Två.
Svart Bröllop
Nu är den här. Låt nummer nio på kommande Eas/Svart Bröllop skivan.
Jag tror som så här-ska Eas/Svart Bröllop nå så långt som jag tror är möjligt så är det framförallt den här låten som kommer leda vägen dit. Lyssna nu!
Förbeställ det kommande albumet redan nu!
Papa Dee
Helghälsningar
Angående det jag och många med mig vetat ett längre tag -det att det är Papa Dee som är misstänkt för att misshandlat sin fru- så måste jag bara ta upp en grej. Och det är nedanstående uttalande:
“Det är absurt och helt sjukt. Det jag har utsatts för är ett sådant övergrepp. Efter det jag har gått genom förstår jag att organisationer som Amnesty behövs”
Är det inte lite märkligt att Papa Dee, en välberest man med rötter i ett fjärran land, inte förrän nu insett att Amnesty behövs? Det är väl bland mycket mycket annat i den här historien absurt och helt sjukt?
Det finns en hel del annat att tillägga i den här historien men det är inte platsen för det och heller inte just min sak att göra.
Anyway.
Ta hand om er & era älskade. Ha en trevlig helg. Slåss inte. Och framförallt -slå inte er själva så det sprutar blod i hela lägenheten. I synnerhet inte om du har din levnadspartner i samma rum.
Cheers.
Papa Dee, här med en annan utsatt för “häxprocess” -Emilio Ingrosso.
Alla Vet Ingen Förstår
Svart Bröllop
Låt nummer fyra från “Kärlek Gjord Av Hat” är nu tillgänglig. Gör dig själv tjänsten att lyssna på en av de finaste och mest omedelbara låtarna på hela skivan, Louise gästar dessutom:
Ni kommer väl på höstens stora jävla brakfest med Svart Bröllop?
Poesie Noire
Belgien i Sverige
Visste ni att jag faktiskt bloggade redan 2001?
När The April Tears startade upp sin hemsida med hjälp av Henrik Wittgren i Göteborg så försökte vi hålla den konstant uppdaterad bland annat via en så kallad “Feature of the Month”. Jag började med att skriva om alla band och artister som gjort att April Tears fanns. Det bandet som i särklass betydde mest i den absoluta begynnelsen för bandet var Poesie Noire. Så att på bästa sätt berätta om Jo Casters -”La Bete Noire”- och co recyclar jag denna text från The April Tears gamla hemsida.
Feature of the month.
November 2001: POESIE NOIRE
“Love is colder than death” was the album that made me buy a guitar. The year was 1989 and I had been into electronic music all my life. Poesie Noire was a purely electronic band up until this very album and when they suddenly changed their style it made me realise a couple of things about music. Such as -there are no boundaries of making music…it´s not really the instruments that sets the mood but the songwriting….and you don´t have to sing very well to express what you feel. So I did not only buy an electric guitar, I started to sing as well. After a while (through various sources such as media and friends) I understood that my potential would have to be in the songwriting….
Jo Casters -the man behind Poesie Noire- was never a singer. But it didn´t matter that much. His bands music spoke to me. After a couple of electronic albums -”Tales of Doom” and “Tetra” of which I really liked the latter - he put Poesie Noire on the map with the beautiful, melancholic, cleanly produced “Love is colder than death”. If you´ve never heard this band I´d really suggest you to start by bying this album.
After this PN, probably inspired by the british wave of Stone Roses and Soup Dragons but still pretty electric, made another album -”Marianne”. I am not sure about this but I´ll tell you something; Jo Casters once mentioned he was somewhat disappointed with the sales of “Marianne”, he said that it had only sold around 300 copies in Sweden. Well, this album was a super-hit in my hometown of Tranås. Me and some friends that love PN told our local recordstores to order loads of copies. And they did. And they sold probably like 50 copies of it.
Local bands started to cover tracks of the album. Everyone that was into music in Tranås back then knew of songs like the title track, “Toulouse” and “I´ve lost a friend”. After a while I realised that this was probably a unique situation. A belgian alternative band, not known to so many people, was the talk of the town -probably one of the most popular bands 1990/91- in a small city in Sweden.
