Recoilstruction Time Again


Calle och jag hittade en lapp med hemlig info på ett mystiskt ställe.

Ni har sett bilderna på de åldrade superstjärnorna. Ni har hört snacket om kepsen. Ni har förstått att det var en speciell dag i fredags. Här kommer hela historien om Recoilstruction Time Again.

Först och främst: Jens Hellqvists Air Berlin plan avgick inte från Göteborg. Inte ens från Köpenhamn där det stod parkerat. Killen blev kvar på Landvetter i timme efter timme innan han tvangs återvända hem till lägenheten istället för Hansa Ton Studios. Vi brukar göra oss lustiga över dråpliga händelser på Kollaps. Men det har var inte det minsta dråpligt. Det var en tragedi. Så innan återberättelsen börjar – Vi saknade dig som fan, Jens. Men mest av allt vet vi att du saknade kvällen.

02:00 ringde klockan från TV-bordet. Jag sov i soffan och lyckade faktiskt, under omständigheterna, med konsttricket att somna innan halv tio. Välbehövliga cirka fyra timmar. I synnerhet som jag skulle åka lokaltrafik och traska genom stan innan första uppsamling 04:20 vid Mariatorget. Nattbus och långpromenadad anlände jag till Torkel Knutssongatan där redan Calle var på plats. Han drack en juice. Jag tog dagens första öl. Varför redan här? Jag behöver mina öl när jag ska upp i luften. Det är inte min favoritsysselsättning men det sätts såklart på sin spets när man ska lyfta på okristliga Ryan Air-tider.

Snart droppade herrskapet in; Alex, Fredrik, Pauli. Fyra öl (samtliga signerade Jismark) och en timma senare var vi framme vid Skavsta. En fläckfri bilresa med undantag av sista färden in på parkeringen där chaufför Sudra höjde rösten mot en framför oss stillastående, plötsligt backande bil.

På flygplatsen beställde Alex och Fredrik in varsin, för en känslig mage, oförklarligt onyttig britt-frukost med enkom heta, rostade och stekta varor. Dessutom fick de stressäta den utav bara helvete när kön ringlade sig vid sidan om oss och sista check-in var fem minuter borta. Springandes tog vi oss fram till gaten mot Berlin.

En lost-diskussion och en flygplansstart senare var vi i luften och min tillfälliga flygpsykologimentor/medpassagerare Picha  krävde varsamt en sovstund. Ölen och distraktionen att prata Lost hade gjort mig prima under lyftet och jag bytte säte till dagens första heta Depechediskussion. Herrar Sudra och Nilsson hade kommit fram till att hela kvällen skulle handla om ett “It´s called a Heart”-jubileum.

Det går snabbt att flyga till Berlin och efter ett par pitstop på den tidiga förmiddagen så var vi framme vid den ökända DepMod-baren i god tid innan lunchtid för människor med normal dygnsrytm. Det visade sig vara ett sunkhak i Kreuzberg. Vi mötte upp några andra fanatiska collectors of the universe -Julien från Frankrike och Thomas från Österrike och tog plats vid stambordet. Den enda medtagna cd-skivan (resten var vinyl) “Construction Time Again” började matas i högtalarna. Klockan var runt tolv och jag hade varit vaken i 10 timmar. En normal dag hade klockan alltså varit runt sex på kvällen.

Det friska ölintaget krävde ett avbrott och under tidiga eftermiddagen prickade jag in en långpromenad, en lunch och en sovstund på hotellet. De herrar som inte tog en sovstund såg mer än lovligt trötta ut en stund innan avfärd mot Hansa men de styrde upp sig själva igen.

Vi tog en strategisk position på det gamla Fletchhaket bredvid studion när vi kom fram. Det stod redan då horder av människor som fotograferade byggnaden utifrån. Självfallet beställdes det enda Hawaii-målet kvar på menyn in till bordet (Pizza. Toast Hawaii finns ej mer). Det fina med att sitta på restaurangen var ju självfallet att vi kunde tjuvlyssna på soundcheck inifrån. Det var ju förstås högintressant då ingen egentligen visste vad som skulle hända.

The Normal skulle spela var det hemliga ordet. Men under dagens resa kom allt detta i frågeställningens ljus då källan till informationen, Irländaren Stephen, hade dykt upp och medgett att han vid tidpunkten han fick veta om sensationen (direkt från Alan Wilder backstage efter DM på Royal Albert Hall) var nåt så in i helvete full. Något som senare under kvällen skulle bekräftas av Wilder.

