Lip Service In Balticum Del 3

Del 3 kommer enbart handla om det mysko sätt som letter lyssnar på musik.

walking_in_my_shoess

Under vår tur med STandART insåg vi tidigt att något inte var som vi var vana vid då “Walking In My Shoes” rullade i bilstereon för fjärde gången i rad. Okej. Det var visserligen fyra olika remixar men ändå. Vi höjde på ögonbrynen och vred på oss lite. Det kändes inte bra. Men det skulle bli värre. Maxi-cd:n började om. Letterna lyssnade vördnadsfullt och jag blev tvungen att ta till orda. Louise  har ju bebis i magen och började bli lätt gravidiskt irriterad om jag uttrycker mig diplomatiskt. Inte nog med att “Walking In My Shoes” snurrade för åttonde gången. Det bjöds också på ett fruktansvärt visslande ljud från minibussens takräcke när vinden fångades i luftluckor där. Så jag frågade vänligt om möjligheten att byta låt fanns. Då satte de på “My Joy” (b-sida till “Walking In My Shoes”) och lyssnade på denna och efteråt kom en remix och efter den en till. Då skrek jag till tvärt och tvang mig till ett skivbyte.

Men detta skulle hända igen. Senare under färden åkte “Walking In My Shoes” på igen och jag satt i en trevlig diskussion med Kalvis och hann inte reagera förrän efter ett tag då jag insåg att antingen hade låtjäveln blivit 40 minuter lång eller så hade vi lyssnat på den åttonde gånger i streck. Jag vände mig mot Louise. Hon satt med en jacka under huvudet. När jag försiktigt lyfte på den fann jag min fru med fingrar i öronen och ett mycket ogynnsamt uttryck i fejjat. Det var helt klart läge att stänga av. Så jag frågade -How the hell are you listening to music in Latvia!? och då kom ett trevligt och utläggande svar som samtliga lettiska passagerare i bussen vänligt strök under:

-Gillar jag en låt kan jag lyssna bara på den en hel dag, sa någon.

-Gillar jag en låt mycket lyssnar jag uteslutande på den i en vecka, sa en annan.

-Kommer en remixskiva lyssnar jag på alla remixar om och om igen. Det är intressant, sa en tredje.

Jag tittade förbluffat på de trevliga grabbarna och kunde snabbt konstatera vad jag redan konstaterat innan. De här männsikorna ironiserar inte. Bara att godta faktum.

Men ändå! Vi pratar skittrevliga, skitroliga, välutbildade och mångsidiga snubbar här. Hur kan de? HUR KAN DE? Det förstår jag inte.

*

Två dagar senare när vi klev in på Depeche Baar i Tallinn slog jag vad om 100 Lats (Jag hade druckit några öl) om att “Walking In My Shoes” skulle spelas när vi gick in. Jag förlorade inte vadet.

picture-085

Kommentarer

6 kommentarer till “Lip Service In Balticum Del 3”

  1. Martin S 2 Jun 2009, 10:19

    Förbannat roligt! All respekt och förståelse till fru Jismark. Själv hade man ju gjort sig skyldig till våldsbrott för mindre…

  2. Jens 2 Jun 2009, 16:39

    Mycket roligt. Och mycket märkligt.

  3. Fredrik 2 Jun 2009, 19:09

    Jag kan också bli manisk med vissa låtar. Men det känns ju som att Walking in My Shoes har bränts tillräckligt i kanterna där. Fast Depeche kanske var “nytt och hett” för dom?

  4. Superlimpan 2 Jun 2009, 19:24

    För killarna i Riga som levde i det forna Sovjetunionen så är Depeche Mode väldigt viktiga.
    För dom är Depeche Mode ett slags frihetsbegrepp. Det var inte riktigt tillåtet med den typ av musik innan Sovjet föll isär. Svårt att förstå deras känslor för musiken trots att man själv är väldigt insnöad. Också DM kopiorna Camouflage och De/Vision är väldigt stora “over there”, ibland nästan större. Helt sjukt!

  5. Fredrik 2 Jun 2009, 21:58

    Var GG Allin tillåten? Han var ju själv rätt frisläppt och skulle kanske passat in på vissa ställen.

  6. Andreas 2 Jun 2009, 22:01

    Som sagt..den svenska ironiska generationen står långt från gossarna som växte upp som sovjeternas kustlinje. GG Allin….Freddan! Sluta upp med ölandet! NU!

Pingbacks & Trackbacks