For us in The April Tears Poesie Noire was the first band that introduced how to crossover styles in music but to keep the same feel. Of course the impact of Primal Screams “Screamadelica” (91)introduced something that would change everything. But for me and a bunch more Poesie Noire opened up a door we didn´t know about a couple of years earlier.
I remember that the english paper NME used to have people writing down “the 10 records that changed my life”. “Love is colder than death” would certainly be one of them for me.
/Andreas
(Jag försökte hitta en video med Poesie Noire att klippa in här för att förstärka intrycket av deras betydelse, men gode gud..Vill ni behålla en god tanke strunta i att kolla upp deras videos. Det är för tidigt på morgonen för mig att se sånt som får A Split Second att framstå som ett band med pejl…)
9 OTHER RECORDS THAT CHANGED MY LIFE:
NEW ORDER “Blue Monday” The first record I owned. I got it when I was nine, and It was a 12″ maxi single. I played it at 33rpm speed for a couple of years. When I found out that this big, slow beated record with a singer singing in the deepest voice I´ve ever heard was supposed to be played at 45single speed it took me yet another two years to get used to listen to it.
CABARET VOLTAIRE “Microphonies” This was my second record and probably the reason to why I thought there was nothing wrong with playing “Blue Monday” on 33rpm.
KRAFTWERK “Radio Activity” Also one of the first records I owned. Given to me by my cousins and it really introduced me to loads of interesting music such as Kim Wilde, Spandau Ballet, Classic Nouveaux, DAF and Duran Duran.
DEPECHE MODE “Some Great Reward” I don´t know how many times a day back in 1984 I would listen to this album. The sampler was something new and I think that this record still represents what the most inventive, cool guys could ever sample and add to fantastic songs. I know DM had a sampler on “Construction Time again”(83) but it didn´t really sound like this to me, but of course I didn´t listen too much on “Construction Time Again” until after I´d heard “Some Great Reward”
IGGY POP “Lust for life” While my cousins sent me tapes of electronic music, my aunt´s husband kept playing me all those rock and roll records. He´d been playing me stuff like Iggy, Bowie and Stones for years when I re-discovered this album in the mid eighties as a youing teenager.
THE VELVET UNDERGROUND AND NICO Of course this was one of the records that started the whole alternative scene. I didn´t feel comfortable listening to “Venus in furs” at afterparties in the end of the eighties -everybody played it for some reason I´ve never figured- but as soon as I heard “Sunday Morning” I started to understand what it was all about.
THE JESUS AND MARY CHAIN “Darklands” Together with “Love is Colder…” this album changed it all for me in the end of the eighties. The sound of the fuzzing guitar and the stiff drum machine just knocked me out. Also the song “April Skies” on this album inspired our groupname.
LEONARD COHEN “Songs from a room” I can´t really remember how I discovered Cohen, but it was Sara that introduced this album to me sometime around 1990. She didn´t really like it back then so she gave it to me. I can´t put down just in a few words what Leonard Cohen has meant for me. But I can say this much -in 1993 I was so into Cohen I travelled to Greece just to see the house he´d lived and written much of his music in, including tracks of this album.
TOM WAITS “Rain Dogs” Myself and a couple of friends discovered Tom Waits together through watching movies by Jim Jarmusch in the early 90´s. I bought a double cd consisting of “Rain Dogs” and “Swordfish Trombones” which both presented something I´d really not been into before. I bought the whole catalogue of Tom Waits in about a year.
Skurken!
007
1. MAX ZORIN
Max Zorin:
* en produkt av ett nazistiskt experiment och en förde detta KGB agent.
Empatikänsla:
* Långt under noll, killen skjuter för fan ihjäl alla sina hejdukar. Han är otäckt ond, duperande och han skrattar och njuter när han tar livet av de stackars jävlar på botten och hans absoluta närhet som arbetat för honom.
Slaget om värsta skurken i en Bond-film är avgjort redan där.
