Route 66

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att mitt liv på turné eller på klubb, tillsammans med band, musiker och allmänna suputer borde dokumentärfilmas. Och faktum är att jag genom åren har samlat skit nog för en förbannat rolig TV-säsong på en sådär 30 avsnitt. Visst det händer en massa jättebra grejer, men det man skrattar godast och råast åt efteråt är ju det som fuckar upp. Förr eller senare måste man skratta annars är man ute på rejält hal is.

Vi i Lip Service var i torsdags inbjudna att vara med på scen för att hylla Depeche Modes “Music For The Masses” som fyller 20 år. Ett album och ett band som står mig inte bara varmt om hjärtat. Nej för fan, Depeche Mode är det bästa bandet som någonsin funnits. Jag har älskat  Depeche sen jag först hörde dem 1982. Jag var åtta. Mina kusiner spelade in blandband till mig. Sen hade jag bland annat en rosa klippbok där jag samlade bilder på Dave, Martin & Co.

I September 1987 fick jag skjuts i ilfart på en moppe för att njuta av MFTM hemma hos den lyckliga kompisen som först lagt labbarna på plattan. 1997 hade jag lyckan att spela in en platta i PUK studion i Danmark där MFTM är inspelad. Den skivan blev aldrig släppt. En annan story som jag ska berätta senare. Men den kostade en miljon att spela in. Tranås Alexander Lucas tackar Per Gessle för investeringen!
 
Jag ska berätta för dem som vill om ett hundratal idiotiska, inkompetenta och fullständigt vanvettiga händelser från PUK studion och med April Tears -men inte idag. Inte i min första blogg. Det verkar väl som en vettig idé att avhandla det dagsaktuella till att börja med.

Att tillsammans med andra svenska artister, såsom Emmon och gänget från Paris, Magnus Carlsson och en bunt talanger och vänner till, hylla den här skivan var en självklarhet. Och det var en fantastisk kväll. Skitkul. Jonas Thorell och husbandet gjorde klanderfria framträdanden, STUMM-kören med en stor ratio på skalliga män lade en sakral stämning på musiken. Vi var också bra. Kort sagt var i princip allt kanon tycker jag. Det var trevligt och det var fylla och kramar. Men det är ju fan inte sånt härligt jag tänker frossa i. Det är ju det som går fel, det dråpliga, som jag ämnar av avhandla i mitt bloggande.

Route 66.

Vi i Lip Service är jag och min fantastiska fru: Louise. Live är våra goda vänner Tony & CZ med. Tony är stabil. CZ är lika galen som jag och Louise. Dagen till ära var även Jocke och Freddan, succéherrarna från bröllopsbandet – Louise och jag gifte ju oss i Augusti för er som inte visste det –  inbjudna för att stärka upp oss i vårt sista nummer, punkversionen av depecheversionen av bluesklassikern “Route 66”.

Omständigheterna var sådana att middagsgäster på Mosebacke, där arrangemanget gick av stapeln, ruinerade vårt soundcheck. Vi jobbar ju allihopa så att passa de utsatta soundcheck-tiderna mellan 13 och 16 var out of the question. Så vi satsade på att få ihop ett snabbt soundcheck med Jon från Melody Club som ersättare till den för tillfället frånvarande husteknikern Skinny. Men det fick vi alltså inte. Mellan 18-20 var det en bunt matgäster som inte fick störas. Ett vanligt fenomen i klubbvärlden.

Klockan 20 blev ny utsatt tid, en inte så kul tid, då Depechefansen och polarna hängde på låsen till klubben. Och man vill liksom inte “outa” sina nummer för alla när man för en gångs skull lyckats hålla käften för alla om vilka nummer man skulle göra. Så vi ville inte soundchecka våra tre låtar “Never Let Me Down Aggro Mix”, “Behind The Wheel” eller “Route 66” för över 50% av publiken.

Vi valde följdaktligen att köra en så kallad “blindgångare”, eller vad fan, – det blev inte ens det.. Vi linecheckade instrumenten. Backtracks, trumpads, gitarrer, ställde om hela trumsetet från husbandets Velvet Underground-puka-och-virvel till klassisk rockset för att endast linechecka virvel och kagge -vansinnigt förstås- och knackade lite i mickarna. Allt i dunkelt klubbljus, i ett simmelsarium of sladdar på golvet och på stärkare och instrument som tillhörde husbandet. Detta är ingen idealsituation men å andra sidan inget överjävligt märkligt i såna här situationer. Pausen innan hade försett oss med ett par öl. Tony som är ordentlig och en balans till oss andra vansinniga mäniskor och har ett sunt förnuft drack såklart kaffe. Stärkta av detta gick vi hyfsat nöjda, efter kort presentation av soundet för nyanlände hustekniker Skinny av scenen och in i Cornelis-rummet på Mosebacke som fungerar som backstage på spelningar där.

