Min Vän Lennart

13836_189559692255_535947255_3575519_5512804_n

I en mediabrusad och hetsig värld som på många ställen känns kall och cynisk var Sven-Lennart Olsson en främmande fågel. Han var så god att han kändes från en svunnen tid. Han kände inget hat mot Göteborg. Inget hat mot Djurgården och Hammarby. Tvärtom hälsade han glatt på motståndarsupportrarna. Ofta med en kram.

Lennart har i allt han gjort i hela sitt liv gjort det tillsammans med sin tvillingbror Erik. Jag lärde känna dem runt 2003 nånstans. Vi har sen dess ofta träffats, främst i samband med matcher och sammankomster med vårt AIK-gäng som de var del av. Vi har ofta pratat om annat än fotboll. Om deras uppväxt. Om deras minnen. Den jobbiga tiden i Klintehamn. Glädjen att flytta in i lägenheten i Hagalund 1973. Om deras till viss del grymma familjemedlemmar som behandlat bröderna så sjukt illa.

Men man pratar i princip alltid AIK när man pratar Erik och Lennart. Och inte är det konstigt. Kunde de se en match så var de där. Vare sig det var på Råsunda eller Hovet. Eller dambandy, damfotboll eller damhockey. Jag har varit hemma hos bröderna några gånger. Jag lovar er -det är så mycket AIK-memorabilia att det kunde vara ett museum. AIK-Arsenal-halsduken, duschdraperiet, muggarna, hälsningar från lagen via signerade kort och bilder, alla kläduppsättningar. Så gott som allt i två uppsättningar. Erik och Lennart har gjort allt tillsammans. De är kända som tvillingarna Olsson. Nu finns bara en av dem kvar: Erik Olsson.

Och det är för honom vi i gänget sedan ett tag tillbaka siktat in oss på. Vi har vetat att hoppet för Lennart var ute -att det bara var en tidsfråga innan cancerdjävulen slitit åt sig ännu ett offer. Erik har en enormt tuff framtid. Utan stöd från vänner, utan AIK, utan sin syster Ingrid skulle han duka under på en vecka. Jag uppmanar därför alla som har äran att stöta på Erik att behandla honom så väl som bara är möjligt utan att bli påfrestande för honom. AIK är hans enda familj nu. AIK och Ingrid.

Apropå AIK vill jag hylla klubben. De har agerat med ett ENORMT hjärta sedan det blev känt att Lennart var sjuk. Jag har varit så rörd över att ha ett favoritlag med så kärleksfullt och empatiskt folk i beslutsposition att jag bara kan buga och bocka inför detta. Lennart (och Erik) har fått krya på dig kort och personliga hälsningar från fotbollslaget, signerade matchtröjor från hockeylaget. Gratis säsongsbiljetter från damhockeyn. De har fått kliva in på Råsunda tillsammans med laget och motta folkets jubel. De fick sin flygresa till guldmatchen i Göteborg betald av AIK.

AIK hade inte behövt bry sig om två små tvillingar som älskar klubben. De hade kunnat strunta i dem och titta åt ett annat håll. Det gjorde de inte. De gjorde mycket mer än vad man kunnat drömma om.

Det sista som hände i Lennart liv, innan han blev fast i sjuksängen, var när han på guldbanketten på Kungsgatan i STockholm, inför AIKs fotbollslag, Lennart Johansson, styrelse och diverse AIK-kändisar sjöng “Å vi e AIK”. När detta hände stod jag utanför tillsammans med tusentals sjungande fans, flera av dem från Middagsforum -vårt AIKgäng kallas så. I fönstret ovan oss tittade olika AIK-celebriteter fram och vinkade till folkets jubel. Det högsta jublet, innan laget visade sig på Regeringsgatan, var när Lennart vevade sin halsduk. Svårt märkt av sjukdomen orkade han ändå med en sista kraftansträngning. Hans underbara léende spred sig från öra till öra när tusentalet supporters glömde allt vad SM-guld och hata Göteborg hette och sjöng “En Lennart Olsson. Finns bara en Lennart Olsson. En Lennart Olsson. Finns bara en Lennart Olsson”.

Nu finns han inte mer. 19.50 igår somnade Sven Lennart Olsson in. Vila i frid.

Kommentarer

5 kommentarer till “Min Vän Lennart”

  1. Jimpan 24 Nov 2009, 09:46

    Ojoj va fint skrivet Andreas, blir väldigt berörd.

  2. Mattias 24 Nov 2009, 12:53

    Samma här. De var så himla fina. Stackars Erik :-(

  3. Martin S 24 Nov 2009, 14:16

    Hemskt. Hemskt.

  4. ludwig 24 Nov 2009, 20:28

    Fint skrivet!!

  5. Nomenklatura 25 Nov 2009, 13:53

    Trots att jag vanligtvis kräks på allt som har med fotboll att göra måste jag säga att detta var en väldigt rörande historia. Fan va fint.

Pingbacks & Trackbacks