Det har ju såklart att göra med att Christoffer Walken är mästerlig. Jag älskar Christoffer Walken. Och när han gör ett så embarmligt snorcoolt psykopatiskt porträtt som detta kan det bara sluta som number one. Max Zorin är den tyngsta motståndare Bond gått upp mot.
Skurkar!
007
2. Auric Goldfinger
Han är väl ändå själva arketypen för en Bondskurk. Och detta trots att han inte har några fysiska defekter alls att tala om. Visst, han ser ganska rolig ut i sina stunder, men det kan ju knappast räknas. Auric Goldfinger var den förste med hundraprocentig megalomani i en Bondfilm. De flesta efter honom är bleka kopior.
Och det finns mycket som är fantastiskt med Mr Goldfinger. Han är inte världens smartaste, han tror sig inte ens vara det. Och han är rentav fumlig, som i de komiska kortspels-scenerna vid poolen i början av filmen. Han är heller inte helt världsfrånvarande som många andra skurkar. Han har ta mig fan t o m social kompetens i sina stunder. Men fan -mannen är iskall. Han dödar Jill Masterson genom att låta henne bli målad i guld. Han ska in i Fort Knox och har med sig en gigantisk korean med stålklinga i kepsen. Det är världsklass.
Goldfinger spelad av Gert Fröbe satte the Villain i Bondfilmer på kartan.
Skurkar!
007
3. Dr. Kananga AKA Mr. Big
I en film som bjuder på ett persongalleri av häpnadsväckande och helt förtröllande figurer och hantlangare såsom hese stålarmen TeeHee, voodoo-doktorn Baron Samedi (flöjtscenen är Bondhistoria), tunnröstade tungviktaren Whisper samt makalöst roliga poliskonstapeln J.W Pepper framstår kanske inte Mr. Big som den mest förförande skurken. Men sett genom Bondhistorien är han ändå så pass stark att han är topp 3. Live & Let Die finns det mycket att säga om och det kommer jag att göra när det är dags att lista bästa filmerna, tro mig.
Kananga är en dubbelpersonlighet som likt de värsta skurkarna inte skyr några medel för att få sin vilja genom. Han är läskig och farlig men visar sig tyvärr vara en riktig mes med sin kniv i sin avslutande scen. Att han pekar skrämt mot hajen under vattenbråket för att sedan, med ampull i käften försedd, explodera som en gigantisk pruttballong i grott-taket drar heller inte upp helhetsintrycket. Men fram tills detta är han alltså den tredje grymmaste Bondskurken genom historien tycker jag.
*
Skurkar!
007
4. Karl Stromberg
Den här snubben var en riktigt hårdkokt undervattensgangster. Inte helt olikt den mesigare föregångaren Blofeldt låter han sina fellow criminals döden dö på ganska otrevliga sätt genom falluckor och andra sattyg. Stromberg är skoningslös. Från sin undervattensklocka planerar han slutet för livet ovan havet. En sann otäcking, iskallt porträtterad av Curt Jürgens, självklart mer tysk än norsk i sin framtoning. Det är med andra ord precis som det ska vara i en Bondfilm: överdrivna brytningar och dialekter, ibland rentav felaktiga.
*
Skurkar!
007
För att ta diskussionen vidare med James Bond är det väl lika bra att kicka igång listan över Bonds värsta motståndare. Skurkarna!
Ernst Stavro Blofeldt är, trots sitt betydelsefulla arv, en fjant, en tönt. Rentav skrattretande i sina stunder. Karljäveln gick dock ett legendariskt öde till mötes, det får man ge honom. S.P.E.C.T.R.E har dock all min respekt och får gärna återuppstå vilken bondfilm som helst. Deras status i sammanhanget går ju närmast att jämföra med Illuminati.
S.P.E.C.T.R.E har också vaskat fram en hel del klassiska hantlangare till huvudskurken som vi återvänder till på en annan lista. Kanske min favoritlista >Skurkarnas hantlangare!
