The Sounds Of Comfort

För mig började det med The Wedding Present och “Kennedy” 1989:

2:24 är startpunkten för det instrumentala crescendot.

Sen kom Ride med sin underbara “OX4” 1992:

5:03 år startpunkten för det instrumentala crescendot.

Vi talar självfallet om låtar som är uppbyggda på så sätt att de skall avslutas i ett långsamt och noga uträknat klimax, helst med samma ackord som gått genom hela låten. För varje runda som rullar skall det intensifieras något, gärna subtilt först, sedan med mer framträdande instrument/stråkmelodier/distgittarrer för att till slut avslutas i en wall of sound/(omvänd) kakafoni. Det ska vara utan leadsång. Kör är okej. Men absolut ingen leadsång.

Det ska med andra ord vara uppbyggt för att vara avslutningslåten på en konsert då sångaren ställer tillbaka micken, bockar buddhistiskt mot publiken, vinkar lätt och värdigt vandrar av scenen efter ett triumfartat vokalavslut i en låt (som fått hela publiken att gråta/rysa/känna gemenskap med band & varandra), medans bandet spelar vidare till de sista orden av “We love you. Thank you and Goodnight” – hemskt gärna uttalade av en nyckelmedlem i bandet innan crescendot påbörjas.

Förstås ackompanjerat av strobbljus/rök/projektioner och mer framträdande scenpositioner för instrumentalisterna, förslagsvis går gitarrist och basist ut på varsin sida av scenen. De kan till och med ta sats och klättra upp på bashögtalarna för att en sista gång visa sin makt och pondus över publiken. Musik när den är som störst. Som mest episk. Arena, fuck it! Musik gjord för att framföra på hög, hög volym för horder av fans vars själar kollektivt svävar iväg på ett moln av lycka. Ett välbekant populärt svenskt exempel här:

Många har försökt att göra den ultimata “crescendolåten”. Jag själv har, skarpt influerad av Wedding Present i min tidga karriär gjort “Searching For The Sun” för er som känner till den. Jag har även gjort en elektronisk version av avslutet – “Leaving Places“. Den sista låten April Tears nånsin spelade live -på Debaser 2004. Små låtar i sammanhanget, men ändå.

Många är de små band som velat skapa sig sin episka sång. Ja, många är de som gjort försöket att lyckas med allt det ovanstående men misslyckats kapitalt på sitt gig inför en fåhövdad föga entusiastisk åhörarskara utan ljusshow och rök. Men inuti har vi som gjort det ryst av tanken att vara en riktig rockstjärna och målat upp en inre bild av ett maximalt klimax.

För Mew var det helt säkert så när de skrev”Comforting Sounds“. De, vid tillfället, mycket unga danskarna kan omöjligtvis inte tänkt att “Nu har vi gjort det. Vi har gjort vår OX4! Vi har gjort vår Kennedy, for helvede!!” Föga överraskande fick de Alan McGee (cirkeln sluten -McGee upptäckte ju även Ride) att skita brittknäck och fick order av denne om återinspelning och det är i den versionen Mew lyckas med det så många försökt med hence: De gjorde den ultimata avslutningslåten!

Louise & jag använde den till vår sorti från vigseln ty mer pampigt kan man inte lämna en plats, scén eller strandvigsel. Vrid upp volymen ordentligt och följ med in i Mews twistade men sjukt vackra tonsatta sagovärld. (Instrumentalt Crescendo Startpunkt 4:30)

8. Mew – Comforting Sounds (2000/2003)

Jun 13, 2010 | 100 av de 1000 bästa låtarna

Relaterat:

Kommentarer

9 kommentarer till “The Sounds Of Comfort”

Fredrik 13 Jun 2010, 20:37

Ajajaj… Undrar om den inte kommit högre för mig ändå. Så komplett och hårresande.
Martin S 14 Jun 2010, 09:21

Jag vill också minnas att en viss F Broberg blev så rörd när han, och bröllopsbandet, spelade nämnda låt att den vackre gotlänningen stod och grät uppe på scenen. Ett fint minne.
Musse 14 Jun 2010, 09:31

Var det inte efter Devos “Mongoloid” han fällde en tår?
Martin S 14 Jun 2010, 10:17

Haha, DET hade i och för sig varit extremt roligt!
Fredrik 14 Jun 2010, 10:21

Ja även om det inte spelmässigt lät som ett fång nyplockade rosor så klarade inte själen riktigt av det där ögonblicket.
Fredrik 14 Jun 2010, 10:24

Mongoloid var fin den med, men nej, ingen tår fälldes där. Kanske jag fick något i ögat?
Andreas 14 Jun 2010, 15:35

Att som inledning på andra set se CZ sjunga “Comforting Sounds” med en mer och mer gråtande Freddan på gitarr var så oerhört stort. Och som jag sagt 1000 gånger -det lät ofattbart bra.
Andreas 14 Jun 2010, 15:36

Varför har vi inte en diskussion om avslutningslåtar? : O
DMC 14 Jun 2010, 16:08

DEVO-tion.