Maniska tider

#54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)

#53. The House Of Love – Christine (1988)

De här två banden förändrade mig. På ett sätt som fick mig att sluta spela á; GRUMH…-pastischer och vråla på spanska med en gummihammare i ena handen och en leksakssynt den andra. Jag köpte en gitarr och bildade ett popband och började skriva musik på riktigt.

Ja, jag vet. The Jesus and Mary Chain, Poesie Noire, The Neon Judgement och de där. Men de var på intet sätt del av någon ny brittisk våg. Det var däremot de här två banden. Ta mig fan -de var vågen. “I am the resurrection” och “Waterfall” är väl själva antitesen till “Violent Playground” och “Drama In the Subway“. Ändå älskade jag båda grejerna. Det gör jag fortfarande.

Övriga liknelser mellan de här två banden ska vi låta bli.

The Stone Roses var ett band där de fyra medlemmarna stod i sin egen drogberusade värld och spelade sin egen låt utan att ta notis om vad fan de andra höll på med. En basist som spelar bara melodier. En gitarrist som spelar solo hela tiden. En sångare som såg ut som och idag i ännu högre grad ser ut som en apa och dessutom rörde sig som en. När han sjöng live lät det, om man ska vara snäll, för jävligt. Bandet var en Jackson Pollockmålning -det fanns ordning i kaoset. Struktur i upploppet. Inte konstigt de blaffade ner sina gitarrer med målarfärg.

The Stone Roses var ändå helt fantastiska. Störst! Spike Island! Det var en oförglömlig era när, vad det tycktes, hela världen gick och väntade och väntade och väntade och väääntade på deras andra skiva. När den väl kom -åtskilliga miljoner pund  senare- var det för sent. The Stone Roses-eran var över. Men “The Second Coming” var ingen dålig skiva. Tyvärr skulle den, ofrånkomligen, jämföras med debutalbumet.

I Wanna be Adored” är kanske inte The Stone Roses bästa låt men när jag lyssnat genom de gamla favoriterna känns det som det är den låten som representerar bandet, soundet och eran bäst. Det är dessutom utan något som helst tvivel en av de hundra bästa låtarna.

The House Of Love var imagemässigt eller soundmässigt heller egentligen aldrig jämförbara med The Stone Roses. Guy Chadwick & hans mannar var ett betydligt mer introvert band rakt från Velvet Underground-skolan till skillnad från Stone Roses högtflygande Zeppelinare.

Jag gillade alltid House Of Love lite mer. Deras katalog av helt vansinnigt bra låtar tar aldrig slut; “Beatles & the Stones”, “I Dont Know Why I Love You”, “Shine On”, “You Dont Understand”, “The Girl With the Lonliest Eyes”, “Shake & Crawl”, “Her Eyes”, “Crush Me”…. Bäst av alla är nog ändå genombrottet: “Christine“. Föga överraskande har den också åldrats bäst. Återigen är det det heliga grundreceptet som gäller. Rak basgång, C, F, G, en monoton feedbackgitarr & en klassisk popmelodi om en flicka. Och som jag sagt innan: Låter det så här kan det aldrig bli fel.

Gissa om jag nästan sket på mig av glädje när jag hittade nya bilder på ett återuppståndet House Of Love på turné inför extatiska fans i Peru! Rysningar över hela kroppen. Det här är ett av de mest underskattade banden som förtjänar att för alltid nämnas i samma mening som Radiohead, Oasis och Stone Roses.

Kommentarer

8 kommentarer till “Maniska tider”

  1. Andreas 27 May 2010, 14:01

    Faktum är att efter ha kollat “Shine on” & “Beatles & Stones” från samma spelning i Lima 2008 börjar jag böla. De makalösa låtarna, nostalgin & sånghyllningen från Peruanerna av alla människor på jorden krängde fram dagens första tårar. (blivit en hel del när man gått genom låtarna på listan kan jag säga…vänta bara längre fram..om nu inte ni redan precis som jag tvingas kapituelera för avslutningen av “Christine”..hulk hulk!)

  2. Musse 27 May 2010, 14:46

    Din beskrivning av Ian Brown är mitt i prick :-D
    Fantastisk röst på skiva, men i övrigt är allt katastrof.

  3. Martin S 27 May 2010, 14:48

    Ang. Stone Roses: Andy – hur många gånger har du hört mig (efter ett antal enheter alkohol i kroppen) feberyra om att det är I Am The Resurrection – och inget annat – som egentligen är världens bästa låt?
    Hundra? Tvåhundra? Trehundra?

  4. Jens 27 May 2010, 15:54

    Visst är House of Love ett extremt underskattat band. Det har vi väl varit inne på flera gånger förut.

  5. mono 27 May 2010, 17:46

    Vacker text om ditt förhållande t roses,Andreas! instämmer t fullo och som sagt, d finns en hel del låtar du kunde listat, men denna är nog själva jävla graalen

  6. Musse 27 May 2010, 17:47

    Ingen har väl missat det här klippet från Stone Roses första TV-framträdande?
    http://www.youtube.com/watch?v=noezWg4MdxI

    Amateurs! Amateurs! :-D

  7. Andreas 27 May 2010, 18:03

    Haha! En klassiker!

  8. ze german 29 May 2010, 11:39

    Bra val, jag tycker “I wanna be adored” är deras största stund, en låt jag aldrig tröttnar på.

    Sen är House of Love unika med tanke på att deras senaste skiva lätt kan mäta sig genombrottsplattorna, vilket är ovanlig.

Pingbacks & Trackbacks