Hugo Drax var en vekling i en vek historia. “Moonraker” hade mycket att leva upp till och missade målet helt och hållet.
Elliot Carver var föga trovärdig i en i övrig, tycker jag, inte alls så dålig “Tommorow never dies”
Robert Carlyle är en stor favorit till mig och han gör en av de mest intressanta skurkarna på senare tid. Renards öde är klassisk Bondism. Tycker även vår granne Mads gjorde en fin insats i senaste “Casino Royale”.
Nu dock till de 5 stora tungviktarna
FÖRST UT:
5. FRANSISCO SCARAMANGA
Yummy! En stilig karl, en förhållandevis ung Christoffer Lee -för övrigt också kusin till Ian Fleming som jag förstår det- spelar Scaramanga, den mystiske kontraktsmördaren. Han skickar en gyllene kula till MI5, han tar 1 mille dollar per mord och han är ute efter Bond. Jakten kan börja. Och den för Bond till exotiska platser, inte minst de små öarna utanför Phuket numer kända som The James Bond Islands.
Scaramanga är ond, han känns farlig, han har ett jävla häftigt skurkställe och han har Nick Nack och Britt Ekland -oopa!-vid sin sida i finalen som -tack för den televerket- är utan alla dessa jävla hejdukar som skjuts till höger och vänster iklädda obligatoriska orangea soppskålarna på huvvet.
Scaramanga är en värdig motståndare. En slags de ondas Bond.
Han är med i en, i min bok, absolut toppklassrulle och den återkommer vi till.
*
Belgien-eran fast från forna Jugoslavien
Belgien i Sverige
Borghesia var fan ett fint band. Ibland kunde det vara pinsamt så det förslog textmässigt (Beat and Scream), men så länge de höll sig till serbiskkroatiska förstod man ju inte vad de sade. Från “Ni Upanha Ni Strahu” via “Escorts And Models” till “Resistance” har ändå duon (med samarbetspartners) en riktigt bra back catalogue. På “Resistance” nådde man nog sin topp med svinfina inledningen “Theme One” och en av deras textmässigt starkaste låtar “The Message”. Och så den abslouta klassikern “Discipline” såklart som åtnjuts allra bäst på tolvan “Surveillance and Punishment”.
Andra personliga favoriter för min del är: “Pasto Nudo”, “U Crnom” och “Naked Uniformed Dead”, alla från andra plattan “Escorts And Models”. Faktum är att jag vid tidpunkten (88-89) var så impad av kroaterna att jag bildade ett band som hette Korghesia. Pinsamt men vad fan har vi inte alla i ryggsäcken efter tonåren..
á; GRUMH…s bedrövliga image går igen.
Men Borghesia har helt klart överlevt tiden bättre.
De hade ju bland mycket annat något viktigt att säga.
*
Hittade en imponerande research om bandet på den här fina bloggen:
http://awahlbom.blogspot.com/2007/11/borghesia.html
Och inget fel på deras MySpace heller.
**
Som ni märker tar jag inte upp Laibach här. Detta därför att Borgehesia mycket bättre rimmar med tiden det begav sig. Även om Laibach var som störst, bäst & populärast under eran. Men handen på hjärtat. Tar vi bort Beatles-plattan, “Geburt Einer Nation” och några till har vi inte mycket kvar av Laibach. Eller har jag fel nu igen? ; )
In Sotto Vocce bör också nämnas, men dem får nån annan skriva något vackert om.
James Bond
007
Idag har Aftonbladets Martin Söderström listat sina bästa Bond-filmer. Han lär ha fått en full och -utgår jag från- ganska arg mejlbox efter det. Bonds klan är i princip att jämställa i fanatism med Depeche Modes fans. Jag är själv en stor beundrare av James Bond om än en något avlegad sådan. Dock så kommer jag i detta inlägg ganska kraftigt attackera Söderström som häpnadsväckande nog har utsett Daniel Craig till den bästa Bond någonsin och “Casino Royale” till den bästa filmen.