Döm då min chock när jag hörde ljud genom väggen som jag kände igen från “Love In Itself”. Håret ställde sig upp över hela kroppen. Jag funderade på om jag verkligen skulle säga något till sällskapet. Jag bestämde mig för att göra det. Ingen trodde på mig. Ingen ville ens höra på dumsnacket. Det viftades bort med att det var DJ-soundcheck. Förvisso hade jag hört ljudet utanför sitt sammanhang men jag gick med på att det var orimligt att någon skulle spela “Love In Itself” under kvällen.

Ölintaget fortfor med glada utrop, nervös förväntan och diskussioner. Roligast var Calle som vi var på väg att skicka in till Soundchecket för att skälla ut amatörerna därinne. Utgångspunkten skulle vara frågan (med barsk röst) –Do you have ProTools? Svaret skulle komma (med besserwisser-röst) från Calle själv -I have ProTools. Och efter ännu en tystnad skulle han säga –At Home. Detta alltså till Wilder, Miller, PK & Jones. Tyvärr blev det aldrig verklighet.

Klockan tickade mot nio och till slut var vi inne i de magnifika lokalerna där b la min gamle antagonist Ilbert jobbar i sin studio. Jag såg Ilbert passera förbi men jag orkade inte säga hej. Däremot var vi snabbt framme när Gareth Jones dök upp. Och Daniel Miller. Vilka legender! På plats där de gjorde storverken.

Nä, självklart skulle inte den här kvällen bli mindre rolig och intressant. Herrar Miller & Jones gick vid kvart i tio upp på scen, presenterade av Alan, och började spela upp en skum virvel-loop på låg volym. Samtigit började bilder på Matterhorn att visas. Och snart hörde jag “Love In Itself”-ljuden igen. Calle tittade på mig. Samtliga i sällskapet mer eller mindre dreglade vid tanken på vad som skulle komma härnäst. Och efter första mixen fem minuter senare började man ana vad: Reconstruction Time Again. Varenda jävla spår från första skivan i Hansa i en för kvällen helt omgjord, nygjord upptagning. Den närmaste timmen fick vi följdaktligen höra järnrör, syntbasgångar och elektroniskt blås swooscha mellan högtalarna i den perfekta lokalen för någonting dylikt. Det var rörande, spännande och magiskt på en och samma gång. 

Visst, ibland kanske kaggen och hihaten inte kändes varken 1983 eller 2010 men spela roll. Jones & Miller i Meistersaal i en fullständigt unik föreställning med en publik där ingen riskerade att missförstå vad som skedde.

När så klockan blev 23.00 började Recoil sitt set och jag ska ärligt säga att det var på gränsen till sinnessjukt bra. Filmerna bakom, den helt makalösa ljudbilden -100%. När Wilder oväntat dessutom pumpade igång “Never Let me Down Again Aggro Mix” stod hårstråna givakt på kroppen:

Och självfallet -som ni förstått på bilderna avslutades kvällen med ett crescendo -Party med Wilder & co i VIP-baren i rummet där David Bowie skrev “Heroes”. Alan Wilder fick under natten frågan om hur det kom sig att han fortfarande har driften att göra musik och ge sig ut med detta på ett event-turné. Svaret var fantastiskt: –If I wouldnt be doing this I wouldnt be me.

Kommentarer

27 kommentarer till “Recoilstruction Time Again”

  1. Fredrik 23 Mar 2010, 18:18

    Ja det måste ha varit fantastiskt för er gamla grott-Depechare. Dumma mig hade fått för mig att ni åkte bil hela vägen ner, vad dumt. Jag har vare sig en Recoilplatta eller ett lika varmt förhållande till Reconstruction Time Again men jag skulle ändå gärna varit där och kännt på vibbarna. Nästa gång. ;-)

  2. Andreas 23 Mar 2010, 19:14

    Dummare ändå är det att du inte Spotifyar in “CONstruction Time Again” och inget annat! : D

  3. Fredrik 23 Mar 2010, 23:20

    Ouch, missade den lilla detaljen. Ja självklart har jag skivan redan, jag har bara inte ett starkt band till den.

  4. Andreas 24 Mar 2010, 08:27

    Jones & Miller ska enl uppgift spela igen med Wilder i Rom 10 April! Boka edra biljetter!! Dock inte med Air Berlin….

  5. alex 24 Mar 2010, 09:20

    true dat – finns att läsa på Gareth’s twitter!

    http://twitter.com/geniusjones

  6. Martin S 24 Mar 2010, 10:34

    Jens kvar i Sverige! Det var i sanning en tragedi. Satan så… snopet. Och trist.

