Vem i helvete var Frank Mertens?

42. Alphaville – A Victory Of Love (1984)

1984 slog blixten ner. “Big In Japan“. “Sounds Like a Melody“. “Forever Young“. Och sen den där helt fantastiska första låten på LP:n med det där magiska “taktbytet”. Alphaville hade anlänt. Jag hade cyklat till lokala skivhandlaren och handlat 7″ och 12″ (Men herregud minns ni så JÄVLA bra b-sidorna var?? Seeds och Elevator. Det är sjukt starka 5+ och inget annat!) Tracks var en lista fylld av fantastiska låtar: Howard Jones. Depeche såklart. Nasa. +1. Sedermera Pet Shop Boys. Erasure. Duran Duran. Indochine.

Ja, det var magiska tider. Jag var 11 år och gick på minidisco och dansade tryckare till “Forever Young” som alla andra. Jag hade redan börjat med min högtalardans också som mer eller mindre fortsatt sen dess. Den är sannerligen inte komplicerad. Man ställer sig framför den största högtalaren som låter mest och bara sugs in i musiken genom halvrytmiskt diggande med blundande ögon och hyttande nävar. “A Victory Of Love” var, och är, i sanning en sån låt. Stråkarna i låtens crescendoavsnitt är så förbannat jävla fina även 2010.

1984 var Alphavilles år. Sen hoppade Frank Mertens av. Vem var då denna blonda german? Han måste ha varit en begåvning utöver det vanliga. För precis som när Prince farsa övergav låtskriveriet till sin son så tappade Alphaville stinget efter hans depart. Visst, nån enstaka “Dance With Me” kunde dämpa fallet. Men i övrigt en lång plåga till karriär som för länge sen nådde Viking Line-stadiet.

I år är det visst nån nostalgiturné på gång men jag håller mig långt, långt borta. Jag behöver inga rosa benvärmare eller vida, gula byxor för att minnas 1984. Jag tar fram “A Victory Of Love” och minns när Alphaville var så bra att självaste Depeche Mode var avståndstagande till gruppen i pressuttalanden: –Vi tycker att de bara härmar oss vill jag minnas att de sa. Det måste ha varit Fletcher som fått micken framför käften.

Kommentarer

8 kommentarer till “Vem i helvete var Frank Mertens?”

  1. Jens 31 May 2010, 15:50

    AJ is on fire!

  2. Martin S 31 May 2010, 16:02

    Indeed, indeed.

  3. Fredrik 31 May 2010, 17:25

    Jag har då givetvis inget större förhållande till dom här herrarna då jag var fem när detta kom. Alphaville har för mig varit lättsam radiosyntpop och mest associerats med, som sagt, lågstadiedisco och popcorn. Men så skaffade jag deras samlingsskiva för att se om det var annorlunda någonstans, och visst, den här låten var den som fick mig att rycka till mest. Grym låt. Skiljer den sig från mycket av deras material annars eller?

  4. Andreas 31 May 2010, 17:45

    Jag skulle vilja säga att nämnda låtar + “Fallen Angel” är deras starkaste stund. Helt suveränt. Efter det är det dock tämligen tomt.

  5. DMC 31 May 2010, 20:29

    Hela Forever Young albumet är verkligen bra!
    Förutom själva låten Forever Young då.

    Dom hade skivsignering år 1984 på Skivakademin. (den låg på den tiden under Gallerian).
    Satt en hel dag, från öppningsdags med en polare och väntade på dom nya idolerna i skivaffären.
    Vi var väl dom enda som var där fram och väntade fram till kl ett på eftermiddagen. Då började det strömma till folk och det blev knökfullt.
    Sen kom självaste Alphaville kl tre och det hela var över på ett par minuter.

    Jag fick LP’n och maxin Big In Japan signerade.
    På LP’n skrev dom förutom sina namn, Love and greenpeace.

    Sen, Summer in Berlin! 2009! ;)

  6. DMC 31 May 2010, 20:31

    Faaan! Lyssnar nu på youtubeklippet.
    Sådana flashbacks tillbaks till sjuan! :)

  7. Johan 18 Jun 2010, 01:37

    Det här är den enda bra låten de gjort, men vilken låt sen!

  8. Jonathan 21 Dec 2010, 20:55

    jag har precis samma upplevelse av Alphaville som du, och liksom du har jag nu – när jag sitter och känner att kraften i albumet fortfarande finns kvar – undrat vem denne Frank Mertens var. Alphaville var ett av få band där jag lovade mig själv att alltid köpa varenda jäkla skiva de gjorde, men efter den fruktansvärda Jerusalem fattade man ju att detta var inte samma band längre.
    Så allt måste varit Frank Mertens verk. Och sen försvann han.
    Bra skrivet förresten.

Pingbacks & Trackbacks