För det stämmer ju inte. För man kan ju inte utse karln till den bästa Bond efter enkom en insats. Roger Moore är kraftigt dissad och hamnar längst ner på Martins lista över de som spelat Bond. För-i-helvete! Bond var riktigt bra under Moore-eran! Och så var den eviga debatten igång igen. Moore eller Connery? Connery eller Moore? Eller Brosnan? Eller Craig!?
Den östgötske skribenten har likt mig njutit och förblindats av Agent 007 James Bond. Och han tar upp de främsta skälen varför detta sker -oftast för unga killar skulle jag tippa. Eskapism. James far i en Ferrari på Sardinien för att i nästa klipp åka skidor i Österrike. Bond slåss i Egyptens pyramider, han hittar en skurk i Brasiliens regnskogar. Allt till oftast fantastiskt bra musik. Visst. Det finns stundom sköna bruttor och balla vapen. Men det har jag aldrig brytt mig särdeles mycket om. Skurkarna däremot. Wow!
Bond är något av ett alter ego för många. Och för de flesta av dessa handlar det nog om drömmen om ett flärdigt liv. Vem gillar inte tanken att åka i en cab på rivieran eller skidor i Alperna ibland? Fan även en depprockare vill ju ha det gött. Jag vet att Söderström och jag håller med om en hel del.
Och för varje sann Bondfantast och listfanatiker vattnas det ju i munnen över uppsjön listor man kan göra:
*Bästa Film
*Bästa Bond
*Bästa Skurk
*Bästa Onda Sidekick
*Bästa Goda Sidekick
*Bästa Bondlåt
*Bästa Bondbrud
Och för att inte förhasta mig kan jag väl smålova att jag känner mig tvingad till att börja lista dessa. Och det snart.
Låt mig redan nu fastslå detta dock: Roger Moore kan aldrig bli en sämre Bond än George Lazenby. Och att påstå detta är ingenting annat än en ren provokation.
Och “Casino Royale” den bästa Bondfilmen? Martin! Let´s Tango!
*
The Neon Judgement
Belgien i Sverige
Det i sina stunder bästa belgiska bandet någonsin heter The Neon Judgement.
Dirk Da Davo & TB Frank var en gång i tiden coolare än de själva visste. De var så sjukt rätt ute att även när de inte var särskilt bra var de lysande. The Neon Judgement var ett band som var som bäst när de själva tyckte det freakade ut och på kuppen, enligt vad de själva sa, skulle tappa alla sina fans. Men nej, det tappade inte duon med “Alaska Highway” och “Never Change”. De försvann med det som kom senare. Låt oss backa bandet:
“TV Treated”
“Factory Walk”
“The Fashion Party”
“Tomorrow In The Papers”
“Awful Day”
“Please Release Me Let me Go-Go”
“I Wish I Could”
“The Man”
Se där. 8 absoluta klassiker på de första tre åren i bandets historia. Inte illa pinkat. Men samtidigt som Neon Judgement bredvid Front 242 har banat väg för en herrans jävla massa fin musik så har det också banat väg för en helt felaktig slutsats från de två bandmedlemmarna. Att det här skulle vara deras arv. För det stämmer ju inte som helhet.
Jo jag vet att The Neon Judgement fortfarande finns och spelar live ibland. Och för några år sen när jag såg det var det förlamande bra. Ett par år senare ringde Jens och nästan grät så illa var det. Dirk Da Davo som jag lyckligtvis har lärt känna med åren är en fantastiskt trevlig prick. Dessvärre har han med sitt sidoprojekt Neon Electronics dragit ett löjets skimmer över allt det vackra. Precis som med The Neon Judgements sista två album (1995 & 1998 kom de) -jag räknar fantamig inte dem till den officiella discografin- så låter det helt fruktansvärt illa. Dålig, osvängig, charmlös och platt 45-åringstechno. Därför har bandet de senaste åren ägnat sig åt att re-release detgamla nymastrat och nyremixat.
