste avsnittet “Ab Aeterno” kvalar till och med in på den absoluta toppen av de bästa avsnitten i hela serien. Jag säger ingenting nu men frågar ni ska jag säga vad jag tror och vet om allt. För mig, och alla andra som litar på den enklaste sanningen (så gott som alltid den rätta) som presenteras i serien, är det nämligen stenklart hur läget ligger nu. Det var längesen en låt fick mig att rysa lika mycket som jag gör under ett sånt här avsnitt. Magi! Magi! Magi!

Mar 24, 2010 | 14 Comments

La Paz

Jag drömde om La Paz för några timmar sen. För andra natten i rad. Varför gör jag det? Är det nån som varit där? Är det fint?

Mar 24, 2010 | 5 Comments

Recoilstruction Time Again

Calle och jag hittade en lapp med hemlig info på ett mystiskt ställe.

Ni har sett bilderna på de åldrade superstjärnorna. Ni har hört snacket om kepsen. Ni har förstått att det var en speciell dag i fredags. Här kommer hela historien om Recoilstruction Time Again.

Först och främst: Jens Hellqvists Air Berlin plan avgick inte från Göteborg. Inte ens från Köpenhamn där det stod parkerat. Killen blev kvar på Landvetter i timme efter timme innan han tvangs återvända hem till lägenheten istället för Hansa Ton Studios. Vi brukar göra oss lustiga över dråpliga händelser på Kollaps. Men det har var inte det minsta dråpligt. Det var en tragedi. Så innan återberättelsen börjar – Vi saknade dig som fan, Jens. Men mest av allt vet vi att du saknade kvällen.

02:00 ringde klockan från TV-bordet. Jag sov i soffan och lyckade faktiskt, under omständigheterna, med konsttricket att somna innan halv tio. Välbehövliga cirka fyra timmar. I synnerhet som jag skulle åka lokaltrafik och traska genom stan innan första uppsamling 04:20 vid Mariatorget. Nattbus och långpromenadad anlände jag till Torkel Knutssongatan där redan Calle var på plats. Han drack en juice. Jag tog dagens första öl. Varför redan här? Jag behöver mina öl när jag ska upp i luften. Det är inte min favoritsysselsättning men det sätts såklart på sin spets när man ska lyfta på okristliga Ryan Air-tider.

Snart droppade herrskapet in; Alex, Fredrik, Pauli. Fyra öl (samtliga signerade Jismark) och en timma senare var vi framme vid Skavsta. En fläckfri bilresa med undantag av sista färden in på parkeringen där chaufför Sudra höjde rösten mot en framför oss stillastående, plötsligt backande bil.

På flygplatsen beställde Alex och Fredrik in varsin, för en känslig mage, oförklarligt onyttig britt-frukost med enkom heta, rostade och stekta varor. Dessutom fick de stressäta den utav bara helvete när kön ringlade sig vid sidan om oss och sista check-in var fem minuter borta. Springandes tog vi oss fram till gaten mot Berlin.

En lost-diskussion och en flygplansstart senare var vi i luften och min tillfälliga flygpsykologimentor/medpassagerare Picha krävde varsamt en sovstund. Ölen och distraktionen att prata Lost hade gjort mig prima under lyftet och jag bytte säte till dagens första heta Depechediskussion. Herrar Sudra och Nilsson hade kommit fram till att hela kvällen skulle handla om ett “It´s called a Heart”-jubileum.

Det går snabbt att flyga till Berlin och efter ett par pitstop på den tidiga förmiddagen så var vi framme vid den ökända DepMod-baren i god tid innan lunchtid för människor med normal dygnsrytm. Det visade sig vara ett sunkhak i Kreuzberg. Vi mötte upp några andra fanatiska collectors of the universe -Julien från Frankrike och Thomas från Österrike och tog plats vid stambordet. Den enda medtagna cd-skivan (resten var vinyl) “Construction Time Again” började matas i högtalarna. Klockan var runt tolv och jag hade varit vaken i 10 timmar. En normal dag hade klockan alltså varit runt sex på kvällen.

Det friska ölintaget krävde ett avbrott och under tidiga eftermiddagen prickade jag in en långpromenad, en lunch och en sovstund på hotellet. De herrar som inte tog en sovstund såg mer än lovligt trötta ut en stund innan avfärd mot Hansa men de styrde upp sig själva igen.