  7. UC Nicklas 25 Mar 2010, 16:58

    Vet inte om någon har postat den här tidigare…
    Vet att Calle postade nån länk med bilder…^
    Helt galet mycket synthar han har den där Vince.
    http://www.motherboard.tv/2010/3/17/electric-independence-vince-clarke-and-the-temple-of-synth

  8. Nomenklatura 25 Mar 2010, 17:27

    Apropå synth-virtuoser, ca 0:50-1:00:
    http://www.youtube.com/watch?v=YcaUmz43luc&feature=related

  9. DMC 25 Mar 2010, 19:41

    Den absolut bästa versionen Depeche har gjort av Puppets är den från 1984, Some Great Reward turnén.
    Njut:

    http://www.youtube.com/watch?v=w2MXJzTHigI

  10. DMC 25 Mar 2010, 19:45

    Niklas, underbart reportage!
    Ödmjuk och überproffsig Vince Clarke visar sitt guldrum :)

  11. DMC 25 Mar 2010, 19:46

    Martin Gore’s gitarr-tech visar grejerna han har på scen.

    http://www.youtube.com/user/tcelectronic?blend=5&ob=4&aia=true#p/u/20/cCIxe97Eqbk

  12. Jocke J 25 Mar 2010, 21:28

    DMC det där var ren, okomplicerad, djurisk gitarrsex :)

  13. Jocke J 25 Mar 2010, 21:31

    Och vilket svar han levererar på frågan vid 4.00!!

  14. Andreas 26 Mar 2010, 07:37

    Underbara klipp allihop! Härligt att se!!

  15. Mos6581 26 Mar 2010, 19:06

    Mjae, jag tycker nog att han svarar lite luddigt… (med succéknappen intryckt that is.. :) )

    The results of the election are to ours of this site for the police to fight the fight.
    Devoted weeks yet squad that story is still in is the big band.
    The point useful public nations but it was said so that makes.
    The book said the they think the rocker grocery of the that
    What the yet sir.
    Six foot six oh.

  16. DMC 26 Mar 2010, 21:25
  17. otto 26 Mar 2010, 21:36
  18. Martin S 30 Mar 2010, 09:33

    Syntare!
    En kamrat ställde en teknikrelaterad fråga härom dagen, jag lovade att hjälpa honom och jag kan inte komma på någon annan stans än här att fråga om råd.
    Såhär: Han vill köpa en synt. Helst bara en. Analog, då han vill få till tidiga åttiotalsljud. Han undrar kort och gott vad han behöver och ska köpa? Ska han satsa på en synt eller kanske en plug? Han använder La Roux som ljudreferens när han förklarar vad han vill försöka åstadkomma och bad samtidigt om tips på mer musik i liknande tassemarker(modern sådan, får man förmoda, då jag jag frågar lite förundrat om han inte vill gå mer till källan och droppar namn som Yazoo och Soft Cell, men det låter inte tillräckligt “fett”, som han uttrycker saken).
    Ni kan ju sånt här. Vad ska införskaffas för att kamraten ska bli nöjd?

  19. Jens 30 Mar 2010, 11:53

    Jag tycker han ska köpa en Juno 60.

  20. DMC 30 Mar 2010, 14:47

    Juno 60 eller 106’a finfina synthar för sånt.
    Korg Polysix är annars überbra för just dom ljuden jag misstänker han är ute efter.
    Den låter något råare än Rolands ovan nämnda synthar.

  21. Martin S 30 Mar 2010, 16:24

    Tack Jens och Calle. Kamraten föll genast pladask för både Juno-60:an och Polysixen.

  22. Mos6581 30 Mar 2010, 16:51

    Juno 60 är verkligen min favorit bland de enklare polyfonerna. Jag använder den jämt.

  23. DMC 12 Apr 2010, 08:53
  24. otto 12 Apr 2010, 09:49

    Nice…synd att filmen inte var från 1986 :-)

  25. Jocke J 12 Apr 2010, 10:06

    Så ska det se ut!
    I min värld får man va tacksam om ljudteknikern orkar lägga lite reverb på sången i monitorn. Oftast fräser de bara hånfullt till svar.

  26. Mos6581 12 Apr 2010, 20:20

    Riktigt kul med Fletch’s påklistrade fusklappar med ett par toner per låt :) Någon som kan klura ut vad detta är?

    Voice: Gb(?), Db, F, Ab Db, Bb, F
    Bridge: Bb, Db, G, Db, F

  27. Andreas 13 Apr 2010, 07:33

    Nu måste jag bara kolla -ryktena att “Warm Leatherette” har börjat spelas på Recoileventsen i Rom & Aten..stämmer detta? Finns nån ljudupptagning?`

Pingbacks & Trackbacks