Se bara här hur bra det var för 20 år sen:
För det var under den här eran som TNJ nådde sin absoluta kulmen:
“Chinese Black”, “Kid Shyleen”, “Miss Brown”. Visst deras kanske tre bästa låtar enligt många. Men fantamig om inte det som kom efter trots allt är ännu coolare, ännu bättre. Och grundligt underskattat. Som platta hade “Horny As Hell” inte särskilt mycket att komma med egentligen om man jämför med “Blood and Thunder” (”Le Suicide De Beau Serge”!!) och -framförallt- “sveket” “The Insult” som utan nåt större tvivel är The Neon Judgements bästa platta.
Och det här världens förmodligen bästa EP med världens förmodligen bästa titel:” A Man aint no man when he aint got no horse, man” Jag har ju alltid sagt det: Belgiska cowboys är helt rätt!
Kanske var de rädda för att åka för långt ut på prärien, Men fan ingen har spelat stenhård elektrisk belgisk rock and roll med cowboyhatt och sporrar som The Neon Judgement. Nu är det väl ioförsig ingen annan som kört den stilen men skitsamma. “Never Change”, “Pink Coat”, “Build A House”. Sorgligt bortglömt. Inte bara av musikhistorien utan även av The Neon Judgement själva som inte rör verken live nuförtiden. Fattar de inte -vet de inte- att det var här var som bäst?
“Alaska Highway” är dessutom så sjukt bra att man ibland kan få för sig att det är en evergreen. Men det är det ju inte. Den är dessvärre inte på kartan ens om vi snackar Belgiska klassiker. Inte ens på kartan i bandets egen bok vad det verkar. Men för en bunt depraverade sköningar från Tranås är det dock som så att vi aldrig kommer glömma låten.
“The Insult” verkar dessvärre stulen från min skivsamling så vi får hoppas på Jens om vi ska få höra nån av dessa låtar här. För inte ens på nätet finner man “Alaska Highway”.
*
Bom Selectah!
Hökaröva
Vissa människor tar mediciner de inte behöver och går på ravekalas och dansar sig genom morgonen.
En helt annan typ av kick-missbrukare gör som de på den här trevliga videon. Crescendot de sista 45 sekunderna är magstarkt.
En tredje typ av människor lägger ihop sånt här och skickar upp det på YouTube. Det tackar vi på Kollaps för.
Belgien i Sverige återupptas!
Belgien i Sverige
Efter en månads försening kommer nu den senaste listan på Kollaps att återupptas. Vill ni påminna er själva om inledningen klicka här . Vi har pratat om A Split Second och á; GRUMH… två inte alltför härliga band att återbekanta sig med. Nu och de närmaste veckorna tar vi närmare titt på eran som gav världen Vomito Negro, Siglo XX och In Sotto Vocce.
Saken Är Bajs
Hökaröva
Låt oss sänka ribban rejält och prata lite bajs.
Fikade idag på Jockes fik i Gröndal och snackade skit med Freddan. Om när han var på Roskilde och stack iväg in till McDonken för att fräscha upp sig lite. Bakis så in i helvete går han in på toaletten och plumsar ut en stor mängd stenhård vara. När sedan Freddan spolar höjs allt innehåll i toan istället för tvärtom. Det spolade alltså upp istället för ned. Vatten, papper och klossar avstannar jämsmed kanten. En skärrad Freddan kliar sig i skägget och tar ganska snart det enda vettiga beslutet. Att sjappa. Så snabbt och osynligt som möjligt. Han öppnar försiktigt dörren och kikar ut genom glipan. Ingen där just då. Freddan, ljudlös, nästintill osynlig drar.
Jocke uppmärksammade denna historia och toppade den med när han hade glömt låsa när han satt på en offentlig toalett och torkade sig i arslet.
Vips hade Monty Python anden flugit i oss och vi toppade varandra med historier om när man tvingats skita i skogen, om när en polare fick diaréattack mitt under brinnande fotbollsmatch och var tvungen att springa av för att fräsa ut tarmen på en gångstig.
Därmed efterlyser jag nu en fortsättning på pränt. Jag vill helt enkelt ha era värsta bajshistorier. Sen nominerar jag de värsta och så röstar vi fram en vinnare.