Nu dracks det mera öl. Det gör alltid det.  Och det är ju roligt som fan såklart. Vi gick runt och hälsade på alla vänner, alla depechare. Fullt hus, fin stämning.

21.30 går husbandet med gäster på och levererar första set.  Runt 22.15 riggas scenen om och runt 22.40 står jag och Louise på scen och framför Aggro Mix bakom varsin synt. Tony anländer på scen i slutet på låten och smackar loss på virveln. Yeah!

“Behind The Wheel” direkt efter, förstärkta av en förstärkt CZ som inledde med att, av misstag och av tokladdning, kicka sönder ett gäng glas på scengolvet. Kladdiga sladdar bekant, någon?  

CZ, scenkung som han är, levererar BTW ypperligt. Vi körde i princip en exakt kopia på 101-versionen.
Vi tog inte direkt ut svängarna och gjorde en genialisk cover som Soft Cells “Tainted Love”, men det var heller aldrig aspirationen. Det var Depeche Mode 1988 i form av Lip Service 2007. Pasadena på Mosebacke.
Också Yeah!

Sen var det då dags!

Vi hade snott trumbeatet från “Route 66” som mellanspel så att alla gäster skulle hinna komma upp på scen och ta sig fram till sina instrument. Jag ropade “Välkomna upp Jocke och Freddan!” vände mig omoch pekade mot trumsetet bakom mig.

Men för fan, grabbarna kom istället framifrån scenen, och detta dråpliga ögonblick var en första hint om vad som komma skulle.

Sakta men säkert skulle vi kliva av baktracksen för att spela hela låten live. CZ flyttade över till synten,  Arrangör-Jonas kom upp på bas, jag och Freddan på gitarr, Jocke på trummor, Tony kvar på pads och Louise flyttade över på sång.  

Freddan skulle slå an låten med riffet -du-dö-dö-do-du-dö-dö-dooo medans Jocke rullade på baskaggen. Det var bara ett första problem. Freddans stärkare var inte inpluggad med gitarren. Och på golvet låg en hög med kladdiga kablar. Kommer nån ihåg scenen i första Indiana Jones filmen när han tvingas ner i ett hål fyllt av tusen jävla ormar? Freddan lyckas iallafall plugga i gång guran efter en stund. Bara ett problem. Tremololjud.

Ackord>Ljud>Dadadadadadada. Inte alls bra när man inte kan få bort effekten och ska spela ett bluesriff som kickar igång en låt under tidspress. Tremololjudet fick vara med i över en minut. Can´t blame Freddan för det.

I all förvirring på vårt linecheck klockan åtta nämndes inte att vi hade med en bas så det var nog en svettig stund för ljudtekniker Skinny när Lip Service helt plötsligt gick från trygga backtracks på några få tappra till ett fucking chaos på scen med sex gubbar och en donna. En donna som av nån anledning inte hördes alls lika bra genom mikrofonen som tidigare CZ, trots ett röstläge värdigt Tom Jones. Louise är ju knappast nån viskande jazz-sångerska när hon trycker på.

När vi väl sen kommit till mittpartiet i Route 66 tar någon ett fel ackord, jag vet inte vem, men det räckte för att förvirra laguppställningen. Så under 25-30 sekunder så spelade vi nog två-tre olika ackord på varandra konstant. En prestation i en låt som bara har tre ackord. Samtidigt då som Louise eldar på för fullt men inte hörs så bra.
 
Vi hittar iallafall tillbaka och avslutar låten helt OK. Även om Louise utsträckta mick i publiken i slutet var roligt även det. Vi skrek Get your kicks on route, micken sträcktes fram rätt i käften på nån som INTE sa 66, vi skrek Get your kicks on route igen, micken sträcktes fram till en annan som inte heller sa 66. Ha ha..

Men faktum är när allt kommer omkring att det var inget katastrofalt framträdande. Mest ett resultat av en massa olika saker. Alltså gick vi, i mina ögon, av scenen med  två kanon-nummer och en, tja, kakafoni av ljud och människor med instrument i en kladdig ormgrop. 

Men då sker nåt som aldrig kan vara något bra. Hela bandet tvingas efter avslutat nummer passera rakt genom publiken för att ta sig till Cornelis-rummet. Det är väl något av kutym att få en klapp på ryggen och ett “bra jobbat” på vägen. Men inte nu. Ingenting. Vissa vänner vände till och med ryggen mot oss. Kan iof ha varit ren slump men man svävar ju inte direkt på moln efteråt.

Så när vi kommer in i det legendariska Cornelis rummet är det en förvirrad stämning i truppen. Och i ett backstage rum fullt med gästartister och bihang pågår det alltid en fest. Där kommer vi, dramaqueens, i ett rus som alltid finns när man gett massa energi på en scen, några av oss något extra förfriskade -Jack Daniels sponsrade arret- utan en klapp på ryggen.

Det var “Vad fan hände??” liksom.

