Sabrosa i Wales (dag 2)

Järngänget slog sakta upp ögonen på förmiddagen. Jag har för vana att vakna tidigt, vare sig jag vill eller inte och tog för givet när jag masade mig upp att jag var först upp i huset. Jag smög mig förbi Simon och Lasse som snusade sött i sina slafar och tog mig ner för trappen. Däri soffan med jeans, skjorta och hela schabraket ligger Freddan utslagen och snarkar högt. På andra delen Jocke, även han i full mundering, utbräsad över ett parti kuddar. Jag öppnar ytterdörren och kisar ut. 

Morning! säger Richard  i bara arbetsbyxor och med vattenslangen i högsta hugg. Sen klättrar han upp sin på “cleaningbin” buss och spänner fast något, sen hoppar han ner, parkerar om bilen och spolar sen gatan ren. Jag hinner under denna tid ta två bloss.

Richard hade en egen firma, han åkte helt enkelt runt bland fölk och tömde skiten. Den här veckan skulle dessvärre hans kunder få brottas med överfyllda sophinkar, för jag tror inte han jobbade mer än nån dag, han tog det som sin livsuppgift att ta hand om Sabrosa. Och vilken guldkille det är, det måste jag säga igen.

Huset börjar vakna till liv. Idag var det två gig ,ett i Cwmbran på tidiga eftermiddagen och ett på kvällen på ett ställe som, ens om jag kunde minnas det aldrig skulle kunna skriva det, än mindre säga det. Låt oss kalla det Killingwrermmbrwa. Tro mig när jag säger att det säkert hette så också.

Efter att slutligen fått upp sju-sovarna och fått på oss kläder och packat Richards cleaning-bin buss var vi redo. Då säger Freddan att han bara ska gå på toaletten och ett besviket sus hördes genom samlingen. När Freddan går på toalett så brukar man få vänta 30-45 minuter. Och det var precis det vi fick göra även den här gången. Det slutade mer eller mindre med att vi fick släpa ut honom från tjottan.

Cwmbran, där Simon växte upp, hade någon form av Lördagsfestival, och det var man ur huse i den lilla staden. Sabrosa var inklämt på en scen i ett program som bland annat föregicks av en rödklädd grupp tonårstjejer som körde ett gympaprogram på torget.

Redan under gårdagen hade Simons bror, Jonathan, börjat filma Sabrosas spelning. Jag reagerade över att han spatserade omkring på scenen och filmade oss, det kändes inte helt 100%, jag tyckte killen kanske kunde stå nedanför scenen. Denna dag verkade han fast besluten att inte bara fortsätta filma gigen, utan även allt vi gjorde och göra en dokumentär eller nåt. Hans kamera fanns överallt hela dagen.

Vi körde våra låtar och uppskattades väl. Jag vet inte jag, men vi fick skriva lite autografer och sen blåste vi vidare mot Killingwrermmbrwa. Väl där möttes vi upp av arrangörerna Abi och Angela, och iallafall Abi verkade fast besluten att göra en “make-up” för gårdagen. Abi var egentligen bara oerfaren i branchen och hajade nog ganska väl att Angela inte var seriös. Den jävla surkärringen pratade vi knappt med, vi betraktade henne från dag som ett skämt. Abi hade inrett en loge till oss med frukt och godis och en hel platta bärs. Det var vi MYCKET nöjda med.

Scenen såg också bra ut, vi ställde av oss instrumenten och gick upp i logen för att chilla med bärsen. Nu var vi på gott humör. Spegel, soffa, öl. Så ja. Och huset vi skulle spela i var ett gammalt workmens hall, skitfint.. Jag andades ut och snackade en stund med Jocke “Jag behöver en succé NU!” sa jag bland annat.

Jag hann knappt öppna ölen förrän Abi kom flåsande upp för trappen till logen och hämtade hela plattan och försvann springande ut genom dörren.. Vi bara stirrade på varandra. Neeeej…vad i heeeelvete nu då?

Det visade sig att de som hyrde ut lokalen inte godkände något öldrickande i huset och det blev ett jävla liv.
Angela och Abi satte sig i krismöte med tanten och gubben som drev Workmens Hall i Killingwrermmbrwa.

Sabrosa lommade med hängande huvuden ut till Cleaning-bin bus och öppnade surt de få ölen vi själva hade lyckats få med.

Vi blev kallade till soundcheck, det hade varit väldigt tyst där oppe och det hade sin förklaring i att kablar och förgreningskontakter saknades, men det hade de slutligen lyckats rodda ihop. Pinsamt nog var det andra bandet som roddade hela scenen. Angela drog förstås inte ett strå till stacken och nu satt de alltså upptagna i ett möte. Situationen började redan bli ohållbar, snubbarna i andra bandet var goa gubbar och vi snackade med dem och det var cool allting, men vi kunde ju inte riktigt öppna upp oss fullt och såga hans morsa, som ju Angela var, hur som helst.

Jocke gick fram till trumsetet och satte sig. Han försvann bakom bastrumman Endast hans panna och ögon stack upp bakom virveltrumman. -Nämen för helvete… Jocke tog med ett handfast grepp tag i den lilla pianostolen och kastade den åt helvete och gick ut i ett förråd och hämtade en gammal trästol som han sedan satte sig på och börja trampa på baskagge-pedalen. I denna stol, med en vackert snidad rygg, skulle Jocke senare genomföra giget.