Kör Hårt!
(Om det är en historia om er själv och inte vill berätta kan ni ju alltid köra med klassikern “Det var min polare”)
Treeeeevlig helg!
Helghälsningar
Har ingen rolig bild eller dumt ord i en helghälsning för första gången sen Kollaps! startde. Och då ska ni veta att det var för ett år sen. Och med den här fina comeback-veckan med båthistorien & Depeche kan jag inte säga annat än Grattis. Grattis Kollaps!
Not too many drinks, friends.
Love.
/a.
Exakt tre veckor kvar
Svart Bröllop
Båtpartyts Härligheter & Konsekvenser
Lip Service, Svart Bröllop
Min favorit med hela båtpartyt är egentligen avslutningen. Och då talar vi inte om de höjda rösterna från Vieille Montagne sent i natten. Vi talar inte om trappfall, kräks i badkar eller eftersläckare runtom i stan.
Vi talar såklart om dagen D som i Dagen efter. Då jag anländer utsatt tid 11.00 för att riva scenen och lyfta iväg grejer. Redan kvällen innan kunde det konstateras att de sammantaget 13 bandmedlemmarna reducerats till 2, 3 stycken när det kom till det gemensamma rivandet av scenen. Det är ett ganska kasst ratio. Och det småirriterade mig bland annat.
Så ner jag tittade ner i kajutan den tunga lördag morgon skådade jag alléna Mattias Svensson på plats. Med en djup suck slungade jag mig in i salongen. Freddans mobil avstängd. Jocke inget svar. Eas, Linus & Mårre var visserligen på väg då, men min mobil hade precis dött så det kunde jag inte veta. Klockan 12.00 ska allt vara tillbaka på 4-sound annars blir det dryga böter. Mattias och jag packade ihop grejerna, räknade kablar, lyfte upp dem från durken, ringde en taxi och åkte mot Folkkungagatan.
Efteråt vandrade vi tillbaka mot Söder Mälarstrand, fortfarande inga livstecken från Jocke. Via Louise, Jockes sambo Eva och en promenacd från henne från lekparken med Lovis mot hemmet kunde vi till slut nå en utslagen Jocke och därmed bilen som skulle ta oss och alla grejer därifrån. När vi kom tillbaka till Vieille Montagne fann vi herrar Tiljander x 2 & Dielemans med resten av utrustningen, stärkare & guror & annat, uppburen och ställd på kajen. De såg ändå rätt muntra ut. Det visade sig snabbt att de drack öl.
Kort efter vi närmat oss började vi självfallet också dricka öl. Det var ganska soligt. Vi tog en öl till. Det var inte dumt. Louise anlände, hon såg ut att vara rejält på krigsstigen men det tog bara fem minuter innan hon sa “Åt helvete, ge mig en öl.”
Vid den tredje ölen skålade Mårre helt sonika mot ett förbipasserande ekipage och sade mjukt “Ålla”. Nu skulle han visserligen säga “Hola!” och damerna kan varit från ett spansktalande land men det lade ändå ribban för vad det var som hände. Och jag sa det “Fan vi ser ju ut som ett gäng alkoholister, folk tror fan vi är några utslagna söderkisar en helt vanlig dag.” Mårres svar var lika snabbt som dräpande “Fan vadå ser ut som..? Vi är ett gäng alkoholister!”
Timmar gick, till slut anländer Jocke i sin Volvo. Han ser allt annat än pigg ut och säger “Jaså du har tagit en öl bara för att slippa köra” till mig. Tur för honom att jag gjort det annars kanske jag skulle kastat guten i vattnet och skrikit sim tebaks till Visby din humbug! honom för den kommentaren. I vilket fall var han hungrig och gick till en annan båt i närheten för att immundiga sig ett skrovmål.