Vi tog en strategisk position på det gamla Fletchhaket bredvid studion när vi kom fram. Det stod redan då horder av människor som fotograferade byggnaden utifrån. Självfallet beställdes det enda Hawaii-målet kvar på menyn in till bordet (Pizza. Toast Hawaii finns ej mer). Det fina med att sitta på restaurangen var ju självfallet att vi kunde tjuvlyssna på soundcheck inifrån. Det var ju förstås högintressant då ingen egentligen visste vad som skulle hända.

The Normal skulle spela var det hemliga ordet. Men under dagens resa kom allt detta i frågeställningens ljus då källan till informationen, Irländaren Stephen, hade dykt upp och medgett att han vid tidpunkten han fick veta om sensationen (direkt från Alan Wilder backstage efter DM på Royal Albert Hall) var nåt så in i helvete full. Något som senare under kvällen skulle bekräftas av Wilder.

Döm då min chock när jag hörde ljud genom väggen som jag kände igen från “Love In Itself”. Håret ställde sig upp över hela kroppen. Jag funderade på om jag verkligen skulle säga något till sällskapet. Jag bestämde mig för att göra det. Ingen trodde på mig. Ingen ville ens höra på dumsnacket. Det viftades bort med att det var DJ-soundcheck. Förvisso hade jag hört ljudet utanför sitt sammanhang men jag gick med på att det var orimligt att någon skulle spela “Love In Itself” under kvällen.

Ölintaget fortfor med glada utrop, nervös förväntan och diskussioner. Roligast var Calle som vi var på väg att skicka in till Soundchecket för att skälla ut amatörerna därinne. Utgångspunkten skulle vara frågan (med barsk röst) –Do you have ProTools? Svaret skulle komma (med besserwisser-röst) från Calle själv -I have ProTools. Och efter ännu en tystnad skulle han säga –At Home. Detta alltså till Wilder, Miller, PK & Jones. Tyvärr blev det aldrig verklighet.

Klockan tickade mot nio och till slut var vi inne i de magnifika lokalerna där b la min gamle antagonist Ilbert jobbar i sin studio. Jag såg Ilbert passera förbi men jag orkade inte säga hej. Däremot var vi snabbt framme när Gareth Jones dök upp. Och Daniel Miller. Vilka legender! På plats där de gjorde storverken.

Nä, självklart skulle inte den här kvällen bli mindre rolig och intressant. Herrar Miller & Jones gick vid kvart i tio upp på scen, presenterade av Alan, och började spela upp en skum virvel-loop på låg volym. Samtigit började bilder på Matterhorn att visas. Och snart hörde jag “Love In Itself”-ljuden igen. Calle tittade på mig. Samtliga i sällskapet mer eller mindre dreglade vid tanken på vad som skulle komma härnäst. Och efter första mixen fem minuter senare började man ana vad: Reconstruction Time Again. Varenda jävla spår från första skivan i Hansa i en för kvällen helt omgjord, nygjord upptagning. Den närmaste timmen fick vi följdaktligen höra järnrör, syntbasgångar och elektroniskt blås swooscha mellan högtalarna i den perfekta lokalen för någonting dylikt. Det var rörande, spännande och magiskt på en och samma gång.

Visst, ibland kanske kaggen och hihaten inte kändes varken 1983 eller 2010 men spela roll. Jones & Miller i Meistersaal i en fullständigt unik föreställning med en publik där ingen riskerade att missförstå vad som skedde.

När så klockan blev 23.00 började Recoil sitt set och jag ska ärligt säga att det var på gränsen till sinnessjukt bra. Filmerna bakom, den helt makalösa ljudbilden -100%. När Wilder oväntat dessutom pumpade igång “Never Let me Down Again Aggro Mix” stod hårstråna givakt på kroppen:

Och självfallet -som ni förstått på bilderna avslutades kvällen med ett crescendo -Party med Wilder & co i VIP-baren i rummet där David Bowie skrev “Heroes”. Alan Wilder fick under natten frågan om hur det kom sig att han fortfarande har driften att göra musik och ge sig ut med detta på ett event-turné. Svaret var fantastiskt: –If I wouldnt be doing this I wouldnt be me.