The April Tears i London (del 6)
Det finns ångestfyllda morgnar och så finns det panikångestfyllda morgnar. Den här morgonen var definitivt en sådan. April Tears vaknade upp som ett splittrat band. Vi åkte ut till skivbolagets kontor och hälsade på, förhandsbestämt besök. Och i och med detta lättsamma spenderande av tid så rann liksom det mesta ut i sanden.
Tuben och jag som inte pratat på hela dagen omfamnade tyst varandra och så var det grollet glömt. Sara återblev näktergalen i bandet. Jimmy fick tillbaka färgen från att ha varit svart och vit. Kitte återfick färgen efter att ha varit kritvit. När vi senare på eftermiddagen for ut till Heathrow var det istället en enorm baksmälla som drabbade bandet. Jag har aldrig varit så bakis. Och då har jag ändå, tyvärr får man väl säga, festat under många mera dagar i sträck än detta.
Flygresan hem har gjort mig för evigt flygrädd. Jag trodde jag skulle dö hela vägen hem. Inte av en krasch kanske, snarare av cellskräck kombinerat med tidernas snurr i skallen. Kroppen var inte alls med. Magen var galen, benen helspaka. Jag satt instängd vid ett fönster, svettades floder, spyfärdig, hjärtslag. Turistklassen hade gjort comeback i mitt flygande. Möjligen en följd av senaste dagens händelser eller så var helt enkelt uppvisningen från bolaget över.
När vi satt i taxin från Arlanda tillbaka till Stockholm var det reality-check för hela bandet. Helt plötsligt var vi tillbaka i den normala fattiga musikertillvaron. Som jag så många gånger sagt: Vi blev visade en bergstopps vy innan vi snabbt fick åka kana ner i skiten igen.
*
Ett par dagar senare var Jimmy och jag tillbaka hos producent Christoffer i Vallarum, Skåne igen. Efter han hört den story jag nu delat med er skrattade han i tjugo minuter och fick då magknip. Efter det torkade han tårarna, samlade ihop sig och sa:
-Ni har varit i London i fyra dagar. I fyra dagar! Normala band får kanske liknande problem efter ett års turnerande.
The April Tears var inget normalt band, that is for sure. Och vem vet vad som hade hänt om vi breakat på riktigt? Rockmyten med lyx, fri sprit, god mat, egna chaufförer i limousiner och spännande omgivning skrotade hela grundstrukturen hos detta tighta, kämpande band på fyra dagar.
THE END.
Relaterat:
Kommentarer
Skriv en kommentar
-
Polls
Loading ... -
Senaste kommentarerna
- Nice answer back in return of this matter with solid arguments
and telling everything concerning that.
/ 2 person hammock on "64. Bob Hund - Düsseldorf" - I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog
/ Highest Pix on "Desmond" - It’s nice to find a blog that so clearly describes
exactly what these things are! We had no idea what they were before
and this discussion is a tremendous help! Thank you so much!
| I had no clue you could do this sort of thing to
your body! W
/ body modification on "Glasvegas" - It's an awesome paragraph designed for all the web viewers; they will take benefit from it I am sure.
/ Montaż on "Panorama och kusiner" - Nasi Goreng
/ Jonas Rofors on "Äggalunken" - Ler förnöjt, eller rättare sagt måste faktiskt hålla mig för skratt för att inte väcka de andra, när jag läser ditt inlägg om småstadslivsaktiviteter i påskatid, även om det var ett tag sedan. Faktum är att jag försökte googla årets datum för denna b
/ Anna Lofors Sjögren on "Äggalunken" - We stumbled over here different website and thought I
should check things out. I like what I see so i am just following you.
Look forward to going over your web page repeatedly.
/ cekic on "Apokalyps!" - Samma här. Men jag måste säga en sak och det är att David Gahan alltid har varit fantastisk under hela sin karriär med Depeche Mode och stundtals på egen hand.
Visst, ibland har han inte varit närvarande eller sångmässig till 100% men med tanke på
/ Jocke J on "Depeche Mode v3.0" - Kan bara hålla med Martin S :-)
/ devotion on "Depeche Mode v3.0" - Fuck me! Dave sjunger besjälat för första gången sedan 2006. Det räcker en bra bit bara det. Jag ger en försiktigt optimistisk första tumme upp.
/ Martin S on "Depeche Mode v3.0"
- Nice answer back in return of this matter with solid arguments
and telling everything concerning that.