Louise är självkritisk och piskar sig själv av ilska. Som om hon var dålig.

Freddan stönar att han var värdelös. Inte sant.

CZ ber om ursäkt för att han tryckte på extra mycket och klev upp en oktav i “Behind The Wheel”,. Som om det var fel.

Självkritiska Jocke har bistra ögonbryn.

Jag suger upp stämningen och skriker följdaktligen HÅLL KÄFTEN!

..och manar sällskapet till att se positivt på det hela.

Magnus Carlsson kommer in ungefär här och säger fan vad bra, fan vad bra, men då bedömdes han som ordentligt överförfriskad, ty i detta stadie var han den ende som  verbalt var positiv till vårt framträdande.

Pannor veckades, här behövdes en cigg. Vi passerade även yttre baren utan beröm. Vad fan var vi så jävla dåliga verkligen? Nu var iof i princip alla inne vid scen och inväntade Paris version av “I Want You Now”. Väl ute stöter vi på några vänner som tar ett snabbt bloss medan scenen roddas om. Nu var det tvunget. Frågan som inte får ställas. Aldrig någonsin får ett band fråga sina vänner/publik vad de tyckte.

Det blir ju oftast “Det var bra” från de oärliga vännerna som inte vill vara dumma.

Eller “Det var uselt” från de ärliga vännerna som borde ha bättre timing och empati. 

Helst vill man ju per automatik få skåda en polare snubbelspringa sig fram, rufsig i håret, röd i hela nyllet, i svettig t-shirt och med dregel i munnen som hest och högljutt förkunnar “Det var ren magi!! Fan jag ryser!! Fan när ni körde den synten och den gitarren och fan vad du sjöng bra och fan vilken JÄVLA trummis du är och grymt. gryyymt! Jag blir sjuk! SJUUUK!” Det är den typen av reaktioner iallafall jag föder på efter ett gig.

Martin Söderström, just en sån man som uttrycker passionen med de starkaste orden och på ungefär ovan nämnda sätt svarade nu på min fråga: ” Ha ha, Det var kul.”

……..

Jag tittade på honom.

-KUL? KUL!!!?? VI ÄR VÄL FÖR FAN INGEN JÄVLA VARIETÉSHOW! svarar jag, nu helt förblindad av icke-situationen som uppstått.

*

Sammantaget, skulle det senare visa sig, så varade “Route 66 Psykosen” som starkast i cirka 20 minuter, sen började det sedvanliga berömmet och ryggdunkandet. Skadan är förvisso redan skedd i ett öldunkelt dramaqueen-arsle som mitt.

Och jag inser några dagar efteråt att, visst, jag har självdistans. Självinsikt. Jag kan skratta åt mig själv.

Men ibland kan det ta lite tid.

Kommentarer

7 kommentarer till “Route 66”

  1. Pekman 22 Nov 2007, 17:57

    Var fasen synd att man missa denna tillställning, verkar ha varit en klassiker på många sätt :)

  2. Pickadulver 22 Nov 2007, 17:57

    Jag stod jävligt dåligt till när ni lirade, gömd bakom ett piano ute på flanken, men ert set var det bästa på hela kvällen tillsammans med Magnus två låtar. Tro inget annat.

  3. Andreas 22 Nov 2007, 17:57

    Cheers Pickadulver, hoppas bara du skrattade gott när du läste “Route 66”! : )

    Ja för fan Pekka, vart var du??

  4. Pekman 22 Nov 2007, 17:57

    Befann mig tyvärr på annan ort tillsammans med kunder :(
    Annars hade man ju inte missat detta!!!

  5. Jez 22 Nov 2007, 17:57

    Andreas, käraste. Lider med dig. Vet EXAKT hur frustrerad du kände dig vid detta tillfälle. Martin skulle åkt på lite däng tycker jag. Haha, snacka om grädde på moset.

  6. Janosz Tyrol 22 Nov 2007, 17:58

    Hoppla hejsan. Hade på intet sätt reflekterat över R66 som katastrof öht. Gör det i mitt huvud fortf inte men blir ju lite ängslig att man klantat till basspelet (vilket som förf ovan påpekat ju skulle vurte en bedrift med tanke på antalet ackord i låten). Skyller i så fall på att jag försökte stå och se stolt och stram ut i bakgrunden vilket var nåt så in i hilvitte svårt eftersom allt var så vanvettigt kul så jag mest ville stå och fånle och hoppas på mer!
    Puss på alla i Lip Service för strålande insats och för tillfället för undertecknad (i förf’s text bemäld Arrangör-Jonas) att få avnjuta några låtar från nedanför scenen!
    /Jonas

  7. Andreas 22 Nov 2007, 17:58

    Fan vad härligt Jonas! Vi MÅSTE göra det här igen nångång, alltför kul för att låta bli, eller hur?

    Puss tillbaka från mig & louise

Pingbacks & Trackbacks