Angela och Abi´s möte med gubben och tanten drog ut på tiden. Det tog över fyra timmar. Ingen av oss kunde tro våra ögon vad det var som hände. Under denna tiden öppnades ingen bar, ingen släpptes in, restaurangpersonlaen hade inga besked att ge. Sabrosa satte sig i cleaning-bin bus och sörplade i sig det sista av ölen vi hade och frågade oss om det ö h t skulle bli nån spelning.

Tillsammans kom senare turnéarrangörerna ut och gav tummen upp. Showtime.
Första bandet går ganska snart upp på scen, baren öppnas -vi fick inte ens bärs, vi fick betala våran egen konsumtion, och folk började släppas in. In kommer: en rundlagd man med spretigt rött skägg och kaptensmössa, en kvinna med peruk och ett par ynglingar på sparkstötting.

Och mycket roligare än så blev det inte, visst, det kom några till, men jag tror aldrig att det under kvällen var mer än 30 personer. Och workmenshall var stort, vi snackar Kåren i Göteborg/Debaser Medis minst! 

Simons bror Jonathan hade fortsatt filma under dagen och min irritation hade stigit. Jag sa till honom, vänligt men bestämt, att hålla sig från scenen ikväll. Han nickade som han förstod -men int fan hade han gjort det int.

Sabrosa går upp på scen och börjar på “Sympathetic Symphony” framför en fåhövdad skara människor. Upp på scen hoppar vår dokumentärfilmare och ställer sig och filmar med ryggen mot publiken PRECIS FRAMFÖR VÅR SÅNGARE!

De få jävla stackare som var där kunde alltså inte ens se lead-singer James när han sjöng. Nu var jag mäkta irriterad och ropade ut svordomar till de andra på scen. När så Jonathan kom till min sida scenen och började filma min gitarrhals på 20 centimeters avstånd så gick jag demonstrativt bort från honom. Fan tro´t men han fattar inte hinten och kommer efter. Då gör jag vad varje gitarrburen man drivs till för att freda sig. Jag hockeytacklar snubben så han flyger i backen. Jag får in en grym höft-tackling och känslan är enormt befriande. 

Nu fattade han ju inte ens där att lämna bandet i fred, men min hörna var från och med nu obevakad. Efter giget sa jag till honom att han är portad från vår scen “for life”.

Strax kring 12 efter lite festande bestämde vi oss för att dra tillbaka till Richard´s place, grabbarna överraskade mig med sång precis efter tolvslaget “Happy birthday to you”. Jag blev mycket glad för jag hade inte haft en tanke på att jag fyllde år. 31 bast. “Jag behöver en succé nu” 31.

Festen fortsatte hos Richard och Jocke var i färd med att presentera en “Jockefylla” för andra dagen i rad!

Vi gick upp på baksidan av Richards hus, det var kolsvart, jag vet i helvete vad vi skulle göra där. Men falken flaxade till och Richards hund, som ingen lagt märke till skällde. Detta fick följande effekt: Jocke, som kan vara lite rädd och hypokondrisk av sig -för att uttrycka sig milt- hoppar rätt upp i famnen på James och skriker gällt “iiiiiiih”.

Han släpptes ned, vi andra kunde konstatera att han nu hade nåt nått fasen då trollkarlsfingrarna kommer fram. Det är lite svårt att beskriva endast i text, men det får som följd att Jocke rör på fingrarna väldigt frenetiskt och mycket. Som han pekar med olika fingrar i olika riktningar hela tiden.Fast väldigt snabbt. Armföringen ska vara hög och fingrarna fortsätter liksom att fara kring även om en cigarett eller öl finns i handlingen.

Efter en liten stund beslutar sig sällskapet för att vandra de fyra trappstegen från Richards egenhändigt byggda veranda ner till framsidan av huset för att gå och lägga sig. Jocke står kvar ovanför trappen och gör osynliga trick. Hans blick är velig, hans kroppsföring är långsam. Nån ropar trött:

-Men för fan, kom igen nu Jocke!

Jocke tar mycket varsamt och långsamt första trappsteget. Sen tittar han mot sällskapet.

-För helvete Jocke, kom igen nu!!

Med motoriken och snabbheten av en mänsklig sköldpadda förflyttar sig trollkarlen ett trappsteg till.
När han når det tredje trappsteget har det tagit en minut.

JOCKE! För FAAN!

Jocke tar så slutligen det fjärde trappsteget, böjer sig sakta, sakta ner, fingrarna och underarmarna far omkring i orytmiska banor, han hamnar i en hukande position, är stilla en kort sekund, tittar mot sällskapet, sen välter han högerut.

Jocke hamnade i en rosenbuske. Nu blev det liv i luckan. AAAAAAAAAAHHHHHHJJJJJJJJ!!! skriker han, helt stilla från busken. James och Richard går och lyfter upp honom och bär surt in honom i huset. 

 *

En länk till  Jonathans video av  “Let it Free” som är sammansatt endast av
filmningarna denna dagen i Cwmbran och i Killingwrermmbrwa.:

http://www.youtube.com/watch?v=lSVPgSmCN1k

Kommentarer

En kommentar till “Sabrosa i Wales (dag 2)”

  1. Martin S 22 Nov 2007, 17:44

    Fantastiskt underhållande.
    Frågan som alla ställer sig nu är dock följande:

    När, åh när, kommer
    1) illrarna
    2) ett styck samurajsvärd
    in i bilden?

Pingbacks & Trackbacks