45 minuter och två öl per skalle senare återvänder han till oss. Då hade Vieille Montagnes ägare tittat ut mer än en gång för att kolla vad i helvete vi hängde kvar där för. Lördagskvällens arrangörer hade anlänt och lånat våran pirra. Kvällens band hade kommit förbi, svettiga därför de utgick från att det kan blivit en dubbelbokning. Mattias, nu grovt försenad -iof inget nytt- till ett rep med Paris skjutsade in aset aka basförstärkarn i Volvocombin. En dimmig Eas tog plats i framsätet och kramade farväl. Och iväg drog de tre.
Kvar stod de sista tappra: Mårre, Linus, Andreas & Louise. Och en hel uppsjö stärkare, gitarrer och från kvällen innan överbliven öl. Klockan hade passerat tre. Mårre & Linus tog sig en “knapp”, delvis en liten jävel absolut i korken. Med ropet “Skaru inte ha dig en knapp?!” till förbipasserande lördagsflanerare och motionärer stänkte de på ganska kort tid i sig ett halvt rör.
Så anlände till slut även Fredrik Broberg. I fel keps och med tveksam räthet i ryggen. Han fick sig en knapp, han fick sig en öl och Freddan var hemma. Med Linus & Freddans kepa, min trasiga kavaj och Mårres värmehållarväst såg vi inte längre ut som söderkisar. Vi var alkoholiserade söderkisar vid kajen för samtliga passerande bilar, barnfamiljer och motionärer.
Efter 45 minuter undrade jag om Jocke inte borde vara på väg tillbaka efter att ha skjutsat hem Eas & Mattias till repan. När vi ringer får vi veta att de inte kommit längre än till Mattias hem på Folkungagatan. Sexton svordomar senare från mig är Mårre & Linus inpackade i en taxi och vinkar hej då med sina prylar. Fair enough, de var i en strålande formtopp och var tvungna att dra till repan och rocka loss.
Kvar är jag, Louise & Freddan. Och fortfarande en stor bunt instrument och stärkare. Rätt ska ändå vara rätt säger vi och säger morsning korsning nu ska vi äta och söka värme och lämnar Guten Fredrik själv på kajen med packningen.
Så där satt han med en platta öl och en halv vodka bland stärkare och fordral och pirror och tittade in i den nedåtgående solen när en man, även han i keps, lika orakad, samma typ av gång, lite äldre till åren och the real thing så att säga anlände. Han hejade med kepsen, satte sig bredvid på bänken, kisade mot solen och halade upp en medtagen bärs ur rockfickan. Pssscccht! Skål fellow brother.
*
Stationer
Svart Bröllop
Tre och en halv vecka kvar till release. Ni har redan hört “Ung & Döende” & “Generation 1+2″ men nu börjar nedräkningen till albumet for real. Här är spår nummer tre från “Kärlek Gjord Av Hat”. Den heter STATIONER.
För löpande information fram till 31 Oktober: easonline
Nouvelle Culture
Uncategorized
På lördag ska vi gå och kolla in Nouvelle Culture på Sugar Bar. Kan bli riktigt bra Ska ni med?
Från arrangörens pressrelease:
Fransk new romantic från Marseille! Nouvelle Culture bjuder på en ovanlig mix av modern,
pumpande synthpop och 80-talsretro. Och “massor av romantik och energi”, enligt egen
utsago ifrån sångaren Jacky Mazin..;-)
I september släpper de sitt andra album, “A Rose Among Roses”, med bl.a. Sarah Noxx (DE)
som gästvokalist. Jacky Mazin har ett förflutet inom den sydfranska cold wave-scenen
med sitt dåvarande underground-projekt Fusion Fatale.
Sverigepremiär! MISSA INTE!!!
Lyssna: www.myspace.com/nouvelleculture
Supportar gör Stockholmsduon Social Ambitions som är singelaktuella med “The Strip”
och bjuder på melodisk och medryckande synthpop!
Lyssna: www.myspace.com/socialambitions
Sugar Bar, Kammakargatan 9, Stockholm.
Entré 80 kr, 20-01.00, 18 år.
Mer info: www.myspace.com/clubultrafoxx
Omröstning!
Loading ...